Dr Kurt

Sånger om kvinnor - Törnrosa

2011-12-31T10:36:00.005+01:00

Jag tror det är Marie Selander som sjunger här. Jag har hört låten live på 70-talet. Den tilltalade mig starkt. Idag känns den viktigare än någonsin. Musikerna kom från Blå Tåget eller Gläns över sjö och strand. En helt annan kvinnobild än den av Vermeer. Från mjölkkammare till miljonprogram och popkonsumtion. En kvinnas väg i strukturrationaliseringens folkhem. Hemskt och pateiskt innehåll, upproriskt budskap. Den milda objektiviteten i Selanders röst till den melakoliska saxofonen kanske Tore Berger.

Vermeers målning "Mjölkpigan"

2011-11-19T11:19:00.006+01:00

Jan Vermeers verk Mjölkpigan innehåller en del information som kan vara belysande. Det frusna ögonblicket i bilden påminner oss om fotografier. Hon är fångad i ett ögonblick. Kanske snabbt skissad med stöd av en Camera Obscura. Många har samlat indicier för att det var så. I bilden finner vi dock en hel del tecken som gör en sådan tolkning osannolik. Perspektivet är motsägelsefullt och ljuset är inte så enkelt att förstå som det först verkar. Om konstnären använt ett fotografiskt verktyg så är det för att analysera detaljer. Bilden som helhet är en komposition, som lurar ögat att se den som ett fotografi.

Detaljrikedomen i bilden låter sig inte heller återges på ett ögonblick. Konstnären har arbetat många timmar. Det är också troligt att han haft modellen stående framför sig under arbetet. Det komplexa ljusspelet skapar skuggfenomen som påverkar färgupplevelsen. Utan modell är dessa svåra att få trovärdiga. Det som ser ut som ett ögonblick är framställt under många mödosamma timmar.

Vi ser på slagskuggorna från korgarna och den lilla lådan i bakgrunden att ljuset faller in i ungefär 45 graders vinkel. Det skulle kunna vara vid middagstid i april, då medeltidens Vårfrudag var placerad, 14 dagar efter vårdagjämningen. Är det en symbolisk avbildning av Maria, eller snarare av hennes mor Anna?

Dessa iakttagelser ger bilden i en rimlig kontext. Vermeer var konsthandlare och kännare av italiensk konst. Här kunde han funnit förebilder i målarmunken och bråkstaken Caravaggios (1571-1610) populära måleri. De bibliska gestalterna är framställda som människor ur målarens liv. Föremålen som lyfter fram deras symboliska betydelse har även Caravaggio gestaltat med detaljrikedom och han arbetar med samma utsökta ljusföring som Vermeer använder ett halvt sekel senare.

Bilderna kan tolkas som direkta överföringar i bild av bibliska eller apokryfiska berättelser och detta har stöd i exegetisk tradition. Bibeltolkningens höjdpunkt var under medeltiden att kunna se de bibliska berättelserna gestaltas i sitt eget liv. En horisontsammansmältning som föregås av en rad tolkningssteg som laddar ögonblicket med tyngden av historien och framtiden.

Bilden av mjölkpigan kan inte vara målad under vinterhalvåret. Då kommer solen aldrig så högt på himlen att ljuset blir trovärdigt. Den lilla lådan i bakgrunden behövs inte för att värma den stillastående kvinnan. Lådan är ett värmeelement som placerades under kjolen under stillasittande arbete i kalla rum. Den blir ett surrealistiskt tillägg, kanske en erotiskt laddad referens.

Horisontlinjen, som motsvarar ögonhöjd för den ideala betraktaren är placerad i höjd med kvinnans högra hand som håller tillbringaren och i förlängningen i höjd med hennes hjärta. Religionens uttryck blev under 1600-talet fokuserat på inre tillstånd. Hjärtats begrundan och bön.

Kvinnan är sval och absorberad av sitt arbete med att förbereda måltiden. Vårt dagliga bröd fördelas och läggs fram för oss genom hennes gärning. Ur det mörka kärlet rinner den vita, närande mjölken fram. Som mjölken ur Annas bröst när hon triumferande vill ropa till Israels herrar: ”Se, Anna ger di.” Kvinnan kanske tänker på dessa ord, kanske på kärlek, kanske på att få ett barn.

Men rummet som hon står i tar emot ljuset från himlen, så att en värld av färger och skuggor ger tingen liv och form inför våra ögon. På samma sätt som mjölken ger näring åt kroppen, ger ljuset näring åt världen. Det infallande ljuset från vänster användes av många medeltida målare som bärare av Kristus. Maria avbildades försjunken i en bönbok när Kristus kommer in i henne genom anden. Det fanns ett talesätt att Maria befruktades genom örat, som kanske hade med den här typen av bilder att göra.

Men till sammanhanget hör holländarnas engagemang i hundraårskriget som avslutades 1648 med freden i 30-årig kriget. Framställningar av dygdiga kvinnor användes som symbol för nationell och religiös självständighet. Vardagligheten kan hänga ihop med detta. Här finns inga avbilder av Gud, bara kvinnan i vardagen som lägger hela sin uppmärksamhet på att förbereda måltiden. Kanske försänkt i bön.

Bilden är uppdelad i två distinkta sidor. Också detta har en stark retorisk innebörd. Den ljusa sidan symboliserar världens rening genom Marias livsfrukt i de medeltida motsvarigheterna. Uppdelningen skapas av det naturliga ljusets flöde. Väggen närmast fönstret hamnar i skugga men till höger om kvinnan är den vitmenade väggen klart belyst. Färgerna finns i motivet som omfattas av kvinnans uppmärksamhet, nära fönstret.

En illusion av att bilden har två olika horisonter uppstår om man fokuserar
kvinnans vänstra sida. Till höger bildas en kontur betonad av kontrasten mot väggens ljusa bakgrund. Bakgrunden kan ta gestalt av himlen och kvinnan blir jättelik, heroiskt porträtterad mot himlagrunden. Bilden av frihetskampen, av historiens vingslag. Värmeelementet blir en av många symboler för den gamla kyrkan i den nationella retoriken. En snusklåda från den gamla kyrkan.

och så vidare. En bild är som en arena där tolkningar kan spelas ut i oändlighet. Tolkaren berättar om sig själv och sina referenser genom att lyfta fram bildelement som har mening bara i mycket speciella sammanhang.

Förlåt dig själv och förlåt andra

2011-07-25T11:05:00.001+02:00

Hur kommer man från ett tillstånd av ilska och separation som gjort att man kunnat skada andra människor urskillningslöst. Någonstans måste smärtan släppas in och bearbetas. Att förlåta sig själv är ett sorgearbete som syftar till att man skall bli fri från behovet att upprepa onda och irrationella mönster. Sann förlåtelse betyder befrielse. Det betyder att ondskans spiral bryts. Det är värt mycket att nå målet.

Lättviktig och energisnål datorlösning

2011-07-01T10:08:00.003+02:00

Asus Eee PC 1015PEM heter min nya netbook. Jag kör Ubuntu 11.04 som operativsystem. Min dotter använder hellre Windows 7. Det finns ett tredje operativsystem som bara är för att surfa. Det kan startas på 5 sekunder.
Datorn väger 1.27 kg och har 10 timmars batteritid. Låg strömförbrukning alltså. Det ger frihet att använda datorn som anteckningsbok i flera sammanhang. Hemma kan jag koppla till tangentbord, mus och skärm. Vår 22 tums LED-TV fungerar bra som skärm. Den drar bara 35 watt ström. På det hela taget en förflyttning mot lättare miljöbelastning.
Jag installerade UBUNTU 11.04 via nätet. Windows 7 Starter är förinstallerat på datorn, så jag använde UBUNTUS Windows installer Det gick hyfsat. Jag laddade ned under natten och kunde starta om datorn på morgonen. Till att börja med startade installationen av sig själv, utan att jag kunde testa systemet. Det var ju inte bra. det var en bugg. Installationen stannade upp efter ett tag.
När jag kom på att jag kunde stänga installationsrutan, så gick det bättre. Ubuntu 11.04 visade sig och verkade fungera bra. Kontorsprogrammen verkar snabbare i starten här än de brukar vara. Så jag valde att installera och då flöt allt som det skulle.
Navigationen i 11.04 är välgenomtänkt. Efter en dag börjar jag känna mig hemma med det nya operativsystemet. Det skiljer sig riktigt ordentligt från Ubuntu 10.04 som jag vant mig vid.

Om Nådens skål

2011-06-28T11:35:00.001+02:00

”Eva Ave Maria” - en medeltida profetisk formel

”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” - 1 Kor 15, 22

Gud gjorde Eva av Adams revben och Kristus i Marias livmoder. På det sättet speglar Nya testamentet händelserna i det gamla och vänder på spelreglerna. Evas misstag motsvaras av Marias längtan till full upprättelse. Ibland förkortas historien i den kryptiska frasen Eva ave Maria. Eva ave är ett palindrom. Det är en fras, där den första delen motsvaras av den andra omvända delen, så att frasen lyder likadan oavsett om den läses framåt eller bakåt. Syndens nedåtgående kurva kompletteras av Nådens uppåtgående och formar det som jag kallar Nådens skål. Nådens skål är en symbol för människans erkännande av sin ofullkomlighet och sin frihet. Ofullkomligheten innebär att vi saknar erfarenhet, helhetsperspektiv och kunskap för att göra välgrundade och riktiga val i alla lägen. Friheten innebär inte att vi är helt utlämnade åt oss själva, utan att vi kan göra både dåliga val och välja att ta emot Nåden som upprättar oss i den ordning som Gud förnyar varje dag. Kalkens form liknar en parabel i genomskärning. Samma form avbildas av soluret när skuggan under förmiddagen blir allt kortare för att sedan vända och bli allt längre. Det finns eviga och grundläggande strukturer, men också saker som förändras, så att vi ofta är tvungna att handla utan fullständig kunskap. Därför behöver vi varje dag lära oss att hantera och leva med Friheten. Nådens skål ger oss ett sådant redskap. Genom Nåden kan vi lära oss att förlåta oss själva för våra misstag och bli fria att prova på nytt i trygg förvissning om att Gud tar hand om oss i alla lägen.

Eva - Ave Maria

2011-06-28T10:37:00.003+02:00

Ett ljuvligt sökresultat för "eva ave"

Jag vet inte vad sången handlar om, men i historen om Jeanne d'Arc som Frankrikes räddare åt Karl VII från den europeiska senmedeltiden (1420-talet) förekommer profetian om Eva och Ave Maria.

Beskrivningarna som jämförde Jeanne med bibliska hjältar gav Jeanne en nedärvd auktoritet som motsvarade Karls och hans associering med Gamla Testamentets kungar. Litteraturen och profetiorna som cirkulerade angående Jeanne fördjupade det andliga sambandet genom att spegla profetior om Jungfru Maria, eller Eva/Ave Maria: “Frankrike kommer att förloras av en kvinna och ska sedan upprättas av en jungfru”. Eva/Ave profetian säger att Maria (Ave Maria) skall återlösa Evas synder och upprätta mänskligheten. I profetiorna om Jeanne d'Arc konstruerades Karls mor Isabella av Bayern som kvinnan som förlorade Frankrike, genom att hon undertecknade Troyesfördraget och "jungfrun från Lorraine" är Frankrikens frälsare. Jeanne förnekade varje hednisk association, eller samband med den profetiska litteraturen vid förhören i Roen, men de världsliga och religiösa texter som kopplats till Jeanne gjorde att hon utsattes för utfrågningar om sina religiösa övertygelser av sina verdersakare.

(översatt efter) "Through a Political Lens: Joan of Arc from Myth to Modern Fragmentation" av Heather K. Robinson (2007). University Honors Program. Paper 47, s. 8.
http://ecommons.txstate.edu/honorprog/47

Fröding på Ulleråker - galen webbutställning

2011-06-23T12:41:00.004+02:00

Min son jobbar på Uppsala universtitetsbibliotek och blev inblandad i webbutställningen om Fröding med teknisk implementering av utställarnas design. Så han visade mig lite grann ur den på sin dator. Väl hemma testade jag själv ett besök. det här är ju spännande material för min klan som numera är Brukarnätverken inom psykiatri och beroende i Uppsala län.

Ett fascinerande innehåll i en labyrintisk design gör det lätt att gå vilse och svårt att hitta tillbaka till godbitarna. Jag skrev en kommentar om en Ghasel. Knäppa, men underbara tolkningar inbjuder den till. Poesi är Lek. Få se om den passerar granskningen. Jag fångades av en film från Ulleråker där man kommenterar en planritning till ett av de hus som jag nyss har besökt (se föregående bloggpost). I övervakningsrummet avgiftades Fröding efter medicineringen. Det måste ha varit fruktansvärda perioder då man fruktade självmord mer än annars.

Hur hittar man klippet?
http://www.ub.uu.se/froding/ där presenteras utställningen. Klicka på Till utställningen > Info (till höger i menyn) > Se film... (längst ned i menyn till vänster). För att komma tillbaka stäng filmrutan. Lycklig resa. Innehållet är sevärt. Navigationen kunde varit lättare. Webbutställningar bör ha webbcurators, tycker jag.
Men vänta, jag glömde entrén. Ett klick extra för att komma in i utställningen och nå menyn. Så där ja.

Jag ser förstås den diaboliska pedagogiken. För att se klippet måste man fatta utställningens labyrint och då kanske man är fast. - "A little Windows to me", the Gnome said.

En rastplats för pilgrimer vid Ulleråker

2011-06-23T11:39:00.002+02:00

Jag var på stan och det var så plågsamt tungt med oljudsmiljö, köpstress och tonårsrelationen mitt i allt detta. Kom hem utslagen med oförättat ärende. Men igår var jag tillbaka i det gröna, botade min smärta med en promenad längs pilgrimsvägen mot Tobo och en viljeakt som förflyttade mig in till Mitten, där jag är en bit av kött i världens levande kött med träden, gräsen och stenarna.

En pilgrimsfärd blev dagen, genom Uppsalas vackra blomning i skogar och öppna dalgångar. Jag hälsade på mor och bjöd henne ett glas vin. Hon var klarare än på länge och kunde berätta lite om gårdagens sjukhusbesök som förberedde hennes starroperation. Hon kunde lyssna på min berättelse och hålla kvar den i sitt sinne. Det var som ett litet mirakel. Kanske född ur hoppet och äventyret i att ta tillbaka synens landskap, kanske född av en god ung ledsagare som var med henne till sjukhuset.

Men från Karl-Johansgårdarna skulle jag ta mig till SIBA för att köpa en födelsedagspresent. Det kunde varit en mardröm, men jag fick hjälp att se den rätta vägen över Stabbyfälten till Berthåga kyrkogård och vidare genom skogen mot Stenhagen. De betade ängarna, skogsdungarna, barnen som leker under tunga trädkronor, och skogen där tallarna är stilla väldoftande resliga jättar. Vertikalerna. Oranterna. En annorlunda inköpsrunda.

Jag köper en 22-tums TV, lite snabbt, och cyklar vidare med den i handen över Flogsta, Ekebydalen, Stadsskogen och Pollacksbacken - ut till Ulleråker för att träffa Henk och Turid med flera. Sedan gick vi ner i trädgården där, det övergivna Paradiset i vandringslandskapets mitt. Tornspiran till Den Gode Herdens kapell vakade över vårt samtal och vi var bjudna dit in, för Turid hade fått låna nyckeln.

Jag ser oss som Katedralbyggare och pilgrimer i det uråldriga landskapet. Nere vid ån på bryggan rastade vi förra söndagen, 45 vandrare. Bryggan ligger 3 km från Slottsbacken, den första naturliga rastplatsen på den nya Ingegerdsleden mot Stockholm. Under den Gode Herdens kapell. Det är ett symfoniskt anslag som fyller mig som en uppenbarelse, eller ett Tilltal. Jag sa till Henk att jag ville komma till mötet mitt i semestern, eftersom vägen till Ulleråker är så vacker, när man går Gula Stigen över åsen och genom Kronparken. Nu blev det en krets, en cirkel där kapellet ligger på periferin längst bort och Stadsparken närmast staden.

Tänk att skapa en trädgårdslabyrint, där på Ulleråkersfältet. En sinnenas trädgård som öppnar sig mot kosmos och evigheten. Den lilla cirkeln på den stora cirkelns omloppsbana – en sådan symbol! Jag fann den först i medeltidens miniatyrer, i retoriken och i de gamla pilgrimskartorna som samtidigt framställde världen och den inre labyrinten, när jag forskade om perspektivets ursprung.

TVn bär jag med mig hela tiden. En udda och bisarr förpackning i denna sättning kan man tycka. Men i kapellets tystnad som bar det goda samtalet spanns gammalt och nytt samman och till slut blev den nya apparaten en symbol för hopp. 35 watt ska den dra och vittna om en ny teknik, en mänsklig längtan att bli bättre mitt i all fåfänglighet. Allt är på plats och vi rör oss in i framtiden med nytt hopp. Vi fick träffa prästen och se hennes fina kontor. Ja, jag vill ha en Stigfinnargrupp som sitter med utsikt mot ån och Danmark och mot Sävjafälten. Jag skulle vilja jobba med Gottsunda församling och deras fina kyrkorum och alla vandringsleder som de har emellan sig.

Alla dessa judeer återvände då...

2011-04-29T06:08:00.006+02:00

Alla dessa judeer återvände då från de platser dit de skingrats och kom till Juda, till Gedalja i Misa.
Jeremia 40:12

Babylonierna härjar i landet. Det är Herrens straff, säger en befälhavare, som befriar Jeremia ur fångenskapen och ger honom fri lejd att gå vart han vill. Han går till Gedalja i Misa, liksom många andra. Judeerna återvänder och samlas i Misa under den ståthållare som utsetts av den babylonske kungen. De är pragmatiska och fogar sig under Herrens straff och nåd.

Jag gillar den här texten för att Bibeln här visar att Gud talar till människor i andra kulturer än Israelernas. Hela min känsla bekräftar detta. Ingen folkgrupp eller kyrka kan ha monopol på relationen till Gud. Gudsrelationen är något som jag har som en personlig arvsrätt. Jag är Guds barn och kan alltid vända mig till mitt sanna ursprung direkt för råd och hjälp. Jag tror att samma sak gäller varje människa.

I Uppsala domkyrka finns en framställning av en grupp människor som diar och vårdar en gris. Den har tolkats som ett medeltida uttryck för antisemitism. Men jag tror att det är en för snäv tolkning. Det är snarare ett Nassesvin än något annat som spelar nyckelrollen i den religiösa symbolen. Bilden i kyrkan hänvisar också till en traditionell framställning av Roms grundare som diar en varghona. Bilden kan tolkas som ett uttryck för hur föreställningarna om ras och nation kan leda människor till galna och bestialiska förhållningssätt. Det kan handla om danskarna, som tog kål på St Erik, men också om vilket gäng av banditer som helst, som glömt sitt sanna ursprung och den grundläggande mänskliga gemenskapen. Ibland kan det handla om överstepräster och fariséer oavsett i vilken religion de missbrukar sin ställning. De kristna kultbilderna ska inte tolkas i för trånga ramar. Då misskänner man kristendomens innebörd.

Och för er skull, för att ni ska tro

2011-04-04T07:01:00.001+02:00

Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss gå till honom.
Johannesevangeliet 11:15

Lasaros är död. Han har legat i graven i fyra dagar när Jesus kommer till sin vän. Då uppstår han från de döda. För att Jesu vänner ska tro händer detta. En kärleksfull tolkning av en förfärlig situation. Och vilken fantastisk lösning sedan.

En Stenblomma i skogskanten står åter upp

2011-04-04T06:41:00.001+02:00

Jag hittade en ikon från proggtiden på Youtube, precis som jag skulle drömt det har Helene Bohman Blomqvist lagt upp en låt direkt från skogskanten. Mums. Helene spelade på Musikforum med bandet Stenblomma på 70-talet. Sedan var hon försvunnen. Skeppet var en favoritlåt. Den finns också där på webben. Men det här är riktigt godis:

dopet Johannes döpte med

2011-03-30T06:58:00.002+02:00

dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?
Lukasevangeliet 20:4

Det är Jesus som ställer frågan till översteprästerna och de skriftlärda som ville snärja honom. Vem gav Jesus fullmakt att predika, hade de frågat. Jesus svarar med motfrågan som tystar hans vedersakare. Folket trodde på Johannes kallelse från Gud och de skriftlärda ville inte erkänna att de struntade i hans maningar till omvändelse och dop.

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten
Luk 20:17

Sidkia, Josias son

2011-03-29T07:02:00.002+02:00

Sidkia, Josias son, efterträdde Konja, Jojakims son, på tronen
Jeremia 37:1

Sidkia blev kung av Juda. Han tillsattes av kung Nebukadnessar, vars arméer belägrade Jerusalem. Jeremia profeterade att babylonierna skulle inta staden, men stormännen trodde inte på det. Kung Sidkia hamnade mitt emellan. Jeremia uppmanade honom att ge upp staden för att överleva. Profeten gick fiendens ärenden tyckte vissa och de kastade honom i en brunn för att han skulle dö av svält. En hovman såg till att han blev räddad.

Kung Sidkia fortsatte in i det längsta med motståndet, men han kunde inte rädda sig eller sin stad. Han drabbades av ett hemskt öde. Hans söner avrättades framför hans ögon tillsammans med alla andra stormän i Juda rike. Sedan stacks hans ögon ut och han fördes bort som fånge.

De ska förgås, men du består

2011-03-24T06:50:00.000+01:00

De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta.

Psaltaren 102:27

Så skriver psalmisten. Det är sannerligen en klagosång om livets svårigheter denna psalm 102. Ett vittnesbörd av ett slag man sällan hör idag. Nästan förbjudna tänkesätt är denna gamla bibliska klagan. Jag orkar inte äta, kan inte sova, törstar som en uggla i öknen, det här är uttryck som beskriver yttersta isolering och desperation. Sådana här känslor ska man väl inte behöva ha? Det borde finnas mediciner. Så är det lätt att tycka inför den här texten.

Men bönens tilltal vittnar om ett hopp och en möjlighet att överleva, genomlida, längta sig igenom svårigheterna, för att man har någon att tala med. Gud. Vittnesbörden har i sig ett tilltal. Psalmen som sparats genom årtusenden ger uttryck för ett hopp. Mänskligheten överlever. Hela tiden kommer nya generationer. De lever ibland i djupaste förtvivlan, ibland i lycka och triumf. Trygghet och goda vanor omväxlar med krig och självdestruktiva mönster. Allt finns och upprepas genom tidsåldrarna.

På det sättet blir rösten som ropar i öknen en vän. En vän som vi kan behöva ibland, som påminner oss om att det finns fler som levt igenom stora svårigheter. En vän som tycker att livet är värt att hoppas på. En som tyckte det var viktigt att få berätta.

Ty vad som hänt denne Mose

2011-03-23T22:26:00.002+01:00

Ty vad som hänt denne Mose som har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte.

Apostlagärningarna 7:40

Moses var borta, folket vände sig till andra gudar. Det var inte bra. Jesu lärjunge Stefanos påminde sina vedersakare om ett svek. De blev så uppretade att de stenade honom. Men Stefanos visste var Jesus var, fast han gått bort. Han var inte rädd för att följa efter, så han blev den förste martyren av lärjungarna. I medeltidens bilder framställs han med stenar i händerna. Vägen till det förlovade landet. Stefanos gick den och många har följt i hans spår. Var inte rädda. Döden är porten till himmelriket.

Fast vi som inte är kallade vandrar i öknen. Vi vet var Jesus är. Vi bär hans tecken i våra hjärtan. På det sättet kan vi känna igen honom i våra medmänniskor, när vi öppnar våra hjärtan för varandra. Det är delandets hemlighet. Bjud in varandra till att dela måltiden. Drick av vinet och älska varandra. Dela glädje och sorg. Sök Guds rättfärdighet.

Friktioner 2010 ocensurerat

2011-02-12T14:58:00.007+01:00

Den som är nyfiken på att jämföra de publicerade katalogtexterna med originalen som jag skrev dem kan finna dem här: Friktioner katalogtexter. Jag är glad att Uppsala Konstmuseum har gått mig till mötes och publicerat originaltexterna och förtydligat vem som är katalogens huvudförfattare. Det gör det ännu viktigare att påpeka att texten ibland korrumperats genom onödiga ingripanden från redaktionen. Därför ska jag ge ett exempel. Om verket Red String (s. 52 i katalogen) skrev jag:

Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig.

Redaktionen har ändrat ordet ymnig till böljande. Problemet är att dessa ord inte har samma betydelse. När man ser filmdokumentationen kan man konstatera att handens rörelse är ymnig och inte böljande. "Handens rörelse är böljande" ger en falsk beskrivning av något som människor kunde se under en timmes tid i Stadsparken. Ändå slank det igenom en korrekturläsning. Jag hade helt enkelt inte tid till de omsorgsfulla överväganden som krävdes för att bedöma alla de ändringar som redaktören gjorde i slutskedet . Det kändes tråkigt redan då. I efterhand kan jag trösta mig med att det ger ett fint material till en närmare undersökning. Halva texten om verket Red String blev struken senare utan att jag blev tillfrågad alls. Den delen gav en inblick i friktionen bakom den synliga ytan. Synd att en sådan öppning ska gå förlorad. Den finns i alla fall med i den version av originaltexten som publicerats på museets hemsida.

Vad jag tycker? Det är ömsom vin ömsom vatten. När jag läste de filosofiska reflektionerna i min essä och så utbrast jag för mig själv: -Vilket skit! Men sen när jag läste om konstverken blev jag glad igen. Slutet gott allting gott. Jag tycker om Gunnars bilder. De är strålande och bär fram verken på ett skönt sätt åtminstone för den som var där. Vackra är de hur som helst. De filosofiska reflektionerna som jag först reagerade så ilsket på visade sig vara helt avgörande senare. Så kan man uppleva friktionen. Det man behöver titta närmare på griper tag och retar upp. Det är strålande. En performativ affirmation utförd i textens praktik. Det är raka motsatsen till en performativ motsägelse som elaka filosofer kan peka ut när en människa i handling motsäger sina uttalade ideal. Här gjorde redaktören en insats som beställare. Skriv mer om filosofin uppmanade hon mig. Vi hade en ganska god dialog under arbetets gång.

Ibland fungerar katalogtexterna underbart ihop med bilderna. Precis som jag tänkt mig det, så pekar texten in i verket på detaljer som finns där i bild på den motsatta sidan av uppslaget. Lamentation med Buba och Marina är ett utmärkt exempel på hur redaktionen lyckats skapa ett gott samspel mellan bilder och text.

Andra texter är mindre lyckade. Den om Boris Niesloni's verk känns rätt trög. Den har inte blivit bättre genom att redaktionens strykningar gör hänvisningen till Wittgenstein obegriplig. Jag har en känsla av att texterna rensats på ett tråkigt sätt. Det är som om verken blivit mer estetiska objekt än de var avsedda att vara. En del av friktionen har gått förlorad. Det är förstås en subjektiv upplevelse.

Några av texterna är så omarbetade att jag inte ville stå för dem. Rebecka förslog att hon skulle underteckna dessa som författare. Jag godtog det fast det var en aning queer att mina texter blandas in i någon annans. Men sånt händer hela tiden. Jag har lagt pussel jag också. Friktion. Sedan föll de här signaturerna bort i processen. Lite oturligt har det lett till att det blivit otydligt vem som är katalogens författare. Rebecka har säkert arbetet hårt med utformningen, men i eftertexterna ser det ut som om hon är katalogens huvudförfattare. Så är det inte.

Jag tänker inte säga vilka delar av texterna som inte är mina. Den som vill får chansen att jämföra själv.

--------

Jag kommer att tänka på ett verk från Friktioner 2008: Malin Arnell, No title. Too many questions, Edge-seminarium med konstnärssamtal, Uppsala stadsteater.

Så här skrev jag om det:

   Malin Arnell gav en provocerande föreställning på Uppsala Stadsteater, när hon bröt mot samtalets konventioner genom att ersätta sig själv med en arrogant ung pojke, som vägrade svara på engelska, samtalets annonserade språk. Eftersom han inte hade så mycket att säga så brydde sig ingen om att översätta hans svar och de internationella gästerna vid samtalet förstod förstås inte mycket. Eller snarare, det starka intryck och det mentala oro som orsakades av Arnells socialpsykologiska experiment, när hon tyst tog plats i vanliga människors privata sfärer med absurt intima handlingar, förmedlades till de människor som deltog i diskussionen så klart som man någonsin kunde önska. Arnell hade tillbringat dagen i Uppsalas centrala delar klädd i samma kläder som pojken på scen, en student hon haft under veckans workshop, som tycks ha provocerat konstnären genom att ställa alldeles för många frågor. Hon gick omkring och under tystnad tog hon sig in i andra människors livssituationer. Hon kunde ta plats mitt emellan två män som samtalade på en soffa och bara sitta där tyst. Eller så närmade hon sig en kvinna som promenerade med sitt barn genom att ta tag i barnvagnens handtag, som om hon var den rätta ägaren till barnet. Genom handlingar av detta slag fick fotograferna som smög i hennes närhet möjlighet att dokumentera ett psykologiskt drama medan det utspelades i realtid.
   - Om ett konstverk som detta gavs i Polen, kommenterade Arti Grabowski, vänd till pojken på scen, så skulle det medföra risker för den personliga säkerheten, eftersom folk i Polen är beredda att försvara sitt privatliv mera handgripligt än svenskar tycks göra. Ridderligt inviterade han konstnären att ge sitt verk i hans hemland. När jag ser tillbaka på situationen finner jag Grabowskis kommentar mer uttrycksfull än jag gjorde till att börja med. Han gav röst åt vår kollektiva ilska, genom att invitera den arroganta unge mannen till ett rejält kok stryk av främlingar i ett främmande land. Och den här gången svarade pojken på engelska. - No, sade han helt enkelt.
   Men Grabowski var den ende som reagerade på det flagranta faktum att personerna var utbytta. Alla tänkte på det hela tiden och somliga försökte som jag förgäves att se någon likhet mellan personen på scenen och den som fanns på bilderna som projicerades på skärmen bakom honom. Det var som en mardröm. Sedan dess har jag en tendens att reagera med äckel när främmande människor kommer för nära mig, men jag döljer mina känslor noggrant. Verket hade en långvarig effekt på mig, om det nu alls var ett konstverk till att börja med. Arnell lyckades i alla fall ställa till med en scen och det är en av grundbetydelserna i det engelska uttrycket performance.

Välsingnelse för enhet

2011-02-08T03:40:00.002+01:00

Jag ger till dig en

Enhetsvälsingnelse.
Oneness Blessing
Deeksha

tre namn på en aktuell företeelse som är kopplad till en rörelse med ursprung hos AmmaBhagavan. Ett par mänskor som är en avatar. De utgör centrum i Oneness University med sin stad Golden City och Enhetens tempel i Indien. Läs Visionen.

Jag älskar dig, jag förlåter dig, jag ber dig om försoning. Tre stora förtroenden som öppnar vägen till det gudomliga i min värld. Tre stora förtroenden som visar vägen till handlingar i världen. Tre stora förtroenden som bygger framtiden för världen som är vår att leva och drömma i.

Jag är invigd till en kärleksgärning. Jag är invigd till gudstjänst. Jag är invigd till att dela med mig av min kärleksrelation. Jesus är namnet som min älskade bärs fram utav i mitt liv och i min tradition. Men Gud har många namn och ansikten och traditioner. Alla dessa namn och traditioner är relationer mellan människor och det gudomliga i deras världar.

Tack för väckelsedag med Anette Carlström

2011-02-06T13:33:00.000+01:00

Jag var på väckelsedag med Anette Carlström i Oness-rörelsen. Det var en skön och stärkande upplevelse. Vi var ett sjuttiotal människor som gav varandra välsignelser genom handpåläggning i fyra timmar minst. Var och fick ge och ta 64 deekshor som dessa Oneness Blessings kallas i Sverige. Jag blev inte trött och inte hungrig fast jag bara åt en skål råris och ett äpple med ett glas vatten mellan sex på morgonen och sju på kvällen. Nåden var mat för kropp och själ.

Idag fick jag smaka frukten av gårdagens gemenskap. Jag kände mig så till freds att jag måste skriva till min goda vän och lärare Marie Nilsson för att tacka. Så här blev brevet:

Kära Marie,

låt mig se om det låter sig göra att skriva ett tackbrev till dig.

Du blev kanske lite förvånad över att jag ville gå kursen. Jag är inte säker på att jag skulle ha anmält mig om jag frågat dig om innehållet närmare först. Det var i alla fall inte aktuellt. Jag kände att det var dags för mig att möta Anette Carlström. Det blev en förvånande upplevelse. Hon kändes som en god lärare, fast utformingen av budskapet var djärv. Efteråt förstår jag att jag har känt rätt. Idag är jag så glad att jag kan se världen vackrare än jag kan minnas.

På morgonen satte jag på datorn och tittade på en thriller. Det har varit mitt rätt misslyckade sätt att återhämta mig efter arbetsveckor som känts slitsamma. Filmen var inte så bra, eller hela konceptet med film på datorn kändes plattare än förr. I bakgrunden kunde jag skymta en vacker dag genom den ljusa gardinen i mitt sovrum. Och det var som om det ville säga mig något. Skulle jag gå ut? Jag började undra och blev allt gladare. Till sist sjöng jag för mig själv, ganska högt: - Vad är det det där ute vill att jag ska se? Sen måste jag förstås gå ut och titta. Där var den. Skapelsen i all sin glans. Värmen och kylan, ljuset och skuggorna, färgerna och kontrasterna, fåglarna och träden allt samspelade i en vårjublande konsert. Bara för mig, för mig också. Nu när jag har fått en systemåterställning och är som jag kan vara. Jag känner igen mig själv. När det är som bäst.

Jag tycker om nåden. Ja, jag vill göra något med mina händer. Det är inte en hantverkskurs jag tänker på. Nej, jag vill att mina händer ska uttrycka min kärlek till Gud, när de delar med sig av och ger ut den nåd som jag lever i. Nu börjar jag förstå djupet av det helande som nåden kan ge. Nu tackar jag dig Marie som gått före som stigfinnare för att du varit min helare och lärare genom de senaste åren. Jag visste det hela tiden. Stort tack och kärleksfulla kramar till dig, fina, fina vän.

Igår på väg till väckelsedagen fastnade jag för ett träd som stod under en motorväg i Rotebro, eller någon annanstans. Jag såg de fina affärshusen och tänkte på hur stolta arkitekterna måste vara över hur de kan känna till och sätta samman alla dessa material som skapats av människor för olika ändamål. Så började jag jämföra trädet med människors skapelser. Om det fanns en skapare av trädet, hur hade det verket kommit till och hur ser det ut om jag jämför naturens och människans teknik. Ja, hur stolta vi nu kan vara över blanka fasader, belysningar och transportsystem så ter de sig ganska grova när man tänker på ett träd. Trädet har ytor som är så fantastiskt anpassningsbara och mångfasetterade att de kan omfamna, nära och ge liv åt sin omgivning. Trädet omvandlar nära möten med jordens minsta partiklar till byggnadsmaterial och näring i livsprocesser. Trädet möter himlen och hämtar energi från ljuset och omvandlar även luftens koldioxid till material för att bygga sina löv, sina grenar, blommor, knoppar och rötter. Trädet är inte generat för mörker och lort, trädet har ingen rädsla för att sträva mot himlen. Det bygger liv i hängivenhet och självklar lydnad till sina egna livsprinciper. Därför är trädet en symbol för åkallan. När vi lyfter våra armar jublande mot himlen är det en urgammal bönegest som alla växter sedan tidernas begynnelse visat för människorna. När trädens grenar andas in den första vårdagen, så sväller de och blir glänsande som om det var en kärleksakt. Det var det, som det där ute ville att jag skulle se.

Träden i den första vårjublande kärleksakten, videungen som brister fram och lyser som pärlor. Grenar som purpurfärgade sakta vaggar med varandra i tysta komplexa rytmer och fåglarna som kastar sig mellan trädkororna i glädjeflykt. Det var det. Och två mörka silhuetter högt på en gren sitter nära varandra alldeles stilla först. Sedan är det som om den ena ville ta ett steg närmare, rör frågande på huvudet lite grann som vore de två ett par smeksamma duvor. De sitter kvar och jag lämnar dem för att söka upp en vän som jag allt för länge har försummat. Glad är jag.

kram
Kurt

Den röda tråden

2010-12-30T08:49:00.001+01:00

Under trädens
tunga gröna
kronor

går hon
med rött hår
från paradis...

ett Gott Slut
och Gott Nytt
önskar
Kurt

Resan till Norrhällby

2010-10-25T02:40:00.002+02:00

Äntligen lyckades vi komma ut till Norrhällby på besök. Det regnade och höstlöven lyste vackert överallt. En paradoxalt glädjefull tid. Jag hade lovat mamma att vi skulle fara ut och hälsa på Ulla-Britta. Men jag hade inte lyckats förbereda något. Det blir för stora projekt att ringa i förväg och boka med personalen på boendet. På morgonen försökte jag förgäves finna numret till Karl-Johansgården. Till slut for jag ändå. Det var tur. När jag kom satt mamma i matsalen och åt. Hon var ganska pigg. Förmodligen lite förväntansfull, för jag hade lovat att vi skulle åka idag. Vi behövde en rullstolstaxi. Ertan trodde att det kunde vara svårt att få tag på med kort varsel. Men han hjälpte oss med en lista på färdtjänsttaxibolag. Det fanns en taxi som kunde ta oss i båda riktningarna. Han körde en nybyggd väg som kommer ut på Östhammarsvägen vid Skäve gård ungefär. Sedan såg det ut som vanligt. Jag kom att tänka på mina cykelturer ut och hem från Dyvlinge. Det är så länge sedan nu. Efter svängen före Jälla var vi inne på den lilla vägen mot Norrhällby. Den har fått många andra konkurrenter i mitt sinne, efter allt vandrande längs pilgrimsleden. Den lilla vägen kunde vara mellan Viksta och Tensta, eller någon annanstans i Uppland. Men en egendomlig fröjd fyllde mig i alla fall, när jag sa gårdarnas namn till mamma. Hon satt i sin rullstol fastspänd i mitten av taxibussen. Hon ser nästan inget längre heller. Men nu vill hon gå till optikern. Kanske hinner vi med en starroperation, så att hon kan se igen.

Gården såg liten ut. Taxin körde nära huset och chauffören rullade ned mamma för rampen. Vi försökte ta in henne genom verandadörren, men kunde inte öppna båda dörrhalvorna. Till slut kom vi in genom köksdörren och rullade genom huset till salongen. Där hade Ulla-Britta dukat upp till te och kaffe. Efter en stund kom Pia, Otto och Vejne ned och fikade med oss.

Nu kom vi in på gamla tider. Jag berättade att jag talat med mamma om Pojken, den vita samojedspets som var familjens hund när mamma var liten. Ulla-Britta tog fram en tavla med ett par låga hus, alldeles vid ån. Här på Östra Ågatan 87 bodde familjen på trettitalet. Så när mamma var tio år var det huset vid ån som var hemma. Härifrån brukade hon gå söderut ända ned till bron mot Ultuna med Pojken. (På TV går ett program som jag såg med barnen på 90-talet. Det heter Dårfinkar och Dönickar. Om jag kan så ska jag köpa serien som DVD. Det handlar om en bohemisk familj som glömmer sin hund när de flyttar. Hunden är nog en vit samojedspets, precis som Pojken. I sista avsnittet har han hittat till famljens nya hus. Simone som år tio år blir glad igen.) Det fanns mycket att se längs ån. Här fraktades saker hela tiden, så det var fullt av båtar. På Kungsängen kunde det vara fullt av kungsängsliljor. Då plockade mamma några och tog dem med hem. Det kan man inte göra längre. Nu är de fridlysta. I alla fall flyttade familjen sedan till Dragarbrunnsgatan 75. Husen vid ån var för fuktiga, så de revs. Nu för tiden är det en bara remsa av gräsmatta där, framför Ångkvarns gamla byggnader. Nu vet jag varför det blivit så.

Ulla-Britta har en fotobok med bilder från det gamla Uppsala. Där finns huset på Dragarbrunnsgatan med. Man kan se fönstren på vindsvåningen. Sedan visade hon bilder av mormors föräldrar Signe och Ludvig. På en annan bild är mormor med som barn tillsammans med sin mamma och mormor. Mammas mormors syster Ingrid är också med på bilden. Hon kallades alltid moster Ingrid, fast hon egentligen var gammalmoster. På andra fotografier som Ulla-Britta tog fram finns morfars pappa och hans pappa som var präst i Grangärde i Dalarna. Det var prästen som tog namnet Thunman, efter gården där han bodde som hette Tun. Vi tyckte att Ulla-Britta skulle skaffa sig en dator för att skriva ned sina minnen.

Visa större karta

Friktioner, andlighet och empati - andra försöket

2010-09-16T10:26:00.003+02:00

Performancekonstfestivalen i Uppsala 2010 landade i spelrummet mellan avsikt och slump, konst och natur. Starka upplevelser tempererades ofta av medkänsla som kom till uttryck på olika sätt. Festivalen tog plats mitt i Uppsala. Samtidigt utspelades allt på ett egendomligt sätt utanför världen. En bild är kanske den bästa sammanfattningen. En snigel uppträdde i konstnären Jason Lim's knä. Den rörde sig mycket långsamt i en perfekt koreografisk harmoni och lämnade ett slemmigt spår efter sig.

Performancekonsten vill sätta vardagens tolkningmönster åt sidan och förmedla unika och starka förnimmelser av närvaro utan förklaring. Det är ett patos som konsten delar med moderna filosofiska undersökningar. Också de flesta andĺiga traditioner använder ritualer som förflyttar människans uppmärksamhet ut ur det vardagliga för att gå renare källor till mötes. Andlighet, filosofi och konst kan mötas vid gränsen till den vardagligt materiella tillvaron. Friktioner i samspel med andlighet mot en klangbotten av empati mötte årets festivalpublik. Spännande perspektiv uppstod.

Festivalens curator SU-EN hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt. Vi importerar bara vad vi vill ha, inte hela paketet, om vi tolkar all konst med filter som etablerats i den västerländska kulturen. Hon tycker att vi ska vara medvetna om den kulturimperialism som råder överallt. Då kan vi uppfatta en friktion mellan kulturer och kontexter som är intressant. Performancekonst är en undersökande och djupt personlig konstform.

Speciellt för årets festival är samarbetet med Uppsala Domkyrka kring temat Andlighet. Många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan har varit en del av förberedelserna. Konstnärerna representerade också flera olika andliga traditioner. Festivalen blev på det sättet en yta där verken samspelade mot en klangbotten av ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blev sammanstötningar där nya saker kom till uttryck. Ur köttets mörker trädde regelverk fram. De kunde kännas ljuvligt harmoniska, eller fruktansvärt sublima.

Ett performancekonstverk skapas å ena sidan i sammanstötningarna mellan konstnären, kroppen och världen. Å andra sidan växer verket vidare och tar form i publikens reception och minne av verket. Vi kan bära länge på frön som verket sått. - Det luktar lök. Två unga kvinnor sitter framför domkyrkan och skalar ett berg av lök och samlar sina tårar i ett kärl. - Minnena kan vara fascinerande meningslösa, eller hårda och störande. Om de hittar fäste i viktiga erfarenheter kan de plötsligt gro och skapa en levande förändring. I mötet med erfarenheten uppstår den friktion som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast och gripa tag i något. När vi tolkar ordet "friktion" på detta sätt, för det oss så nära den gamla alkemin som vi kan komma idag.

Empati, eller inkännande medkänsla är grundläggande för konstupplevelsen. Den tyska estetikern Theodor Lipps var den som först utforskade begreppet "Einfühlung" och definierade den estetiska innebörden av empati. Han ville fördjupa analysen av konstens symbolbegrepp. Psykoanalysen växte fram samtidigt runt sekelskiftet 1900. Många var nyfikna på det omedvetna och ville undersöka hur idéer uppstår innan begreppen tagit form. Hegels utforskning av Andens fenomenologi hade lagt grunden och Nietzche hade bearbetat liknande problem. Empatin finns innan begreppen tar form. Den föds ur ett igenkännande av en form som öppnar sig mot minnets gömda möjligheter. Konflikter, motstånd och smärta kan bli resultatet, eller glädje, lust och harmoni. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty gav i början av 1960-talet upphov till en förklarande vision, genom sina envisa utfrågningar av filosofin. Allt som vi blir medvetna om har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel. Världen träder fram ur kroppen och varje akt av medvetandet drar oss in i världens dunkla djup. Jaques Lacan tillämpade vännen Merleau-Pontys filosofi i sina föreläsningar om psykoanalysens grundbegrepp. Det omedvetna, upprepningsautomatismen, överföringen och driften frodas i det fördolda, men yttrar sig såväl i människors relationer som i konsten. Det franska 60-talet har satt sin prägel på dagens estetiska sensibilitet.

Här bör vi göra ett tillägg. Friktion upplevs i ett motstånd som har karaktär. Det för oss ända tillbaka till den västerländska filosofins stora vändpunkt. Det är Kants kritik av smakomdömet som spökar. Den fria skönheten har ett nödvändigt element av motstånd. Det är vad Kant kallar karaktär.

I performancekonst är den cykliska återkomsten av skapelse och förstörelse närvarande i konstnärens försök att disciplinera tid och rum. Kroppen är ett konstverk och skapandet är en andlig handling, men utförandet är omöjligt utan disciplin och tradition. Konstnären uttrycker sig ofta i ritualens form och kommer nära stora mytologiska motiv. Performancekonst har ett utopiskt drag. Verken kan förändra politisk och existentiell medvetenhet genom att publiken alltid är delaktig i skapelseprocessen.

Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern var spelrummet för festivalen. Motorsågen skar bitar ur trädstammen så att ett kors med en människofigur skapades. Två vackra unga människor, släpade det tunga korset genom eftermiddagstrafiken. Lystet nyfikna blickar förvandlades av medkänsla till stumma vittnesbörder. I andra änden hade Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet. Krossade växter och rödkrita som blandats med vatten och kroppsvätskor hade lämnat spår av verket på utställningsrummets väggar. Allt var omfattat i verket, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, smärtan och hoppet.

Invigningsföreställningen i Uppsala domkyrka var ett sätt att gestalta festivalens teman med största tänkbara kraft. Den vitklädda SU-EN stående i mjölkhavet och Rakini Devi klädd som förstörelsens gudinna Kali framför en död Kristus personifierade två aspekter av jungfru Maria. Konstnärernas kroppar blev mötesplatser för symbolsystem. Vintergatans svarta blick tog gestalt i den sörjande Maria. Hon betraktade Skapelsen; den ammande Maria som var ett berg och reste sig i väster, ur mjölkhavet, över gråtande kvinnor, under västfasadens lysande rosfönster.

Mellan Anatomiska Teatern och domkyrkan hade en offentlig scen för festivalen märkts ut när performancegruppen NN lämnade det stora korset. Dansande som en melankolisk dervisch runt korset klädde Pino Ivančić av sig sina färggranna kläder i kylan tills han blev stilla i vita underkläder. Hiroko Tsuchimoto gestaltade åtta sorger och låg i en vit säck på bron framför katolska kyrkan i tio timmar. Utan allt var hon hans syster. Två verk, dagar, platser, religioner och världsdelar som förenas i minnet av en metafor. Konstens dimensioner överskrider alla gränser i festivalens subtila extas.

Den anatomiska teatern fungerar som en symbol för grymhetens arkitektur. Läktarens smala fack håller fast kroppen i åskådarposition till och med när medvetandet flytt, så att blicken tvingas kvar inför organens blottläggande. Här utspelades dödens ritualer i Linus Raudsepps sorgespel. Dessa pekar ut ur världen på många språk. Men festivalens intention pekade också i motsatt riktning mot en Renässans, genom att vända sig mot orienten. Det handlade om den moderna (anti-)estetikens återkomst till romantikens gamla källor i österländsk filosofi.

Andlig disciplin kan tillföra en avvaktande stillhet i konstupplevelsen. Den kan tillåta allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras av självbehärskningen, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss dessa djup som kan verka brottsliga omöjliga förfärliga vedervärdiga äckliga. Nej, det finns en väg som alla världsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som bland annat har symptom i fysiologiska reaktioner. De är dem som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.

I verket Röd tråd möttes Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenades och slet sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och gick, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talade med en kvinna bland åskådarna i parken. Hon förklarade sin upplevelse så här: - "Konstverk kan öppna dörrar som jag inte trodde fanns. De fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.

En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktionen – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen. Dokumentationen kan knappast vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll, men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.

Mamma berättar mera

2010-09-13T03:58:00.001+02:00

Till Amanda en sen födelsedagshälsning. En berättelse om din mormor.

Jag frågade mamma om Dragarbrunnsgatan 75. Där bodde hon som barn. Familjen hade en lägenhet på vinden. Det var snedtak i alla rummen. Värmen kom från kakelugnar. Det fanns en matsal med ett stort bord, tillräckligt för att ha gäster. Kakelugnen i matsalen var gul. Två fönsternischer i taket släppte in ljus. Det var ett hembiträde som lagade maten. Lägenheten i stan var ganska privat. När familjen hade gäster var det ute på Norrhällby. Dit for man på helger och sommarlov. Morfar arbetade på ångkvarn, tror jag. I alla fall skulle mamma och hennes systrar gå i skolan, så det passade bra att de bodde i stan.

Mamma hade ett eget rum. Där fanns en säng, ett skrivbord och en kommod. Kommoden är ett pottskåp som man ställde ett handfat och en vattenkanna ovanpå. Det fanns inte toaletter på den tiden. Istället fick man gå ut på vinden där det fanns ett torrdass. Skrivbordet stod under fönstret. Mamma kunde titta ut när hon gjorde läxorna. Hon såg ut över stadens tak och skorstenar.

Det var kakelugnar i alla rum på Norrhällby också. När familjen skulle fara ut till landet var det arrendatorn som såg till att det eldades. På så vis var det varmt och skönt när de kom. Sedan fick de elda i kakelugnarna själva. Det var en lätt syssla.

På landet fanns det mycket att göra. Mamma brukade gå upp i skogen längs vägen. En bit upp i skogen finns ett gärde som kallas för Kaskvreten. Det tyckte mamma var ett fint namn. Hon tyckte om att gå dit. Under kriget tog man torv ur mossen. Då var det många unga män som arbetade där. Det fanns grävmaskiner. Lastbilar for fram och tillbaka. Längre upp fanns det en lada och betesmarker för kvigor och ungdjur. Ladan var öppen för att djuren skulle kunna gå in om det var dåligt väder. Kanske hade man hö där också. Hagen kallas Fåfängan. Varför vet inte mamma. Mamma brukade inte gå in i skogen. Jag berättar för henne att jag brukade gå överallt så att jag kände nästan varje plätt av skogen. Det var för att jag hjälpte pappa med jakten. Varje år plockade jag lingon. Ibland blev det en 50-60 liter som jag kokade sylt av. Så hade familjen till vinterbehovet. Mamma brukade också plocka lingon, men bara i den lilla skogen närmast huset. Det blev några liter. Antagligen var det andra som plockade också.

Det finns ett skogsparti som kallas Storbacken. Den ligger längs vägen mot Halmbyboda. Där är det mest bergknallar med åkrar nedanför. Det är väldigt fint i Storbacken. Mamma brukade promenera där med sin syster Kerstin. Det fanns en särskild bergknalle som mamma tyckte om att vara på. Utsikten var fin. På vintrarna blir det som en vägg av is vid en klippa i Storbacken. Mamma kommer ihåg den. Det var spännande att gå dit på vintern. Det ser ut som ett stelnat vattenfall. Tjocka buteljgröna pelare av is tornar upp sig.

Det bodde ett tjugotal människor på Norrhällby när mamma var liten. På midsommarafton hade man en egen midsommarstång. Den stod nedanför det lilla huset där Ulla-Britta bor. Man dansade runt stången hela kvällen. Sedan var det läggdags, men först brukade mamma och hennes systrar plocka blommor. De lade dem under kudden. Mamma drömde aldrig om någon man.

Det var vad mamma berättade. Hon ligger mycket i sängen nuförtiden. Hon ramlade och bröt benet före sommaren. Efter det har hon varit tröttare än förr. I förra veckan var hon pigg och gick runt med rullatorn. Hon ser dåligt och går vingligt. Så en kväll när hon inte kunde sova föll hon igen. Det gick bättre den här gången. Fast hon fick åka ambulans till sjukhuset för att röntgas. Det tog hela dagen. Mitt i natten fick hon komma hem. Nu, en vecka senare har hon ett stort blåmärke på kinden, men hon har inte ont.

Kroppen och köttet som arena för det andra

2010-09-09T12:55:00.002+02:00

Förgrundsfiguren inom butoh på 1960-talet Hijikata Tatsumi, talade om kroppen som konstobjekt. Själen sitter i tekniken, sa han till sina elever: ”Spring med en galnings själ.” Så berättar koreografen SU-EN när hon talar om bakgrunden till performancekonstfestivalen Friktioner.

Psykoanalytikern Jaques Lacan var en oortodox freudian. Han talade om signifiantkedjans insistens i en berömd essä, där han analyserade Edgar Allan Poes novell The Purloined Letter. Den har sin existens i den underbara abstrakt teoretiska formation som Freud i Traumdeutung kallar för det omedvetnas instans.

Signifiantkedjans insistens i det omedvetnas instans skapar de dunkla formeringar av driftslivet som kommer till uttryck i vardagslivets psykopatologi.

Denna teori riktar blicken mot det osynligas fält som vi med Merleau-Ponty först lärt oss att kalla för Kroppen, men senare börjat uppfatta som beläget i ett varats element som samma filosof döpte till Köttet

ReinFEL vi behöver inte mer av grymhetens politik

2010-09-02T21:08:00.005+02:00

Kvällens intervju med Reinfel blottlägger en förfärligt cynisk regeringspolitik när det handlar om psykiskt funktionshindrade.
http://svtplay.se/t/130178/utfragningen__fredrik_reinfeldt

Jag önskar att jag slapp skriva detta. Jag önskar att det inte vore sant. Jag önskar att alla medlöpare till denna politik genast vänder den ryggen. Skärpning alla partier.

Efter tre år med arbetslinjen är arbetslösheten bland psykiskt funktionshindrade 70 %. Det enda Reinfel lyckas göra, när detta visas, är att tala om hur svårt det är att anställa människor med psykiska funktionshinder. Han mal detta flera gånger. Jag fylls av äckel inför den attityd som blottas. Samma man som med en formulering i en lag kan göra hundratusentals sjuka människor sömnlösa i månader sitter i TV och pratar om hur svårt det skulle vara att skapa arbeten ens i den offentliga sektorn för samma människor. Det är en grym politik. Reinfel har Helfel!

34 miljarder har man sparat på att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Det är Arbeitslinjen och nordisk Freihet. Det är Reinfel!

Ett friskare Sverige? Nej , ett samhälle där sjuknärvaro blivit det normala på jobbet, Ett samhälle där sjuka människor tvingas söka jobb. Ett samhälle där politiska beslut orsakar självmord och långvarig fysisk och pyskisk smärta bland de mest utsatta. Det är ett sjukt samhälle, där politiker kan brösta sig över en sådan illviljans politik.

Vägen, NN - Nito Vega och Nanna Castillo med Mats Nyberg.

2010-08-27T16:19:00.006+02:00

The Path/Vägen, NN Performance Group (Nito Vega och Nanna Castillo) med Mats Nyberg.
Plats: Från Celsiustorget till Domkyrkoplan
Tid: 10 juni 2010 kl. 15:00-17:00

En dikt av Antonio Machado är utgångspunkt för verket. Den handlar om att vara i nuet och bli till under resans gång. Mats Nyberg formar en stock med sina motorsågar på Celsiustorget. Ett ansikte växer fram, händer, fötter, en gren träs rakt igenom stocken. Det blir ett kors. Motorsågen tystnar - Nanna Castillo och Nito Vega släpar iväg det tunga korset mot Stora torget. Publiken bildar en procession som följer efter stocken. Konstnärerna ser sammanbitna ut. Då och då måste de stanna. Stocken gnisslar mot underlaget, biltrafiken väjer runt det oväntade hindret. Upp för Drottninggatan och Carolinabacken är det tungt. Parets korsvandring fram mot domkyrkoplan bär till sist lätt utför. Stocken lämnas framför katedralen och konstnärerna drar sig tillbaka.

Performancegruppen NN undersöker anatomin i den vardagliga promenaden. Här går man med barnvagnen, läxböckerna, kassarna i ärenden, för förströelse, på hemväg dag ut och dag in. Nu går de och drar en stock på ett par hundra kilo, svettas och blir gråtfärdiga. Nito tänker på människolivets idioti och Nanna samspråkar med stockkroppens ansikte. Hon berättar senare om hur barndomsminnen väcks, bilden av Kristus; hans bevakande ansikten på korsen hemma. Mormödrar pekar på dem när flickorna fostras. Nu går hon in i vreden och får kraft i grälet med stockens stilla ansikte. Konsten vrider kristenhetens symboliska prisma mot gränserna. -”Bortom ritualen finns passagen, konstnären är en portvakt” Mot vad? Utopin vid jagets gräns? Skapelsens ögonblick?

The Widow Station, Rakini Devi

2010-08-27T13:52:00.006+02:00

The Widow Station, Rakini Devi (Indien/Australien)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00

Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.

En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.

Ytlig och innerlig

2010-08-27T09:04:00.006+02:00

Festivalen har en yta som samspelar med ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blir en sammanstötning. Något kommer till uttryck. Ur köttets mörker träder regelverket fram. Det kan vara ljuvligt harmoniskt skönt, eller fruktansvärt sublimt. Andlig disciplin tillför en avvaktande stillhet som tillåter allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss detta djup som kan verka brottsligt omöjligt förfärligt vedervärdigt äckligt. Nej, det finns en väg som alla värlsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som har symptom i fysiolgiska reaktioner som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.

Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.

Lökringar i det tredje skiktet

2010-08-27T08:49:00.000+02:00

Det finns en tid att mötas och en tid att gå i från varandra. Den röda tråden mäter ut vår tid i härvor som vi kan försöka ge varandra. Så möts Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenas och sliter sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och går, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talar med en kvinna bland åskådarna i parken. Marianne Giske upplever att konstverket "öppnar dörrar som jag inte trodde fanns - det fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.

Samtal med mamma

2010-08-25T05:13:00.001+02:00

Jag hälsade på min mamma som bor på Karl Johans Gårdarna. Det blev ett benådat besök. Ertan som är mammas kontakt person tyckte att jag skulle försöka hålla mamma uppe till kaffet en timme senare. Nu efter benbrottet har hon sovit nästan hela dagarna. Efter en kort stund uppe vill hon till sängen. Men jag vill att hon ska träna så att hon blir starkare. Då kan vi åka till Norrhällby och hälsa på hennes syster. Det vill ju mamma också förstås.

Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.

Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.

Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:

Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.

Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.

Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.

Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.

Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.

Åtta sorger av Hiroko Tsuchimoto

2010-08-22T15:24:00.005+02:00

Gravity-Eight, Hiroko Tsuchimoto (Japan)
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00

Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.

Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.

1630 tecken inklusive mellanslag

Nio stenar och Boris Niesloni

2010-08-22T13:59:00.001+02:00

Koan, Daily Life Plot – Nature Study – The Stones Carriage,
Boris Nieslony (Tyskland)

Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00

En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.

Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.

Duett med honung, Jason Lim

2010-08-22T10:19:00.003+02:00

Duet with Honey, Jason Lim (Singapore)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 18:00- ca 20:15

Jason Lim undersöker långsamhet och stillhet i en performance som pågår under mer än två timmar. Det rinner en stråle honung ur ett kärl som hänger ovanför honom. Långsamt rinner honungen över hans ansikte vidare nedåt. Han balanserar sittande på en stol som står på tre uppochnerdvända glas. Han söker ett tillstånd där han tappar kontrollen. Åskådare kan komma och gå som de vill. Lim har utfört verket tidigare. Det är som en ritual. Den hänvisar till urgamla traditioner där människor döps i honung för att skyddas mot livets smutsiga sidor. Verket har improviserade variationer. På väggen i hörnet mitt emot honom vissnar några löv långsamt och viker sig. Det uppstår en rumslig spänning mellan två stilla skeenden. Verket förankras i rummet och samspelar med föremålen från parken utanför.

Konstnären fann en snigel ute i parken strax innan föreställningen. Han kände att snigeln var festivalens vän. Därför fick den sitta på hans hand när han satte sig på stolen. En stråle rinner osynligt ner på konstnärens huvud. Man ser strålen men inte att det rinner. Allt är stilla, utom snigeln som ger sig av från konstnärens hand ner mot hans knä. Snigeln vänder sedan tillbaka till handen. Konstnären förenar sina händer så att snigeln kan krypa över till andra sidan och ned för andra benet där den stannar strax under knät. Efter två timmar har konstnären hunnit bli rejält kladdig. Han börjar röra sig och kliver sakta ned från stolen för att bli omhändertagen. Någon tvättar också snigeln och för den tillbaka till parken.

1679 tecken inklusive blanksteg

Pinnens Poesi med Makoto Maruyama

2010-08-22T08:42:00.008+02:00

Prose Poetry, Makoto Maruyama (Japan)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 19:00 -19:20

Makoto Maruyama använder sin kropp för att gestalta en poetisk sammanstötning med världen. Handlingen är verket. Konst är inte teorier. Under ett av festivalens samtal gjorde konstnären ett statement. Han gick fram och klev upp på bordet. Han lät kroppen ta ordens plats.

Kanske låter han nuet ta plats i konstvärlden genom sina spontana aktioner. Nu intar han scenen med en pinne i handen. Pinnen är en murken gren från parken. När han använder den i en balansakt går den i två bitar. Den brister. Konstnären tar hand om båda bitarna. Så ber han publiken att följa honom. Som herden vallar sina får tar han oss ned för trapporna och ut i parken. Vi hamnar framför norra kastellet. Gustav Vasas försvarsverk byggdes av tegel från gamla kloster. Här fortsätter konstnären att hantera grenen. Han prövar den ömsom spänt ömsom kelsjukt. Det växer en värld av möjligheter mellan mannen och pinnen. Ur kroppens skuggor träder relationer fram. De ristar mönster i mig. Underliga associationer dyker upp. Grenen är som en hastigt nedkastad linje i en krokistudie. Samtidigt är den en trollstav, en käpp som man kan stödja sig på, eller ett verktyg att undersöka mörka platser med, när man inte vågar använda handen. Referensen här skulle kunna vara konstvetaren Ernst Gombrich's berömda leksak. I meditationerna över sin gamla käpphäst trumpetade österrikaren/engelsmannen Gombrich den västerländska kulturens överlägsenhet. Men nu är det en ung japan som håller i staven. Han utmanar all tradition i en anarkistisk akt.

1660 tecken inklusive blanksteg

Fredrik Axvik hoppar i ån

2010-08-22T07:44:00.006+02:00

HopArt, Ministry of Art & Jump
Plats: Hamnen intill hamnkontoret vid Islandsfallet.
Tid: 12 juni 2010 kl.12:00-12:10

Fredrik Axvik heter konstnären som har utvecklat ”HopArt”. Hoppet är en protest mot tingens ordning. Konstnären är glassigt klädd, som en glidare i toppskiktet. Han ler egendomligt. Någonting är fel, men ändå rätt. Detaljerna tycks avslöja en pojke som spökat ut sig i kläder från pappas garderob. Det är som en saga. Pojken Fredrik blev hoppets minister i ett främmande land. Fast Ladonien är nog inget riktigt land. Det är ett verk av Lars Wilks och det hör hemma i Konstvärlden. Fredrik Axvik är konstminister i ett konstverk. Det verkar inte riktigt riktigt, men ändå inte så tokigt, när man tänker efter.

Nu ska ministern hoppa i hamnbassängen med kläderna på. Han ska hoppa från en brygga som spikats ihop av skräpvirke för tillfället. Den ser ut som om den hörde hemma i en bygglek från 70-talet. Genom hoppet ska ministern lösa problem som människor skrivit ned på en lista. SU-EN läser upp listan. Den är lång. Sedan är det dags att hoppa och ministern förbereder sig omständligt. Han tillkännager att hoppet är en hyllning till Stellarc, som är en världsberömd performancekonstnär. Ena handen får ett skyddsförband. Han har skadat sig vid ett tidigare hopp. Tvekande testar han bryggans bärkraft. Konstruktionen är vinglig. Är detta hans officiella tvekan, eller testar han verkligen bärkraften på bryggan? Vad är verkligt i det här verket? Han har visst glömt att ta av sig hatten. Sedan har han glömt klockan. Till slut hoppar han. Publiken applåderar. Efteråt torkar han sig och hänger kläder på tork.

1580 tecken inklusive blanksteg

Resonansperformance

2010-08-16T19:56:00.007+02:00

Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00

Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.

      20:00-20:35

Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?

När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.

      20:40-21:05

Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.

I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.

      21:10-21:50

Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.

Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller. Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.

Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.

Aki Onda at The Institute of Contemporary Art

2010-08-15T19:03:00.000+02:00

The Accompanists: Aki Onda
October 10, 2007

Aki Onda arbetar med ljudkollage av kasettinspelningar som samlats i dagboksform sedan ett decennium.

Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus som bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället blir det den konceptuella upplevelsen som kan träda fram om man har tillgång till en dokumentation att avlyssna gågn på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag.

anGie seah at Asiatopia Festival

2010-08-15T18:35:00.002+02:00

anGie seah Performance for Asiatopia Festival 2008

Här får man en känsla för hennes teknik att använda rösten i samspel med det akustiska rummet. Jag tycker om ansättningen av klanger i verket genom vattenkannan och flaskorna. Rörelsen är dröjande, liksom i ett lyssnande och spelet mellan rummets volymer i ljus och skugga förflyttar mig till konstens gräns mot UTOPIA.

En fjärils elektriska vinterdrömmar - Pino Ivančić

2010-08-15T15:48:00.007+02:00

Electric Dreams of Butterfly in Wintertime, Pino Ivančić (Kroatien)

Plats: Domkyrkoplan

Tid: 11 juni kl 18:00-18:30

Långsamt lämnar du verkligheten bakom dig Ivančić, Josip. – PINO återvänder till sjuttiotalets sociala skulptur i en magisk cyber-punk ritual med utgångspunkt i snurrande dervishdans och folkdans från Istrien. Konstnären mäter upp en fyrkant runt korset, Mats Nybergs stora träskulptur, som ligger kvar efter gårdagens invigning. Han går flera varv. Framför sig har han katedralen. Buba och Marina skalar lök framför porten. Ur en bergsprängare strömmar entonig musik. Så börjar han snurra. Först längs fyrkanten, men sedan in mot mitten där han tar av sig den blåa rocken.

Ritualen upprepas. Konstnären mäter, snurrar, klär av sig ett plagg, viftar det och låter det falla till marken. Blått, rött, ljusblått, gult, vitt. Som kronblad faller plagg efter plagg. Det är kyligt och luktar lök. Den entoniga musiken är skarp. Pino tittar upp mot tornen. Är det klockan han tittar på? Han vacklar snurrande. Skjortan glänser innan den också faller av. Konstnären går av scenen. Han är askgrå i ansiktet. Det är smink. Men han ser ut att frysa. Det balanserar elementet av trans. Det enkla verket har uppförts på många platser. Här vävs en samtidshistoria fram. Ett avslöjande som slår fast diskrepansen mellan dansarens visioner och den bistra verkligheten. Ett melankoliskt drag som jag känner igen från mitt eget möte med balkandans. Verket är en anti-estetisk strip tease. Konstnären står till slut i vita underkläder av armémodell. En ironsikt välvillig iakttagare, en förpuppad främling inför dômen. Verket speglas av Hiroko Tsuchimoto. Vit ligger hon på bron vid den vita kyrkan nästa dag.

(1674 tecken inkl. blanksteg)

PINO i Spelrummet för Friktioner 2010

2010-08-15T13:00:00.008+02:00

Friktionerfestivalen utspelades i
vetenskapens Uppsala
mellan det traditionella konstmuseets vita kub,
stadens gator
och katedralens dunkla rum;
där arkitekturen bidrar till den långa efterklangen
och skuggorna skapar mångtydiga effekter.

I världen mellan
natur och civilisation
förnyelse och tradition
öst och väst
krig och fred
klubb och skyltfönster
utanförskap och fängelse
uppstår slemmigt spår
efter snigel som
förflyttar sig
i konstens spelrum

Pino som dansar en magisk dervishdans framför domkyrkan kommer från cyberpunkscenen. Här är ett You Tube klipp där han är med. Jag gillar det här!

ur konstnärens CV:
the FIRST and ONLY REAL VIRTUaLL ARTisT

... in the nature, on the Streets, everywhere the ARTs produces/cts ( He )
-          without the atelier/ studio
-          without the gallery
-          without a place to practice
-          without donation
-          without financial heLP
-          without car
-          without motorcycle
without...without...without...
and many times without... but everything is here ...in the mind... in
conversation... sitting, drinking, coffe/tea and smoking cigarets...
- walkman
- on the seashore
on the Road

Jag tar mig friheten att översätta ett verk av Pino från 2008. Tyvärr kan det inte bli tal om någon ekonomisk ersättning, eftersom jag själv jobbar gratis för festivalen, försörjd av en otillräcklig ersättning från Försäkringskassan. I hopp om jobb!
Mina hyllningar alltså till konstnären och verket:

Author: Josip Pino IvančićTitle: DEVASTATIONS to the N-th power
Year of creation: 2008
Owner: Josip Pino Ivančić

Verkbeskrivning:
Projektet är en kritisk reflektion över rådande praxis att ordna utställningar av samtidskonst där konstnärerna inte får någon ersättning för sitt arbete, i motsats till andra deltagare som curatorer, tekniker, översättare etc. som får betalt för sitt arbete.
Detta var orsaken till att Ivančić har avstått från att delta vid Multimeridian 08 utställningen, som arrangerades av Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer (HDLU). Han uttryckte sin kritiska attityd i en text publicerad i utställningskatalogen på platsen som ursprungligen var avsedd för presenationen av hans projekt. Texten publicerades på kroatiska och engelska.

Kontnärens uttalande i katalogen:
Inbjuden av den kroatiska urvalskommittén att delta i utställningen MULTIMERIDIAN men utan möjligheter att finansiera min produktion pekar jag härmed ut den ohållbara praxis inom Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer, som hindrar konstnärer samtidigt som alla andra deltagare får betalt för sitt arbete.

Josip Pino Ivančić, Pula

Kalgosång - Ljubica Cvoric och Marina Tomic

2010-08-15T11:49:00.006+02:00

Lamentation, Ljubica Cvoric och Marina Tomic (Serbien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00

Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu. De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.

Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.

(1660 tecken inkl. mellanslag)

Vara landskap av Milos Sejn

2010-08-15T11:03:00.006+02:00

Being Landscape – Dedicated to Carolus Linnaeus, Milos Sejn (Tjeckien)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni 2010 kl 16:45-17:15 - sommaren 2010

Historien, materialen, biblioteken och arkiven transformerar tingen och ger dem nya betydelser. Milos Sejn tar fasta på den fysiska känslan av materia. I rummet står ett vackert skrivbord. Det är en forskares kontor. Alla tecken tyder på att mannen som sitter här är framgångsrik. Intarzian, mikroskopet som kopplas upp mot en projektor, en slimmad laptop. Som i en dröm blandas det stilfulla ämbetsrummet med forskarens material. Ett träd i storm projiceras på väggen och blandas med bilder ur gamla fotoalbum. En väldig avbruten gren står i ett hörn.

Konstnären sitter och granskar blad. Anteckningarna gör han med rödkrita direkt på bladen. Han börjar röra sig i rummet som en excentrisk trädgårdsmästare. Han sysslar med växterna. De får vatten och placeras ut längs de vita väggarna. Jag står bland svettiga människor som tänjer sig för att se. Vi är som en flock djur fångade i en glänta. Vi är mitt i konstnärens privata sfär. Eller i hans dröm.

Sedan börjar han pressa sönder växterna mot väggen så att de lämnar avtryck. Han har rödkritan i handen. Linjerna blir som sprickor eller rottrådar som sprider sig över den vita ytan. Konstnären rör sig runt hela rummet på detta sätt. På väggen bakom skrivbordet kulminerar akten. Konstnären tränger hela kroppen mot väggen. I en krampryckning ritar armen de sista försöken att tränga igenom den vita kubens skinn.

Detta sätter punkt för Friktioner 2010. Spåren efter akten lämnas som en installation på museet under sommaren.

Den röda tråden - Jason Lim med SU-EN

2010-08-14T10:29:00.003+02:00

Jason Lim (Singapore)
med SU-EN
Plats: Lyxalighetens ö, Stadsträdgården/Stadsparken
Tid: Söndag 13 juni 2010 kl 10:00-12:00

Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. Verket undersöker tid och skeenden. Hur lång tid tar det att nysta ut en trådrulle? Vad har hänt med kroppen under denna tid? Konceptet är utvecklat i Jason Lims soloprojekt, men här har han bjudit in SU-EN till samarbete.

SU-EN visar upp händernas disciplin, avbrotten, klibbigheten och handgreppet som en fokuserad mynning. De röda trådarna rullas ut från sina spolar. De upphör att vara produkter. Tråden syns inte, men bildar ett täcke och förvandlas till ett fenomen i naturen. Vackra flor, nästen, härvor, eller röda tecken blir det. Det är på förmiddagen av festivalens sista dag. Som en sammanfattning. Det är dags att se den röda tråden. Det är en process som avspeglar ett möte. I mötet mellan SU-EN och Jason Lim speglas hela festivalens intention. Att sätta samman och se vad som uppstår. Hur gestaltas friktion mellan konstnärerna och deras karaktärer i verket, i tolkningen i samspelet kring festivalens olika aktiviteter? Jag frågar om rytm och timing. Varför såg det ut som om SU-EN hade bråttom, medan Jason slappnade av och befann sig i handlingen? Det blev som en tävling. Tio tusen meter tråd. Att komma först, komma samtidigt, vara mest närvarande, göra det bäst och vackrast – några fraser som gestaltar den subtila spänningen i mötet mellan två konstnärer. Den ena gästar den andras verk. SU-EN har varit med en gång tidigare i detta verk, berättar Jason, och den gången var hon långsammare än han, så att hon hade en del tråd kvar på rullen, när Jason tömt sin.

(1689 tecken inklusive mellanslag)

Klattertanterna on/off - Nordic Dumplings

2010-08-14T09:43:00.004+02:00

Klattertanterna on/off, Nordic Dumplings
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (inträdesbiljett/festivalpass krävdes)
Tid: 10 juni 2010 kl 20:30-21:00

Anna-Karin Larsson och Elisabet Karlsson har utformat Klattertanterna. Deras samarbete började i omklädningsrummet. De kom inte längre. Där fanns alla de utmaningar som duon behövde. De blev performancekonstgruppen Nordic Dumplings 1996. Klattertanterna har funnits med länge i deras repertoire. Verket ställer frågor. Var börjar och slutar kroppen? Är håret en sorts beklädnad och är djur nakna? Den här gången spelas karaktärerna ut i en kulturhistorisk miljö på slottet bland gamla målningar och rester av stuckatur från renässansens slottskapell.

Strumpbyxorna ligger i en stor hög på matsalsbordet i rummet intill. De är redan använda och lite korviga. Alla strumpbyxorna är beiga. De ligger kvar som en installation i museet under festivaldagarna. Vi vet ingenting om det när föreställningen börjar. Två tanter tar plats i ett jättelikt finrum. Tanterna är fina tanter och väldigt lika varandra. Kanske är de tvillingsystrar, eller så har de vuxit samman. De är lika beiga som stumpbyxorna med klänningar som elastiska fordral i samma färg. Perukerna är cendre. Jag tror att sminket går i samma färgskala. De har meterlånga förlängningar av sina fingrar. Allt de gör i rummet blir egendomligt. Käppfingrarna låter knäppande när de slår emot varandra. Tanterna rör sig i rummet. De dricker kaffe och spiller. Sedan krånglar de av sig strumpbyxorna. De har flera lager. De får hjälp att sätta på nya. Händerna kan de inte använda. Strumpbyxorna hamnar på golvet som ormar. En betjänt suger upp dem med dammsugare. Sluurp!

(1683 tecken inkl mellanslag)

Vuxen kvinna - Vlasta Delimar

2010-08-14T09:06:00.003+02:00

Mature Woman, Vlasta Delimar (Kroatien)
Plats: Myrra skyltfönster, S:t Persgallerian, Svartbäcksgatan 7, Uppsala
Tid: Lördag 12 juni 2010 kl 11:00 -11:45

Kvinnan i skyltfönstret ansar grönsaker. Vlasta Delimar hyllar ofta vardagen i sina verk. En kvinna i verkligheten har ofta en stor kniv i handen. Det har man tidigare inte tänkt på när skyltdockorna utformades. Som tur är står en mogen kvinna i butiken Myrras skyltfönster en timme i lördagsrusningen. Rytmen på gatan påverkas. Man kan se människor stanna upp och titta mot fönstret med den levande skyltdockan. När man tittar på människor fötter kan man se deras känslor. En man stannar upp, men väljer snabbt att fortsätta som vanligt. Jag tror att det är ett stänk av skam jag ser. Så skulle jag ha känt, om jag hade rört mig så.

Kniven är stor och blänkande. Kvinnan är yppig och kraftfullt sminkad. Hennes röda peruk är vilt okammad och hon ser vänlig ut. Med kniven skär hon bort onödiga delar från rotsaker och purjolökar. Hon styckar grönsakerna och slänger de färdiga bitarna i en bytta. Hon använder kniven med en avspänd kompetens som gränsar till nonchalans. Jag blir hungrig. Men kluvna känslor kommer fram. Efter gammalt kan kniven användas i konsten som symbol för Kristi omskärelse, eller för martyrskap. Jag blir attraherad och samtidigt rädd. Jag tänker att Vlasta Delimar har gjort ett gott hantverk. Med precision och slagkraft har hon ändrat våra förväntningar inför skyltdockor. Verket riktar sig även mot konsten i en reflektion. Bakom glas och ram är den här kvinnan ett i högsta grad levande konstverk. Hon ställer våra förväntnngar på huvudet. Hennes performance ristar ett märke som inte går bort.

(1686 tecken inklusive mellanslag)

Invigningsperformance i Uppsala domkyrka

2010-08-13T14:04:00.006+02:00

Iscensättning av SU-EN, med
Rakini Devi (Indien/Australien),
SU-EN och SU-EN Butoh Company,
en kör av gråterskor samt
Makoto Maruyama (Japan).
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 10 juni 2010 kl 18:00-18:45

Verket placerar kvinnan i fokus. Marias känslor är det sammanhållande temat. Det omfattar smärta, hänryckning, glädjerus och sorg gestaltat som en process. Verket är uppbyggt som fyra pågående installationer i samspel.

Vi släpps in i katedralen i små grupper. I den långa pelarsalen står svartklädda kvinnor. De gråter högt i en egendomlig kör av klagosånger. Var och en på sitt sätt. De uttrycker olika känslor. Smärta, hänryckning, glädje och sorg avlöser varandra. Alla de gråtande har olika bakgrund och olika skäl att vilja delta i den här installationen. Jag samtalar med en kvinna i mitt sällskap. Hon känner igen sin egen gråt i en av rösterna.

I korsmitten står en vitklädd kvinna i en jättelikt fat av mjölk. Alldeles stilla. Det är SU-EN. Hon brukar bada i saker. Det är en sorts reningritual. En gång stod hon och tvättade sig i fiskrens. Nu är det mjölk. Titeln den här gången är Maria Lactans. Det är ett gammalt motiv i kristen konst. Motivet framställs ofta som en ammande Maria. Men här påminns vi kanske om något annat också. Det liknar Venus födelse i ett berömt renässanskonstverk, eller världens skapelse ur mjölkhavet enligt en gammal indisk berättelse. SU-EN har en vit klänning. En slöja är spänd som ett tält över henne. Hon lyser i dunklet. Hennes skinn är målat med vita krumelurer. Från fingertopparna droppar det mjölk. Två kvinnor sitter nedanför henne. De serverar mjölk ur stora kannor till den som vill ta emot. Jag tar och dricker.

Alldeles ovanför trappstegen till högaltaret sitter en annan kvinna. Hon är klädd och målad i starka färger. Rött och svart och guld kan jag se. Hennes långa släp rinner ned för trappstegen. Jag kommer att tänka på vintergatan. Det är en Rakini Devi som sitter där. Hon gestaltar den indiska gudinnan Kali. Kali är natthimlens härskarinna och hon kan ta personlig gestalt på jorden. Rakini Devi är klädd som en kvinnlig påve. På golvet nedanför henne ligger en man i vitt höftkläde. Det är Makoto Maruyama. Han är en performancekonstnär från Japan. Makoto ligger alldeles stilla på ett liggunderlag. Han liknar en Kristusgestalt, eller en flykting som somnat i en tillfällig fristad. Men han har ju inga saker. Nu är han berövad allt. Flykten är över. Installationen är en framställning av Pietàn. Det är Maria som sitter med Kristi kropp, när han tagits ned från korset. Det blir en mångtydig kvinnobild. Trots stillheten utrycker bilden starka känslor. Det beror nog på färgerna och associationerna till gudinnan Kali. Jag följer hennes blick. Då ser jag att hon tittar på baksidan av SU-EN. Härifrån ser det ut som en vit lysande triangel stcker upp ur mjölkkaret. Det skulle kunna vara en bergstopp. En symbol för Himalaja, eller kanske en väg till himlen. Ovanför triangelns spets lyser rosfönstret i väster.

Pain of the Gods + Secret Skin (film)

2010-08-13T07:59:00.005+02:00

Bastian Damascus & HEXENTRUPP
Plats: Museum Gustavianum, Anatomiska teatern (inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni kl 14:30-15:15 / 15:20-15:40

Karaktären Bastian Damascus är ett alter ego för Linus Raudsepp. I verket gestaltas aspekter av tro, välsignelser, svartkonst och hädelse. Formen är ceremoniell. Konstnären sörjer sin mamma. Hennes bild är med på ett fotografi som han håller upp. I Anatomiska teatern möter vi tre kroppar på oduktionsbordet. Kropparna behandlas som man gör med döda. De obduceras, tvättas, balsameras och smyckas av tysta tjänare. Ledaren pekar och instruerar betjänterna. Han gestikulerar, skrynklar och river blad ur en Bibel. När vi lämnar föreställningen får vi ett brunt kuvert. I mitt kuvert låg bland annat en urriven bibelsida. Texten är på tyska. När föreställningen är över töms anatomiska teaterns åskådarläktare. Det går väldigt långsamt. Trapporna är smala och branta. Vi ser ut som insekter som klättrar upp för väggarna. En kvinna är begeistrad. I trappan berättar hon om sin upplevelse. Konstverket visar västerlandets oförmåga. Förgäves försöker vi få saker att gå ihop. Men vi har förlorat oss själva. Därför stänger vi in andra i ritualer. - "Det handlar om smärta", säger Linus, "den smärta som gudarna åsamkar oss och den smärta vi ger gudarna".

Vi vallas ned för trapporna till ett utställningsrum. Där visas en film. Den slutar med att vi ser ett föl på väg att födas. Hästmammans födelsekanal öppnas och ett huvud sticker ut. Det skyms av mjölkiga hinnor. Men processen vänder. Fölet drar sig tillbaka in i mammas kropp. Skötets ringmuskel sluter sig.

(1691 tecken inkl blanksteg)

Om sorgens anatomi

2010-08-13T06:55:00.002+02:00

Jag tror man kan arbeta med ett tema för att göra texten mer ekonomisk. Underrubriken till Friktioner 2010 skulle kunna vara ”om sorgens anatomi”. Här kan vi skapa en ramberättelse som sätter konsten i spel. Performancekonsten måste uppfattas som utmaning och nödvändighet; många gånger, när vi ställs inför ett utmanande verk, frågar vi oss efter drivkrafterna bakom det. Det provocerande verket vittnar om något som vill komma till uttryck. Den kraften är skrämmande och rörande på samma gång. Vi möter det sublima.

Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest. En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.

I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.

Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.

I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör. Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.

Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.

---

Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.

2010-08-10T07:55:00.000+02:00

Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig

SU-EN - händernas disciplin - avbrotten - klibbigheten - handgreppet som en fokuserad mynning

ur mina anteckningar om
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö,

kl 10 -12, Stadsträdgården,
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010

Friktion – det som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast gripa tag i – detta är empati - Einfühlung i dess egentliga position innan begreppen tagit form; ändå i ett igenkännande, en möjlighet att sätta den personliga andens minneskonstruktioner mot något verkligen där. Intuitionen – igenkännandet av en form, anad, glömd, men gömd i notationssystemets potential. Allt som händer med oss som medvetna subjekt har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel.

Världen
träder fram
ur kroppen - och
vi kan
känna oss in i världen
genom att
motståndet
som friktionen ger
har karaktär.

Ett spännande samtal i efterdyningarna av Friktioner.
Svallvågornas starka energier håller på att lägga sig till rätta, så att vågorna i en lugn rytm slår in mot strandkanten. Saker ordnar sig och faller på plats som sandkornen rasslande vid gränsen där vatten och jord möts. Ny våg, ny ordning. Det rasslar.

Vi kom i ett samtal på Konstmuseet i Uppsala. Vi talade om katalogen till Friktioner, biennalen för performancekonst som SU-EN tillsammmans med Uppsala konstmuseum arrangerade för tredje gången fyra dagar under försommaren 2010. Den här gången har Uppsala domkyrka varit en tredje part i samarbetet. Det var Rebecka som är pedagog på museet och var koordinator för festivalen, Eva som utformat katalogerna tidigare år och Kurt som för andra gången skriver texterna. Vi talade om texterna och katalogens struktur. Det finns en massa redaktionella val som behöver göras för att en katalog skall bli till. När vi samtalade om dessa valmöjligheter framträder en annan sida Friktioners verklighet för mig.

En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt, för att inte säga Produkten. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktion – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen.

Dokumentationen blir i sin ideala form en rapport över verkens verkan på världen. Genom den sköna konsten träder nya regler in i världen, skrev upplysningsfilosofen Kant i sin analys av skönhetsbegreppet och smakomdömet. Det kom att sätta agendan för modernismens konstnärliga utveckling. Konsten är i det moderna ständigt på flykt från trivialisering och på jakt efter nya retningar, riktningar, grepp – eller i det postmoderna underkastad den sublima erfarenheten av naturens överväldigande mångfald där verkens förmåga att generera mening i det oändliga kastar spelbrädet över ända. Reflekterande spelrummet mellan det sköna och det sublima. Se där har vi Konsten. Kan dokumentationen vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör i alla fall finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll. Men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.

Det dubbelsituerade konstverket

2010-08-02T08:24:00.001+02:00

Konstverket uppstår i en situation, men är avsett för en annan. Ur samspelet mellan verk och konstnär uppstår något, som förverkligas i relationen till en publik. Om verket bevaras i det kollektiva minnet får det en verkningshistoria. Denna behöver inte sluta verket, utan kan öppnas åter och åter igen i nya berättelser, som hänvisar till verket som källa.

Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.

Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.

Klibbigt

2010-08-02T07:29:00.000+02:00

Sartre skriver några sidor om klibbigheten i Varat och Intet. När jag läste dem för många år sedan kändes de starka och träffande och jag ser tillbaka på dem som inspirerade och inspirerande reflektioner.

En snigel som deltog i en konstperformance under årets upplaga av Friktioner - Performancekonstfestivalen som Uppsala Konstmuseum ordnar tillsammans med SU-EN - kom mig att tänka pǻ klibbigheten.

Klibbigt, äckligt, och obscent är tre ord som bildar ett ackord i närmandet till snigelns spår av slem. För snigeln lämnar efter sig detta slemmiga spår som ett öppet sår där kroppen klistrat sig fast i världen. En kärleksakt i allegorisk efterbildning. Jag googlar förstås klibbigt. Det blir en intressant träffbild, som spänner från Kinesiska muren till Anais Nins Incestens hus. SAOB anger en första använding av ordet 1640 och förtecknar följande möjligheter att använda ordet:

[KLIBBIG 1]
1) motsv. KLIBBA v., 1 o. 2: som är l. kännes smetig l. som fastnar l. kommer ngt att fastna vid beröring; som klibbar; limaktig, smetig.

och frågan är vad detta har med FRIKTION att göra. Sniglar brukade ju förr användas för att smörja navet på kärrhjul och man samlade upp alla sniglar man kunde finna, och förpackade dem i en plåtlåda på kärran så att de kunde pressas in mellan hjul och axel. Deras liv gick åt för att minska friktionen. Men samtidigt ger slemmet fäste åt det levande djuret på markens yta. Det är klibbigt med ett stänk av kättja.

Medvetandet och hjärtat

2010-07-31T07:07:00.006+02:00

Till Dana Hofford Roxendal:

Medvetandet omfamnar världen och öppnar sig för utopin

Detta är hjärtats lag som uttrycks i kärleken

Symbolen binder samman känslan med något i världen

Världen tar gestalt genom vår förmåga att skapa mening

Mjölkhavet i domkyrkan

2010-07-06T07:34:00.002+02:00

När jag såg SU-EN i performance-konstverket Maria Lactans i Uppsala domkyrka tänkte jag på Venus Födelse. Renässansbilden var ett brott med kristen dogmatism till förmån för klassisk intellektualism. Venus blev symbolen för den klassiska konstens och filosofins återfördelse.

Men SU-ENs Maria står i ett hav av mjölk och jag ville återvinna den symbolens innebörd. En bra essä fann jag på Mjölkfrämjandets hemsida. Anna-Britta Ståhl heter Journalisten och författaren som ställt samman

Kuriosasamling om mjölk
Ståhl refererar en indisk skapelsemyt:

"Gudarna lindar ormkungen Vasuki runt berget Mandra och använder honom som rep. När demonerna drar i ormens stjärt och gudarna i ormens huvud börjar mjölkhavet bubbla och ur skummet och vågorna stiger det mest värdefulla man kan tänka sig: En ko som ger mjölk och smör."

Den är KO, kool, koolast. Bilden Venus födelse på Wikipedia Commons

Kärlekens tolv namn på själen

2010-07-05T06:27:00.002+02:00

Den helt underbara
den oförstådda
mest oskyldiga av Jerusalems döttrar.
Hon som den heliga kyrkan är grundad på
upplyst av förståelse
smyckad med kärlek
levande av lovprisning
tillintetgjord i allt genom ödmjukhet
tillfreds i det gudomliga varat genom gudomlig vilja.
Hon som inte vill något annat än den gudomliga viljan
fylld och fullkomligt tillfredsställd av gudomlig godhet
genom treenighetens verkan.
Hennes efternamn är Utplånad, Glömd.

Marguerite Porète (efter The Mirror of the Simple Souls)
- I år är det 700 år sedan Marguerite brändes på bål i Paris som straff för kätteri.

Skyddsjungfrun Margareta i några Uppländska kyrkor

Jungfru Margareta avbildas med en drake och en korsstav. Djävulen försökte skrämma henne till underkastelse i en drakes gestalt, men Margareta motade bort odjuret med korset.

Margaretas namnsdag firas 20 juli som i runkalendern är markerad med en drake. Namnet betyder "pärlan".
Mer om Margareta

Grattis GLADiatorn!

2010-07-02T07:15:00.003+02:00

Brukarperspektivet i mentalvård och beroendefrågor.

2010-07-01T15:12:00.004+02:00

Vad är bra för brukaren? Det är grundfrågan som alla andra frågeställningar måste utgå från. Vad är bra för brukarens anhöriga och närstående?

Tjänar vården på att vi skapar kanaler för att ta tillvara patienternas erfarenheter av mediciners verkningar, biverkningar, beroendeproblematik och abstinenssymtom?

Hur ska brukarnas perspektiv tas till vara och fördjupas? Litar vi till brukarnas vittnesbörd? Litar vi på att brukare vill bli friska eller symptomfria?

Lidande orsakat av mediciners biverkningar, beroendeutveckling och abstinens är inte önskvärt. Det kan ses som signaler i ett lärande som inbegriper vårdpersonal och patient. Fungerar lärandet optimeras vården och lidandet minimeras.

Vilka hinder finns för att lärandet skall fungera i vårdprocessen? Patientens roll som kunskapskälla måste erkännas. Tillit måste skapas. Redskap för att underlätta iakttagelser och redovisning av patienters erfarenheter behöver utvecklas kontinuerligt.

Det ska vara enkelt att förmedla, samla in och återanvända brukares erfarenheter. Alla onödiga hinder ska observeras, beskrivas och ersättas med verktyg som stödjer kunskapsprocessen.

Vi behöver medverkan av aktörer i samtliga roller kring bruket av mediciner för att arbeta med de sociala situationer där kunskaper i fältet kan realiseras.

Modern sjukvård riktar in sig på att skapa en resultatinriktad vård baserad på kommunikation. Har denna filosofi implementerats i beroendeklinikernas arbete? Har de visat resultat på ett sätt som påverkar allmänhetens attityder? Är kunskapshantering och spridning tillfredsställande definierade i upphandlingar av beroendevård?

GRATTIS!

2010-07-01T06:04:00.004+02:00

GRATTIS! Konstnären Mats Gabriel Nyberg fyller 50 2 juli 2010

Mina problem är

2010-06-25T10:53:00.001+02:00

Mina problem är mina egna barn. Jag skapar mitt eget lidande och jag kan befria mig från det.

Bra ord att tänka på medan jag städar köket. Det blir så konkret att jag kan städa bort lämningarna av gårdagens aktiviteter när jag med sopborsten sveper samman smulor och spån. Eller när jag drar trasan över bordets yta som blir tom och glänsande. En bild av sinnet, när jag kan släppa egots alla intellektuella bekymmer.

Inspiration från min vän Sofia, Wikipedia om "mandala" och
artikeln "Dying is Better than This Flower", av Lama Thubten Yeshe

"The reality of our human life is that we have the capacity to solve our own problems. We should understand very strongly that “My problems are my baby; I have to solve them for myself.” By thinking in this way you develop deep self-confidence. How do we come to that understanding? It’s because all human beings have wisdom and intelligence. Don’t think that human nature is total ignorance. We all have wisdom, love and compassion."

Stöd RFHL

2010-06-20T08:42:00.002+02:00

RFHL förvaltar människors erfarenheter av att ta sig ur missbruk och beroende. Det är en fristående organisation som stödjer enskilda som kämpar med abstinens, beroende och social stigmatisering. Vi vet att man kan bli oberoende. RFHL fyller en samhällsfunktion. RFHL bör ha samhällsstöd för sin verksamhet. Pressdebatten har blivit väldigt otydlig och kommer bort från grundfrågorna. Vi måste förtydliga vad det handlar om!

Det handlar inte om budget och upphandling.
Det handlar inte om legitimerade terapeuter.
Det handlar inte om evidensbaserad metod.
Det handlar inte om bensodiazepiner.
Allt detta är krångelprat och omvägar som mörklägger skrämmande fakta.

Läkare skriver ut alldeles för mycket mediciner till människor i kris.
Medicinerna har vanliga biverkningar som kan göra livet outhärdligt.
Många mediciner är beroendeframkallande med abstinenssymptom som kan vara plågsamma och skrämmande.
I vården saknas förståelse för att patienternas liv blir förstörda genom medicinernas biverkningar och beroendeskapande effekter.
De som vill sluta med sin medicinering drabbas av hot och repressalier.
Detta är en social katastrofsituation som berör 100-tusentals människor i Sverige.

Gulag i Sverige 2010 - sammanfattningen

2010-06-20T07:41:00.002+02:00

Biverkningar av vanliga nervmediciner kan göra livet outhärdligt.
Mediciner kan skapa beroende med svår abstinens för den som försöker sluta.
Människor möter hot och repressalier från vårdapparaten när de vill sluta med medicinen på grund av biverkningar och beroendeproblem.
Många människor som har slutat med medicinering har levt hela sina liv friska och oberoende efter en tid av abstinens och social stigmatisering.
Patientorganisationer som RFHL och RSMH förvaltar dessa erfarenheter.
Politiker försöker idag strypa RFHLs läkemedelsverksamhet i Uppsala.

Ett liv med beroende av en medicin som gör livet outhärdligt är ett liv i tortyr.
När detta inte erkänns av omgivningen blir social isolering en ytterligare bestraffning.
Detta kallar jag för ett kemiskt Gulag.

Jag undrar om Anna Karin Klomp(kd) och Ismael Kamil(fp) vet vad de gör när de kämpar för att strypa finansieringen för RFHLs läkemedelsverksamhet.
Vet Kristdemokraterna och Folkpartiet att de är inblandade i att vidmakthålla ett kemiskt Gulag?
Vad skulle väljarna göra om detta avslöjades?

Klomp(kd) och Kamil(fp) försvarar kemiskt Gulag?

2010-06-20T07:18:00.003+02:00

Anna Karin Klomp(kd) och Ismael Kamil(fp) har drivit en hätsk kampanj och lobbyverksamhet mot RFHLs läkemedelsprojekt under en längre tid.

Det verkar som om ingen uppmärksammat dem på att de sysslar med något som har skrämmande paralleller i politiska diktaturer när man berövar en fristående patientorganisation medlen som finansierar stödverksamheten för människor som försöker ta sig ur ett medicinberoende som gör livet outhärdligt. Skrämmande många människor har hamnat i ett situation i samhällets marginal där medicinernas biverkningar och beroendeframkallande effekter gör det dagliga livet till en tortyr. När människor runt omkring inte ser detta och förstår orsakerna bakom en människas lidande skapas en isolering som är värre än att leva bakom murar.

I Sverige skapar läkares missbruk av beroendeframkallande preparat för att medicinera bort sorg, rädsla och ilska i vanliga mänskliga krissituationer ett kemiskt Gulag som inte är värdigt ett demokratiskt och kristet land. Tyvärr handlar det om många människor som drabbas. Ett skrämmande exempel: Periodvis har 5% av barn mellan 5 och 20 år behandlats med antidepressiv medicin som kan medföra biverkningar och beroende som konserverar ett sjukdomsliknande tillstånd.

Jag är en av många i Sverige som på eget bevåg tagit steget att trappa ned medicineringen för att det gjort livet outhärdligt. Det var 1986 som jag trots varningar och hot från läkare och sjukvårdspersonal valde att ta risken att sluta med medicineringen för att se om jag inte egentligen skulle kunna leva ett värdigt liv. Jag är idag en av många friska ansvarstagande människor som återerövrat ett liv i oberoende med vanliga arbeten, med familjer, vänner och ett socialt liv, när väl vi tagit oss igenom den svåra tiden av abstinens och social stigmatisering.

Det är bland annat erfarenheter som dessa som patientorganisationerna förvaltar. Människor som blivit svikna och hotade av okunniga människor i vårdapparaten kan få tillgång till kunskap, förståelse och erfarenhet som gör det möjligt att se en ljusning i den kemiska mardrömmen av biverkningar och beroende. Våra erfarenheter vittnar om att det finns en väg tillbaka. Det är mycket märkligt att landstingspolitiker som Anna Karin Klomp och Ismael Kamil kan motivera sin kampanj mot RFHL. Det är som om Folkpartiet och Kristdemokraterna skulle sluta upp bakom en tortyr- och isoleringspolitik som liknar ett kemisk Gulag. I Sverige 2010.

Marguerite Porète en förförståelse

2010-06-19T11:03:00.004+02:00

Marguerite Porète brändes på bål 1 juni 1310 och genom ett märkligt sammanträffande fick jag reda på hennes existens några dagar efter att jag varit med om att fira det tvivelaktiga 700-årsjubileet för Vendels kyrka.

Det var på Friktioner 2010 som jag fångades av NNs performancekonstverk The Path där Mats Nyberg sågade till en korsformad figur av en stock på Celsiustorget och NN, Nito Vega tillsammans med Nanna Castillo släpade stocken under en timme upp till planen framför domkyrkan via Carolinabacken. Det var i själva verket mitt arbete att dokumentera verket, så jag använde alla mina resurser för att lägga märke till olika aspekter av verket.

Jag lade märke till Nannas ansikte som uttrycket hennes kamp med stocken och frågade henne efteråt om detta. Det hade blivit som en dialog med stockens ansikte som ett Kristusansikte. Under samtalet nämnde Nanna sitt stora intresse för martyren Marguerite Porète och jag kände igen tankarna som besläktade med en av mina favoriter bland medeltida filosofer Mechthild av Magdeburg. Så jag har letat upp några fragment och sammanfattningar som finns tillgängliga online. Och det är sant att Marguerite Porète's visioner klingar mot mina personliga erfarenheter på ett sätt som ger 700-årsjubilerandet en ny och godare mening. Vendels kyrka i all ära, men hon är troligen snarare 740 än 700 år i år.

Så här föreställer jag mig att man kan skissa en förförståelse för själens arbete som börjar i begäret och kan leda till en enhet med Gud.

När jag älskar vänder jag min uppmärksamhet utåt mot den andra.
Med älskandet följer begäret efter den andras uppmärksamhet.
Med begäret följer svartsjukan på den andras uppmärksamhet när den vänds åt ett annat håll än mig.
Med svartsjukan följer tillintetgörelsen av jaget
Med tillintetgörelsen av jaget följer längtan efter Guds Nåd
Längtan efter Guds Nåd vänder begärets riktning
Begäret till Gud sätter kärleken till jaget ur spel
När kärleken till jaget sätts ur spel blir svartsjukan en bild av en brist i mitt förhållande till Gud
Bilden av Guds svartsjuka blir en riktningsvisare till ett riktigt förhållande till Gud.
Riktningsvisaren pekar mot ett spel som driver själen mot enhet med Gud
Själen kan på det sättet bli ett uttryck för Guds kärlek

OTHER WOMEN'S VOICES, Translations of women's writing
before 1700 - Marguerite Porete /Porette /Marguerite of Hainaut (d.1310)
Marguerite Porète: The Mirror of Simple Souls, The Exerpted Text: Chapters 119 - 122, publicerade (och översatta?) av Bonnie Duncan 1995
How Women Like Sappho, Marguerite Porete, and Simone Weil Tell God, Anne Carson, Common Knowledge 8.1 (2002) 188-20

Friktioner 2010

2010-06-11T10:31:00.000+02:00

Just nu är jag helt upptagen med FRIKTIONER en performancefestival som arrangeras av min vän SU-EN Susanna Åkerlund och Uppsala Konstmuseum i samverkan med Uppsala domkyrka. Susanna är en chef som vet att sysselsätta sina anställda dygnet runt. Jag skriver katalogtexter och en del bakgrundsmaterial.

Men det är underbart inspirerande att få arbeta med konst som möter och brottas med den kristna traditionens stora teman. Öppningsdagen omfattade en korsvandring från Celsiustorget till domkyrkoplan, som fullbordades i en performanceinstallation i kyrkan med gråterskor, Maria som mjölkgiverska och en Pieta. Det blev som en anatomisk undersökning i sorgens levande kött.

Intressant är att UNT.TV gjort ett fint inslag om händelsen i domkyrkan. Se!

Friktioner har en egen blogg i år som Konstmuseet sköter. Gå dit och titta närmare på programmet.

Katedrulen, katastrofer och Picasso

2010-03-23T04:08:00.003+01:00

Upplevelsen av att vara i Den Nue Kunstkatedrulen är fanstastisk. Det är som att vara i en saga som berättar sig själv, eftersom alla de olika inslagen i katedrulen börjar interagera av sig själva med omgivningen och varandra.

Den stora katedrulmodell som fyller galleriet har förebilder som gör sig påminda. Det är Ingolf Keijsers Flyktvagnen, som en gång tvingade besökarna att tränga sig in i Galleri 1. Den var hopsatt av träbitar i en krokiliknande stil. Under fastan finns Keijsers verk Korsnedtagningen uppställt i Domkyrkans södra transept. Vi gick igenom kyrkan på en promenud och stannade till inför detta verk. Det framstår som nästan självlysande eftersom det är belyst av strålkastare vilkas ljus fångas och återspeglas av det varmt ljusgula träet.

Självklart kom vi också att tänka på Lars Wilks verk Babels torn som femton meter högt reste sig i Bror Hjorts Hus trädgård. Även om associationerna inte känns helt trevliga så uppstår lätt kopplingar mellan hundkatedrulerna och den aktuella Wilksskandalen. Jag kom att tänka på att jag hade gjort ett verk med anknytning till Babels torn där jag försökte leva mig in i den provokativa skandalkonstens medium och lyckades över förväntan. Den Första Stenen kom till genom en stark impuls som jag inte kunde motstå. Jag lärde mig otroligt mycket genom att härma konstnärens teknik och provocera konstetablissemanget. Det var därför som jag ville ställa ut verket i katedrulen. Där fanns ett planerat utställningsrum som jag fick lov att överta efter en installation av tidningspapper som knappast fångat publikens intresse. (Den Första Stenen består av ett antal fragment av en tegelsten som trycktes mot Babels Torn 7 juni 1995 och sedan slogs sönder för att säljas bit för bit, samt en kort bräda som sågades i tre delar och signerades.)

Men när vi nu ändå är inne på de här stora associationsbanorna, där bibliska katastrofer blir sekvenser i tolkningskedjan, så har katedrulen faktiskt element som direkt visuellt pekar mot Picassos verk Guernica. En hästskalle som skriar mot himlen genomstungen av splitter kröner katedrulmodellen.

Drular inte alltid rosa

2010-03-14T08:03:00.006+01:00

Tyvärr vara det bara önsketänkande och saga att jag som Museum Gustavianums Lucia 2006 skulle ha burit en luciakrona med snoppar formade av Aftonbladets Sportbilaga. Dokumentationen från händelsen visar tydligt att vanligt tidningspapper kommit till användning i denna performance. Men jag önskar i efterhand att de varit lite mera rosa. Förbindelsen mellan snoppen och kroppens insida som chockerande naken visades upp på Gustavianum när Eva installerade Hjärtat i anatomiska teatern i ett bidrag till forskningen kring organdonation blir klarare genom den rosa färgen. Köttet är rosa!

Den svenska granen visades i Uppsala 2006. Den hade snoppar av rosa aftonbladsbilaga och blev med rätta omskriven i Aftonbladets sportbilaga, ett unikt inslag. Sedan visades verket med de rosa snopparna på Svenska ambassaden i Tokyo.

I Den Nue Konstkatedrulen finns en rosa fallosliknande form nära toppen. Den är också gjord av Sportbilagan. Vi pratade med en journalist från Aftonbladet och lät oss fotograferas med Katedrulens inslag av Aftonbladet i bakgrunden. Vi hade roligt och mycket gemensamt, men jag skäms för att jag hittade på att snopparna i luciakronan var rosafärgade. Däremot kan jag fortfarande tänka mig att lussa för sportredaktionen. Då lovar jag att lussekronan skall vara Aftonrosa till Lars Johan Hiertas ära.

- Ett brev i anslutning till Eva Högbergs under 2006 utställda fallosobjekt sedan jag gjort ett par hemsidor om Evas verk Den svenska granen och Så skimrande var aldrig havet och blivit engagerad i dem.

Uppsala januari 2007

Kära Eva,
så synd att vår träff inte blev av. Inte desto mindre känns det som om vårt gemensamma snoppprojekt har en nästan magisk energi att binda samman olika typer av kunskap i min forskning. Ända sedan jag blev Museum Gustavianums Lucia, eller som jag nu skulle säga Staffansgumma med snoppar av tidningspapper i lussekronan, har jag arbetat med innebörden av dina installationer.

Det finns ett verkligt samband mellan de kalenderpussel som jag lagt med dagarna från Lucia till påsk och ditt verk Så skimrande...

Den sammanbindande tråden är Paulus omvändelse som firas 25 jan (ja dagen för vår planerade träff). Paulus var med när den förste martyren Stefan stenades till döds. Han drabbades härvid av mordlust och började organisera förföljelsen av de kristna, men mitt under denna kampanj mötte han Kristus och blev omvänd. Stefans dag placerades på juldagen i anslutning till Kristi födelsedag, eftersom martyrens dödsdag betraktas som den himmelska födelsedagen för kristenhetens första martyr. Den första människan föddes till det kristna himmelriket, nästan på Kristus jordiska födelsedag. Så förbinder man symboliskt uppstigning med nedstigning i den kristna kalendern. Förföljelsen av de kristna i anslutning till Stefans död kan på ett liknande sätt spegla Herodes förföljelse av barnen i Betlehem. Skördeundret som vi funnit vara kopplat till Lucia och Staffansvisorna markerar gränsen för en förföljelse på samma sätt som Pauli omvändelse. Detta om kalenderns olika sammanhang.

Låt oss ni istället titta på Paulus där hans resa börjar. Han är med och ser hur en människa stenas till döds och blir så upptänd av händelsen att han vill mörda alla kristna. Det här är en fullständig invertering av en händelse i evangelierna, nämligen Kristus som ser sina landsmän i begrepp att stena en kvinna som de kallar äktenskapsbryterska och hejdar dem med den berömda frasen - Må den som är utan skuld kasta första stenen. I själva verket har vi två situationer som till sin struktur liknar motivet i ditt verk. Vi har ett antal män som betraktar och kommenterar andra (eller någon annan, respektive något annat) som befinner sig i mörkret och utsatta för betraktarnas dömande blickar. Gubbarna är upptända, men vi vet inte hur de kommer att agera. Däremot kan vi se de bibliska berättelserna som möjliga versioner av vad som skulle kunna hända. Huvudpersonen betraktaren av konstverket i det ena fallet och den judiska mannen inför en lynchmobb i det andra, har möjlighet att påverka utfallet. Tummen upp offret räddas tll livet och lyncharna går avsnoppade hem till sitt igen. Tummen ner - offret blir martyr och den brinnande lusten tänder en eld som sprider förföljelsen till hela världen.

Säg nu att vi har för mycket kukar i konsten. Uttrycket får en helt ny innebörd.

kalenderdatum

13 dec staffanupptågets avdrift vid 1260-tal koppling till sköredeundret i uppländska Staffansvisor och i Vendelkyrkans optiska arrangemang
25 dec stefan den förste martyren paulus förföljaren börjar sin resa
24 jan st erik benvandringen - en frej ritual
25 jan pauli omvändelse förföljarens resa slutar ap 9:1-9

25 mars som årsskifte och påskdatum,
Lithberg 213. Paulus mot månkalender Kol 2:16ff
--- 215f. "Mot den bakgrund, som nu tecknats, är det knappast överraskande att ivriga strävanden gjorde sig gällande att förflytta det borgerliga nyåret från den julianska kalenderns 1jan. till påsken eller till den 25 mars." --- "I det påvliga kansliet tillämpades den vid sidan av juldagen som årsskifte sedan mitten av 900-talet och fram till Bonofacius VIII (+ 1303)"

Pilgrimsleden viftas i Årummet

2010-03-11T18:29:00.001+01:00

2010-03-10T13:15:00.000+01:00

Visa Stråsjöleden på en större karta

trailer 6 mars

2010-03-04T12:54:00.002+01:00

en förhandsprumenud: kurtedrulen deltar i
ÖPPEN SCEN Föreningen Verkstan Alsikegatan 6
lö 6 mars kl 18

Marias nakna bröst

2010-02-21T10:40:00.008+01:00

Yttersta domen Viksta kyrka har en framställning av Maria som blottar sitt bröst. Varför gör hon det? Enligt en tolkning vill Maria vädja för människan och påminner Kristus om att han diat hennes bröst. Men den förklaringen känns inte hel. Maria visar sitt bröst på samma sätt som Kristi sår exponeras. Jag tror mera på att undersöka den likheten. Konstnären i Viksta tycks ha valt att understryka den genom att göra formen på såret analog med formen i bröstet.
Interventionsmotivet som denna framställning kallas återfinns i ett altarskåp från 1500-talet som ger ord åt gestalterna:

Maria: - Käre Son, se på mitt bröst och misskunda dig över världen för din pinas skull

Jesus: - O Moder, se mina sår. Jag bär dem för människornas synder.

Jesus: - O Fader, för mina sårs skull förlåt människorna deras synder.

Gud: - Vad du ber om, det skall bli så.

De här orden kommer från textband till bilderna i ett altarskåp i Forsa. Efter Lennart Karlssons bok Bilden av Maria.
Här mottar Jesus Marias bön och för den vidare till Gud. Maria är förbedjerskan.

men bilden kan samtidigt ses som en stark accentuering av Maria som Maria misericordiae, den som av djup medkänsla värnar om hela världen, om hela mänskligheten." (s 288, Bilden av Maria, L. Karlsson 2007)

På bilden i Viksta, liksom i Tegelsmoras altarskåp är interventionsmotivet insatt i Yttersta domen. Vendels framställning av Yttersta Domen visar en påklädd Maria och en majestätisk Kristus utan sår, men i Viksta och Tegelsmora är Kristus naken på överkroppen och såren blöder, medan Maria öppnat sin dräkt så att bröstet blottas.
Maria som förbedjerska i de birgittinska visionerna är något fantastiskt och hon riktar sin blick mot det goda i den rannsakade själen. Medan åklagaren tar fram alla människans synder tar Maria tag i de goda gärningarna och hon ser att de väger upp synderna. Hon ser med kärlekens blick. Den villkorslösa kärlek som vi kan ta emot som spädbarnet dricker av den söta modersmjölken.

Här kommer vi in på en intressant Gammaltestamentlig jämförelse. Den finns i historien om Jona och kurbitsträdet. Jesus sade: -"Jag ger er Jonas tecken". Framställningen i den här bilden visar Jesus som en antites till Jona i berättelsen om kurbitsträdet. Jona predikar för staden Nineves innevånare som inleder en 40 dagars fasta för att få Guds förlåtelse. Gud förlåter, men Jona har svårt att göra detsamma. Men när Gud förgör kurbitsträdet som skapats för att ge skugga och skydd åt Jona blir Jona arg igen. Gud tillrättavisar Jona. Men Jesus är ju också Gud och visar barmhärtighet mot dem som ångrar sig. Bilden påminner på detta sätt om fastans betydelse. Och se hur liljestaven kan tolkas som en kurbits (ricinbusken motsvarar kurbitsträdet i 1917 års översättning, som finns på webben i Runebergs Bibelutgåva.)

Jona, 3 Kapitlet

Jona i Nineve.

1. Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
2. »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den vad jag skall tala till dig.»
3. Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
lång.
4. Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
Nineve bliva omstörtat.»

5. Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
6. Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
sig i aska.
7. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
8. Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
väg och från den orätt som han har haft för händer.
9. Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»

10. Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.
Jona, 4 Kapitlet

Jonas otålighet. Guds hjärtelag.

1. Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
2. Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
sådan att du ångrar det onda.
3. Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
död än leva.»
4. Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»

5. Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
huru det skulle gå med staden.
6. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.

7. Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
8. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
leva.»

9. Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava
skäl att vredgas till döds.»
10. Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
natt och förgicks efter en natt.
11. Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
myckenhet!»

Ärentuna - Gamla Uppsala

2010-02-16T12:41:00.002+01:00

Visa Ärentuna G Uppsala på en större karta

Alla Hjärtans Dag

2010-02-14T00:00:00.000+01:00

att

ord för ord

förvandlas

vandra långsamt

fram i rosens

kronbladslabyrint

försiktigt

röra vid varandra öppna

inre landskap ord för ord

och låta hjärtats värme

sakta smälta pelaren av is

där livets friska skott

var i pansar

inneslutet

älskade

Jag vill!

Om världens skinn

2010-01-23T07:53:00.002+01:00

Sedan jag blivit frälst började världens fenomenologiska yta förändras för mig. De religiösa erfarenheterna påverkar mina förväntningar på livet. Jag tror på det som jag läser om i bibeln. Människors upplevelser av änglarna, den heliga anden, mirakel och Guds tilltal lämnar mig inte längre oberörd. För mig har världen blivit mening, snarare än materia. Jag anar ett budskap under händelsernas ytskikt. Budskapet är det som jag upplever i världen. Så världen kan inte längre bekräfta materialismens grundteser. Världen har istället blivit en vävnad av sagor som vi berättar för varandra.

Jag ser en dramatisering av en vetenskaplig syn på fortplantningen på min TV. Det är en film om människans tillblivelse där berättarrösten förmedlar ett darwinistiskt perspektiv på spermiernas resa från mannens kön till kvinnans livmoder. Massdöden på denna resa tolkas som naturens sätt att sålla fram den starkaste individen. Det är som en tävling med en enda vinnare, den starkaste, som får para sig med ägget. Men jag uppfattar inte längre den här skildringen som en redogörelse för fakta, som jag skulle ha gjort förr. Nu avlyssnar jag den som en myt. Den har framför allt mening. Avsändarens mening att få oss lyssnare att dela ett perspektiv på världen. Det är ett grymt perspektiv. Tävling och inte samverkan styr den värld som vi kan se genom berättelsen. Massdöden av svagare individer är naturens lag. En ond saga är det. Men lyckligtvis är det inte den enda myt som finns i världen. Jesus finns och hans väg visar fram möjligheten av en annan värld.

Låtar av Charlotte Magnusson

2010-01-17T23:26:00.001+01:00

Bilden: Blåa blomma. Foto KWN

Jag har fått några låtar att lyssna på av Charlotte Magnusson. En av dem finns på hennes Myspace. När träden skjuter skott heter den.

De är som medeltida ballader de här sångerna. Hämtade från de förbjudna trakter i själen som 1800-talets estetik stämplade med äckel. Dödskallen och benpiporna vittnar om livet mest motståndskraftiga märken. Som ritade i sten. Våra ansikten utan köttets mjukhet och levande kraft.

Charlottes röst vågar gå rakt in. långsamt. Ligger och vilar i smärtan, ryttlande på stället i en isblå rymd. Likt runristningarnas ornamentala slingor är det i stämsången. Det är ett sorgearbete, universellt som en Pietá. Jungfruns tårar över alla kvinnors öde, när hon sitter med sin döda son i famnen. Sätter an strängarna med strupens luftström och världen i vibration till ordens klagan. Sedan tystnaden, harmoniken i en fras av stillhet mellan anfallen.

Jag vill bara bejaka svärtan i de här sångerna. Ja, jag vill säga ja till Domaren, under altaret. Tag min hand och kom ut ur mörkret, så att orden kan befria. Dig och oss ska orden dansa med på torget, framför katedralen, mellan månglarnas tält och alla ska höra. Det skall vara uppenbarat. Sådant som vi bara sökt och flämtat efter, när vi vridit oss på golvet, efter att det allra värsta har hänt oss. Sådant skall bli till sånger om livets kraft att födas på nytt. Alltid och ur alla våra erfarenheter.

Kalender

2010-01-01T10:21:00.004+01:00

Jag satte ihop en kalender av fotografierna från Museum Gustavianums föremålsarkiv. Den blev en fin lösning för att presentera texterna ur jubileumskalendern för Vendels kyrka. Det ledde till att jag började arbeta med presentationer av runkalendern i olika sammanhang. En dag for jag till barnverksamheten i Vendel. Det var fyra öppna och intresserade pojkar på fritidsverksamheten. De undrade över mitt skägg och jag berättade att jag vill se ut som männen i kyrkmålningarna. De förstod vad jag menade, så jag antar att de brukar titta på bilderna när de är i kyrkan.

Jag provade en idé för att göra runstaven intressant. Jag klippte ut och satte samman en runstav i helfigur som motsvarar kalenderutställningens. Jag hade några utskrifter av kalenderbitar som jag gjort tidigare. Dessa klippte jag rent så att de blev som pusselbitar och lät barnen leta efter bitarnas rätta plats på staven. Vi satt runt ett bord och samtalade samtidigt om kalender och helgon. Jag berättade historien om S Lars som symboliseras av ett halster vid 10 augusti. Han grillades till döds, men undflydde plågorna genom sina böner, så att han helt lugnt kunde dö med orden: "Nu är det dags att vända på steken". Att kristendomen segrade över bödlarna, genom att lida utan motstånd, blev ett sätt att se på historien. Ett annat synsätt handlar om att minnas ett datum med hjälp av drastiska berättelser.

Så berättade jag om att kalendern startades under Julius Caesar och att årets mörkaste dag när Jesus föddes var den 24 december. När kristendomen införde den romerska kalendern var 21 december årets mörkaste dag och när kalendern kom till Sverige var vintersolståndet 11 dagar före jul som i visan Lusse lelle. Sankta Lucia är ett exempel på ett känt helgon. Förr i världen räknade man dagar före och efter helgondagar i stället för dagens nummer i månaden som vi gör nu. Så det gällde att komma ihåg helgonen.

Vi jämförde runstaven från 1600-talet med en plansch från 1700-talet. Vi pratade om runorna och att man kan skriva dem fram eller baklänges och spegelvänt. Jag berättade och visade att jag gjort om runorna på min egen runstav för att sju dagar skulle få plats på bredden av min tumme.

Förståelsens mirakel i skammens ögonblick

2009-12-22T11:16:00.008+01:00

Tilda Swinton stötte jag på för första gången när jag fick låna filmen Orlando av en vän. Jag höll på med ett projekt kring Viktoria Benediktsson och hade halkat in på ett feministiskt spår genom Wirginia Woolfs (se bilden från Wikipedia commons) Ett eget rum, som ger en bra bild av kvinnliga författares villkor genom tiderna. Romanen Orlando spinner vidare på samma tråd och handlar om en man som lever för evigt, genom medeltid och renässans, men plötsligt förvandlas till kvinna och får se alla sina privilegier gå förlorade. Tilda Swinton spelar Orlando i Sally Potters filmatisering av romanen. Jag minns starkast hur bildernas undflyende kvalitet hade en nästan magisk verkan på mig. Min vän berättade att det var den bästa film hon sett. Jag kunde inte riktigt förstå det. Men jag tittade på flmen ett par gånger och laddade ned romanen, så att jag kunde grotta ned mig i några formuleringar om konstnärens situation.

Så fick jag se Tilda Swinton igen i K-special, hennes film om Derek Jarman, och det gjorde mig nyfiken. Swinton har en fin och charmig attityd till kommersialismen som tilltalar min politiska oskuld. Men på andra sätt spelar hon sin roll i ett annat symboliskt universum än det som jag växte upp i. Hon gjorde sin första filmroll för Derek Jarman som prostituerad modell i Carravaggio. Den konstruerade en homoerotisk triangelrelation med konstnärens målningar som noder i spänningsfältet. Vad händer med den religiösa symbolvärlden, när konstnären använder prostituerade som modeller för heliga personer? Håller kristendomen för dessa bisarra fakta? Eller snarare, hurhar kyrkorna lyckats härbärgera den sodomi, prostitution och promiskuitet som tycks vara helighetens följeslagare? Är det något bra, eller dåligt, eller helt enkelt oundvikligt?

För mig var det som en sida av verkligheten var förborgad ända till min trettioårskris. Det var något jag inte visste om språket och symbolerna. Jag hade ingen aning om att de kunda användas av andra för helt andra syften än de som var kända för mig. Visst hade jag läst åtminstone avsnitt av Decamerone men det var som den språkliga skandalen i Boccaccios texter bara gled av mig. Men när jag var i mitten av mina trettio år blev jag uppväckt av paranoja och sexuell besatthet som antog apokalyptiska mått. Jag behövde inte längre vara drogad för att höra erotiska undertoner i varje fras och som jag levde vidare med denna börda, så började jag långsamt få en ny symbolisk bio-geografi. Parallellt med mitt politiska universum uppstod ett erotiskt, och ett teologiskt, och ett filosofiskt universum. I slutänden stod jag där med en helt ny gestalt, en biografisk nod med öppningar mot flera inkommensurabla verkligheter.

Det var ungefär då som jag började läsa estetik på Uppsala universitet. Där mötte jag Ludwig Wittgenstein, Hegel, Kant, Augustinus, Platon, Schiller, Susan K Langer, Hans Georg Gadamer med flera tänkare om konst.

Innan jag kunde söka till forskarutbildningen måste jag komplettera med filosofi och konstvetenskap, så jag tog några filosofikurser och 20 poäng konstvetenskap. Thomas Hård af Segerstad var min lärare och fantastiskt inspirerande, så att jag skrev långa fantasifulla essäer och pluggade in alla fakta med frenesi. Jag fick små guldstjärnor på skrivningarna och uppmuntran att fortsätta forska. Jag minns att Thomas berättade om Caravaggios Maria Magdalena. Den och alla andra målningar av konstnären kan man se och analysera i detalj på den underbara sajten Caravaggio.com. Där får man också stöd av goda kommentarer i text eller ljudfiler.

Thomas Hård är också en varm anhängare av Wittgensteins filosofi och han deltog på en rad symposier i anslutning till dåvarande institutionen för estetik. Wittgensttein var den store Filosofen på institutionen för estetik och jag läste hans Tractatus på tyska, engelska och svenska liksom delar av Filosofiska undersökningar och började på det sättet gradvis orientera mig i en värld av språkspel och livsformer som överlappar varandra. En utsagas mening är dess användning. Nu började Boccaccios texter träda fram i ett nytt ljus för mig. I Decamerone berättas om en kvinna som åtrår en ung man. För att väcka hans intresse anklagar hon honom under bikten för att förfölja henne. På det sättet får hon den fromma munken att framföra budskapet om damens intresse för pojken i form av en varnings- och straffpredikan. Denne fattar budskapet och börjar uppvakta den längtande kvinnan och de hittar snabbt till sängs. Vad gör författaren i den här texten? Registrerar han ett språkspel, eller underminerar han språket, genom att undervisa om dess möjligheter. Ty den här scenen är ämnad att föda misstänksamheten. Den är avsedd att beröva läsaren hans eller hennes språkliga oskuld. Jag vet av egen erfarenhet att det är världen som går sönder, nar jag inte längre kan lita på språket.

Så fann jag en fullängdsfilm av Derek Jarman. Den heter Wittgenstein, den handlar om filosofen och är filmad med samma ljussättning som Caravaggios målningar. Det är en homofilm om en homofilosof av en queeraktivist som är döende i aids. I Tilda Swintons minnesfilm berättar Derek Jarman hur han anklagades för massmord, när han kom ut med att han var HIV-smittad. Han berättar om sin sexualitet att den mest var platonsk, men att han legat med en massmördare en gång. Kanske ett subtilt skämt. Men filmen om Wittgenstein från 1993 blev en av hans sista, han dog i februari 1994. I filmen skildras filosofens hemliga homoerotiska kärleksliv och Wittgenstein anklagas av sina kollegor för att sprida en infektion, en filosofisk smitta.

Eskapader på Svartbäcksgatan 19

2009-11-13T21:35:00.002+01:00

Berndt Nyberg ställer ut teckningar på Gamla Katalin. Hela väggarna är fullhängda med teckningar i blyerts och tusch. Erotiska motiv blandas med moraliteter. Hela konstnärens spektrum är med. De tidigaste tuschtecknngarna är daterade till tidigt 60-tal. Det är en enastående upplevelse. Bilderna har följt mig under större delen av mitt liv. Jag har sett dem växa fram och haft dem framför mig på väggarna i många år under min uppväxt.

Landskapet i bilden av golfspelarna är utsikten från pappas hus i Hammerdal. Jag har sett den så många gånger att den tycks andas i mitt medvetande när jag tänker på den.

Tabelltest

2009-11-11T14:42:00.000+01:00

grönsaksbeställning via G docs. Ett testblad

En portal

2009-11-05T22:42:00.003+01:00

papegojan, akvarell, KWN

Som ett drivande skepp, en kapare i okända vatten, fast i mörker och kamp mot naturens överlägsna krafter. I natten skriver jag mig fram mot morgonrodnaden. Det kommer en ny dag och vandringskängorna ligger vid mina fötter som löften.

I kväll läste jag ut boken Pirater, som min dotter lånat på biblioteket i Tierp. Hon sa att jag måste läsa den, så det har jag gjort. Med glädje måste jag tillägga. Efter en något famlande början blev berättelsen lika levande som en äkta 1700-tals roman. Men varför känner jag igen mig så. Säg inte att jag läst boken förut! Den kanske liknar en annan bok. Fanny av Erica Young?

Kanske är det berättelsens magi som driver som en dröm tvärs igenom rumtiden. Alla berättelser öppnar sig mot varandra i en labyrint. Snarare en gordisk knut. Det som binder världen i dess form är alla berättelserna som väver samman i en olöslig förening.

Jag driver genom århundradena sjunker in i 1400-talet i Vendels kyrka. Finner de gamla vägarna genom en blandning av envishet, hjälpande händer och intuition. Så självklart det är att vägen mellan Örbyhus och Vendel följer den gamla landsvägens sträckning. Det är på medeltidens vägar vi finner våra nya stigar och jag ser framför mig hur korta sträckor röjs av så att de gamla vägrenarna åter får famna vandrarens stav. Jag har funnit en pilgrimsfärd till Jerusalem där en sextonårig pojke från Örbyhus var med. Året var 1425 då 150 ädlingar från Kalmarunionens riken följde kung Erik av Pommern till den Heliga graven där några av dem dubbades till riddare. Portalen är berättelsen.

En minnesbild

2009-11-02T00:18:00.005+01:00

Plötsigt ser jag mig själv på ett av mina gamla fotografier. Det är på skulpturmuseet Lousiana i Ddanmark 7 aug 2005. Jag ser ut som en äventyrare. Jag kommer från Ale stenar där jag fotograferat soluppgången. Fantastiska bilder! Jag tältade nedanför klinten alldeles vid havet. Vågorna slog öronbedövande mot strandstenarna hela natten.

Tre Mariabilder

2009-10-22T20:38:00.012+02:00

Här är tre Mariabilder. Den första är Maria i Tegelsmora kyrkas altarskåp. Hon håller ena handen under sitt bröst och ser upp mot Kristus som tronar full av sår. Jag antar att hon föreställer Den ammande Maria som avbildas i skulpturen på Historiska Museet i den andra bilden, men att två olika situationer satts samman. Jesusbarnet har redan vuxit upp, dött och uppstått, fast Maria samtidigt räcker fram bröstet åt honom att dricka. Den ammande Maria har med flykten till Egypten att göra, pilgrimsfärden i Jakobs efterföljd. Den tredje bilden av Maria är en blyertsteckning av Maria och barnet, som verkar vara några årredan och sitter i mors knä. Marias nakna bröst i altarskåpet ser oändligt ensamt ut.

Jag försöker i min teckning rekonstruera de utplånade dragen i bilden av detta barn i en kvinnas knä. Utgångpunkten är en Mariabild, men långsamt går det upp för mig att jag kanske håller på att lyfta fram en sorg, en förlust i form av barnet som gick förlorat. Det är inte längre min förlust, utan en sorg som jag delar med så många.

Idag fick jag lära mig om ett främmande gravskick som fanns i Sverige, innan man på sjukhusen började kasta döda barn i soporna, som man ville göra med min son Henrik. Tidigare kändes problematiken mer akut. Man ville inte skylta med döden, så döda foster kunde inte begravas. Man ville inte heller vanhelga döden på det sätt som senare blev accepterat under en period. Så man stoppade barnliket i kistan tillsammans med en vuxen som skulle begravas.

Det är egendomliga saker som kommer fram, men det är inte det väsentliga. Istället känns det som om arbetet med att ge det förlorade barnet en gestalt är universellt och väldigt nära det rent mänskliga. Sorgen har faser då smärtan tar med den älskades ansikte in i glömskan. När man inte orkar sörja går sorgen sin väg och bär med sig ett förlorat ansikte. Det finns kvar som en frånvaro, med en egendomlig motståndskraft. Den utplånade ytan lyser med sin tomhet.

Jag köpte ett hjärta i rakubränt lergods av Elisabeth. Jag visste med det samma att det hjärta jag ville ha var ett som hon ville kassera för att en flaga av glasyren fallit bort, eftersom två hjärtan smält samman i ugnen. På mitt hjärta finns en vit fläck, som vittnar i mitt liv om en förlust. Som påminner mig om den inre dialog jag förde med min nu döda son och hur jag satt med hans kropp i min famn och tackade honom för att han kommit och kämpat så utan att släppas in i världen.

DET KÄNNS som om mitt döda barn vittnar om mitt liv. Jag kommer inte in i livet, utan förblir i marginalen, ständigt beredd att säga tack nu går jag. DET KÄNNS som om varje gång jag försöker tala om att jag behöver något får jag påminnelsen om att jag inte kämpat mig igenom svårigheterna och att det finns starka krafter som kommer att gå till rätta med mig om jag ens försöker.

Jag är inte ensam om den känslan heller. Många mänskor lever halvt utplånade, som bleknade fläckar i familjeporträtten. Jag kramade en man häromdagen som så på mig med sorgsen blick och sa:
- Det känns inte som om det finns någon plats för mig i världen.
Jag ville, men kunde inte trösta på annat sätt än att vara stilla en liten sekund.

Till Järn Hans

2009-10-20T00:13:00.003+02:00

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.

Vägen till Nådens vågskål

2009-10-03T09:44:00.002+02:00

Jag målar labyrinter. Det är meditationer kring pilgrimstemat som en resa inåt. Här är allting återkomster. Det finns inte någon linje som inte spelar den dubbla rollen av insida och utsida två gånger. Som i mitt liv när jag känner igen mina minnen i försoningens spegel, när jag nu möter liknande situationer med en ny utrustning. Jag ser världen i Nådens vågskål och det är Yttersta domens närvaro här och nu, från evighet till evighet. Jag visste det inte förut, men tror det nu, att det är Nådens vågskål vi som möter i våra vandringar, på nytt och på nytt, tills domen inte längre är någonting att vara rädd för, utan ett verktyg för tillit och förnyelse.

Men om en björn

2009-09-27T13:18:00.001+02:00

Men om där nu i mörkret funnits en björn, vad skulle jag tänkt och känt och drömt. I skogen står jag och ser upp mot himlen där tusen starka stjärnor glöder mellan svarta trädkronor och jag känner mig alldeles trygg. Kanske fanns det en björn i trakten, men den var inte i rörelse där jag var. Men om björnen varit där och jag fått höra hur en gren knäcktes i det svarta mörkret i undervegetationen, vad skulle jag då... Det är hur människan beter sig när hon hamnar i besvärligheter som visar hennes rätta natur, tycks Thomas a Kempis mena i sin lilla handbok till klosterbröderna som bär titeln Om Kristi efterföljd. Det var nu inte den här nattens problem, ty jag stod där och kände mig omgiven av änglar, så trygg och lycklig var jag som följt mitt hjärta och gått ut i skogen för att sova under stjärnorna. Och jag var tacksam mot dessa väsen och för den nåd jag fått att ha dem omkring mig, så för mig var allting annorlunda. Jag kände inte rädsla eller ånger, utan vilade i försynens famn. Det var ju kanske inte alls vad jag förtjänade, men nåden var större än jag kunde drömma om. Det var som om jag mött himladrottningen Maria och blivit innesluten i hennes skyddande mantel. Jag, som själv väckt björnen i mörkret utanför en medmänniskas trygga nattläger, får nåden att sova tryggt i markerna och att be mina böner utan prövningar. Jag känner mig skamsen, men befriad, och hoppas att jag lärt mig något. Människan kan vara god i prövningens stund och innesluta i sina böner också den man som går med björnar över tallhedarna.

I Dig möter jag Gud

2009-09-27T08:42:00.002+02:00

Tag emot min kärlek. Jag är en stark själ som älskar trofast. Jag vill infoga dig i mitt livspussel på något sätt, men det finns ingen självklar form som jag ser det. Mitt liv utvecklas i väglöst land och jag tar tag i de uppgifter som hamnar i min väg, men jag vet inte alls vart det bär. Det är en gåva att leva i kärlek, jag känner mig förälskad och kan ta emot kärlek från så många håll. Här är mitt hjärta. Lyssna på det en liten stund.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mera, men jag fortsätter och låter tangenterna gå under fingertopparna. Det liknar vandringen på en stig som man kan gå i mörkret. Det finns säkra platser för alla fingrarnas nedsättning och för varje steg på tangentbordet växer det fram en text framför mina ögon, utan att jag behöver se vad fingrarna håller på med. Ja, ögonen uppfattar texten och tankarna som dras fram ur det omedvetnas mörker får styra händernas aktiviteter. Det är en resa i de imaginära tidsrummen.

Jag tänkte på det när jag stod under den ljusa natthimlen i en gallrad tallskog i norra Hälsingland härom natten. Jag tittade upp på alla de glödande stjärnor som aldrig får chansen utan mörkret på jorden. Dagsljus, lampor, ja till och med månsken får dem att blekna och stiga undan. Men här hade jag hittat en plats där jag kunde vara tillsammans med stjärnorna. Natten var vänligt varm. Jag tittade in i det absoluta mörkret i den omgivande skogen och kände mig alldeles trygg. Då tänkte jag att jag den natten befann mig i direkt anslutning till tre helt skilda tidsrum. Jag hade nyss vaknat ur en intensiv dröm, jag stod i skogen intensivt medveten om min närvaro i världen i denna främmande skog och jag kunde i mina tankar röra mig i min vanliga verklighet. Nu sitter jag och skriver om denna händelse som var så symboliskt och känslomässigt laddad för mig och det innebär att jag distanserar mig till händelsen, samtidigt som den blir ett kraftfält för samspelet mellan mina tankar och händernas aktivitet som föder fram texten på skärmen. Ett minne, nu nedskrivet och verksamt i en elektronisk miljö som snart blir en del av mitt kontaktyta på webben. Tanken om tre världar ständigt samspelande i människans liv. Dessa dimensioner är kanske universella: Drömmen, tanken och sinnevärlden. I den världsväv som utvecklas ur deras samspel framträder de bärande symbolerna, med vilka vi fattar världen som värld.

När jag älskar är du i mina drömmar, mina tankar och min sinnevärld. På olika sätt tar allt som jag upplever i dessa dimensioner stöd i relationen till dig. Du sätter an den ton som jag möter världen med. Så skapar du mig, så att jag kan växa och förändras bortom mina egna gränser. Det är kärleken i ingenmansland, som vindspejare i tomrummet mellan starka maktsfärer. Mellan två symboliska verkligheter rör sig en sakta vind och jag sträcker ut alla mina sinnen för att uppfatta minsta förändring.

El från värmepannan

2009-07-18T07:31:00.008+02:00

Jämför mitt inlägg i Demokrati utan gränser. Se även en intressant diskussion på Alternativ.Nu
Drömmen om ett intelligent elverk för villan verkar vara närmare än jag trott. Jag såg Isabella Rosellinis program där hon mötte Dean Kamen. Han visade ett elverk baserat på stirlingmotorn. Det skulle kunna göra en by självförsörjande på elektricitet. Man ställer den ovanpå en dynggrop och självtrycket från den metangas som produceras räcker för att driva elverket. Jag sökte på stirlingmotor och elverk och fann en artikel Ny Teknik nov 2006 om en tysk villaägare som skaffat ett stirlingbaserat elverk till sin värmepanna.

Det enda problemet villaägaren i reportaget drabbades av var att hans ordinarie elleverantör numera inte ville ha med honom att göra, utan hade kapat kabeln till hans hus.

Elproduktion är politik, makt har med kontroll av teknologi att göra. Men jag hoppas att produktivkrafterna och människors goda vilja kan skapa om världens energibalans. Ny Teknik 19 aug 2008 har också en artikel om planerad svensk produktion av soldrivna elverk med stirlingmotorer.

Öppet brev till Küllike Montgomery

2009-07-11T22:39:00.005+02:00

Küllike Montgomery gav min bror en uppläxning för något som hände för 10 år sedan. Hon höll på med en guidning i Bror Hjorts hus under Lars Wilks' utställning där, när en man attackerade Wilks' skulptur Babels torn med hammare och såg. Hon gick ut och sa åt mannen, som svarade att han hade stulit vitala delar av Wilks' skulptur och legitimerade sig. Uppenbarligen ville han bli polisanmäld. Ett barnsligt upptåg och en helt onödig provokation. Küllike ringde upp konstnären och berättade om händelsen och han blev upprörd och skakad. Varje del av det femton meter höga tornet är viktig för hållfastheten. Så mannen utanför museet utsatte många människor för fara. Nu ville Mats Nyberg vara med i en utställning i Bror Hjorts hus och han skulle få veta hur museet såg på hans handling.

Men Mats var oförstående. - Jag är skulptör, sade han, och om jag skulle gjort något med Wilks' torn, så hade jag bara lämnat sågspån efter mig. Men det har jag inte gjort. Det var min bor som gjorde det här. Har är kulturvetare!

-Så då var det alltså ett konceptkonstverk? Küllike Montgomery ville inte längre diskutera saken. Det var som om en kyla spridde sig emellan dem, när det blev klart att mannen i trädgården för 10 år sedan inte var skulptören Mats Nyberg utan estetikdoktoranden Kurt Nyberg.

Där ute i kyla befinner jag mig. När Mats berättade historien för mig fick jag känslan av att något av iskylan i mitt intellektuella landskap rann in i verkligheten mellan dem och lade sordin på stämningen. Men det är klart att Mats fick en rejäl revansch när har kunde tillrättavisa museichefen.

Jag tänker på min tid med kulturvetenskaperna, som är borta för länge sedan. Under 12 år lärde jag mig att hantera tankar och modeller i ett landskap som visade sig obefolkat Det finns inte tillräckligt många som är kvalificerat intresserade av det omvända perspektivet för att jag skall kunna fortsätta min forskning. Jag satte samman fragment av tänkande från två millenier för att göra mig en bild av förrenässansens föreställningar om optik och bildframställning. Jag gjorde mig en uppfattning, men kom aldrig tillräckligt nära idéhistoriens stora hjältar. Det jag höll på med var kanske för parentetisk, eller så var mina ansatser inte tillräckligt klara för att jag skulle hamna i några diskussioner.

Men jag gjorde alltså ett konstverk 1999, när jag attackerade Lars Wilks' torn. Det var mina avsikt, men inte förrän nu har verket blivit officiellt erkänt som en del av konstvärlden. En museichef har attribuerat mitt verk till en konstnär och betecknat det som ett omoget tilltag. Skillnaden mellan att jag som bara var en forskarstuderande i estetik och att två legitima aktörer i konstvärlden diskuterar mitt verk är avgörande.

Konst är det som vi kallar för konst i konstvärldens institutionella kontext. Detta är en drastiskt förkortad variant av Geoge Dickies definition, som visat sig ha en stor livskraft i den konstteoretiska diskussionen. På denna definition stödjer sig Lars Wilks, när ha gör sina provokativa installationer i legitimitetens utmarker. Konstnären har rätt att göra saker som överskrider status quo. Wilks har rätt i sak. Konsten skapar ett eget legalt rum där upphovrätt är länkat till verkshöjd.

Det var detta utrymme som jag ville pröva med min aktion. Problemet med den var att jag inte var konstnär. Men frågan om verkshöjd bör inte ha med detta att göra tyckte jag. Därmed var min handling också ett ifrågasättande av Dickies, eller åtminstone Wilks' version av hans teori. Min handling var en kritisk handling som tolkade verket och förde det vidare. Jag kopierade Wilks' strategi i en handling som accentuerade repetitionen och gjorde mig till en del av en dekonstruktiv strategi för att konsumera hans verk och göra det till mitt eget på ungefär samma sätt som två konstnärer senare utsåg kronofogdemyndighetens bortförande av Omfalos från naturreservatets område till ett separat konstverk genom att kalla handlingen för Enleveringen av Omfalos.

Vad jag gjorde var att jag tryckte en träbit och en tegelsten mot Wilks' skulptur och förklarade att de på detta sätt blev vitala delar av skulpturen. Sedan förstörde jag dem genom att såga brädan i bitar och slå sönder tegelstenen med en hammare. I ett brev till museet och konstnären förklarade jag min handling i detalj och bad dem att intyga äktheten i mitt verk. De vägrade, men uttryckte sitt missnöje genom att tala med personer som jag var i beroendeställnig till.

Jag kopierade handlingar som Wilks använt. Genom att trycka föremål mot hans skulptur lät jag dem bli vitala delar av densamma i en tolkning av Wilks' strategi att doppa träbitar i havet och förklara dem för drivved innan han införlivade dem i Mimis. Mitt anspråk på äkthetsintyg var ett sätt att göra mig till konstnär i analogi med Wilks' tilltag att utse en stad till sitt konstverk och kräva legitimitet för detta.

Föremålen som uppstod genom min aktion använde jag som utgångpunkt för en serie föredrag på olika kulturföreningar. Mina föredrag väckte munterhet och intresse för det mesta, men någon framgång som konstnär fick jag aldrig.

Inte förrän nu har jag fått ett erkännande av mitt verk. Museichefen Küllike Montgomery har attribuerat verket till en etablerad konstnär och därmed torde verket vara uppskattat av en person med korrekt position i konstvärlden. Det är likgiltigt att hon inte tyckte om verket, det viktiga är att hon inte kunde förstå det som något annat än ett verk av en konstnär.

Mitt verk har blivit ett ökänt verk, en plump i en existerande konstnärs opus. Fenomenet kallas spuria. Personer som inte kan erkännas, men som gjort något som inte kan glömmas kan transporteras ut i glömskan genom att deras verk attribueras till erkända personer. På detta sätt har till exempel ett större antal författare infogats under ett enda författarnamn i fallet Johannes Chrysostomos. Ett i sanning bysantinskt förhållningssätt hos en museichef i den gamla akademistaden Uppsala.

Mats Nyberg i Konststuga vid Järnboden i Harg

2009-06-30T23:35:00.002+02:00

Foto: kwn 2009

I morgonsolen fick Mats Nybergs hand ett inre ljus som skulle kunna vara hämtat från Rembrant. Installationen är avsedd att vara permanent,

2009-05-17T07:13:00.003+02:00

Det var så roligt att vara med i karnevalståget. Först hade jag lite svårt att finna min grupp, men sedan hade vi det härligt tillsammans i flera timmar av rytm, dans och gemenskap.

Många kantade karnevalstågets väg och glada människor dansade med lite grann i trängseln. Tänk att få dansa på gatorna. Det är toppen och jag vill vara med om en karneval nästa år igen.

Kulturernas karneval 16 maj

2009-05-14T13:37:00.002+02:00

På lördag 16 maj är det karnevalståg i Uppsala. Jag skall gå med fast jag aldrig lyckades få fatt på Maracatu-rytmerna. Jag har målat ett standar, som jag ska bära i tåget.

Om Turid

2009-05-14T06:26:00.007+02:00

Min vän Charlotte sjöng en visa om kärlekens smärta för mig. Den är vacker som en 1400-talsminityr. Melodierna väver sig om varandra som bladornamentik i en frodig medeltidsillustration till Romanen om rosen, den första romanen som lade grunden till alla våra begrepp om romantik.

När jag hör Charlotte kommer jag att tänka på en av den progressiva musikrörelsens mest spännande sångerskor. Ingen sjöng med sådan intensitet som Turid. Nu är hon nästan bortglömd. Men några låtar finns på YouTUbe. En läckerbit på 35 sekunder ur Selma världserövraren ger en god uppfattning om Turids trick. Lyssna gärna på Balladen om BB också. Jag hittade texten till Selma... som är skriven av Margareta Lundmark, den handlar om en kvinnas bittra öde i bostadsdjungeln där den sista boningen till slut gör henne till ett med jorden. Det är en typisk Turidlåt med andra ord,mjuk, melodisk, melankolisk, klagande och förbannad på samma gång. Det var också Turid som sjöng in Flamma Stolt... tillsammans med Jan Hammarlund. Den handlar om att bränna flaggor. Den blev åtalad. Sin tids rondellhund var den. Men Turid är en innerligt älskande människa:

"amerikaner, nota bene, vi vill inte bränna er. vi vill bara, vi vill bara, bränna erat jävla stjärnbanér"

När jag tänker på Turid är det ändå ofta hennes tolkningar av folkvisor som sjunger inom mig. "Sakte dansen trå - danse ikke gråte nå..." till exempel är en fras jag aldrig glömmer.

Skolporträtt av Irja

2009-05-07T22:32:00.004+02:00

Idag gjorde jag färdigt en teckning av Irja, som hon beställt. Det var hon som förklarade sig nöjd med den. Jag skulle annars ha suddat ut näsan och ögonen och gjort om dem. Nu tog jag istället ett foto. Kanske gör jag ett nytt försök med att teckna av samma kort senare

Se Roslings värld

2009-05-06T23:39:00.003+02:00

Även jag har blivit Hans Rosling fan! Se filmen Roslings värld på SVT på TV eller på webben. Ett par riktiga klassiker till föredrag finns på Hans' blogg http://roslingsblogger.blogspot.com/

Man kan pröva hans statistikprogram on line på siten Gapminder. Det är upplysande och helt revolutionerande fakta om en värld som snabbt förändras till det bättre i vissa avseenden. Glada nyheter som ger hopp.

Majstång och frihetskamp

2009-05-03T01:51:00.009+02:00

I den medeltida kalenderna firades korsmäss 3 Maj, något som kristna aktivister tagit upp igen och förvandlat 1 Maj till en upptakt till korsmäss. Det har varit en internationellt spridd festdag i den katolska världen tills påven tog bort dagen från den liturgiska kalendern 1960. I Mexiko bevarades dock dagen som helgdag, eftersom det var en varmt omhuldad festdag för byggnadsarbetarfacket. En hel del av urgamla karnevalstraditioner lever kvar här. Bland annnat väljs en Majdrottning och ibland reses majstång.
("The Day Of The Holy Cross - May 3rd", Judy King )
När jag läste om 1 Maj så blev jag nyfiken på majstångens historia och hittade en artikel som jag läst tidigare med stor förtjusning. Den finns lyckligtvis tillgänglig på det öppna nätet. Det är "Liberty caps and liberty trees", av J. David Harden först publicerad i Past & Present , Feb, 1995 .

Författaren utreder sambandet mellan majstången med frihetshatt i den amerikanska revolutionens ikonografi och frihetsträdet som blev en symbol för den franska republiken. Här uppstår ett skrämmande sammanträffande, eftersom det frihetsträd som symboliserade det amerikanska upproret i Boston 14 augusti 1765 pryddes med en minnesplakett 11 september samma år.

Att majstången i Amerika har dessa konnotationer av uppror mot ekonomiska orättvisor kanske ligger bakom 1 Majfirandet, eftersom generalstrejken för åtta-timmars dagen inleddes i Chicago 1 Maj 1886. Frihetsmössan omformad till en klämtande klocka får en klarare innebörd genom detta.

Enligt den franske biskopen och frihetsledaren Henri Gregoire som skrev en essä om frihetens träd, en symbol för den nya republiken, planterades det första frihetsträdet i Vienne 1 Maj 1790. (Harden s10) Gregorie kämpade för frihet åt förtryckta judar och för slaveriets avskaffande. Han följdes till graven 20 Maj 1831 av 20 000 människor, många av dem svarta och judar, enligt Wikipedia.

Vi vet från andra källor att Gustav III, som även han använde frihetshatten som symbol var engagerad i kampen mot anarkismen, som han såg som en fara för alla monarkier i Europa. Hans sista stora krigsprojekt var ett försök att, med stöd från Ryssland gå in i Frankrike med 30 000 man för att rädda landets monark och sätta stopp för anarkismen som spred sig i landet. (Bidrag till konung Gustaf III:s historia av Ivar Ejlert Schartau, 1826) Skottet på maskeradbalen 16 Maj 1792 ledde till kungens död och satte stopp för dessa planer. Även här spökar frihetshatten. I Paris gavs samma vår Voltaires pjäs Caesars död, där scenografin hämtats från en målning av David med samma motiv. Skisserna till denna målnng gjordes i den romerska villa där den tyske författaren Winkelmann fann framställningen av frihetshatten på en stång och länkade den till hstorien om hur Brutus och hans medhjälpare sprang genom staden och utropade tyrannens död med frihetshatten som ett tecken på en lans. (Harden s 13)

Chicagomartyrerna och 1 Maj

2009-05-01T10:37:00.012+02:00

Bild: från Anarchy Archives: Haymarket massacre

1 Maj firas till minne av dem som dömdes till döden som anstiftare till oroligheter i Chicago i samband med en generalstrejk till förmån för åtta-timmars-arbetsdag som utlystes 1 maj 1886. Anarchy Archives har en rad resurser för vidare forskning kring Haymarket-massakern i Chicago. Lägg märke till frihetsmössan som formats om till en klocka, på den lilla bilden i centrum.

Första maj är en dag att minnas de fyra anarkisterna - chicagomartyrerna - som den amerikanska staten dömde till döden för deras åsikters skull.

"Samma rubriker då som nu - om vi inte gör något åt det", Mikael Altemark, Yehlah, Måndag 08 april 2002
http://www.yelah.net/articles/kronika02040

År 1886 hölls ett möte i Chicago lett av en grupp anarkister som krävde att åttatimmars arbetsdagar skulle införas. Mötet ägde rum i Haymarket Square och slutade väldigt olyckligt. En bomb kastades mot polisen som började skjuta mot demonstranterna. Detta är kallat Haymarketmassakern. Polisen grepp ett antal av de organiserade arbetarnas ledare och antingen sattes de i fängelse eller blev de avrättade.
Det framkom senare att det var poliser som hade kastat bomben. Till minne av ”Chicagomartyrerna” och för att samordna kampen om åttatimmarsarbetsdagar förkunnade Andra internationalen 1888 första maj som generalstrejkens dag.

"Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag", Michaela Olofsson, Furulunds webbtidning 2008-04-30
http://webnews.textalk.com/se/article.php?id=323942

De första 1 maj demonstrationerna samlade 150.000 människor på 22 platser i Sverige.

I engelska Wikipedia utreds frågan om vem som kastade bomben. En del anarkister har hävdat att det var en provokatör anställd av polisen eller Pinkertons detektivbyrå som slängde bomben, men detta motsägs av vittnesmål från flera aktivister som sagt att bombmannen var en av deras egna.
http://en.wikipedia.org/wiki/Haymarket_Riot#Who_threw_the_bomb.3F

"Blodiga oroligheter utbröt med dödsoffer både bland de strejkande och polisen. Sju strejkledare greps och dömdes till döden efter summariska rättegångar. Av dessa avrättades fyra, en tog sitt liv och två fick dödsdomarna omvandlade till 15 års straffarbete."

"Sundsvall, 1890", Jacob Wiberg, Populär Historia 3/2001
http://www.historiskamedia.se/o.o.i.s?id=43&vid=612

Åtta kända anarkister anklagades för bombningen, och att sju av dem var födda utomlands fick den lokala opinionen att svänga till demonstranternas nackdel. Sju dömdes till döden och efter överklagande återstod fem, varav fyra hängdes 11 november 1887, eftersom den femte tog sitt eget liv med hjälp av en insmugglad dynamitladdning. Men 1893 benådades de tre överlevande av guvernören i staten Illionis, som konstaterat att rättegången varit grovt orättvis. Såväl domaren som juryn var enligt guvernörens rapport jäviga, utvalda av åklagarsidan.
"Haymarket Riot", West's Encyclopedia of American Law
http://legal-dictionary.thefreedictionary.com/Haymarket+massacre

Haymarketmassakerns efterspel gav möjligheter för andra Internationalen att på visa betydelsen av en gränsöverskridande kamp. Åklagarna försöker skapa sprittring i den fackliga kampen, men maktens ränker avslöjas och krisen skapar en global sammanhållning kring ett rimligt krav på begränsade arbetstider. Samma konflikter dominerar dagens samhälle, men arbetena idag är snarare vid tangentborden på datorerna, än vid de löpande banden.

Om elden

2009-04-27T22:00:00.003+02:00

Jag tog en promenad idag med min vän Gunilla. Vi talade om eld och Valborg. Jag vet iinte så mycket om religiösa och rituella funktioner av eld, men däremot är jag väldigt intresserad av elden som ett av de fyra elementen.

I Förvandlingarnas bok I Ching, den kinesiska orakelbkoen kallas elden för "det vidhäftande" och jag kan inte låta bli att tycka att den definitionen är väldigt träffande. Elden är beroende av materia som kan förbrännas. Lågorna är som ett klister på det brinnande materialet. Även om man talar om förbränning i andra biologiska sammanhang kan liknelsen vara belysande. Elden klibbar sig fast och förvandlar den fasta materien till mera grundläggande beståndsdelar. Det blir kolxider i gasform och aska i fast form. Saker förvandlas till pulver och gas. Drömmar utplånas, framtidspalnder går om intet. De osannolika mönster som livet lämnat efter sig upplöses i hettan.

Vårkasen är ett sätt att ta farväl av det som varit. Ett sätt att bereda sig på att möta det nya som föds ur askan. Än en gång skall det lokala tidsrummet växa fram och ta färg av våra drömmar. Elden lämnar ett märke efter sig där allt är förbränt. En nollpunkt som blir referens och distanspunkt för våra strävandens relativitet. Vi kan mäta det vi har mot det som inte är. Vårt tidsrum är i denna jämförelse alltid något. Där börjar meningen byggas.

Open Heart Choir konsert Uppsala 7 juni

2009-04-25T11:22:00.002+02:00

Jag har gjort utkastet till affisch för konserten. Det är Sofia Elenäs som målat bakgrundsbilden. det gjorde hon på målargruppen i församlingshemmet i torsdags, när hon var ensam där medan vi hade ett möte en trappa ned. Texten och fotot har jag fått från Dana Hafford. Han fördelar ansvaret för olika uppgifter i kören det här året och jag valde att göra affischen, efftersom jag håller på och tränar på mitt layoutprogram Scribus, som är Open Source och gratis att ladda ned.

Det blev lite vilt, men ändå rätt kul tyker jag. Texten och bilden i översta bubblan kan ses som ett ansikte på en person som sjunger. Sedan bildar ellipserna ett sammanhang som också ger adresslapparna en grafisk samklang med resten. Färgerna har jag valt med utgngspunkt från färgskalan i bilderna.

2009-04-19T10:23:00.000+02:00

Hermes, Jakob och stenarna i Lena

2009-03-30T06:21:00.004+02:00

Jag funderar över sambandet mellan Bibelns Jakob och den grekiska mytologins Hermes (länkar till Wikipedia). Det är de resta stenarna längs åsen norr om Lena kyrka som är upphovet till mina funderingar. Dessa ansluter, enligt arkeologen Alf Ericsson i artikeln Fallos och resande (2003), till en tradition att resa stenar som sträcker sig tillbaka till tidig bronsålder i vårt land. De äldsta är nästan samtida med Gamla Testamentets gestalter.

Både Hermes och Jakob har med resta stenar att göra. Hermes var handelns gud och en förmedlare mellan Zeus och människorna. Hans bild dekorerade stenar som restes vid vägar och gränser. Jakob var liksom Hermes en lurendrejare och en smart affärsman och han gav upphov till den kristna kyrkan. Jakob gjorde ett kontrakt med Gud som uppenbarade sig för honom vid Betel, när han var på flykt från sin familj efter att ha lurat sin bror på faderns välsingelse. Kontraktet beseglades genom att han reste en sten och smorde den.

Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran. Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den. Och se, HERREN stod framför honom och sade: “Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd. Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd. Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.”

När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: “HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!” Och han betogs av fruktan och sade: “Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.” Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå. Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat Lus. Och Jakob gjorde ett löfte och sade: “Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med, så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall HERREN vara min Gud; och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.”Bibeln online

Filmen blev en blogg

2009-03-15T20:14:00.003+01:00

När fredagen kom var jag i upplösnisng tillstånd och hade inte kommit någon vart med att bjuda in till filmvisningen på Verkstan/Valegården. Jag insåg då att jag måste fråga mig själv om jag verkligen skulle visa filmen.

Nej, blev det överraskande svaret. Jag var kluven, men bestämde mig för att avblåsa filmvisningen, utan att ha någon annan plan istället. Då inträdde en ny process, där jag började söka argument för att inte visa filmen. Snart stod det klart för mig att jag hellre ville göra något verkligt positivt den här helgen och att filmen berörde mig illa eftersom det var nästan årsdagen av min kris som kulminerade för 23 år sedan i mitten av mars då jag accepterade att läggas in på mentalsjukhus. Det var min mardrömsvision om att mordet på Olof Palme var en osynlig statskupp som fick mig att gå sönder av rädsla. Filmen Zeitgeist verkar bekräfta den bilden och det berörde mig starkt. Men jag vill inte bekämpa detta onda genom att se det i ansiktet nu. Jag vill göra något positivt istället. Vara i och skapa situationer där människor kan känna sig trygga att uttrycka sig själva, utan att bli kränkta eller utsatta för bestraffningar. Jag vill skapa en positiv närvaro där vi tillsammans kan bli närvarande och hela människor.

Jag har bestämt tillsammans med Gunnar Nilsson att vi skapar bloggen Demokrati utan gränser. Jag hoppas att den ska kunna bli ett bra medium att samarbeta och utforska demokratins möjligheter i.

Se Zeitgeist2

2009-03-10T15:19:00.001+01:00

Söndag 15 mars klockan 18 visas filmen Zeitgeist2.Addendum på Valegården, Föreningen Verkstan Alsikegatan 6 Uppsala.

På emblematisk resa

2009-02-28T00:29:00.003+01:00

När man väl satt igång en sådan här process är det som om något driver en vidare hela tiden. Här är nästa försök.

Den här bilden har fått en stark historia. Jag målade den hos en väninna som heter Birgitta och kom därför att tänka på Vadstenakonventets sigill från 1450-talet, som jag hittat på nätet samma dag. Akvarellen fick namnet Apokalypsens Madonna Birgitta. Det som framställs i sigillets bild är den Heliga Birgitta knäböjande med attributen bok och stav, under Madonnan som bär sitt barn på armen och tronar på månskäran.

När jag målat bilden och fotograferat den gick jag till pappa och hälsade på. Strax efter kl sex var jag på väg ner till stan, men missade bussen. Jag tänkte att det kanske var någon okänd mening med det och fann mig i att ha en väntetid att fördriva. Så jag promenerade rakt ut på en snötäckt gräsmatta. Det var när jag vände mig om som jag fick syn på månen som låg i skepp, dvs ungefär som i sigillets bild. Ovan för den lyste en stjärna; det var Venus som också kallas morgonstjärnan och är en klassisk Kristussymbol.

Fenomenet har lockat människor i alla tider till tankar. Sirkka i målargruppen i Örbyhus målade en bild med månskäran och ett hjärta. Hon berättade att det föreställde månen och Venus. Man kan se det varje år kring jultid berättade hon. Det här var några veckor sedan och det satte min fantasi i rörelse. Därför sparade jag bilden av sigillet i minnet när jag såg den.