Buss 23 i efterdyningarna

Buss 23 är ett konstverk, även om jag inte är konstnär till yrket, eller använder bloggen som konstnärligt uttryck framför allt. Jag valde att använda en del av mitt personliga liv till ett konstverk, eftersom det liknar sådant som görs till konst idag. Det är en parafras och en tolkning på trender i dagens konstvärld där gränserna ständigt utmanas. Det ska således ses som ett konstverk, men det har nog fått sin avsedda effekt om man inte värja sig emot det, utan känner sig indragen, mer eller mindre mot sin vilja. Som betraktare hamnar du i en position som jag i egenskap av kritiker kan försättas i när jag tvingas att ta ställning till utmanande konstverk.

I dialoger med konstnärer fungerar mina rekonstruktioner som dialogiska gester. Ibland upplever jag att jag kan tolka vissa verk med en detaljskärpa som väcker gensvar hos konstnärerna. Vi kan föra djupa samtal om konstnärskapets mening och verkets potential. Ingenting är helt fastlagt i de här skapande processerna. Skapande och reception går i varandra. Vi sätter namn på saker och ger dem därmed ändamål och innebörd. De här sakerna ligger, i enlighet med samtidskonstens natur, på gränsen till vad vi kan uppfatta. Perceptionens mekanismer är skapade och anpassade till vardagssituationer och det är ofta väldigt förvirrande att kliva ut ur ned normala tolkningsramen för att kunna vända sinnet mot mindre välkända fenomen i den subjektiva världens utkanter och skymningszoner.

Som filosof och kritiker är det i konstens märkliga gränsfenomen jag finner min lust. Det gör att jag tränar upp olika sidor av min perception, så att jag uppfattar saker helt annorlunda än andra människor. Jag lyssnar efter övertonernas klang och rytm i kyrkklockornas spel och jag kan se ikonernas bildvärldar bilda levande rumslighet fast den är av annan art än fotografiens. I dessa randvärldar blir de invanda begreppen tafatta och de behöver skärpas genom upprepad användning i egenartade kombinationer. Så blir konstens dialogiska situationer till en sorts verkstad där språket prövas och tänjs för att motsvara lusten till det främmande som är en av konstens starka drivkrafter.

När jag alltså gör konst av mitt liv måste det ses mot en bakgrund av samtidkonstens strävan att gräva sig in i subjektivitetens djup, genom att blottlägga och dissikera de mest privata och personliga tänkesätten i offentlighetens ljus.

Buss 23 - avslutningen

Nu har jag alla mammas saker hemma hos mig. Det var ett äventyr att flytta dem. En nedstigning i inre rum som ackompanjerades av klangerna i verkliga möten som väckt mer längtan än jag riktigt kunnat hantera. Tack, alla vänner som hjälpte mig att iscensätta detta skeende i mitt liv.

Jag tänker på årummet vid dombron nu där fakiren Håvve hängde i vita underkläder med sitt röda paraply långsamt cirklande. En indisk ritual, ett offer och ett sätt att komma närmare Gud för att nå fram med en bön. En man upphängd i 12 krokar genom skinnet. En Kristussymbol, äldre än Kristus. Under kyrkans skugga hängde han som ett urgammalt vägmärke. Ja, Kristus gick en väg som var färdig för honom, skriven inte i bara i judarnas, utan i alla folks längtan till Gud, deras beredskap att öppna sig mot ljuset, en verkligare, sannare, godare värld av flödande fullständig kärlek.

Jag såg Oliver Stones film om Alexander den Store. Han besegrade perserkonungen Darius, tågade till Indien, byggde ett imperium som blivit förebilden för alla västerlandets krigarkungar sedan dess och dog i Babylon nästan 33 år gammal. En Kristusförebild han också.

Två resor ser jag. Fakirens inre upptäcktsresa och krigarkungens erövringståg är två sublima offerritualer som sätter vardagslivets värderingar på huvudet.

Så ser jag pilgrimsvandringen i detta ljus. Och min familjekonstellation, med sin starka relation till Fyrisån och kvarnen som blev ett litet imperium. Mamma visade mig en bild av en fest i Rikssalen på Uppsala slott. Där hade alla deltagarna anknytning till min morfars morfars livsverk Uppsala Ångkvarn. För mig är allt detta borta, men ändå inte. Jag har lite möbler och några tavlor som påminner mig om morfars gård, men samtidigt har jag kunnat konstatera hur nära mitt eget liv har följt mina förfäder i spåren. Nära morfars mammas lägenhet på Svartbäcksgatan fick jag en fristad under mina första vuxna år, när Föreningen Verkstan höll till i huset på Svartbäcksgatan 15. Och som av ett mirakel gjorde omständigheterna att jag fick vara med om en rituell fottvagning inne i St Persgallerian, kanske precis på den plats där mammas farmor hade sin lägenhet. Jag hade av en ren tillfällighet fått ett uppdrag av Susanna Åkerlund, som tog mig tillbaka till gamla spår som estetiker i samtidskonstens marginaler. Så jag åt middag på Slottet, inte i Rikssalen, men i ett angränsande rum på Konstmuseet där universitetets studiesamlingar visas. Alla deltagarna var hade anknytning till performancefestivalen Friktion II, och vi var koreograferade av Susannas starka vilja, och våra ord och handlingar som rituella manifestationer av en grymhetens dans.

I alla fall blev det min vän Willy och min bror Mats som, när jag slutligen överlämnade ansvaret över mitt liv tillfälligt till dem, lossade de neurotiska kedjorna i familjekonstellationen, så att jag kunde få möblerna från mammas våning hem till mig. Willy tog med mig på ett arbete, som gav mig självförtroende, eftersom jag kunde hjälpa till på riktigt och det gjorde det möjligt att be honom om en tjänst. Mats tog över besluten om lägenheten och kom överens med gode mannen om att vi ändå skulle försöka få lägenheten tömd. Sedan hjälpte han till med att köra bil och släp vi fått låna av Willy. Så tillsammans med mina söner Wolmar, Matthias och svägerska Eva blev vi en grupp på fem personer som i två bilar utförde den stora förflyttingen. Det kändes rituellt.

Det var den 22 juli som jag tog tag i återstoden och sorterade ut det som ovillkorligen måste slängas. Sedan ringde jag Willy och allt gick som av nåd. Efter en skön kväll av gemenskapande hade jag fått skräpet lastat på Willys kärra och kommit överrens om hur det sista lasset skulle komma ut till Örbyhus. Willy körde den här gången och fick tillfälle att möta de underbara människorna i målargruppen som över sommaren håller till i Sofias trädgård. Det blev också en känslomättad upplevelse fylld av minnen och mirakulösa sammanträffanden som bildar konstellationer. Därmed är alla sakerna hemma och jag öppnar ett nytt kapitel i mitt livs bok. Jag ser mig hädanefter som en del i min och andras familjekonstellationer, jag förnimmer rent fysiskt hur min roll och min varelse interagerar med mönster som ligger på djupet bakom människors tillfälliga masker. Jag är glad i detta för det är inte som omo mina vänner utplånas, utan de får djup i det att våra relationer växer och får djupa rötter.

Buss 23 (4) Helande behandling hos Marie

Bild: "Tack Marie", foto: kwn


Jag bokade en behandling hos min helare och andliga samtalspartner Marie Nilsson. Jag ville ha hjälp med att få form på min relation till komplexet kring sakerna och mina svårigheter att komma till skott och flytta hem dem. Det har tagit så mycket energi att mitt liv knappt har plats för något annat. Nu behöver jag få hjälp att komma till mina sinnen och hitta en fungerande väg att komma vidare.

Jag känner full tillit för Marie. Jag har fått shiatzu-massage och gått i samtals-/meditationsgrupper hos henne. Det har alltid fungerat så bra. När jag får massage går jag in i ett underbart djupviloläge väldigt lätt. På så vis får jag största möjliga utbyte av massagen. Första gången trodde Marie att jag sov, men nu vet hon hur jag uppskattar hennes fredliga beröring och anar de tillstånd av frid och njutning som jag finner hos henne. Samtal och meditationer är lika välgörande och sköna. Vi talar om relationen mellan vardagslivets utmaningar och andlig utveckling i en helande och fördjupande process. Jag vill verkligen ta till mig nya redskap att hantera min tillvaro och de känslomässiga komplex som bildar teman i mitt liv. I meditationer och med förmedling av frön till uplysning via handpåläggning (deeksha) bearbetar jag min kroppsliga och andliga självmedvetenhet och frigör en massa bra energi.

Nu har jag saknat Marie ett tag. Hon har varit i Indien och lärt sig nya saker. Innan hennes resa blev det inte av att träffa henne. Jag behöver verkligen påfyllning av goda energier och vägledning i samtal, när jag till slut kommer till Andrum, hennes behandlingsrum i Håga by, Uppsala.

Jag lyckas beskriva min situation så att den är ganska entydig. Jag känner nu mer än nånsin att jag är på rätt väg. Marie ger mig lite filosofisk tankeföda. Bland annat berättar hon vad hon fått lära om handlingars och önskningars andliga struktur. Det finns tre delar: Intention, ansträngningar och Nåd. Dessa delar samspelar på ett lagbundet sätt. När man fått en klar intention och gjort alla de ansträngningar man kan för att genomföra sin avsikt så följer Nåden, närmast med matematisk visshet. Det är en sammanfattning och ett tankefrö lämpligt för en filosof. -"Det där kan jag fundera länge på", säger jag till Marie, innan sessionen övergår till healing och massage.

Jag får en diksha medan jag sitter på stolen och mediterar över mina andetag. Jag kommer snabbt till ett stort lugn och det känns skönt. Sedan får jag lägga mig på tempur-madrassen på golvet för att ta emot shiatzu-massagen. Maries händer och fingrar trycker på olika energicentra på hela kroppen, medan jag ligger i ett djupavslappnat tillstånd där bara hennes beröring existerar för mig. Det är närmast som att lyssna på musik och bli helt absorberad. Varje enskildhet i behandlingen träder fram som en egen klang eller melodi. Det känns harmoniskt på djupet. Fullständigt fridfullt.

Efteråt ligger jag kvar en stund medan vi pratar. -"Det här var nog det skönaste jag varit med om", säger jag, och jag kan fortfarande inte komma på något som går att jämföra med, nu när jag skriver. Sedan börjar jag skratta, högt och länge. Marie skrattar med. Vi tar farväl och Marie rekommenderar mig att glädjas åt sommarblommorna och att besöka Hågahögen där energierna är fantastiska. Bronsåldershögen ligger på samma Ley-linje som Golden City där det nya templet invigdes för några veckor sedan och där flera tusen människor mediterar. Kanske finns det en direkt kontaktledning från högen till Indien. Det finns de som vittnar om det.

Hågahögen är en underbar plats där sinnet lätt blir koncentrerat närvarande. Blommorna och stenarna lyser med en stark närvaro och påtaglighet. Jag lägger mig raklång på högens topp och slappnar av. Jag känner mig som mig själv, som vanligt fast lite mera avslappnad i kropp och tanke. Nu ska jag inte göra mig några onödiga svårigheter. Jag känner mig klar och fri.

Buss 23 (3) En levande familjehistoria

Jag inser att min väntan med att flytta hem sakerna från mamma bottnar i komplex, som dominerar mitt undermedvetna liv just nu. Det skapar en spänning som jag uppskattar. Mina handlingar färgas av en mystisk relation till okända kraftfält, som jag nu inbjuder att vara del av mitt liv. Kraftfältet håller på att ta gestalt som en slags familjekonstellation. Gestalter som min mammas farmor Maria Nerman (född Söderman, tidigare gift Thunman) och hennes andra man Henrik Nerman får belysning i samtalen med min mamma. Där drivs jag av en nyfikenhet och ett sökande efter en förklaring till varför jag inte förmår behandla mitt arv bara som ett antal saker.

Jag var på stiftsgården i Marielund på retreat, bjuden av församlingen. Breidagård hette platsen och var pensionat förr i världen. Där brukade mammas farmor bo och ibland var mamma och hennes familj där för att hälsa på. Det var därför som mamma kunde vägen ner till bryggan, när jag berättade om det första gången. Det väckte min nyfikenhet och jag hoppades få veta mer av mamma.

Jag frågade alltså mamma om hennes farmor. Hur var hon? Vad hade de för relation? Hur träffades de? Och mamma berättade.

Farmor var sträng, de var lite rädda för henne, och hon var noga med uppförande. Maria Nerman hade en stor lägenhet på Svartbäcksgatan 9. Ingången var precis intill en biograf. Familjen Thunman hälsade på henne varannan vecka och åt middag. Då fick flickorna turas om att sitta vid farmors sida. Där fick de lära sig att föra sig vid matbordet.

Maria Nerman var en rik och mäktig kvinna. Hennes pappa H W Söderman hade kommit vandrande till Uppsala från Österby för att göra lyckan. Han lär ha sagt: -"Jag känner på mig att det finns något att göra nere vid ån". Det fanns det. Han skapade en Ångkvarn, som växte till ett storföretag. Så Maria fick ett stort arv. Hon hade tre herrgårdsliknande bondgårdar som gick till tre av sönerna. Det var Henriksberg, Gråmunkehöga och Norrhällby. En dotter Anna gifte sig Nordlöf och hade ändå sitt på det torra.

Det var vad mamma hade att berätta och jag börjar reflektera. Plötsligt ser jag mig själv i fädrens spår. Hur jag sitter och skriver på min avhandling i Celsiushuset, som ligger granne med Svartbäcksgatan 9 där det nu är St Pers galleria. Att föreningen Verkstan, som jag var med om att skapa, fick sina lokaler på Svartbäcksgatan 15 i samma kvarter framstår som en del i en meningsfull struktur. Jag tänker på min vän Willy som bor nere vid ån och har så många projekt och en sådan skapande energi. Han är nog ganska lik Marias pappa. Han har också en meningsfull roll i mitt liv.

Nu ska människor från Verkstan att hjälpa mig med flytten och jag ska låna släpet av Willy, tänker jag och spelet börjar ta form.

BUSS 23 performance (2)

Bild: "Kabinettet", akryl, 50x70cm, kwn, foto: kwn

Jag började med att fara till min mamma som nu bor på Karl Johansgårdarna i en lägenhet med helpension. Vi pratade om Breidagård där jag varit på retreat på stiftsgården. Mamma visste precis var det låg för det var en gång i tiden ett pensionat, där hennes farmor brkade bo ibland. Mamma kunde komma ihåg precis hur det var att gå över järnvägsspåren ner till sjön.

Det var något jag kände på mig när jag for, att här trampade jag mark som hörde till min familjehistoria. Min mammas farmor hade flera gårdar, bland annat en i Funbo och så förstås Norrhällby som morfar fick ärva.

Därhos mormor och morfar hängde två gamla svärd i den svartmålade trapphallen, framför den öppna spisen med devisen: Egen härd är guld värd! Det var nog morfars styvfar som köpte dem en gång. Det var också han som handlade grafiska blad på Nationalmuseums auktion 1904. Några av dem har jag nu hemma och några ingår bland de bilder som jag skall ta hem från mamma. Men det var svärden som blev de första föremål jag flyttade. Inte från mammas lägenhet utan från mina pojkars hem. De fick dem av mamma men trivdes aldrig med dem, så de stod i förrådet väl inpackade i skydddande frigolit sedan år till baka. Nu for jag och hämtade dem.

Jag tog dem på cykeln till Föreningen Verkstan. Där visade jag upp dem för de som amlats för att äta lunch tillsammans. De väckte olika reflektioner. Någon kände lajvare som använde just den sortens svärd i sina spel. De skulle även kunna vara symboler för kungen och drottningen i Maracaotou, trum- och dansfirman med ursprung i Brasilien. Som fäktsvärd var de tunga och otympligga inte som korsfarasvärdet i Museum Gustavianums samlingar. Alla känd på svärden och de blev preparerade med en helt ny atmosfär, präglade med nya värden från Valegården och världen idag.

BUSS 23 performance (1)

Jag träffade SU-EN en dag, när mitt liv som vanligt höll på att falla ihop i en absurdistisk och beklämmande meningslös gest av kroppslig och mental förlust. (Som egendomligt nog ledsagas av en parallell process av lustfylld och exalterad expasion i ett annat rum) Men i alla fall stötte jag som av en tillfällighet på SU-EN. Vi utbytte några fraser och hon stack till mig en flyer om FRIKTIONER - persformancefestival på Konstmuseet 12-15 juni.

På vägen hem tittade jag i listan över deltagare och fann flera bekanta namn. Jag blev intresserad och drog mig till minnes spännande upplevelser då jag jobbat med SU-EN i olika konstellationer, från Eventa, en numera avsomnade konstbiennalen på Ekeby Qvarn, till Konstkaravanen då vi turnerade i hela Uppland.

Nu har jag blivit tillfrågad om jag kan vara med på Friktioner i år, för att mingla, iaktta och dokumentera. Jag är sugen på det och insprirerad till att göra en performance IRL av min egen förvirring inför ett arvsskifte.

Jag ska kalla den BUSS 23, eftersom det var bussen som tog mig ut till mormor och morfar när jag var liten. Nu ska jag försöka flytta några av sakerna från deras hus hem till min lägenhet i Örbyhus, eftersom jag fått dem av min mamma. Men jag blir panikslagen inför projektet och mer och mer deprimerad för varje dag. Det verkar som om hanteringan av de här sakerna rör upp varje tänkbar inre konflikt i min person. Jag är fullkomligt neurotisk när det gäller de här sakerna. Det har jag beslutat mig för att göra en performance av. Och jag ska rapportera om varje steg i min blogg.