En gran på place de la Concorde

- Jag kände mig som en gran på Place de la Concorde, sade Kerstin Ekman, när hon berättade om sitt första besök i Paris på 50-talet. Det var i kvällens TV-program där hon också talade om Moa Martinsson och det nödvändiga underlivsperspektivet i hennes diktning. Viktiga texter kan kännas privata, för att det offentliga språket är behärskat av traditionella strukturer som kan förtrycka människor. Det är sådant som Kerstin Ekman brottats med i sitt senare författarskap.

Jag blev så innerligt glad att höra att hon har samma syn på Moa som jag. Så därför ska jag berätta om en läs- och samtalsupplevelse jag hade i våras, när jag presenterade Moas bok Jag möter en diktare, på församlingshemmets samtalskväll i Örbyhus. Jag läste upp några citat och så samtalade vi. De flesta närvarande var kvinnor, så bara komministern och jag företrädde det manliga perspektivet. Ett citat som jag tolkat helt annorlunda än kvinnorna i samtalet var det följande:

Läsklänningen var fortfarande min bästa klänning men hade till min stora förundran måst tagas in i midjan ett par gånger. (s 84)

Det handlar om Moa som skall fara till Stockholm sexton år gammal. Min tolkning var att frasens undertext handlade om hunger och hårt slit, men det visade sig inte vara en självklar tolkning. Kvinnorna såg det som en iakttagelse om puberteten, där den vuxna kvinnan har andra former än flickan. Jag kunde hålla med, eftersom jag själv hade en likadan upplevelse av att växa på höjden och bli mager från min ungdom. Ändå tror jag att Moa arbetar med ett ganska sofistikerat argument, som löper igenom hela boken och hundra sidor senare blommar ut i ett brandtal på de arbetslösas konferens 1927. Men innan det beskriver hon sitt möte med en skock kavallerister som under första världskriget passerar torpet där hon går med två barn i släptåg och kämpar med potatislandet.

Det var svårt att uppehålla en stolt hållning. Jag hade inte ett grand på mig mer än en skamfilad bomullsklädning. Hårflätan hängde på ryggen, ty det var för varmt att ha den uppfäst, och så var jag barfota. Dessutom vägde jag fyrtiofem men inte femtio kilo.
- Djäkla slyna – var hövlig, din jäntslinka, skrek de.

Hon talar om klänningen här också och hon understryker betydelsen av sin vikt så att ryttarnas glåpord blir begripligt. En jäntslinka ser hon ut som, fast hon är mor och ansvarig försörjare för sin familj. Sedan återkommer klänningen som politisk markör för extrem fattigdom. Nu är det med upprorets förtecken, ett politiskt medvetande som vuxit fram ur en fattigdom som tränger sig in på bara skinnet.

- Varenda trasa jag har på mig är lånad, började jag. Från särken till klänningen och skorna. De flesta arbetarkvinnorna kan inte ens få låna kläder, de får sitta hemma och svälta och tiga. Hur länge ska vi ha det så här? Ska vi gå i lånta trasor, ska vi äta tiggarbröd, se våra ungar svälta eller utnyttjas i omänskligt slit, då de är för unga, och avskedas så fort de kommer upp i artonårsåldern och kan tänkas begära lite mer betalt.

På bokens slutsidor möter vi åter denna känning, den fina som hon fick av syndikalisten och kämpen Ada Schiött.

Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.
Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg

[---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

Dopet en vattenvälsignelse

Vattenvälsignelsen, dopet, kretsloppet som gör världen ny i varje ögonblick. Syndafloden var en stor katastrof. Alla dog, allt dog, utplånades från jordens yta. Samtidigt blev världen sparad i form av ett frö. Arken med dess djur och människor blev räddad och bevarad genom katastrofen. En tung dubbelmening i denna sista sats. Att bli bevarad och räddad genom en katastrof innebär att överleva, men i det här sammanhanget även något mera. De är räddade, men hela deras värld är borta. Syndafloden utplånat allt det onda som jorden varit full av, men det var ju hela världen! Synderna har spolats bort, drunknat tillsammans med dem som gått under i katastrofen. Berättelsen är en fruktansvärd historia om hur världen blivit så outhärdlig att Gud vill att den ska försvinna. Men han vill spara det goda fröet, skapelsen med alla dess möjligheter och människorna i den som ser och återberättar för varandra historierna om världen, skapelsen, livslagarna och miraklen.

Dopet bär den förfärliga berättelsen om syndafloden, men som ett hopp om räddning. I dopet betraktas varje människa som värd att rädda, när världens synder sköljs undan av det stora vattnet. Det stora och fruktansvärda i dopets symbol är att alla synder sköljs bort. Världen utplånas om så är nödvändigt. Att döpas är att dö och födas på nytt. Det är dopet i anden, det som vattenvälsignelsen är en förberedelse till. Dopet fullbordas när jag dör och min värld dör med mig, men återföds och världen samtidigt blir en ny och underbarare värld.

Vattenvälsignelsen är ett vittnesbörd om att den nya världen föds i varje ögonblick, när människorna tar emot förlåtelsen och går vidare. Samtidigt som något dör och övergår från att vara organsikt levande struktur till att vara struktur utan organiskt liv, uppstår en ny relation mellan det som var liv i det levande och det som är liv i det som lämnat den döda strukturen bakom sig. När världen dör för oss i dopet, vaknar vi till verkligheten. Världen som vi känner den har vi redan lämnat bakom oss, den finns som en död vävnad och det är vi som sätter liv i den. I den meningen väcker dopet oss till insikten om att vi är gudamänniskor. Vi skapar världen ur en klädnad som vi redan lämnat bakom oss. Det är vi som har livet, det som får våra berättelser att bli verklighet, levande för våra sinnen. Vi är alltså fria att skapa världen. Materialet är en vävnad som skapats genom våra livsaktiviteter, den bär märket av organiskt liv, ett liv som vi är besläktade med, närmare än vi kan tänka oss. Det är detta nära släktskap med det avlagda skinnet som gör att vi kan förlora oss i världen. Vi kan förväxla oss själva, levande varelser, med bilden av oss själva som vi lämnar efter oss och åter bringar till liv i minnets labyrinter.

Men vattnets kretslopp påminner oss om att synder kan sköljas bort att döden är en ständigt pågående process som gör oss fria från misstag, sådana minnen och föreställningar som håller oss fångna i en förvrängd och plågsam gestaltning av världen. Vattnet tränger ju in överallt och löser upp, sätter i rörelse, släcker törst, fyller ut, balanserar cellerna till deras osmotiska potens. Se hur bladet sväller på den förtorkade plantan som räddas av vattenvälsignelsen i form av trädgårdsmästarens vattenkanna. Man och kvinna är symboler i de här sammanhangen, erektionen och potensen finns när flödande kärlek väcker åtrå och lust. I våra mest intima reaktioner, de som samtidigt är närmast våra kroppar, känslor och personer, spelas vattenvälsignelsens mysterium upp i ett mångfacetterat äventyr. Fruktbarheten och befruktningen är det som vattenkannan i växthuset kan påminna oss om. Men minns också att det är en symbol för något större. När vi älskar föds världen på nytt för att påminna oss att vi är friare.

Jag samtalar med Sofia på tåget. Den verkliga Sofia bakom bloggens Filosofia. Sofia är Visheten, Guds ursprungliga maka, som föder världen i sin kärlek till Gud. Hon sitter här på tåget och vi samtalar om Jesus och nyandlighet. - Vi är gudamänniskor, säger Sofia, och fast jag vet att hon har rätt så säger jag emot och argumenterar hit och dit och jag känner mig som Sara när hon talar med änglar. Visst ler jag och tänker: - Skulle jag som lever vid världens ände och redan är vissnad, kunna vara en gudamänniska och skapa en ny värld, tvärt emot alla odds. Jag är skeptisk, men lockad av tanken. Och änglarna säger: - Visst kan du, du vet det och du ler vid tanken. Glöm din skepsis, säger de, den är bara fåfänga och förnekelse av Guds allmakt.

En ny värld är möjlig. Den börjar här och nu, med oss som lever, fast vi känner oss vissna och misslyckade. För vi kan vara förlåtna, helt och fullt och fria att skapa den nya världen av de gamla trasorna. Det är poesi, och trasor är metaforerna. Den gula gamla klänningen som hänger på klädsträcket utanför Moa Martinsons stuga 1950 har alla minnena i behåll, så att Moa kan göra dem till berättelser som handlar om hennes liv. Hennes berättelser skapar nya världar för de som läser hennes böcker om och om igen.

metafor - liknelse - symbol

Vad är egentligen en metafor för något? Det var en fråga som dök upp i samtalet om klänningar och metaforer i Moa Martinsons texter.

Jag vill förstås hävda att ett ord har flera betydelser som träder fram och preciserar när man använder dem. Men definitioner dyker upp och tar form i samtalet lika naturligt som något annat. Jag ville göra skillnad mellan metafor, liknelse och symbol och gjorde några försök att gestalta definitioner som fungerade för mig. Jag är osäker på om mina försök slog väl ut. Jag kan efteråt konstatera att det blev ganska grovt tillyxade skillnader.

Metafor betyder att flytta om man gör en etymologisk härledning. På modern grekiska kan man säga metafora idiota, utan att för den skull anklaga någon för att använda en idiotisk metafor, eftersom uttrycket betyder enskild flyttfirma. Det här är en historia som jag hört på estetikens seminarier någon gång och kanske inte minns korrekt i varje detalj. Jag fastnade för den starka bilden av att flytta något från ett sammanhang till ett annat. Man kan flytta sitt skåp från en lägenhet till en annan, men också från en lägenhet till ett fält nära skogen. Om man avbildar den senare placeringen så får man ett surrealistiskt intryck, som kommer av att skåpet står på en så uppenbart felaktig plats att vi anstränger oss på ett särskilt sätt när vi vill uppfatta det som meningsfullt. På samma sätt är det med ord. Om vi känner dem från vissa sammanhang så kan det ge oss huvudbry att möta dem i alldeles oväntade situationer. Det är den speciella retning som en lyckad metafor kan få oss att uppleva som starkt lustfylld, nästan förklarad.

På detta vis skiljer sig metaforen från liknelsen som betonar utgångspunkten i en minsta gemensammma nämnare, en s k analogi som är rationell i en närmast matematisk mening. När Jesus talar i liknelser heter det i de grekiska texterna att han uttrycker sig i parabolän, en matematisk term för en kurva som öppnar sig tills linjerna blir parallella. Idag har vi kvar samma uttryck när vi kallar en liknelse för en parabel. Naturligt vis kan en liknelse fungera som en metafor, till exempel när vi liknar månen vid en ost. Osten och månen är runda, de är gula till gulvita, de har håligheter i ytan som ser ut som skuggiga partier. Men bortsett från det så har vi satt osten i månens ställe och det lockar oss att göra helt nya saker med bilden. Räven lurar vargen att försöka äta månens spegling i brunnen i den gamla sagan. Metaforen har ett sagolikt och irrationellt drag som öppnar världen för nya tolkningar. Men å andra sidan. Sagan om räven och vargen är ju en klassisk parabel, en liknelse där djur behandlar varandra som människor brukar göra. Vi skulle kunna säga att den metaforiska glidningen där månen i ett sagolikt trick blir en ost är parabelns poäng, där den faktiskt överskrider sina regler.

Men symbolen då som är så viktig i konsten. Så här skriver Moa i Jag möter en diktare :

Med ens såg jag i ljuset av stjärnor och måne en mörk armé på marsch över berget -

Nordanvinden hade format skogen efter sitt sinne, och träden hade puckel, alla pucklarna vända åt ett håll. Det såg ut som en armé med ränslar på ryggen vore på väg över berget, norrut mot Stockholm.

Jag kunde inte taga mina ögon från den mörka kolonnen. Att jag inte sett detta förut på de fem år jag bott här! Men hjälpe mig så trött jag var. Jag tyckte att jag måste sitta kvar och stirra på den mörka armén i evighet, hur skulle jag egentligen orka hem?

Jag hade dock några bönor därhemma och en kaka bröd, det skulle bli gott med en kopp kaffe och jag måste ju, måste. Barnen var så små att jag inte vågade ha dem i en säng, då jag gick ifrån dem, de låg på golvet och sov. Alldeles förbi min stuga marscherade en mörk armé med full packning. Långt borta pågick ett fruktansvärt krig, och här omkring kusterna stod landstormen, magra, seniga män, ofta trasiga, bekymrade på vakt. Och jag orkade nog inte sista biten hem. (s. 173)

Här är bilden så komplicerad och samtidigt så nära kopplad till en känsla att jag ville kalla den en symbol snarare än en metafor. Bilden uttrycker Moas existensiella situation i världen och världshistorien. Bilden är samtidigt universell. Vi kan fångas av berättelsens patos och känna igen oss. Känslan är egentligen outsäglig, men skildringen av situationen kan ge oss ett avtryck av den sublima känslan, samtidigt plågsam till gränsen av det outhärdliga och fylld av triumf, klarhet och fullständig närvaro i världen. Begreppet symbol kommer från ett sigill som bryts itu för att besegla ett kontrakt. När parterna möts igen kan de båda bitarna förenas för att visa att parterna är legitima, eftersom brottytan är närmast omöjlig att förfalska. Symbolen uttrycker en ordlös känsla exakt, men orden är lösaktiga, flyttfåglar som i den metaforiska glidningen och liknelsens abstraktioner hela tiden är på väg bort från en ursprunglig mening. Orden tar livet av känslan, konsten fördärvar symbolen och gör den till mekanisk upprepning. Det är romantikens och även modernismens credo.

Moa återkommer till den mörka, marscherande armén, många gånger, men då använder hon sinnebilden som en metafor. I bokens sista mening hamnar den alldeles invid klädstrecket där mattrasorna hänger med alla sina minnen.

Klänningar och metaforer

Till en diktare, Moa

ja, trasor är metaforerna

hänger på streck

gula gamla klänningen

utsliten, nedklippt

med alla minnen i behåll

varje enskild remsa

Jag höll ett seminarium om hur Moa Martinson använder klänningen som grundläggande metafor i memoarboken Jag möter en diktare från 1950. Det var på Kafé Kyrkbacken i Örbyhus, mitt i den pågående textilutställningen som fyller den härliga kafélokalen och skapar stämning. Det blev ett mycket givande samtal om kvinnliga och manliga perspektiv på kläder och könsroller, men det handlade också om hur författare kan arbeta med att skapa om det litterära språket för att uttrycka nya erfarenheter och livsvärldar.

Fem huvudteman behandlade vi med hjälp av avsnitt ur boken som jag läste upp. Moas goda relation till sin mamma och hennes kvinnosyn var det första temat. Det andra handlade om hur hon skriver om klännigar och gör dem till bärare av insikter och historia. I ett tredje tema diskuterade vi Moas beskrivningar av män och deras kläder. I det avslutande och övergripande temat undersökte vi hur Moa använder metaforer och skapar starka symboler ur sin egen erfarenhet. Alla dessa teman finns med i de avslutande sidorna av Jag möter en diktare och jag valde att inleda med att läsa en förkortad version av dessa. Men först några ord om Moas liv.

Den 2 november 1890 föds en flicka som får namnet Helga Maria Schwarz i ett soldattorp i Östergötland. Mia som hon kallas lever ett kringflackande liv i djupaste fattigdom med sin mor och styvfar. Hon utbildar sig till kallskänka och arbetar på olika ställen tills hon gifter sig och flyttar till mannens torpstuga i Sorunda i Sörmland. Här lever hon för det mesta ensam med en växande barnaskara. Hon börjar skriva arbetar och kvinnotidningar och engagerar sig i syndikalsitiska idéer. Hon blir känd som "Helga" "Fru Johansson" eller signaturen "HJ". 1928 blir Mia änka. Hennes två yngsta söner har gått igenom isen och drunknat några år tidigare och hon har plågats svårt av missmod och bitterhet. Nu får hon i alla fall ekonomiskt stöd genom insamlingar och honorar för följetongen Pigmamma som antagits av tidningen Brand. Hon går en kurs i maskinskrivning och bor en tid på Fogelstad inbjuden av Elin Wägner. I maj kom Harry Martinson till hennes torp. Moa skriver:

Blek och mager var han fortfarande men uppsnyggad i ny hatt, som skrek mot en ytterrock som luktade barmhärtighet lång väg. Under rocken hade han en rätt snygg kostym, som den ursprunglige ägaren tydligen skilt sig från utan att nöta till sista tråden.

[---]

Jag bjöd på kaffe på den nya verandan i morgonsol och fågelsång, medan tankarna virvlade runt i min hjärna. En okänd, en främmande människa, tydligen sjuk, och själv var jag inte stark. Varför lät jag inte bli att svara på hans brev? Vad skulle grannarna säga, och pojkarna?

- Du ser så förfärligt ledsen ut, jag trodde att du skulle bli glad att jag kom, nu när du är ensam du som jag, sa han och djupa bitterlinjer kom plötsligt fram omkring hans mun och han såg också så förfärligt ledsen ut.

Så började Martinsons och mitt samliv.

Han kom att stanna här i något över elva år.

Jag sitter och skriver detta tjugutvå år efter första dagen Martinson kom till torpet. Det är högsommar. [---] Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.

Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladddrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg [---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

Men kungsfåglarna kommer varje sommar att vaggas av vinden, och armén vandrar vinter och sommar över Korpberget långt sen torpet murknat ned.