En gran på place de la Concorde

- Jag kände mig som en gran på Place de la Concorde, sade Kerstin Ekman, när hon berättade om sitt första besök i Paris på 50-talet. Det var i kvällens TV-program där hon också talade om Moa Martinsson och det nödvändiga underlivsperspektivet i hennes diktning. Viktiga texter kan kännas privata, för att det offentliga språket är behärskat av traditionella strukturer som kan förtrycka människor. Det är sådant som Kerstin Ekman brottats med i sitt senare författarskap.

Jag blev så innerligt glad att höra att hon har samma syn på Moa som jag. Så därför ska jag berätta om en läs- och samtalsupplevelse jag hade i våras, när jag presenterade Moas bok Jag möter en diktare, på församlingshemmets samtalskväll i Örbyhus. Jag läste upp några citat och så samtalade vi. De flesta närvarande var kvinnor, så bara komministern och jag företrädde det manliga perspektivet. Ett citat som jag tolkat helt annorlunda än kvinnorna i samtalet var det följande:

Läsklänningen var fortfarande min bästa klänning men hade till min stora förundran måst tagas in i midjan ett par gånger. (s 84)

Det handlar om Moa som skall fara till Stockholm sexton år gammal. Min tolkning var att frasens undertext handlade om hunger och hårt slit, men det visade sig inte vara en självklar tolkning. Kvinnorna såg det som en iakttagelse om puberteten, där den vuxna kvinnan har andra former än flickan. Jag kunde hålla med, eftersom jag själv hade en likadan upplevelse av att växa på höjden och bli mager från min ungdom. Ändå tror jag att Moa arbetar med ett ganska sofistikerat argument, som löper igenom hela boken och hundra sidor senare blommar ut i ett brandtal på de arbetslösas konferens 1927. Men innan det beskriver hon sitt möte med en skock kavallerister som under första världskriget passerar torpet där hon går med två barn i släptåg och kämpar med potatislandet.

Det var svårt att uppehålla en stolt hållning. Jag hade inte ett grand på mig mer än en skamfilad bomullsklädning. Hårflätan hängde på ryggen, ty det var för varmt att ha den uppfäst, och så var jag barfota. Dessutom vägde jag fyrtiofem men inte femtio kilo.
- Djäkla slyna – var hövlig, din jäntslinka, skrek de.

Hon talar om klänningen här också och hon understryker betydelsen av sin vikt så att ryttarnas glåpord blir begripligt. En jäntslinka ser hon ut som, fast hon är mor och ansvarig försörjare för sin familj. Sedan återkommer klänningen som politisk markör för extrem fattigdom. Nu är det med upprorets förtecken, ett politiskt medvetande som vuxit fram ur en fattigdom som tränger sig in på bara skinnet.

- Varenda trasa jag har på mig är lånad, började jag. Från särken till klänningen och skorna. De flesta arbetarkvinnorna kan inte ens få låna kläder, de får sitta hemma och svälta och tiga. Hur länge ska vi ha det så här? Ska vi gå i lånta trasor, ska vi äta tiggarbröd, se våra ungar svälta eller utnyttjas i omänskligt slit, då de är för unga, och avskedas så fort de kommer upp i artonårsåldern och kan tänkas begära lite mer betalt.

På bokens slutsidor möter vi åter denna känning, den fina som hon fick av syndikalisten och kämpen Ada Schiött.

Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.
Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg

[---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

Wilhelm Tell och frihetshatten - en emblematisk figur

Bild: ur Glareanus, Henricus, In divi Maximiliani imperatoris laudem et praeconium (basel 1514), Bl. D5verso: "Guilielmus Tel Heluetiorum Brutus, marginalanteckning från boksidan Online

Har den schweiziske frihetshjälten Wilhelm Tell någonsin funnits. Historien berättar att den österrikiske fogden Gessler i Uri lät sätta upp en stång med sin hatt högst upp och beordrade innevånarna i bygden att hälsa på hatten när de passerade. Tell reagerade mot detta uttryck för ett tyranniskt styre genom att vägra hälsa på hatten. Till straff dömdes han att skjuta ett äpple från sin sons huvud med sitt armborst. Då han lade en pil på strängen satte han även en andra pil i kogret på ryggen. - "Den är avsedd för dig", svarade Tell på Gesslers fråga.

Tells gest slutar med uppror och att stången störtas, men i Schillers drama med hjältens namn som titel säger Wilhelm att man ska spara stången med hatten som ett minnesmärke över rätten till frihet.

Hisorien om Wilhelm Tell och frihetshatten var hur som helst välkänd redan under renässansen och detta fick författaren Glareanus att utse Tell till en Schweizisk Brutus. Lucius Junius Brutus mördade den tyranniske kung Tarquinius och grundade den romerska republiken 509 f. v. t. Han lät innevånarna svära en ed att aldrig tillåta någon man att bli kung i Rom. Hans ättling Marcus Junius Brutus var en romersk republikan som när Julius Caesar ville införa envälde tog del en sammansvärjning och mördade sin vän kejsaren. Han gjorde det för sina ideals skull och lät prägla det stolta myntet med frihetsmössan, en romersk filthuva som kallades pileus, flankerad av två knivar. Brutus lät även prägla mynt med bilden av sin anfader som likt honom själv dödat tyrannen med kniv.

I emblematiken talar man om sampelet mellan en bild och en text som autopoiesis, skapande i sig själv. Det ligger en djup sanning i detta, eftersom kombinationen är avsedd att utlösa en tolkningsprocess som kan pågå i det oändliga. Metaforen fungerar på ett liknande sätt. Det finns en skillnad kvar vid varje tolkningsförsök och den genererar nya tolkningar i en skapande process utan ände. I detta sammanhang får satsen Guilielmus Tel Heluetiorum Brutus sin sanna innebörd. Oavsett den historiska existensen av de figurer som sätts samman i frasen, så är den produktiv genom att skapa oändliga möjligheter till jämförelser i en rad nya bilder i massor av olika medier.

metafor - liknelse - symbol

Vad är egentligen en metafor för något? Det var en fråga som dök upp i samtalet om klänningar och metaforer i Moa Martinsons texter.

Jag vill förstås hävda att ett ord har flera betydelser som träder fram och preciserar när man använder dem. Men definitioner dyker upp och tar form i samtalet lika naturligt som något annat. Jag ville göra skillnad mellan metafor, liknelse och symbol och gjorde några försök att gestalta definitioner som fungerade för mig. Jag är osäker på om mina försök slog väl ut. Jag kan efteråt konstatera att det blev ganska grovt tillyxade skillnader.

Metafor betyder att flytta om man gör en etymologisk härledning. På modern grekiska kan man säga metafora idiota, utan att för den skull anklaga någon för att använda en idiotisk metafor, eftersom uttrycket betyder enskild flyttfirma. Det här är en historia som jag hört på estetikens seminarier någon gång och kanske inte minns korrekt i varje detalj. Jag fastnade för den starka bilden av att flytta något från ett sammanhang till ett annat. Man kan flytta sitt skåp från en lägenhet till en annan, men också från en lägenhet till ett fält nära skogen. Om man avbildar den senare placeringen så får man ett surrealistiskt intryck, som kommer av att skåpet står på en så uppenbart felaktig plats att vi anstränger oss på ett särskilt sätt när vi vill uppfatta det som meningsfullt. På samma sätt är det med ord. Om vi känner dem från vissa sammanhang så kan det ge oss huvudbry att möta dem i alldeles oväntade situationer. Det är den speciella retning som en lyckad metafor kan få oss att uppleva som starkt lustfylld, nästan förklarad.

På detta vis skiljer sig metaforen från liknelsen som betonar utgångspunkten i en minsta gemensammma nämnare, en s k analogi som är rationell i en närmast matematisk mening. När Jesus talar i liknelser heter det i de grekiska texterna att han uttrycker sig i parabolän, en matematisk term för en kurva som öppnar sig tills linjerna blir parallella. Idag har vi kvar samma uttryck när vi kallar en liknelse för en parabel. Naturligt vis kan en liknelse fungera som en metafor, till exempel när vi liknar månen vid en ost. Osten och månen är runda, de är gula till gulvita, de har håligheter i ytan som ser ut som skuggiga partier. Men bortsett från det så har vi satt osten i månens ställe och det lockar oss att göra helt nya saker med bilden. Räven lurar vargen att försöka äta månens spegling i brunnen i den gamla sagan. Metaforen har ett sagolikt och irrationellt drag som öppnar världen för nya tolkningar. Men å andra sidan. Sagan om räven och vargen är ju en klassisk parabel, en liknelse där djur behandlar varandra som människor brukar göra. Vi skulle kunna säga att den metaforiska glidningen där månen i ett sagolikt trick blir en ost är parabelns poäng, där den faktiskt överskrider sina regler.

Men symbolen då som är så viktig i konsten. Så här skriver Moa i Jag möter en diktare :

Med ens såg jag i ljuset av stjärnor och måne en mörk armé på marsch över berget -

Nordanvinden hade format skogen efter sitt sinne, och träden hade puckel, alla pucklarna vända åt ett håll. Det såg ut som en armé med ränslar på ryggen vore på väg över berget, norrut mot Stockholm.

Jag kunde inte taga mina ögon från den mörka kolonnen. Att jag inte sett detta förut på de fem år jag bott här! Men hjälpe mig så trött jag var. Jag tyckte att jag måste sitta kvar och stirra på den mörka armén i evighet, hur skulle jag egentligen orka hem?

Jag hade dock några bönor därhemma och en kaka bröd, det skulle bli gott med en kopp kaffe och jag måste ju, måste. Barnen var så små att jag inte vågade ha dem i en säng, då jag gick ifrån dem, de låg på golvet och sov. Alldeles förbi min stuga marscherade en mörk armé med full packning. Långt borta pågick ett fruktansvärt krig, och här omkring kusterna stod landstormen, magra, seniga män, ofta trasiga, bekymrade på vakt. Och jag orkade nog inte sista biten hem. (s. 173)

Här är bilden så komplicerad och samtidigt så nära kopplad till en känsla att jag ville kalla den en symbol snarare än en metafor. Bilden uttrycker Moas existensiella situation i världen och världshistorien. Bilden är samtidigt universell. Vi kan fångas av berättelsens patos och känna igen oss. Känslan är egentligen outsäglig, men skildringen av situationen kan ge oss ett avtryck av den sublima känslan, samtidigt plågsam till gränsen av det outhärdliga och fylld av triumf, klarhet och fullständig närvaro i världen. Begreppet symbol kommer från ett sigill som bryts itu för att besegla ett kontrakt. När parterna möts igen kan de båda bitarna förenas för att visa att parterna är legitima, eftersom brottytan är närmast omöjlig att förfalska. Symbolen uttrycker en ordlös känsla exakt, men orden är lösaktiga, flyttfåglar som i den metaforiska glidningen och liknelsens abstraktioner hela tiden är på väg bort från en ursprunglig mening. Orden tar livet av känslan, konsten fördärvar symbolen och gör den till mekanisk upprepning. Det är romantikens och även modernismens credo.

Moa återkommer till den mörka, marscherande armén, många gånger, men då använder hon sinnebilden som en metafor. I bokens sista mening hamnar den alldeles invid klädstrecket där mattrasorna hänger med alla sina minnen.