Buss 23 - avslutningen

Nu har jag alla mammas saker hemma hos mig. Det var ett äventyr att flytta dem. En nedstigning i inre rum som ackompanjerades av klangerna i verkliga möten som väckt mer längtan än jag riktigt kunnat hantera. Tack, alla vänner som hjälpte mig att iscensätta detta skeende i mitt liv.

Jag tänker på årummet vid dombron nu där fakiren Håvve hängde i vita underkläder med sitt röda paraply långsamt cirklande. En indisk ritual, ett offer och ett sätt att komma närmare Gud för att nå fram med en bön. En man upphängd i 12 krokar genom skinnet. En Kristussymbol, äldre än Kristus. Under kyrkans skugga hängde han som ett urgammalt vägmärke. Ja, Kristus gick en väg som var färdig för honom, skriven inte i bara i judarnas, utan i alla folks längtan till Gud, deras beredskap att öppna sig mot ljuset, en verkligare, sannare, godare värld av flödande fullständig kärlek.

Jag såg Oliver Stones film om Alexander den Store. Han besegrade perserkonungen Darius, tågade till Indien, byggde ett imperium som blivit förebilden för alla västerlandets krigarkungar sedan dess och dog i Babylon nästan 33 år gammal. En Kristusförebild han också.

Två resor ser jag. Fakirens inre upptäcktsresa och krigarkungens erövringståg är två sublima offerritualer som sätter vardagslivets värderingar på huvudet.

Så ser jag pilgrimsvandringen i detta ljus. Och min familjekonstellation, med sin starka relation till Fyrisån och kvarnen som blev ett litet imperium. Mamma visade mig en bild av en fest i Rikssalen på Uppsala slott. Där hade alla deltagarna anknytning till min morfars morfars livsverk Uppsala Ångkvarn. För mig är allt detta borta, men ändå inte. Jag har lite möbler och några tavlor som påminner mig om morfars gård, men samtidigt har jag kunnat konstatera hur nära mitt eget liv har följt mina förfäder i spåren. Nära morfars mammas lägenhet på Svartbäcksgatan fick jag en fristad under mina första vuxna år, när Föreningen Verkstan höll till i huset på Svartbäcksgatan 15. Och som av ett mirakel gjorde omständigheterna att jag fick vara med om en rituell fottvagning inne i St Persgallerian, kanske precis på den plats där mammas farmor hade sin lägenhet. Jag hade av en ren tillfällighet fått ett uppdrag av Susanna Åkerlund, som tog mig tillbaka till gamla spår som estetiker i samtidskonstens marginaler. Så jag åt middag på Slottet, inte i Rikssalen, men i ett angränsande rum på Konstmuseet där universitetets studiesamlingar visas. Alla deltagarna var hade anknytning till performancefestivalen Friktion II, och vi var koreograferade av Susannas starka vilja, och våra ord och handlingar som rituella manifestationer av en grymhetens dans.

I alla fall blev det min vän Willy och min bror Mats som, när jag slutligen överlämnade ansvaret över mitt liv tillfälligt till dem, lossade de neurotiska kedjorna i familjekonstellationen, så att jag kunde få möblerna från mammas våning hem till mig. Willy tog med mig på ett arbete, som gav mig självförtroende, eftersom jag kunde hjälpa till på riktigt och det gjorde det möjligt att be honom om en tjänst. Mats tog över besluten om lägenheten och kom överens med gode mannen om att vi ändå skulle försöka få lägenheten tömd. Sedan hjälpte han till med att köra bil och släp vi fått låna av Willy. Så tillsammans med mina söner Wolmar, Matthias och svägerska Eva blev vi en grupp på fem personer som i två bilar utförde den stora förflyttingen. Det kändes rituellt.

Det var den 22 juli som jag tog tag i återstoden och sorterade ut det som ovillkorligen måste slängas. Sedan ringde jag Willy och allt gick som av nåd. Efter en skön kväll av gemenskapande hade jag fått skräpet lastat på Willys kärra och kommit överrens om hur det sista lasset skulle komma ut till Örbyhus. Willy körde den här gången och fick tillfälle att möta de underbara människorna i målargruppen som över sommaren håller till i Sofias trädgård. Det blev också en känslomättad upplevelse fylld av minnen och mirakulösa sammanträffanden som bildar konstellationer. Därmed är alla sakerna hemma och jag öppnar ett nytt kapitel i mitt livs bok. Jag ser mig hädanefter som en del i min och andras familjekonstellationer, jag förnimmer rent fysiskt hur min roll och min varelse interagerar med mönster som ligger på djupet bakom människors tillfälliga masker. Jag är glad i detta för det är inte som omo mina vänner utplånas, utan de får djup i det att våra relationer växer och får djupa rötter.

Den vita kuben reversed

Arti Grabovski är skulptör. SU-EN beskriver hans verk som rock-performance. Det ligger något i det. På ett mångtydigt sätt. Hans vita vägg har volym i rummet. Det är som om vi såg skulptörens marmorblock och arbetet med att förverkliga dess inneboende potential. Det är nästan som att se helgonet Augustinus' skulptör som svettas med materien för att efterbilda idévärlden och manifestera människans frihet i konsten form. Den bildhuggaren förekommmer i helgonets estetiska manifest De Musica som skrevs på 400-talet.

Vi sitter bänkade som på teatern. Framför oss har vi den vita väggen och vi kan höra hur någon bakom den använder olika maskiner. Så sågas ett cirkelrunt hål upp och en arm kommer ut. Den utstrålar kraft och kompetens. Armen undersöker väggen runt hålet och försvinner ett ögonblick för att återkomma med en förklistrad schablon, som den sätter upp, för att därefter spreja över, så att när schablonen avlägsnats kan vi läsa ordet revers skrivet spegelvänt. Det är inledningen till en serie oanade händelser som i efterhand framstår som logiska i verkets egen logik och som under föreställningens gång håller publiken på halster hela tiden. Ingenting, eller nästan ingenting kan man räkna ut i förväg.

Väggen visar sig vara en stor låda, med ett kryphål som konstnären kan ta sig ut och in igenom. Den får märken av en serie genombrott mer eller mindre exakt formade efter trasiga tegelstenar, eller brutalt upprivna sår som sedan tråcklas ihop med tvättlina eller något liknande sedan konstnären borrat hål för sömmen. med samma lina har konstnären bundit sig själv för att på detta sätt handikappad klättra rakt igenom lådans genombrutna väggar.

I bakgrunden står en cementblandare och krossar flaskor. Dessa ger material till glasflisor som konstnären tafatt försöker kasta upp på lådväggarnas översidor. De ger en dramatisk stämning åt verket eftersom de kan falla ned i konstnärens ansikte eller skära upp hans bara fötter, när de faller ned på golvet.

En lyrisk logik tar form framför oss. Verket tycks ge en tolkning av konstnärens gestaltningsprocess till på ett grundläggande plan. Vi ser en skärm. I skärmen projiceras föremål, eller bara hålrum som tycks avsedda att vara öppningar mot världen eller inåt, men som lappas ihop med sömmar av tunt rep. Det är som om vi såg den osynliga kroppen skriva på medvetandets skärm. Ett fenomenologiskt manifest.

Dödsklagan och förlåtelse på gamla kyrkogården

Bild: "Anastasis", foto: Chora Church Constantinople 2007 013.jpg, Wikimedia Commons

Ikonernas bildvärld har ofta plats för ett alldeles svart hål. Antingen föreställer det underjordens öppning, eller så är det pupillen i de heliga gestalternas ögon som lämnas utan återspegling av världen.

Min faster Birgit Ståhl Nyberg arbetade med en stor triptyk under åren före sin hastiga bortgång. Den var en parafras på den kristna altaruppsättningen, men tillägnad den fackliga kampen. Jag upptäckte att Birgit hämtat en rad bildgrepp i den här framställningen från den bysantinska konstens bildrum. Jag funderade länge över saken och skrev till slut ett kapitel om Birgits bilder och den moderna ikontraditionen i min avhandling. Ingen av mina släktingar kunde bekräfta mina teorier om Birgits val av bildgrepp från ikonernas värld, men jag kunde finna en rad indicier i Birgits egna texter om bildkomposition, i hennes utbildning och i den moderna ikontraditionen som gjorde att hypotesen fortfarande verkar fruktbar. Även i Sovjetstaten levde ikonmåleriet vidare fick jag reda på, men då med den socialistiska statens hjältar i stället för religiösa gestalter i motiven.

I Birgits triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 avbildas i den vänstra delen kvinnor som bakar bröd, i mittpartiet Socialdemokratiska ungdomsklubbens utflykt till Gravasund 1927, med konstnären själv närvarande i porträttet av hennes gravida mor, och till höger avbildas några män som bygger väg. I framställningen av vägbyggarna finns ett stenblock där arbetarna sitter och poserar med sina spadar. För grunden domineras av en hand som griper om ett spadhandtag. Man ser stenens konturer brytas av handtaget så att en egendomligt hackig linje uppstår, som är typisk för den kristna traditionens gestaltning av bildrum före renässansen. Men även om stenen är väldigt mörk så har den ingen likhet med ikonernas svarta hål. En alldeles svart sten finns däremot i Framtiden på väg från 1981. Den påminner i sin grafiska renhet starkt om ikonernas öppning mot dödsriket, men bilden har annars inga bysantinska drag. Birgit dog i ett slaganfall 1982.

Girilal Baars framförde sitt verk Litanies in Zero Kelvin i portalen till det ortodoxa kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala, den 14 juni 2008, under performancefestivalen Friktioner II. Jag upplevde midnattskonserten som en ljudande och skinande ikon, där thereminens och röstens klanger vävdes samman med fragment av kulturhistoria i form av folkmelodier och texter. Mina glasögon hade gått sönder så jag såg väldigt suddigt, men detta förstärkte bara effekten av ikonostas. Jag sprang därifrån i mörkret, med musiken ringande i öronen. Jag skyndade förgäves till ett tåg som inte gick den här kvällen.

Kanske flydde jag från något. Minnet av min son som ligger på kyrkogården nära kapellet, eller minnet av omständigheterna kring hans död. Länge trodde jag att jag själv var död och vandrade kvar på jorden som en sorts dödens budbärare. När människor i min närhet dog på den här tiden (för 20 år sedan) drogs jag in i ett säreget tillstånd som liknade en stark drogberusning som varade i dagar i sträck. Jag kunde inte göra vanliga saker, utan gav mig ut på egendomliga slumpvandringar som förde mig till platser som jag bara kände från mina drömmar.

Jag har också ett skamligt minne från allhelgonanatten 1975 då jag tillsammans med en kamrat spelade på samma kyrkogård i en absurdistisk aktion. Någon, som befann sig i sorg, blev väldigt upprörd då och anklagade oss för att störa griftefriden. Min vän berättade då att hans egen far just dött och att han själv var sörjande. Men det var lögn, upptäckte jag senare, när pappans husbil stod parkerad utanför min väns bostad. Vårt tilltag hade heller inget annat motiv än att ställa till en scen på kyrkogården. Jag hade på den tiden inga tankar på Gud som något annat än ett hjälpmedel för en fientlig maktapparat.

Platsen och det konstnärliga verket drar fram en massa trådar ur mitt tidigare liv och skapar en symbolisk vävnad som öppnar sig mot döden. Den lysande portalen påminner mig om ikonernas svarta hål och jag ser det plötsligt var jag går. Min systers svarta cockerspaniel, Rocky(sic!), som höll på att äta ihjäl sig för en vecka sedan, ligger på golvet i fars sommarhus. Plötsligt en påminnelse om döden, som om min syster behövde komplettera bilden av den lyckliga familjen med detta svarta tecken. Jag frågar min svåger, när vi talar om svårigheterna att definiera konst, hur man kan känna igen god onkologi, till skillnad från olika avarter. Läkekonst, för min svåger, är när han kan få sina patienter att acceptera sin död. I hans gren av cancervården hinner de flesta av patienterna dö när han är borta på ett forskningsår som snart skall börja. Så nu ägnar han de sista veckorna på jobbet åt att säga farväl.

Nåväl, ikonernas svarta hål har ett förhoppningsfullt budskap. Det finns i bilderna för att påminna oss om Kristi nedstigning i dödsriket. Där löser han de fångna själarnas bojor. I de bysantinska bilderna kan marken vara översållad av de egendomligaste låsanordningar, när Kristus i sin mandorla befriar döda själar.

I Girilals Baars programförklaring till konserten heter det:

Litanies in Zero Kelvin skapades ur min önskan att närma mig döden och andlighet genom att återspegla gamla traditionella sånger, ofta ryska, genom ljudet av det gamla elektroniska instrumentet Theremin [...] Litanies kretsar kring temat förlåtelse, Hur kan vi förlåta och vem ska vi förlåta?...