Buss 23 (4) Helande behandling hos Marie

Bild: "Tack Marie", foto: kwn


Jag bokade en behandling hos min helare och andliga samtalspartner Marie Nilsson. Jag ville ha hjälp med att få form på min relation till komplexet kring sakerna och mina svårigheter att komma till skott och flytta hem dem. Det har tagit så mycket energi att mitt liv knappt har plats för något annat. Nu behöver jag få hjälp att komma till mina sinnen och hitta en fungerande väg att komma vidare.

Jag känner full tillit för Marie. Jag har fått shiatzu-massage och gått i samtals-/meditationsgrupper hos henne. Det har alltid fungerat så bra. När jag får massage går jag in i ett underbart djupviloläge väldigt lätt. På så vis får jag största möjliga utbyte av massagen. Första gången trodde Marie att jag sov, men nu vet hon hur jag uppskattar hennes fredliga beröring och anar de tillstånd av frid och njutning som jag finner hos henne. Samtal och meditationer är lika välgörande och sköna. Vi talar om relationen mellan vardagslivets utmaningar och andlig utveckling i en helande och fördjupande process. Jag vill verkligen ta till mig nya redskap att hantera min tillvaro och de känslomässiga komplex som bildar teman i mitt liv. I meditationer och med förmedling av frön till uplysning via handpåläggning (deeksha) bearbetar jag min kroppsliga och andliga självmedvetenhet och frigör en massa bra energi.

Nu har jag saknat Marie ett tag. Hon har varit i Indien och lärt sig nya saker. Innan hennes resa blev det inte av att träffa henne. Jag behöver verkligen påfyllning av goda energier och vägledning i samtal, när jag till slut kommer till Andrum, hennes behandlingsrum i Håga by, Uppsala.

Jag lyckas beskriva min situation så att den är ganska entydig. Jag känner nu mer än nånsin att jag är på rätt väg. Marie ger mig lite filosofisk tankeföda. Bland annat berättar hon vad hon fått lära om handlingars och önskningars andliga struktur. Det finns tre delar: Intention, ansträngningar och Nåd. Dessa delar samspelar på ett lagbundet sätt. När man fått en klar intention och gjort alla de ansträngningar man kan för att genomföra sin avsikt så följer Nåden, närmast med matematisk visshet. Det är en sammanfattning och ett tankefrö lämpligt för en filosof. -"Det där kan jag fundera länge på", säger jag till Marie, innan sessionen övergår till healing och massage.

Jag får en diksha medan jag sitter på stolen och mediterar över mina andetag. Jag kommer snabbt till ett stort lugn och det känns skönt. Sedan får jag lägga mig på tempur-madrassen på golvet för att ta emot shiatzu-massagen. Maries händer och fingrar trycker på olika energicentra på hela kroppen, medan jag ligger i ett djupavslappnat tillstånd där bara hennes beröring existerar för mig. Det är närmast som att lyssna på musik och bli helt absorberad. Varje enskildhet i behandlingen träder fram som en egen klang eller melodi. Det känns harmoniskt på djupet. Fullständigt fridfullt.

Efteråt ligger jag kvar en stund medan vi pratar. -"Det här var nog det skönaste jag varit med om", säger jag, och jag kan fortfarande inte komma på något som går att jämföra med, nu när jag skriver. Sedan börjar jag skratta, högt och länge. Marie skrattar med. Vi tar farväl och Marie rekommenderar mig att glädjas åt sommarblommorna och att besöka Hågahögen där energierna är fantastiska. Bronsåldershögen ligger på samma Ley-linje som Golden City där det nya templet invigdes för några veckor sedan och där flera tusen människor mediterar. Kanske finns det en direkt kontaktledning från högen till Indien. Det finns de som vittnar om det.

Hågahögen är en underbar plats där sinnet lätt blir koncentrerat närvarande. Blommorna och stenarna lyser med en stark närvaro och påtaglighet. Jag lägger mig raklång på högens topp och slappnar av. Jag känner mig som mig själv, som vanligt fast lite mera avslappnad i kropp och tanke. Nu ska jag inte göra mig några onödiga svårigheter. Jag känner mig klar och fri.

Buss 23 (3) En levande familjehistoria

Jag inser att min väntan med att flytta hem sakerna från mamma bottnar i komplex, som dominerar mitt undermedvetna liv just nu. Det skapar en spänning som jag uppskattar. Mina handlingar färgas av en mystisk relation till okända kraftfält, som jag nu inbjuder att vara del av mitt liv. Kraftfältet håller på att ta gestalt som en slags familjekonstellation. Gestalter som min mammas farmor Maria Nerman (född Söderman, tidigare gift Thunman) och hennes andra man Henrik Nerman får belysning i samtalen med min mamma. Där drivs jag av en nyfikenhet och ett sökande efter en förklaring till varför jag inte förmår behandla mitt arv bara som ett antal saker.

Jag var på stiftsgården i Marielund på retreat, bjuden av församlingen. Breidagård hette platsen och var pensionat förr i världen. Där brukade mammas farmor bo och ibland var mamma och hennes familj där för att hälsa på. Det var därför som mamma kunde vägen ner till bryggan, när jag berättade om det första gången. Det väckte min nyfikenhet och jag hoppades få veta mer av mamma.

Jag frågade alltså mamma om hennes farmor. Hur var hon? Vad hade de för relation? Hur träffades de? Och mamma berättade.

Farmor var sträng, de var lite rädda för henne, och hon var noga med uppförande. Maria Nerman hade en stor lägenhet på Svartbäcksgatan 9. Ingången var precis intill en biograf. Familjen Thunman hälsade på henne varannan vecka och åt middag. Då fick flickorna turas om att sitta vid farmors sida. Där fick de lära sig att föra sig vid matbordet.

Maria Nerman var en rik och mäktig kvinna. Hennes pappa H W Söderman hade kommit vandrande till Uppsala från Österby för att göra lyckan. Han lär ha sagt: -"Jag känner på mig att det finns något att göra nere vid ån". Det fanns det. Han skapade en Ångkvarn, som växte till ett storföretag. Så Maria fick ett stort arv. Hon hade tre herrgårdsliknande bondgårdar som gick till tre av sönerna. Det var Henriksberg, Gråmunkehöga och Norrhällby. En dotter Anna gifte sig Nordlöf och hade ändå sitt på det torra.

Det var vad mamma hade att berätta och jag börjar reflektera. Plötsligt ser jag mig själv i fädrens spår. Hur jag sitter och skriver på min avhandling i Celsiushuset, som ligger granne med Svartbäcksgatan 9 där det nu är St Pers galleria. Att föreningen Verkstan, som jag var med om att skapa, fick sina lokaler på Svartbäcksgatan 15 i samma kvarter framstår som en del i en meningsfull struktur. Jag tänker på min vän Willy som bor nere vid ån och har så många projekt och en sådan skapande energi. Han är nog ganska lik Marias pappa. Han har också en meningsfull roll i mitt liv.

Nu ska människor från Verkstan att hjälpa mig med flytten och jag ska låna släpet av Willy, tänker jag och spelet börjar ta form.

En surrealistisk turne

Bild: "Vacker ved på Valegården" . Foto: kwn

Jag har haft en ambulerande utställning och surrealistisk performance. Cyklande med en jättekartong i handen har jag vinglat kors och tvärs i Uppsala på min cykel i konstens tjänst.

Jag deltog i Öppen Scen på Kafé Kurage under lördagkvällen. Det var lyckat. Där var matservering med pizza bakad i vedugn, improvisationsteater, musik, yogaövningar, modevisning och så jag. Lite kaos i början, men härligt hjärtevarm stämning, som fick oss att glöda av inre värme.

Jag läste en text och visade mina målningar som jag hade i en stor kartong lutad mot ett staffli. Texten hade jag på min bärbara dator och förstorade den så att bara tio rader syntes på skärmen. På det viset kunde jag röra mig friare och det blev faktiskt lättare att läsa också, fast jag var ett par meter från skärmen. Då och då fick jag förstås gå fram och bläddra på datorn, men det passade bra in i koreografin, för jag bläddrade på ett liknande sätt i målningarna genom att ta ned en i taget och lägga den på golvet framför mig.

Jag for hemifrån på förmiddagen med jättekartong och ryggsäck vinglande på cykeln. Jag ville visa mina bilder för far, mor och min vän Birgitta som har svårt att komma på min visning. Så ville jag repetera och få lite stöd också. Det behövdes. Första gången glömde jag att bläddra bland bilderna och jag satt på en stol vilket gjorde även läsningen stel. Pappa sa att han inte förstod något av texten. Han kan vara lite skeptisk av sig, så jag tog det inte så allvarligt. Men när jag visade min show för mamma var jag noga med att hålla hennes uppmärksamhet, hon har lite svårt med minnet. Jag fann ett rörelseschema som fungerade bra och bilderna bredde ut sig över golvet under uppläsningen. Mamma gillade det och förstod innehållet och det var såå skönt. Hos Birgitta gick det också bra, så jag kände mig lite orolig bara för det. Nu var repetitionerna avklarade och premiären återstod. Men det gick också bra till slut. Jag kom hem mitt i natten lycklig i mitt hjärta.

På Kafè Kurage 26 april

Bild: "Hunden och drakens hjärta" akryl 90x50 cm, kwn, foto: kwn


Ett inslag på Öppen Scen, Kafé Kurage på Föreningen Verkstan på lördagkvällen den 26 april kommer att bli en surrealistisk performance och installation av Kurt Wolmar Nyberg.

Jag kommer att visa ett antal målningar och läsa ett surrealistiskt manifest som utfördes som automatskrift under stark inspiration.

En liten BIG BANG teori
texten Online är tänkt att läsas förstorad så att man ser ett tiotal rader över hela skärmen. I Explorer och Firefox förstoras texten lättast genom att hålla ned "Ctrl" och trycka på "+" tills texten är så stor som man vill ha den.

Goda nyheter

Bild: "Fjärilen" akryl 40x50 cm, kwn, foto: kwn


- Har du något roligt att berätta?
Den som frågar så är min mamma, som har fått lägenhet i ett äldreboende, efter att ha skaffat sig en demensdiagnos. Nu har hon nåt sitt mål och det är trevligare än jag hade en aning om att det kunde vara i dagens åldringsvård. En egen lägenhet med de käraste möblerna och tavlorna från den gamla lägenheten. Jag brukar hälsa på varje vecka och mamma frågar:
- Har du något roligt att berätta?
Då berättar jag allt roligt jag kan komma på. Sen frågar mamma;
- Har du något roligt att berätta?
Då tänker jag efter en stund och berättar igen. Somligt blir repris, somligt nytt. Men det gör inget att jag inte kommer på något nytt, för mamma frågar som vanligt:
- Har du något roligt att berätta?

Jag har komprimerat dialogen lite grann, för vi pratar även lte hit och dit om det som jag berättar, men kärnan i samtalet som jag vill lyfta fram här är att det alltid återkommer till frågan:
- Har du något roligt att berätta?
Ty efter väldigt lång tid gick det upp för mig att den här frågan har en alldeles särskild tvingande charm. Den får mig att leta i minnet efter roliga saker att berätta för mamma. Jag känner mig stolt som ett skolbarn när jag kommer på något nytt efter fjärde varvet. Det hade nog gått en sisådär tusen varv innan jag kom på den bästa nyheten och berättade för mamma:
- Du måste ha blivit upplyst på äldre dar. Du är en levande Buddha. För din fråga är egentligen alldeles tillräckllig för en vishetslärare att ställa. Frågan gräver sig in i medvetandet när den upprepas och när jag berättar allt det roliga jag kan komma på så är det som att ösa ur en brunn. Ofta känner jag att det är tomt. Men så rinner det till nytt friskt vatten och jag kommer på något roligt som jag aldrig tänkt på förut. För själen är som en källa; den måste bli tom för att kunna fyllas på. Arbetet med att hitta på roliga saker att berätta har förändrat mitt liv, så att jag hela tiden letar efter nya trevliga saker. Jag blir också mer beredd att släppa in goda tankar ur mitt omedvetna. Till exempel har jag börjat skriva noveller. Det går till så att jag bara skriver vad som faller mig in tills en idé tar över texten och formar sig till en historia. Då får jag historier som jag aldrig har tänkt på förut och aldrig skulle ha kommit på utan att sitta vid tangentbordet och knacka. Så på en vecka har jag skrivit tre noveller.

Mor blir väldigt smickrad över min kommentar och stryker sig ver håret. Det är som om jag äntligen förstått henne. Efter det har frågan inte kommit med samma regelbundenhet. Det har blivit mera vardagsprat. Men förändringen i mitt liv har redan skett. Min mammas fråga har väckt mig ur min dvala av självömkan och fått mig att sätta igång förändringar i mitt liv som jag inte trott skulle vara möjliga. Jag reflekterar över mammas kraft och önskan att göra en positiv insats i världen, som tycks ha funnit sin slutliga koncentration i den förlösande frågan.
- Har du något roligt att berätta?

Jag kommer att tänka på en historia av psykiatrikern R D Laing, som handlar om hur han mötte en kvinna som var helt fast i väldigt primitiva reaktionsmönster. Hur mycket Laing än ansträngde sig för att få henne att svara på de enklaste frågor så hade han ingen framgång. Men plötsligt såg han situationen utifrån och hörde sig själv upprepa samma fordringar och frågor lika mekaniskt som damen mittemot honom upprepade sina primitiva reaktionsmönster. De var speglar för varandra. Och Laing insåg att han var den som hade något att vinna på att försöka lära sig patientens spel. Så han började pröva hennes kommunikationsmönster och upptäckte att här började dialogen. Tanken som koncentreras i denna situation är att vi måste vara beredda att lyssna när någon verkligen vill lära oss någonting enkel och revolutionerande. Lär vi oss lyssna ska vi finna våra lärare, var som helst, och inte alltid där vi väntar oss det.

Tillit en tidning för goda nyheter

en tidning för goda nyheter som heter TilliT Behövs det? Jag fick några frågor att fundera över och skrev tre sidor ruskigt filosofisk test om saken. Sen kom jag att tänka på vad jag lärt mig av min mamma. Så börjar ett nytt bidrag ta form. Det tänker jag publicera direkt på bloggen.