Tre Mariabilder

Här är tre Mariabilder. Den första är Maria i Tegelsmora kyrkas altarskåp. Hon håller ena handen under sitt bröst och ser upp mot Kristus som tronar full av sår. Jag antar att hon föreställer Den ammande Maria som avbildas i skulpturen på Historiska Museet i den andra bilden, men att två olika situationer satts samman. Jesusbarnet har redan vuxit upp, dött och uppstått, fast Maria samtidigt räcker fram bröstet åt honom att dricka. Den ammande Maria har med flykten till Egypten att göra, pilgrimsfärden i Jakobs efterföljd. Den tredje bilden av Maria är en blyertsteckning av Maria och barnet, som verkar vara några årredan och sitter i mors knä. Marias nakna bröst i altarskåpet ser oändligt ensamt ut.

Jag försöker i min teckning rekonstruera de utplånade dragen i bilden av detta barn i en kvinnas knä. Utgångpunkten är en Mariabild, men långsamt går det upp för mig att jag kanske håller på att lyfta fram en sorg, en förlust i form av barnet som gick förlorat. Det är inte längre min förlust, utan en sorg som jag delar med så många.

Idag fick jag lära mig om ett främmande gravskick som fanns i Sverige, innan man på sjukhusen började kasta döda barn i soporna, som man ville göra med min son Henrik. Tidigare kändes problematiken mer akut. Man ville inte skylta med döden, så döda foster kunde inte begravas. Man ville inte heller vanhelga döden på det sätt som senare blev accepterat under en period. Så man stoppade barnliket i kistan tillsammans med en vuxen som skulle begravas.

Det är egendomliga saker som kommer fram, men det är inte det väsentliga. Istället känns det som om arbetet med att ge det förlorade barnet en gestalt är universellt och väldigt nära det rent mänskliga. Sorgen har faser då smärtan tar med den älskades ansikte in i glömskan. När man inte orkar sörja går sorgen sin väg och bär med sig ett förlorat ansikte. Det finns kvar som en frånvaro, med en egendomlig motståndskraft. Den utplånade ytan lyser med sin tomhet.

Jag köpte ett hjärta i rakubränt lergods av Elisabeth. Jag visste med det samma att det hjärta jag ville ha var ett som hon ville kassera för att en flaga av glasyren fallit bort, eftersom två hjärtan smält samman i ugnen. På mitt hjärta finns en vit fläck, som vittnar i mitt liv om en förlust. Som påminner mig om den inre dialog jag förde med min nu döda son och hur jag satt med hans kropp i min famn och tackade honom för att han kommit och kämpat så utan att släppas in i världen.

DET KÄNNS som om mitt döda barn vittnar om mitt liv. Jag kommer inte in i livet, utan förblir i marginalen, ständigt beredd att säga tack nu går jag. DET KÄNNS som om varje gång jag försöker tala om att jag behöver något får jag påminnelsen om att jag inte kämpat mig igenom svårigheterna och att det finns starka krafter som kommer att gå till rätta med mig om jag ens försöker.

Jag är inte ensam om den känslan heller. Många mänskor lever halvt utplånade, som bleknade fläckar i familjeporträtten. Jag kramade en man häromdagen som så på mig med sorgsen blick och sa:
- Det känns inte som om det finns någon plats för mig i världen.
Jag ville, men kunde inte trösta på annat sätt än att vara stilla en liten sekund.

Till Järn Hans

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.

Vägen till Nådens vågskål

Jag målar labyrinter. Det är meditationer kring pilgrimstemat som en resa inåt. Här är allting återkomster. Det finns inte någon linje som inte spelar den dubbla rollen av insida och utsida två gånger. Som i mitt liv när jag känner igen mina minnen i försoningens spegel, när jag nu möter liknande situationer med en ny utrustning. Jag ser världen i Nådens vågskål och det är Yttersta domens närvaro här och nu, från evighet till evighet. Jag visste det inte förut, men tror det nu, att det är Nådens vågskål vi som möter i våra vandringar, på nytt och på nytt, tills domen inte längre är någonting att vara rädd för, utan ett verktyg för tillit och förnyelse.

Men om en björn

Men om där nu i mörkret funnits en björn, vad skulle jag tänkt och känt och drömt. I skogen står jag och ser upp mot himlen där tusen starka stjärnor glöder mellan svarta trädkronor och jag känner mig alldeles trygg. Kanske fanns det en björn i trakten, men den var inte i rörelse där jag var. Men om björnen varit där och jag fått höra hur en gren knäcktes i det svarta mörkret i undervegetationen, vad skulle jag då... Det är hur människan beter sig när hon hamnar i besvärligheter som visar hennes rätta natur, tycks Thomas a Kempis mena i sin lilla handbok till klosterbröderna som bär titeln Om Kristi efterföljd. Det var nu inte den här nattens problem, ty jag stod där och kände mig omgiven av änglar, så trygg och lycklig var jag som följt mitt hjärta och gått ut i skogen för att sova under stjärnorna. Och jag var tacksam mot dessa väsen och för den nåd jag fått att ha dem omkring mig, så för mig var allting annorlunda. Jag kände inte rädsla eller ånger, utan vilade i försynens famn. Det var ju kanske inte alls vad jag förtjänade, men nåden var större än jag kunde drömma om. Det var som om jag mött himladrottningen Maria och blivit innesluten i hennes skyddande mantel. Jag, som själv väckt björnen i mörkret utanför en medmänniskas trygga nattläger, får nåden att sova tryggt i markerna och att be mina böner utan prövningar. Jag känner mig skamsen, men befriad, och hoppas att jag lärt mig något. Människan kan vara god i prövningens stund och innesluta i sina böner också den man som går med björnar över tallhedarna.

I Dig möter jag Gud

Tag emot min kärlek. Jag är en stark själ som älskar trofast. Jag vill infoga dig i mitt livspussel på något sätt, men det finns ingen självklar form som jag ser det. Mitt liv utvecklas i väglöst land och jag tar tag i de uppgifter som hamnar i min väg, men jag vet inte alls vart det bär. Det är en gåva att leva i kärlek, jag känner mig förälskad och kan ta emot kärlek från så många håll. Här är mitt hjärta. Lyssna på det en liten stund.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mera, men jag fortsätter och låter tangenterna gå under fingertopparna. Det liknar vandringen på en stig som man kan gå i mörkret. Det finns säkra platser för alla fingrarnas nedsättning och för varje steg på tangentbordet växer det fram en text framför mina ögon, utan att jag behöver se vad fingrarna håller på med. Ja, ögonen uppfattar texten och tankarna som dras fram ur det omedvetnas mörker får styra händernas aktiviteter. Det är en resa i de imaginära tidsrummen.

Jag tänkte på det när jag stod under den ljusa natthimlen i en gallrad tallskog i norra Hälsingland härom natten. Jag tittade upp på alla de glödande stjärnor som aldrig får chansen utan mörkret på jorden. Dagsljus, lampor, ja till och med månsken får dem att blekna och stiga undan. Men här hade jag hittat en plats där jag kunde vara tillsammans med stjärnorna. Natten var vänligt varm. Jag tittade in i det absoluta mörkret i den omgivande skogen och kände mig alldeles trygg. Då tänkte jag att jag den natten befann mig i direkt anslutning till tre helt skilda tidsrum. Jag hade nyss vaknat ur en intensiv dröm, jag stod i skogen intensivt medveten om min närvaro i världen i denna främmande skog och jag kunde i mina tankar röra mig i min vanliga verklighet. Nu sitter jag och skriver om denna händelse som var så symboliskt och känslomässigt laddad för mig och det innebär att jag distanserar mig till händelsen, samtidigt som den blir ett kraftfält för samspelet mellan mina tankar och händernas aktivitet som föder fram texten på skärmen. Ett minne, nu nedskrivet och verksamt i en elektronisk miljö som snart blir en del av mitt kontaktyta på webben. Tanken om tre världar ständigt samspelande i människans liv. Dessa dimensioner är kanske universella: Drömmen, tanken och sinnevärlden. I den världsväv som utvecklas ur deras samspel framträder de bärande symbolerna, med vilka vi fattar världen som värld.

När jag älskar är du i mina drömmar, mina tankar och min sinnevärld. På olika sätt tar allt som jag upplever i dessa dimensioner stöd i relationen till dig. Du sätter an den ton som jag möter världen med. Så skapar du mig, så att jag kan växa och förändras bortom mina egna gränser. Det är kärleken i ingenmansland, som vindspejare i tomrummet mellan starka maktsfärer. Mellan två symboliska verkligheter rör sig en sakta vind och jag sträcker ut alla mina sinnen för att uppfatta minsta förändring.

El från värmepannan

Jämför mitt inlägg i Demokrati utan gränser. Se även en intressant diskussion på Alternativ.Nu
Drömmen om ett intelligent elverk för villan verkar vara närmare än jag trott. Jag såg Isabella Rosellinis program där hon mötte Dean Kamen. Han visade ett elverk baserat på stirlingmotorn. Det skulle kunna göra en by självförsörjande på elektricitet. Man ställer den ovanpå en dynggrop och självtrycket från den metangas som produceras räcker för att driva elverket. Jag sökte på stirlingmotor och elverk och fann en artikel Ny Teknik nov 2006 om en tysk villaägare som skaffat ett stirlingbaserat elverk till sin värmepanna.

Det enda problemet villaägaren i reportaget drabbades av var att hans ordinarie elleverantör numera inte ville ha med honom att göra, utan hade kapat kabeln till hans hus.

Elproduktion är politik, makt har med kontroll av teknologi att göra. Men jag hoppas att produktivkrafterna och människors goda vilja kan skapa om världens energibalans. Ny Teknik 19 aug 2008 har också en artikel om planerad svensk produktion av soldrivna elverk med stirlingmotorer.

Öppet brev till Küllike Montgomery

Küllike Montgomery gav min bror en uppläxning för något som hände för 10 år sedan. Hon höll på med en guidning i Bror Hjorts hus under Lars Wilks' utställning där, när en man attackerade Wilks' skulptur Babels torn med hammare och såg. Hon gick ut och sa åt mannen, som svarade att han hade stulit vitala delar av Wilks' skulptur och legitimerade sig. Uppenbarligen ville han bli polisanmäld. Ett barnsligt upptåg och en helt onödig provokation. Küllike ringde upp konstnären och berättade om händelsen och han blev upprörd och skakad. Varje del av det femton meter höga tornet är viktig för hållfastheten. Så mannen utanför museet utsatte många människor för fara. Nu ville Mats Nyberg vara med i en utställning i Bror Hjorts hus och han skulle få veta hur museet såg på hans handling.

Men Mats var oförstående. - Jag är skulptör, sade han, och om jag skulle gjort något med Wilks' torn, så hade jag bara lämnat sågspån efter mig. Men det har jag inte gjort. Det var min bor som gjorde det här. Har är kulturvetare!

-Så då var det alltså ett konceptkonstverk? Küllike Montgomery ville inte längre diskutera saken. Det var som om en kyla spridde sig emellan dem, när det blev klart att mannen i trädgården för 10 år sedan inte var skulptören Mats Nyberg utan estetikdoktoranden Kurt Nyberg.

Där ute i kyla befinner jag mig. När Mats berättade historien för mig fick jag känslan av att något av iskylan i mitt intellektuella landskap rann in i verkligheten mellan dem och lade sordin på stämningen. Men det är klart att Mats fick en rejäl revansch när har kunde tillrättavisa museichefen.

Jag tänker på min tid med kulturvetenskaperna, som är borta för länge sedan. Under 12 år lärde jag mig att hantera tankar och modeller i ett landskap som visade sig obefolkat Det finns inte tillräckligt många som är kvalificerat intresserade av det omvända perspektivet för att jag skall kunna fortsätta min forskning. Jag satte samman fragment av tänkande från två millenier för att göra mig en bild av förrenässansens föreställningar om optik och bildframställning. Jag gjorde mig en uppfattning, men kom aldrig tillräckligt nära idéhistoriens stora hjältar. Det jag höll på med var kanske för parentetisk, eller så var mina ansatser inte tillräckligt klara för att jag skulle hamna i några diskussioner.

Men jag gjorde alltså ett konstverk 1999, när jag attackerade Lars Wilks' torn. Det var mina avsikt, men inte förrän nu har verket blivit officiellt erkänt som en del av konstvärlden. En museichef har attribuerat mitt verk till en konstnär och betecknat det som ett omoget tilltag. Skillnaden mellan att jag som bara var en forskarstuderande i estetik och att två legitima aktörer i konstvärlden diskuterar mitt verk är avgörande.

Konst är det som vi kallar för konst i konstvärldens institutionella kontext. Detta är en drastiskt förkortad variant av Geoge Dickies definition, som visat sig ha en stor livskraft i den konstteoretiska diskussionen. På denna definition stödjer sig Lars Wilks, när ha gör sina provokativa installationer i legitimitetens utmarker. Konstnären har rätt att göra saker som överskrider status quo. Wilks har rätt i sak. Konsten skapar ett eget legalt rum där upphovrätt är länkat till verkshöjd.


Det var detta utrymme som jag ville pröva med min aktion. Problemet med den var att jag inte var konstnär. Men frågan om verkshöjd bör inte ha med detta att göra tyckte jag. Därmed var min handling också ett ifrågasättande av Dickies, eller åtminstone Wilks' version av hans teori. Min handling var en kritisk handling som tolkade verket och förde det vidare. Jag kopierade Wilks' strategi i en handling som accentuerade repetitionen och gjorde mig till en del av en dekonstruktiv strategi för att konsumera hans verk och göra det till mitt eget på ungefär samma sätt som två konstnärer senare utsåg kronofogdemyndighetens bortförande av Omfalos från naturreservatets område till ett separat konstverk genom att kalla handlingen för Enleveringen av Omfalos.

Vad jag gjorde var att jag tryckte en träbit och en tegelsten mot Wilks' skulptur och förklarade att de på detta sätt blev vitala delar av skulpturen. Sedan förstörde jag dem genom att såga brädan i bitar och slå sönder tegelstenen med en hammare. I ett brev till museet och konstnären förklarade jag min handling i detalj och bad dem att intyga äktheten i mitt verk. De vägrade, men uttryckte sitt missnöje genom att tala med personer som jag var i beroendeställnig till.

Jag kopierade handlingar som Wilks använt. Genom att trycka föremål mot hans skulptur lät jag dem bli vitala delar av densamma i en tolkning av Wilks' strategi att doppa träbitar i havet och förklara dem för drivved innan han införlivade dem i Mimis. Mitt anspråk på äkthetsintyg var ett sätt att göra mig till konstnär i analogi med Wilks' tilltag att utse en stad till sitt konstverk och kräva legitimitet för detta.

Föremålen som uppstod genom min aktion använde jag som utgångpunkt för en serie föredrag på olika kulturföreningar. Mina föredrag väckte munterhet och intresse för det mesta, men någon framgång som konstnär fick jag aldrig.

Inte förrän nu har jag fått ett erkännande av mitt verk. Museichefen Küllike Montgomery har attribuerat verket till en etablerad konstnär och därmed torde verket vara uppskattat av en person med korrekt position i konstvärlden. Det är likgiltigt att hon inte tyckte om verket, det viktiga är att hon inte kunde förstå det som något annat än ett verk av en konstnär.

Mitt verk har blivit ett ökänt verk, en plump i en existerande konstnärs opus. Fenomenet kallas spuria. Personer som inte kan erkännas, men som gjort något som inte kan glömmas kan transporteras ut i glömskan genom att deras verk attribueras till erkända personer. På detta sätt har till exempel ett större antal författare infogats under ett enda författarnamn i fallet Johannes Chrysostomos. Ett i sanning bysantinskt förhållningssätt hos en museichef i den gamla akademistaden Uppsala.