Så fick jag se Tilda Swinton igen i K-special, hennes film om Derek Jarman, och det gjorde mig nyfiken. Swinton har en fin och charmig attityd till kommersialismen som tilltalar min politiska oskuld. Men på andra sätt spelar hon sin roll i ett annat symboliskt universum än det som jag växte upp i. Hon gjorde sin första filmroll för Derek Jarman som prostituerad modell i Carravaggio. Den konstruerade en homoerotisk triangelrelation med konstnärens målningar som noder i spänningsfältet. Vad händer med den religiösa symbolvärlden, när konstnären använder prostituerade som modeller för heliga personer? Håller kristendomen för dessa bisarra fakta? Eller snarare, hurhar kyrkorna lyckats härbärgera den sodomi, prostitution och promiskuitet som tycks vara helighetens följeslagare? Är det något bra, eller dåligt, eller helt enkelt oundvikligt?
För mig var det som en sida av verkligheten var förborgad ända till min trettioårskris. Det var något jag inte visste om språket och symbolerna. Jag hade ingen aning om att de kunda användas av andra för helt andra syften än de som var kända för mig. Visst hade jag läst åtminstone avsnitt av Decamerone men det var som den språkliga skandalen i Boccaccios texter bara gled av mig. Men när jag var i mitten av mina trettio år blev jag uppväckt av paranoja och sexuell besatthet som antog apokalyptiska mått. Jag behövde inte längre vara drogad för att höra erotiska undertoner i varje fras och som jag levde vidare med denna börda, så började jag långsamt få en ny symbolisk bio-geografi. Parallellt med mitt politiska universum uppstod ett erotiskt, och ett teologiskt, och ett filosofiskt universum. I slutänden stod jag där med en helt ny gestalt, en biografisk nod med öppningar mot flera inkommensurabla verkligheter.
Det var ungefär då som jag började läsa estetik på Uppsala universitet. Där mötte jag Ludwig Wittgenstein, Hegel, Kant, Augustinus, Platon, Schiller, Susan K Langer, Hans Georg Gadamer med flera tänkare om konst.
Innan jag kunde söka till forskarutbildningen måste jag komplettera med filosofi och konstvetenskap, så jag tog några filosofikurser och 20 poäng konstvetenskap. Thomas Hård af Segerstad var min lärare och fantastiskt inspirerande, så att jag skrev långa fantasifulla essäer och pluggade in alla fakta med frenesi. Jag fick små guldstjärnor på skrivningarna och uppmuntran att fortsätta forska. Jag minns att Thomas berättade om Caravaggios Maria Magdalena. Den och alla andra målningar av konstnären kan man se och analysera i detalj på den underbara sajten Caravaggio.com. Där får man också stöd av goda kommentarer i text eller ljudfiler.Thomas Hård är också en varm anhängare av Wittgensteins filosofi och han deltog på en rad symposier i anslutning till dåvarande institutionen för estetik. Wittgensttein var den store Filosofen på institutionen för estetik och jag läste hans Tractatus på tyska, engelska och svenska liksom delar av Filosofiska undersökningar och började på det sättet gradvis orientera mig i en värld av språkspel och livsformer som överlappar varandra. En utsagas mening är dess användning. Nu började Boccaccios texter träda fram i ett nytt ljus för mig. I Decamerone berättas om en kvinna som åtrår en ung man. För att väcka hans intresse anklagar hon honom under bikten för att förfölja henne. På det sättet får hon den fromma munken att framföra budskapet om damens intresse för pojken i form av en varnings- och straffpredikan. Denne fattar budskapet och börjar uppvakta den längtande kvinnan och de hittar snabbt till sängs. Vad gör författaren i den här texten? Registrerar han ett språkspel, eller underminerar han språket, genom att undervisa om dess möjligheter. Ty den här scenen är ämnad att föda misstänksamheten. Den är avsedd att beröva läsaren hans eller hennes språkliga oskuld. Jag vet av egen erfarenhet att det är världen som går sönder, nar jag inte längre kan lita på språket.
Så fann jag en fullängdsfilm av Derek Jarman. Den heter Wittgenstein, den handlar om filosofen och är filmad med samma ljussättning som Caravaggios målningar. Det är en homofilm om en homofilosof av en queeraktivist som är döende i aids. I Tilda Swintons minnesfilm berättar Derek Jarman hur han anklagades för massmord, när han kom ut med att han var HIV-smittad. Han berättar om sin sexualitet att den mest var platonsk, men att han legat med en massmördare en gång. Kanske ett subtilt skämt. Men filmen om Wittgenstein från 1993 blev en av hans sista, han dog i februari 1994. I filmen skildras filosofens hemliga homoerotiska kärleksliv och Wittgenstein anklagas av sina kollegor för att sprida en infektion, en filosofisk smitta.
