The Path/Vägen, NN Performance Group (Nito Vega och Nanna Castillo) med Mats Nyberg.
Plats: Från Celsiustorget till Domkyrkoplan
Tid: 10 juni 2010 kl. 15:00-17:00
En dikt av Antonio Machado är utgångspunkt för verket. Den handlar om att vara i nuet och bli till under resans gång. Mats Nyberg formar en stock med sina motorsågar på Celsiustorget. Ett ansikte växer fram, händer, fötter, en gren träs rakt igenom stocken. Det blir ett kors. Motorsågen tystnar - Nanna Castillo och Nito Vega släpar iväg det tunga korset mot Stora torget. Publiken bildar en procession som följer efter stocken. Konstnärerna ser sammanbitna ut. Då och då måste de stanna. Stocken gnisslar mot underlaget, biltrafiken väjer runt det oväntade hindret. Upp för Drottninggatan och Carolinabacken är det tungt. Parets korsvandring fram mot domkyrkoplan bär till sist lätt utför. Stocken lämnas framför katedralen och konstnärerna drar sig tillbaka.
Performancegruppen NN undersöker anatomin i den vardagliga promenaden. Här går man med barnvagnen, läxböckerna, kassarna i ärenden, för förströelse, på hemväg dag ut och dag in. Nu går de och drar en stock på ett par hundra kilo, svettas och blir gråtfärdiga. Nito tänker på människolivets idioti och Nanna samspråkar med stockkroppens ansikte. Hon berättar senare om hur barndomsminnen väcks, bilden av Kristus; hans bevakande ansikten på korsen hemma. Mormödrar pekar på dem när flickorna fostras. Nu går hon in i vreden och får kraft i grälet med stockens stilla ansikte. Konsten vrider kristenhetens symboliska prisma mot gränserna. -”Bortom ritualen finns passagen, konstnären är en portvakt” Mot vad? Utopin vid jagets gräns? Skapelsens ögonblick?
fredag 27 augusti 2010
The Widow Station, Rakini Devi
The Widow Station, Rakini Devi (Indien/Australien)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Ytlig och innerlig
Festivalen har en yta som samspelar med ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blir en sammanstötning. Något kommer till uttryck. Ur köttets mörker träder regelverket fram. Det kan vara ljuvligt harmoniskt skönt, eller fruktansvärt sublimt. Andlig disciplin tillför en avvaktande stillhet som tillåter allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss detta djup som kan verka brottsligt omöjligt förfärligt vedervärdigt äckligt. Nej, det finns en väg som alla värlsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som har symptom i fysiolgiska reaktioner som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Lökringar i det tredje skiktet
Det finns en tid att mötas och en tid att gå i från varandra. Den röda tråden mäter ut vår tid i härvor som vi kan försöka ge varandra. Så möts Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenas och sliter sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och går, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talar med en kvinna bland åskådarna i parken. Marianne Giske upplever att konstverket "öppnar dörrar som jag inte trodde fanns - det fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.
onsdag 25 augusti 2010
Samtal med mamma
Jag hälsade på min mamma som bor på Karl Johans Gårdarna. Det blev ett benådat besök. Ertan som är mammas kontakt person tyckte att jag skulle försöka hålla mamma uppe till kaffet en timme senare. Nu efter benbrottet har hon sovit nästan hela dagarna. Efter en kort stund uppe vill hon till sängen. Men jag vill att hon ska träna så att hon blir starkare. Då kan vi åka till Norrhällby och hälsa på hennes syster. Det vill ju mamma också förstås.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
söndag 22 augusti 2010
Åtta sorger av Hiroko Tsuchimoto
Gravity-Eight, Hiroko Tsuchimoto (Japan)
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Nio stenar och Boris Niesloni
Koan, Daily Life Plot – Nature Study – The Stones Carriage,
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Duett med honung, Jason Lim
Duet with Honey, Jason Lim (Singapore)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 18:00- ca 20:15
Jason Lim undersöker långsamhet och stillhet i en performance som pågår under mer än två timmar. Det rinner en stråle honung ur ett kärl som hänger ovanför honom. Långsamt rinner honungen över hans ansikte vidare nedåt. Han balanserar sittande på en stol som står på tre uppochnerdvända glas. Han söker ett tillstånd där han tappar kontrollen. Åskådare kan komma och gå som de vill. Lim har utfört verket tidigare. Det är som en ritual. Den hänvisar till urgamla traditioner där människor döps i honung för att skyddas mot livets smutsiga sidor. Verket har improviserade variationer. På väggen i hörnet mitt emot honom vissnar några löv långsamt och viker sig. Det uppstår en rumslig spänning mellan två stilla skeenden. Verket förankras i rummet och samspelar med föremålen från parken utanför.
Konstnären fann en snigel ute i parken strax innan föreställningen. Han kände att snigeln var festivalens vän. Därför fick den sitta på hans hand när han satte sig på stolen. En stråle rinner osynligt ner på konstnärens huvud. Man ser strålen men inte att det rinner. Allt är stilla, utom snigeln som ger sig av från konstnärens hand ner mot hans knä. Snigeln vänder sedan tillbaka till handen. Konstnären förenar sina händer så att snigeln kan krypa över till andra sidan och ned för andra benet där den stannar strax under knät. Efter två timmar har konstnären hunnit bli rejält kladdig. Han börjar röra sig och kliver sakta ned från stolen för att bli omhändertagen. Någon tvättar också snigeln och för den tillbaka till parken.
1679 tecken inklusive blanksteg
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 18:00- ca 20:15
Jason Lim undersöker långsamhet och stillhet i en performance som pågår under mer än två timmar. Det rinner en stråle honung ur ett kärl som hänger ovanför honom. Långsamt rinner honungen över hans ansikte vidare nedåt. Han balanserar sittande på en stol som står på tre uppochnerdvända glas. Han söker ett tillstånd där han tappar kontrollen. Åskådare kan komma och gå som de vill. Lim har utfört verket tidigare. Det är som en ritual. Den hänvisar till urgamla traditioner där människor döps i honung för att skyddas mot livets smutsiga sidor. Verket har improviserade variationer. På väggen i hörnet mitt emot honom vissnar några löv långsamt och viker sig. Det uppstår en rumslig spänning mellan två stilla skeenden. Verket förankras i rummet och samspelar med föremålen från parken utanför.
Konstnären fann en snigel ute i parken strax innan föreställningen. Han kände att snigeln var festivalens vän. Därför fick den sitta på hans hand när han satte sig på stolen. En stråle rinner osynligt ner på konstnärens huvud. Man ser strålen men inte att det rinner. Allt är stilla, utom snigeln som ger sig av från konstnärens hand ner mot hans knä. Snigeln vänder sedan tillbaka till handen. Konstnären förenar sina händer så att snigeln kan krypa över till andra sidan och ned för andra benet där den stannar strax under knät. Efter två timmar har konstnären hunnit bli rejält kladdig. Han börjar röra sig och kliver sakta ned från stolen för att bli omhändertagen. Någon tvättar också snigeln och för den tillbaka till parken.
1679 tecken inklusive blanksteg
Pinnens Poesi med Makoto Maruyama
Prose Poetry, Makoto Maruyama (Japan)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 19:00 -19:20
Makoto Maruyama använder sin kropp för att gestalta en poetisk sammanstötning med världen. Handlingen är verket. Konst är inte teorier. Under ett av festivalens samtal gjorde konstnären ett statement. Han gick fram och klev upp på bordet. Han lät kroppen ta ordens plats.
Kanske låter han nuet ta plats i konstvärlden genom sina spontana aktioner. Nu intar han scenen med en pinne i handen. Pinnen är en murken gren från parken. När han använder den i en balansakt går den i två bitar. Den brister. Konstnären tar hand om båda bitarna. Så ber han publiken att följa honom. Som herden vallar sina får tar han oss ned för trapporna och ut i parken. Vi hamnar framför norra kastellet. Gustav Vasas försvarsverk byggdes av tegel från gamla kloster. Här fortsätter konstnären att hantera grenen. Han prövar den ömsom spänt ömsom kelsjukt. Det växer en värld av möjligheter mellan mannen och pinnen. Ur kroppens skuggor träder relationer fram. De ristar mönster i mig. Underliga associationer dyker upp. Grenen är som en hastigt nedkastad linje i en krokistudie. Samtidigt är den en trollstav, en käpp som man kan stödja sig på, eller ett verktyg att undersöka mörka platser med, när man inte vågar använda handen. Referensen här skulle kunna vara konstvetaren Ernst Gombrich's berömda leksak. I meditationerna över sin gamla käpphäst trumpetade österrikaren/engelsmannen Gombrich den västerländska kulturens överlägsenhet. Men nu är det en ung japan som håller i staven. Han utmanar all tradition i en anarkistisk akt.
1660 tecken inklusive blanksteg
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl. 19:00 -19:20
Makoto Maruyama använder sin kropp för att gestalta en poetisk sammanstötning med världen. Handlingen är verket. Konst är inte teorier. Under ett av festivalens samtal gjorde konstnären ett statement. Han gick fram och klev upp på bordet. Han lät kroppen ta ordens plats.
Kanske låter han nuet ta plats i konstvärlden genom sina spontana aktioner. Nu intar han scenen med en pinne i handen. Pinnen är en murken gren från parken. När han använder den i en balansakt går den i två bitar. Den brister. Konstnären tar hand om båda bitarna. Så ber han publiken att följa honom. Som herden vallar sina får tar han oss ned för trapporna och ut i parken. Vi hamnar framför norra kastellet. Gustav Vasas försvarsverk byggdes av tegel från gamla kloster. Här fortsätter konstnären att hantera grenen. Han prövar den ömsom spänt ömsom kelsjukt. Det växer en värld av möjligheter mellan mannen och pinnen. Ur kroppens skuggor träder relationer fram. De ristar mönster i mig. Underliga associationer dyker upp. Grenen är som en hastigt nedkastad linje i en krokistudie. Samtidigt är den en trollstav, en käpp som man kan stödja sig på, eller ett verktyg att undersöka mörka platser med, när man inte vågar använda handen. Referensen här skulle kunna vara konstvetaren Ernst Gombrich's berömda leksak. I meditationerna över sin gamla käpphäst trumpetade österrikaren/engelsmannen Gombrich den västerländska kulturens överlägsenhet. Men nu är det en ung japan som håller i staven. Han utmanar all tradition i en anarkistisk akt.
1660 tecken inklusive blanksteg
Fredrik Axvik hoppar i ån
HopArt, Ministry of Art & Jump
Plats: Hamnen intill hamnkontoret vid Islandsfallet.
Tid: 12 juni 2010 kl.12:00-12:10
Fredrik Axvik heter konstnären som har utvecklat ”HopArt”. Hoppet är en protest mot tingens ordning. Konstnären är glassigt klädd, som en glidare i toppskiktet. Han ler egendomligt. Någonting är fel, men ändå rätt. Detaljerna tycks avslöja en pojke som spökat ut sig i kläder från pappas garderob. Det är som en saga. Pojken Fredrik blev hoppets minister i ett främmande land. Fast Ladonien är nog inget riktigt land. Det är ett verk av Lars Wilks och det hör hemma i Konstvärlden. Fredrik Axvik är konstminister i ett konstverk. Det verkar inte riktigt riktigt, men ändå inte så tokigt, när man tänker efter.
Nu ska ministern hoppa i hamnbassängen med kläderna på. Han ska hoppa från en brygga som spikats ihop av skräpvirke för tillfället. Den ser ut som om den hörde hemma i en bygglek från 70-talet. Genom hoppet ska ministern lösa problem som människor skrivit ned på en lista. SU-EN läser upp listan. Den är lång. Sedan är det dags att hoppa och ministern förbereder sig omständligt. Han tillkännager att hoppet är en hyllning till Stellarc, som är en världsberömd performancekonstnär. Ena handen får ett skyddsförband. Han har skadat sig vid ett tidigare hopp. Tvekande testar han bryggans bärkraft. Konstruktionen är vinglig. Är detta hans officiella tvekan, eller testar han verkligen bärkraften på bryggan? Vad är verkligt i det här verket? Han har visst glömt att ta av sig hatten. Sedan har han glömt klockan. Till slut hoppar han. Publiken applåderar. Efteråt torkar han sig och hänger kläder på tork.
1580 tecken inklusive blanksteg
Plats: Hamnen intill hamnkontoret vid Islandsfallet.
Tid: 12 juni 2010 kl.12:00-12:10
Fredrik Axvik heter konstnären som har utvecklat ”HopArt”. Hoppet är en protest mot tingens ordning. Konstnären är glassigt klädd, som en glidare i toppskiktet. Han ler egendomligt. Någonting är fel, men ändå rätt. Detaljerna tycks avslöja en pojke som spökat ut sig i kläder från pappas garderob. Det är som en saga. Pojken Fredrik blev hoppets minister i ett främmande land. Fast Ladonien är nog inget riktigt land. Det är ett verk av Lars Wilks och det hör hemma i Konstvärlden. Fredrik Axvik är konstminister i ett konstverk. Det verkar inte riktigt riktigt, men ändå inte så tokigt, när man tänker efter.
Nu ska ministern hoppa i hamnbassängen med kläderna på. Han ska hoppa från en brygga som spikats ihop av skräpvirke för tillfället. Den ser ut som om den hörde hemma i en bygglek från 70-talet. Genom hoppet ska ministern lösa problem som människor skrivit ned på en lista. SU-EN läser upp listan. Den är lång. Sedan är det dags att hoppa och ministern förbereder sig omständligt. Han tillkännager att hoppet är en hyllning till Stellarc, som är en världsberömd performancekonstnär. Ena handen får ett skyddsförband. Han har skadat sig vid ett tidigare hopp. Tvekande testar han bryggans bärkraft. Konstruktionen är vinglig. Är detta hans officiella tvekan, eller testar han verkligen bärkraften på bryggan? Vad är verkligt i det här verket? Han har visst glömt att ta av sig hatten. Sedan har han glömt klockan. Till slut hoppar han. Publiken applåderar. Efteråt torkar han sig och hänger kläder på tork.
1580 tecken inklusive blanksteg
måndag 16 augusti 2010
Resonansperformance
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00
Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.
20:00-20:35
Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?
När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.
20:40-21:05
Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.
I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.
21:10-21:50
Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.
Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller. Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.
Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.
Tid: 11 juni 2010 kl 20:00 – 22:00
Denna resonansperformance gav besökaren möjlighet att uppleva Domkyrkan ur ett helt nytt akustiskt perspektiv. Man fick ligga på golvet, eller röra sig fritt i rummet under de olika inslagen.
20:00-20:35
Time, Space and Memory, av Aki Onda (Japan) som samplar ljudminnen från sitt liv genom sina ”Casette Memories”. Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus. De bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället kan den konceptuella upplevelsen träda fram. Fast då bör man ha tillgång till en dokumentation att avlyssna gång på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag. I Katedralen läggs en ljudbakgrund av en snarkande man. Människorna vaknar långsamt till liv från liggande lyssnande till Aki Ondas ljud. Rösterna, klangen, långskeppets trumpet. Situationen är främmande. Det är som om man var inne i en film. Sekvenser av samtal på ett främmande språk låter som dialoger ur en film. Ja, det uppstår en fråga. Hur påverkas våra sätt att samtala av den globala filmindustrin?
När man vrider på huvudet förändras upplevelsen av klang subtilt. Men vad är efterklang och vad är syntetiskt ljud. Jag trampar på rörliga stenar i ett kapell. Då sätts ytterligare en klang i verket. Jag trampar på nytt och deltar i verket.
20:40-21:05
Ett vokalt verk av anGie seah från Singapore. Här får man uppleva kontnärens teknik att använda rörelserna och rösten i samspel med det akustiska rummet. Först låter det som en ensam orgelton. anGie seah sitter i bänken och sjunger ljud som klingar. Hon byter position. Rör sig i katedralen och sången uppträder i påtagliga skiftningar när olika valv passeras. Jag lyssnar till svävtonseffekterna. De vibrerar i sitt övertonsregister. anGie seah stampar i golvet med nakna fötter. Rörelsen är dröjande. Liksom i ett lyssnande till spelet mellan rummets volymer.
I klangfälten förflyttas jag till konstens gräns mot UTOPIA. Efterklangens rytm är påtagligt närvarande. Samspelet mellan röst och övertonsklang i ekot. Rummet upphäver källan. För att stiga in i klangvärlden behöver man släppa taget. Ett par tofflor kan låta som åskan. Vattenglas. Vilande, vaknande med varandra i rummet Är det slut? Redan.
21:10-21:50
Gracing Space Project kretsar kring atmosfäriska fenomen och rymdljud. Akustikern och bildkonstnären Mari Kretz har bjudit upp musikern och tonsättaren Girilal Baars. Det passar bra. Baars har varit besatt av rymden sedan han var barn.
Det här är okända, samtidigt fascinerande ljud. Jag saknar referenser. Jag brister i ord för ljudens och rummets interaktion. Vanan att uppfatta ljud i efterklangens sammanhang är inte till någon hjälp. Är detta ett möte med rymden? Rummet och apparaturen speglar rymdljuden. Endast där det finns spår går det att färdas. Vi har mycket länge förberett oss för den resa i kosmos som musiken här inbjuder till. Katedralen är byggd som ett eko av sfärernas musik. Vandringstjärnornas rörelser tolkades som uttryck för ett harmoniskt kosmos. Detta avbildades i geometriska variationer och proportioner i arkitekturen. Det moderna avlyssnandet av världsrymden använder annorlunda matematiska modeller. Inställningen är den samma, eller avlägset besläktad. Ett öra öppnas mot kosmos. Kyrkans klang förblir i grunden okänd. Ljudens ursprungsklang likaså. Men det finns en öppning mellan konceptuella världar. I högtalarsystemet låter rymdbruset som fågelsång. Den anmärkningsvärda klarheten är syntetisk. Klangeffekterna undertrycks av ljudsystemets fördröjningar. Så förmedlas Ordet med största möjliga klarhet. Det är ingejörskonst på hög nivå.
Men vilande människor på golvet avlyssnar de subtila skiftningarna i bashögtalaren. Akustiska analyser förmedlas av klangen i långskeppet. Till detta ser jag valvens rytmer. Vilande kroppar i ovanlig sättning. Kyrkporten öppnar sig mot två lökskalande kvinnor. Det svarar mot himlen som inversen av en helig proportion. Allt blir Ett genom det gyllene snittet.
söndag 15 augusti 2010
Aki Onda at The Institute of Contemporary Art
The Accompanists: Aki Onda
October 10, 2007
Aki Onda arbetar med ljudkollage av kasettinspelningar som samlats i dagboksform sedan ett decennium.
Ett ljudlandskap uppstår, med komplexa interaktioner av vardagsbrus som bildar ett pulserande klangfyllt buller. Det är relativt svårt att relatera vissa av effekterna till det aktuella rummets akustik. I stället blir det den konceptuella upplevelsen som kan träda fram om man har tillgång till en dokumentation att avlyssna gågn på gång. You Tube är mediet för den här konstformen, tycker jag.
anGie seah at Asiatopia Festival
anGie seah Performance for Asiatopia Festival 2008
Här får man en känsla för hennes teknik att använda rösten i samspel med det akustiska rummet. Jag tycker om ansättningen av klanger i verket genom vattenkannan och flaskorna. Rörelsen är dröjande, liksom i ett lyssnande och spelet mellan rummets volymer i ljus och skugga förflyttar mig till konstens gräns mot UTOPIA.
Här får man en känsla för hennes teknik att använda rösten i samspel med det akustiska rummet. Jag tycker om ansättningen av klanger i verket genom vattenkannan och flaskorna. Rörelsen är dröjande, liksom i ett lyssnande och spelet mellan rummets volymer i ljus och skugga förflyttar mig till konstens gräns mot UTOPIA.
En fjärils elektriska vinterdrömmar - Pino Ivančić
Electric Dreams of Butterfly in Wintertime, Pino Ivančić (Kroatien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni kl 18:00-18:30
Långsamt lämnar du verkligheten bakom dig Ivančić, Josip. – PINO återvänder till sjuttiotalets sociala skulptur i en magisk cyber-punk ritual med utgångspunkt i snurrande dervishdans och folkdans från Istrien. Konstnären mäter upp en fyrkant runt korset, Mats Nybergs stora träskulptur, som ligger kvar efter gårdagens invigning. Han går flera varv. Framför sig har han katedralen. Buba och Marina skalar lök framför porten. Ur en bergsprängare strömmar entonig musik. Så börjar han snurra. Först längs fyrkanten, men sedan in mot mitten där han tar av sig den blåa rocken.
Ritualen upprepas. Konstnären mäter, snurrar, klär av sig ett plagg, viftar det och låter det falla till marken. Blått, rött, ljusblått, gult, vitt. Som kronblad faller plagg efter plagg. Det är kyligt och luktar lök. Den entoniga musiken är skarp. Pino tittar upp mot tornen. Är det klockan han tittar på? Han vacklar snurrande. Skjortan glänser innan den också faller av. Konstnären går av scenen. Han är askgrå i ansiktet. Det är smink. Men han ser ut att frysa. Det balanserar elementet av trans. Det enkla verket har uppförts på många platser. Här vävs en samtidshistoria fram. Ett avslöjande som slår fast diskrepansen mellan dansarens visioner och den bistra verkligheten. Ett melankoliskt drag som jag känner igen från mitt eget möte med balkandans. Verket är en anti-estetisk strip tease. Konstnären står till slut i vita underkläder av armémodell. En ironsikt välvillig iakttagare, en förpuppad främling inför dômen. Verket speglas av Hiroko Tsuchimoto. Vit ligger hon på bron vid den vita kyrkan nästa dag.
(1674 tecken inkl. blanksteg)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni kl 18:00-18:30
Långsamt lämnar du verkligheten bakom dig Ivančić, Josip. – PINO återvänder till sjuttiotalets sociala skulptur i en magisk cyber-punk ritual med utgångspunkt i snurrande dervishdans och folkdans från Istrien. Konstnären mäter upp en fyrkant runt korset, Mats Nybergs stora träskulptur, som ligger kvar efter gårdagens invigning. Han går flera varv. Framför sig har han katedralen. Buba och Marina skalar lök framför porten. Ur en bergsprängare strömmar entonig musik. Så börjar han snurra. Först längs fyrkanten, men sedan in mot mitten där han tar av sig den blåa rocken.
Ritualen upprepas. Konstnären mäter, snurrar, klär av sig ett plagg, viftar det och låter det falla till marken. Blått, rött, ljusblått, gult, vitt. Som kronblad faller plagg efter plagg. Det är kyligt och luktar lök. Den entoniga musiken är skarp. Pino tittar upp mot tornen. Är det klockan han tittar på? Han vacklar snurrande. Skjortan glänser innan den också faller av. Konstnären går av scenen. Han är askgrå i ansiktet. Det är smink. Men han ser ut att frysa. Det balanserar elementet av trans. Det enkla verket har uppförts på många platser. Här vävs en samtidshistoria fram. Ett avslöjande som slår fast diskrepansen mellan dansarens visioner och den bistra verkligheten. Ett melankoliskt drag som jag känner igen från mitt eget möte med balkandans. Verket är en anti-estetisk strip tease. Konstnären står till slut i vita underkläder av armémodell. En ironsikt välvillig iakttagare, en förpuppad främling inför dômen. Verket speglas av Hiroko Tsuchimoto. Vit ligger hon på bron vid den vita kyrkan nästa dag.
(1674 tecken inkl. blanksteg)
PINO i Spelrummet för Friktioner 2010
Friktionerfestivalen utspelades i
vetenskapens Uppsala
mellan det traditionella konstmuseets vita kub,
stadens gator
och katedralens dunkla rum;
där arkitekturen bidrar till den långa efterklangen
och skuggorna skapar mångtydiga effekter.
I världen mellan
natur och civilisation
förnyelse och tradition
öst och väst
krig och fred
klubb och skyltfönster
utanförskap och fängelse
uppstår slemmigt spår
efter snigel som
förflyttar sig
i konstens spelrum
Pino som dansar en magisk dervishdans framför domkyrkan kommer från cyberpunkscenen. Här är ett You Tube klipp där han är med. Jag gillar det här!
ur konstnärens CV:
the FIRST and ONLY REAL VIRTUaLL ARTisT
... in the nature, on the Streets, everywhere the ARTs produces/cts ( He )
- without the atelier/ studio
- without the gallery
- without a place to practice
- without donation
- without financial heLP
- without car
- without motorcycle
without...without...without...
and many times without... but everything is here ...in the mind... in
conversation... sitting, drinking, coffe/tea and smoking cigarets...
- walkman
- on the seashore
on the Road
Jag tar mig friheten att översätta ett verk av Pino från 2008. Tyvärr kan det inte bli tal om någon ekonomisk ersättning, eftersom jag själv jobbar gratis för festivalen, försörjd av en otillräcklig ersättning från Försäkringskassan. I hopp om jobb!
Mina hyllningar alltså till konstnären och verket:
vetenskapens Uppsala
mellan det traditionella konstmuseets vita kub,
stadens gator
och katedralens dunkla rum;
där arkitekturen bidrar till den långa efterklangen
och skuggorna skapar mångtydiga effekter.
I världen mellan
natur och civilisation
förnyelse och tradition
öst och väst
krig och fred
klubb och skyltfönster
utanförskap och fängelse
uppstår slemmigt spår
efter snigel som
förflyttar sig
i konstens spelrum
Pino som dansar en magisk dervishdans framför domkyrkan kommer från cyberpunkscenen. Här är ett You Tube klipp där han är med. Jag gillar det här!
ur konstnärens CV:
the FIRST and ONLY REAL VIRTUaLL ARTisT
... in the nature, on the Streets, everywhere the ARTs produces/cts ( He )
- without the atelier/ studio
- without the gallery
- without a place to practice
- without donation
- without financial heLP
- without car
- without motorcycle
without...without...without...
and many times without... but everything is here ...in the mind... in
conversation... sitting, drinking, coffe/tea and smoking cigarets...
- walkman
- on the seashore
on the Road
Jag tar mig friheten att översätta ett verk av Pino från 2008. Tyvärr kan det inte bli tal om någon ekonomisk ersättning, eftersom jag själv jobbar gratis för festivalen, försörjd av en otillräcklig ersättning från Försäkringskassan. I hopp om jobb!
Mina hyllningar alltså till konstnären och verket:
Author: Josip Pino IvančićTitle: DEVASTATIONS to the N-th power
Year of creation: 2008
Owner: Josip Pino Ivančić
Verkbeskrivning:
Projektet är en kritisk reflektion över rådande praxis att ordna utställningar av samtidskonst där konstnärerna inte får någon ersättning för sitt arbete, i motsats till andra deltagare som curatorer, tekniker, översättare etc. som får betalt för sitt arbete.
Detta var orsaken till att Ivančić har avstått från att delta vid Multimeridian 08 utställningen, som arrangerades av Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer (HDLU). Han uttryckte sin kritiska attityd i en text publicerad i utställningskatalogen på platsen som ursprungligen var avsedd för presenationen av hans projekt. Texten publicerades på kroatiska och engelska.
Kontnärens uttalande i katalogen:
Inbjuden av den kroatiska urvalskommittén att delta i utställningen MULTIMERIDIAN men utan möjligheter att finansiera min produktion pekar jag härmed ut den ohållbara praxis inom Istrianska Kroatiska Associationen för Visuella Konstnärer, som hindrar konstnärer samtidigt som alla andra deltagare får betalt för sitt arbete.
Josip Pino Ivančić, Pula
Kalgosång - Ljubica Cvoric och Marina Tomic
Lamentation, Ljubica Cvoric och Marina Tomic (Serbien)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00
Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu. De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.
Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.
(1660 tecken inkl. mellanslag)
Plats: Domkyrkoplan
Tid: 11 juni 2010 17:00-22:00
Buba Cvoric och Marina Tomic sitter framför katedralens västportal på stolar med avsågade ben. De utför en gråtritual. Tillsammans ska de uthärda i fem timmar i snålblåsten. De bär ansiktsmasker som ska samla upp deras tårar. Från maskerna går plastledningar till ett kärl emellan dem. Detta är format som en båt. Mellan dem ligger en hög av gula lökar. Deras utbredda ben korsar varandra. Lökhögen omfattas av benfamntaget. Kroppskontakten är viktig. De har flyttat till olika länder och ses inte så ofta nu. De ska skala lökarna tills inget finns kvar. Det kommer nog att svida. Fast om blåsten far iväg med lökångorna, så får de frysa, utan att det blir några tårar. Ett konstigt experiment är det. Lite otäckt. - Det påminner om flickan i sagan som ställs inför en omöjlig uppgift, säger kollegan Pino som ska dansa framför dem.
Men vad innebär deras klagan? Vill de gestalta ett hopplöst sökande efter mening, där allt plockas sönder? Vill de visa hur det svider att leva åtskilda, eller smärtan i det mänskliga mötet, när maskerna skalas av? Deras verk har tolkats som undersökningar av kollektiv identitet på gränsen till det omedvetna. Associationen till folksagan var dock oavsiktlig. Människor som passerade ut och in i kyrkan kom fram och lade kläder, eller filtar över dem. Också inslaget av medlidande och omsorg var oväntat. Viktigast var det gemensamma beslutet och kraften uthärda för att utföra verket. Dagen efter är de så starka att de lyser i sin gemenskap. I hemlighet har de blandat sina tårar i ett vigvattenkärl någonstans, berättar de.
(1660 tecken inkl. mellanslag)
Vara landskap av Milos Sejn
Being Landscape – Dedicated to Carolus Linnaeus, Milos Sejn (Tjeckien)
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni 2010 kl 16:45-17:15 - sommaren 2010
Historien, materialen, biblioteken och arkiven transformerar tingen och ger dem nya betydelser. Milos Sejn tar fasta på den fysiska känslan av materia. I rummet står ett vackert skrivbord. Det är en forskares kontor. Alla tecken tyder på att mannen som sitter här är framgångsrik. Intarzian, mikroskopet som kopplas upp mot en projektor, en slimmad laptop. Som i en dröm blandas det stilfulla ämbetsrummet med forskarens material. Ett träd i storm projiceras på väggen och blandas med bilder ur gamla fotoalbum. En väldig avbruten gren står i ett hörn.
Konstnären sitter och granskar blad. Anteckningarna gör han med rödkrita direkt på bladen. Han börjar röra sig i rummet som en excentrisk trädgårdsmästare. Han sysslar med växterna. De får vatten och placeras ut längs de vita väggarna. Jag står bland svettiga människor som tänjer sig för att se. Vi är som en flock djur fångade i en glänta. Vi är mitt i konstnärens privata sfär. Eller i hans dröm.
Sedan börjar han pressa sönder växterna mot väggen så att de lämnar avtryck. Han har rödkritan i handen. Linjerna blir som sprickor eller rottrådar som sprider sig över den vita ytan. Konstnären rör sig runt hela rummet på detta sätt. På väggen bakom skrivbordet kulminerar akten. Konstnären tränger hela kroppen mot väggen. I en krampryckning ritar armen de sista försöken att tränga igenom den vita kubens skinn.
Detta sätter punkt för Friktioner 2010. Spåren efter akten lämnas som en installation på museet under sommaren.
Plats: Konstmuseet, vån 1, lilla rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni 2010 kl 16:45-17:15 - sommaren 2010
Historien, materialen, biblioteken och arkiven transformerar tingen och ger dem nya betydelser. Milos Sejn tar fasta på den fysiska känslan av materia. I rummet står ett vackert skrivbord. Det är en forskares kontor. Alla tecken tyder på att mannen som sitter här är framgångsrik. Intarzian, mikroskopet som kopplas upp mot en projektor, en slimmad laptop. Som i en dröm blandas det stilfulla ämbetsrummet med forskarens material. Ett träd i storm projiceras på väggen och blandas med bilder ur gamla fotoalbum. En väldig avbruten gren står i ett hörn.
Konstnären sitter och granskar blad. Anteckningarna gör han med rödkrita direkt på bladen. Han börjar röra sig i rummet som en excentrisk trädgårdsmästare. Han sysslar med växterna. De får vatten och placeras ut längs de vita väggarna. Jag står bland svettiga människor som tänjer sig för att se. Vi är som en flock djur fångade i en glänta. Vi är mitt i konstnärens privata sfär. Eller i hans dröm.
Sedan börjar han pressa sönder växterna mot väggen så att de lämnar avtryck. Han har rödkritan i handen. Linjerna blir som sprickor eller rottrådar som sprider sig över den vita ytan. Konstnären rör sig runt hela rummet på detta sätt. På väggen bakom skrivbordet kulminerar akten. Konstnären tränger hela kroppen mot väggen. I en krampryckning ritar armen de sista försöken att tränga igenom den vita kubens skinn.
Detta sätter punkt för Friktioner 2010. Spåren efter akten lämnas som en installation på museet under sommaren.
lördag 14 augusti 2010
Den röda tråden - Jason Lim med SU-EN
Jason Lim (Singapore)
med SU-EN
Plats: Lyxalighetens ö, Stadsträdgården/Stadsparken
Tid: Söndag 13 juni 2010 kl 10:00-12:00
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. Verket undersöker tid och skeenden. Hur lång tid tar det att nysta ut en trådrulle? Vad har hänt med kroppen under denna tid? Konceptet är utvecklat i Jason Lims soloprojekt, men här har han bjudit in SU-EN till samarbete.
SU-EN visar upp händernas disciplin, avbrotten, klibbigheten och handgreppet som en fokuserad mynning. De röda trådarna rullas ut från sina spolar. De upphör att vara produkter. Tråden syns inte, men bildar ett täcke och förvandlas till ett fenomen i naturen. Vackra flor, nästen, härvor, eller röda tecken blir det. Det är på förmiddagen av festivalens sista dag. Som en sammanfattning. Det är dags att se den röda tråden. Det är en process som avspeglar ett möte. I mötet mellan SU-EN och Jason Lim speglas hela festivalens intention. Att sätta samman och se vad som uppstår. Hur gestaltas friktion mellan konstnärerna och deras karaktärer i verket, i tolkningen i samspelet kring festivalens olika aktiviteter? Jag frågar om rytm och timing. Varför såg det ut som om SU-EN hade bråttom, medan Jason slappnade av och befann sig i handlingen? Det blev som en tävling. Tio tusen meter tråd. Att komma först, komma samtidigt, vara mest närvarande, göra det bäst och vackrast – några fraser som gestaltar den subtila spänningen i mötet mellan två konstnärer. Den ena gästar den andras verk. SU-EN har varit med en gång tidigare i detta verk, berättar Jason, och den gången var hon långsammare än han, så att hon hade en del tråd kvar på rullen, när Jason tömt sin.
(1689 tecken inklusive mellanslag)
med SU-EN
Plats: Lyxalighetens ö, Stadsträdgården/Stadsparken
Tid: Söndag 13 juni 2010 kl 10:00-12:00
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. Verket undersöker tid och skeenden. Hur lång tid tar det att nysta ut en trådrulle? Vad har hänt med kroppen under denna tid? Konceptet är utvecklat i Jason Lims soloprojekt, men här har han bjudit in SU-EN till samarbete.
SU-EN visar upp händernas disciplin, avbrotten, klibbigheten och handgreppet som en fokuserad mynning. De röda trådarna rullas ut från sina spolar. De upphör att vara produkter. Tråden syns inte, men bildar ett täcke och förvandlas till ett fenomen i naturen. Vackra flor, nästen, härvor, eller röda tecken blir det. Det är på förmiddagen av festivalens sista dag. Som en sammanfattning. Det är dags att se den röda tråden. Det är en process som avspeglar ett möte. I mötet mellan SU-EN och Jason Lim speglas hela festivalens intention. Att sätta samman och se vad som uppstår. Hur gestaltas friktion mellan konstnärerna och deras karaktärer i verket, i tolkningen i samspelet kring festivalens olika aktiviteter? Jag frågar om rytm och timing. Varför såg det ut som om SU-EN hade bråttom, medan Jason slappnade av och befann sig i handlingen? Det blev som en tävling. Tio tusen meter tråd. Att komma först, komma samtidigt, vara mest närvarande, göra det bäst och vackrast – några fraser som gestaltar den subtila spänningen i mötet mellan två konstnärer. Den ena gästar den andras verk. SU-EN har varit med en gång tidigare i detta verk, berättar Jason, och den gången var hon långsammare än han, så att hon hade en del tråd kvar på rullen, när Jason tömt sin.
(1689 tecken inklusive mellanslag)
Klattertanterna on/off - Nordic Dumplings
Klattertanterna on/off, Nordic Dumplings
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (inträdesbiljett/festivalpass krävdes)
Tid: 10 juni 2010 kl 20:30-21:00
Anna-Karin Larsson och Elisabet Karlsson har utformat Klattertanterna. Deras samarbete började i omklädningsrummet. De kom inte längre. Där fanns alla de utmaningar som duon behövde. De blev performancekonstgruppen Nordic Dumplings 1996. Klattertanterna har funnits med länge i deras repertoire. Verket ställer frågor. Var börjar och slutar kroppen? Är håret en sorts beklädnad och är djur nakna? Den här gången spelas karaktärerna ut i en kulturhistorisk miljö på slottet bland gamla målningar och rester av stuckatur från renässansens slottskapell.
Strumpbyxorna ligger i en stor hög på matsalsbordet i rummet intill. De är redan använda och lite korviga. Alla strumpbyxorna är beiga. De ligger kvar som en installation i museet under festivaldagarna. Vi vet ingenting om det när föreställningen börjar. Två tanter tar plats i ett jättelikt finrum. Tanterna är fina tanter och väldigt lika varandra. Kanske är de tvillingsystrar, eller så har de vuxit samman. De är lika beiga som stumpbyxorna med klänningar som elastiska fordral i samma färg. Perukerna är cendre. Jag tror att sminket går i samma färgskala. De har meterlånga förlängningar av sina fingrar. Allt de gör i rummet blir egendomligt. Käppfingrarna låter knäppande när de slår emot varandra. Tanterna rör sig i rummet. De dricker kaffe och spiller. Sedan krånglar de av sig strumpbyxorna. De har flera lager. De får hjälp att sätta på nya. Händerna kan de inte använda. Strumpbyxorna hamnar på golvet som ormar. En betjänt suger upp dem med dammsugare. Sluurp!
(1683 tecken inkl mellanslag)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 3 (inträdesbiljett/festivalpass krävdes)
Tid: 10 juni 2010 kl 20:30-21:00
Anna-Karin Larsson och Elisabet Karlsson har utformat Klattertanterna. Deras samarbete började i omklädningsrummet. De kom inte längre. Där fanns alla de utmaningar som duon behövde. De blev performancekonstgruppen Nordic Dumplings 1996. Klattertanterna har funnits med länge i deras repertoire. Verket ställer frågor. Var börjar och slutar kroppen? Är håret en sorts beklädnad och är djur nakna? Den här gången spelas karaktärerna ut i en kulturhistorisk miljö på slottet bland gamla målningar och rester av stuckatur från renässansens slottskapell.
Strumpbyxorna ligger i en stor hög på matsalsbordet i rummet intill. De är redan använda och lite korviga. Alla strumpbyxorna är beiga. De ligger kvar som en installation i museet under festivaldagarna. Vi vet ingenting om det när föreställningen börjar. Två tanter tar plats i ett jättelikt finrum. Tanterna är fina tanter och väldigt lika varandra. Kanske är de tvillingsystrar, eller så har de vuxit samman. De är lika beiga som stumpbyxorna med klänningar som elastiska fordral i samma färg. Perukerna är cendre. Jag tror att sminket går i samma färgskala. De har meterlånga förlängningar av sina fingrar. Allt de gör i rummet blir egendomligt. Käppfingrarna låter knäppande när de slår emot varandra. Tanterna rör sig i rummet. De dricker kaffe och spiller. Sedan krånglar de av sig strumpbyxorna. De har flera lager. De får hjälp att sätta på nya. Händerna kan de inte använda. Strumpbyxorna hamnar på golvet som ormar. En betjänt suger upp dem med dammsugare. Sluurp!
(1683 tecken inkl mellanslag)
Vuxen kvinna - Vlasta Delimar
Mature Woman, Vlasta Delimar (Kroatien)
Plats: Myrra skyltfönster, S:t Persgallerian, Svartbäcksgatan 7, Uppsala
Tid: Lördag 12 juni 2010 kl 11:00 -11:45
Kvinnan i skyltfönstret ansar grönsaker. Vlasta Delimar hyllar ofta vardagen i sina verk. En kvinna i verkligheten har ofta en stor kniv i handen. Det har man tidigare inte tänkt på när skyltdockorna utformades. Som tur är står en mogen kvinna i butiken Myrras skyltfönster en timme i lördagsrusningen. Rytmen på gatan påverkas. Man kan se människor stanna upp och titta mot fönstret med den levande skyltdockan. När man tittar på människor fötter kan man se deras känslor. En man stannar upp, men väljer snabbt att fortsätta som vanligt. Jag tror att det är ett stänk av skam jag ser. Så skulle jag ha känt, om jag hade rört mig så.
Kniven är stor och blänkande. Kvinnan är yppig och kraftfullt sminkad. Hennes röda peruk är vilt okammad och hon ser vänlig ut. Med kniven skär hon bort onödiga delar från rotsaker och purjolökar. Hon styckar grönsakerna och slänger de färdiga bitarna i en bytta. Hon använder kniven med en avspänd kompetens som gränsar till nonchalans. Jag blir hungrig. Men kluvna känslor kommer fram. Efter gammalt kan kniven användas i konsten som symbol för Kristi omskärelse, eller för martyrskap. Jag blir attraherad och samtidigt rädd. Jag tänker att Vlasta Delimar har gjort ett gott hantverk. Med precision och slagkraft har hon ändrat våra förväntningar inför skyltdockor. Verket riktar sig även mot konsten i en reflektion. Bakom glas och ram är den här kvinnan ett i högsta grad levande konstverk. Hon ställer våra förväntnngar på huvudet. Hennes performance ristar ett märke som inte går bort.
(1686 tecken inklusive mellanslag)
Plats: Myrra skyltfönster, S:t Persgallerian, Svartbäcksgatan 7, Uppsala
Tid: Lördag 12 juni 2010 kl 11:00 -11:45
Kvinnan i skyltfönstret ansar grönsaker. Vlasta Delimar hyllar ofta vardagen i sina verk. En kvinna i verkligheten har ofta en stor kniv i handen. Det har man tidigare inte tänkt på när skyltdockorna utformades. Som tur är står en mogen kvinna i butiken Myrras skyltfönster en timme i lördagsrusningen. Rytmen på gatan påverkas. Man kan se människor stanna upp och titta mot fönstret med den levande skyltdockan. När man tittar på människor fötter kan man se deras känslor. En man stannar upp, men väljer snabbt att fortsätta som vanligt. Jag tror att det är ett stänk av skam jag ser. Så skulle jag ha känt, om jag hade rört mig så.
Kniven är stor och blänkande. Kvinnan är yppig och kraftfullt sminkad. Hennes röda peruk är vilt okammad och hon ser vänlig ut. Med kniven skär hon bort onödiga delar från rotsaker och purjolökar. Hon styckar grönsakerna och slänger de färdiga bitarna i en bytta. Hon använder kniven med en avspänd kompetens som gränsar till nonchalans. Jag blir hungrig. Men kluvna känslor kommer fram. Efter gammalt kan kniven användas i konsten som symbol för Kristi omskärelse, eller för martyrskap. Jag blir attraherad och samtidigt rädd. Jag tänker att Vlasta Delimar har gjort ett gott hantverk. Med precision och slagkraft har hon ändrat våra förväntningar inför skyltdockor. Verket riktar sig även mot konsten i en reflektion. Bakom glas och ram är den här kvinnan ett i högsta grad levande konstverk. Hon ställer våra förväntnngar på huvudet. Hennes performance ristar ett märke som inte går bort.
(1686 tecken inklusive mellanslag)
fredag 13 augusti 2010
Invigningsperformance i Uppsala domkyrka
Iscensättning av SU-EN, med
Rakini Devi (Indien/Australien),
SU-EN och SU-EN Butoh Company,
en kör av gråterskor samt
Makoto Maruyama (Japan).
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 10 juni 2010 kl 18:00-18:45
Verket placerar kvinnan i fokus. Marias känslor är det sammanhållande temat. Det omfattar smärta, hänryckning, glädjerus och sorg gestaltat som en process. Verket är uppbyggt som fyra pågående installationer i samspel.
Vi släpps in i katedralen i små grupper. I den långa pelarsalen står svartklädda kvinnor. De gråter högt i en egendomlig kör av klagosånger. Var och en på sitt sätt. De uttrycker olika känslor. Smärta, hänryckning, glädje och sorg avlöser varandra. Alla de gråtande har olika bakgrund och olika skäl att vilja delta i den här installationen. Jag samtalar med en kvinna i mitt sällskap. Hon känner igen sin egen gråt i en av rösterna.
I korsmitten står en vitklädd kvinna i en jättelikt fat av mjölk. Alldeles stilla. Det är SU-EN. Hon brukar bada i saker. Det är en sorts reningritual. En gång stod hon och tvättade sig i fiskrens. Nu är det mjölk. Titeln den här gången är Maria Lactans. Det är ett gammalt motiv i kristen konst. Motivet framställs ofta som en ammande Maria. Men här påminns vi kanske om något annat också. Det liknar Venus födelse i ett berömt renässanskonstverk, eller världens skapelse ur mjölkhavet enligt en gammal indisk berättelse. SU-EN har en vit klänning. En slöja är spänd som ett tält över henne. Hon lyser i dunklet. Hennes skinn är målat med vita krumelurer. Från fingertopparna droppar det mjölk. Två kvinnor sitter nedanför henne. De serverar mjölk ur stora kannor till den som vill ta emot. Jag tar och dricker.
Alldeles ovanför trappstegen till högaltaret sitter en annan kvinna. Hon är klädd och målad i starka färger. Rött och svart och guld kan jag se. Hennes långa släp rinner ned för trappstegen. Jag kommer att tänka på vintergatan. Det är en Rakini Devi som sitter där. Hon gestaltar den indiska gudinnan Kali. Kali är natthimlens härskarinna och hon kan ta personlig gestalt på jorden. Rakini Devi är klädd som en kvinnlig påve. På golvet nedanför henne ligger en man i vitt höftkläde. Det är Makoto Maruyama. Han är en performancekonstnär från Japan. Makoto ligger alldeles stilla på ett liggunderlag. Han liknar en Kristusgestalt, eller en flykting som somnat i en tillfällig fristad. Men han har ju inga saker. Nu är han berövad allt. Flykten är över. Installationen är en framställning av Pietàn. Det är Maria som sitter med Kristi kropp, när han tagits ned från korset. Det blir en mångtydig kvinnobild. Trots stillheten utrycker bilden starka känslor. Det beror nog på färgerna och associationerna till gudinnan Kali. Jag följer hennes blick. Då ser jag att hon tittar på baksidan av SU-EN. Härifrån ser det ut som en vit lysande triangel stcker upp ur mjölkkaret. Det skulle kunna vara en bergstopp. En symbol för Himalaja, eller kanske en väg till himlen. Ovanför triangelns spets lyser rosfönstret i väster.
Rakini Devi (Indien/Australien),
SU-EN och SU-EN Butoh Company,
en kör av gråterskor samt
Makoto Maruyama (Japan).
Plats: Uppsala domkyrka
Tid: 10 juni 2010 kl 18:00-18:45
Verket placerar kvinnan i fokus. Marias känslor är det sammanhållande temat. Det omfattar smärta, hänryckning, glädjerus och sorg gestaltat som en process. Verket är uppbyggt som fyra pågående installationer i samspel.
Vi släpps in i katedralen i små grupper. I den långa pelarsalen står svartklädda kvinnor. De gråter högt i en egendomlig kör av klagosånger. Var och en på sitt sätt. De uttrycker olika känslor. Smärta, hänryckning, glädje och sorg avlöser varandra. Alla de gråtande har olika bakgrund och olika skäl att vilja delta i den här installationen. Jag samtalar med en kvinna i mitt sällskap. Hon känner igen sin egen gråt i en av rösterna.
I korsmitten står en vitklädd kvinna i en jättelikt fat av mjölk. Alldeles stilla. Det är SU-EN. Hon brukar bada i saker. Det är en sorts reningritual. En gång stod hon och tvättade sig i fiskrens. Nu är det mjölk. Titeln den här gången är Maria Lactans. Det är ett gammalt motiv i kristen konst. Motivet framställs ofta som en ammande Maria. Men här påminns vi kanske om något annat också. Det liknar Venus födelse i ett berömt renässanskonstverk, eller världens skapelse ur mjölkhavet enligt en gammal indisk berättelse. SU-EN har en vit klänning. En slöja är spänd som ett tält över henne. Hon lyser i dunklet. Hennes skinn är målat med vita krumelurer. Från fingertopparna droppar det mjölk. Två kvinnor sitter nedanför henne. De serverar mjölk ur stora kannor till den som vill ta emot. Jag tar och dricker.
Alldeles ovanför trappstegen till högaltaret sitter en annan kvinna. Hon är klädd och målad i starka färger. Rött och svart och guld kan jag se. Hennes långa släp rinner ned för trappstegen. Jag kommer att tänka på vintergatan. Det är en Rakini Devi som sitter där. Hon gestaltar den indiska gudinnan Kali. Kali är natthimlens härskarinna och hon kan ta personlig gestalt på jorden. Rakini Devi är klädd som en kvinnlig påve. På golvet nedanför henne ligger en man i vitt höftkläde. Det är Makoto Maruyama. Han är en performancekonstnär från Japan. Makoto ligger alldeles stilla på ett liggunderlag. Han liknar en Kristusgestalt, eller en flykting som somnat i en tillfällig fristad. Men han har ju inga saker. Nu är han berövad allt. Flykten är över. Installationen är en framställning av Pietàn. Det är Maria som sitter med Kristi kropp, när han tagits ned från korset. Det blir en mångtydig kvinnobild. Trots stillheten utrycker bilden starka känslor. Det beror nog på färgerna och associationerna till gudinnan Kali. Jag följer hennes blick. Då ser jag att hon tittar på baksidan av SU-EN. Härifrån ser det ut som en vit lysande triangel stcker upp ur mjölkkaret. Det skulle kunna vara en bergstopp. En symbol för Himalaja, eller kanske en väg till himlen. Ovanför triangelns spets lyser rosfönstret i väster.
Pain of the Gods + Secret Skin (film)
Bastian Damascus & HEXENTRUPP
Plats: Museum Gustavianum, Anatomiska teatern (inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni kl 14:30-15:15 / 15:20-15:40
Karaktären Bastian Damascus är ett alter ego för Linus Raudsepp. I verket gestaltas aspekter av tro, välsignelser, svartkonst och hädelse. Formen är ceremoniell. Konstnären sörjer sin mamma. Hennes bild är med på ett fotografi som han håller upp. I Anatomiska teatern möter vi tre kroppar på oduktionsbordet. Kropparna behandlas som man gör med döda. De obduceras, tvättas, balsameras och smyckas av tysta tjänare. Ledaren pekar och instruerar betjänterna. Han gestikulerar, skrynklar och river blad ur en Bibel. När vi lämnar föreställningen får vi ett brunt kuvert. I mitt kuvert låg bland annat en urriven bibelsida. Texten är på tyska. När föreställningen är över töms anatomiska teaterns åskådarläktare. Det går väldigt långsamt. Trapporna är smala och branta. Vi ser ut som insekter som klättrar upp för väggarna. En kvinna är begeistrad. I trappan berättar hon om sin upplevelse. Konstverket visar västerlandets oförmåga. Förgäves försöker vi få saker att gå ihop. Men vi har förlorat oss själva. Därför stänger vi in andra i ritualer. - "Det handlar om smärta", säger Linus, "den smärta som gudarna åsamkar oss och den smärta vi ger gudarna".
Vi vallas ned för trapporna till ett utställningsrum. Där visas en film. Den slutar med att vi ser ett föl på väg att födas. Hästmammans födelsekanal öppnas och ett huvud sticker ut. Det skyms av mjölkiga hinnor. Men processen vänder. Fölet drar sig tillbaka in i mammas kropp. Skötets ringmuskel sluter sig.
(1691 tecken inkl blanksteg)
Plats: Museum Gustavianum, Anatomiska teatern (inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 13 juni kl 14:30-15:15 / 15:20-15:40
Karaktären Bastian Damascus är ett alter ego för Linus Raudsepp. I verket gestaltas aspekter av tro, välsignelser, svartkonst och hädelse. Formen är ceremoniell. Konstnären sörjer sin mamma. Hennes bild är med på ett fotografi som han håller upp. I Anatomiska teatern möter vi tre kroppar på oduktionsbordet. Kropparna behandlas som man gör med döda. De obduceras, tvättas, balsameras och smyckas av tysta tjänare. Ledaren pekar och instruerar betjänterna. Han gestikulerar, skrynklar och river blad ur en Bibel. När vi lämnar föreställningen får vi ett brunt kuvert. I mitt kuvert låg bland annat en urriven bibelsida. Texten är på tyska. När föreställningen är över töms anatomiska teaterns åskådarläktare. Det går väldigt långsamt. Trapporna är smala och branta. Vi ser ut som insekter som klättrar upp för väggarna. En kvinna är begeistrad. I trappan berättar hon om sin upplevelse. Konstverket visar västerlandets oförmåga. Förgäves försöker vi få saker att gå ihop. Men vi har förlorat oss själva. Därför stänger vi in andra i ritualer. - "Det handlar om smärta", säger Linus, "den smärta som gudarna åsamkar oss och den smärta vi ger gudarna".
Vi vallas ned för trapporna till ett utställningsrum. Där visas en film. Den slutar med att vi ser ett föl på väg att födas. Hästmammans födelsekanal öppnas och ett huvud sticker ut. Det skyms av mjölkiga hinnor. Men processen vänder. Fölet drar sig tillbaka in i mammas kropp. Skötets ringmuskel sluter sig.
(1691 tecken inkl blanksteg)
Om sorgens anatomi
Jag tror man kan arbeta med ett tema för att göra texten mer ekonomisk. Underrubriken till Friktioner 2010 skulle kunna vara ”om sorgens anatomi”. Här kan vi skapa en ramberättelse som sätter konsten i spel. Performancekonsten måste uppfattas som utmaning och nödvändighet; många gånger, när vi ställs inför ett utmanande verk, frågar vi oss efter drivkrafterna bakom det. Det provocerande verket vittnar om något som vill komma till uttryck. Den kraften är skrämmande och rörande på samma gång. Vi möter det sublima.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest. En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.
I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.
Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.
I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör. Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.
Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.
---
Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.
Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern, det är spelrummet för festivalen. Konstnärsgruppen NNs korsvandring till katedralen som för-öppning skapar den vaga förnimmelsen av ett subtilt motstånd. Mats Nyberg med motorsågen som skär bitar ur trädstammen så att ett kors med en mänskofigur skapas. Den starka visuella och emotionella upplevelsen i att se Nito Vega och Nanna Castillo, två vackra unga människor, släpa en stor tyngd genom gatorna, barfota, klädda som offer; genom gator fulla av eftermiddagstrafik och lystet nyfikna blickar som förvandlas av medkänsla till stumma vittnesbörder. Verket vittnar om osynliga barriärer, om nödvändiga förberedelser inför mötet med Det Heliga. Det är domkyrkans perspektivportal som efterbildas i denna gest. En gest, som gjorts möjlig genom Curatorn och Koreografens förmåga att se till mer än helheten; att se in i hjärtats hemliga möjligheter, så att verken får den klangbotten som de förtjänar. I andra änden har Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet som han målar genom att krossa växter och rödkrita till en emulsion, som blandas med vatten och kroppsvätskor, vilket lämnar spår som på museets väggar hålls heliga. Verket som tränger fram ur kroppens möte med naturen. Allt tänkande är omfattat, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, analysen, dokumentationen på löv som går mot sin upplösning, smärtan och hoppet. Sådan är sättningen och spelrummet för Friktioner 2010. Så låt oss tala om detta.
I denna omfamning är spänningen mellan kyrkan och likboden gestaltad. I det här fallet; den anatomiska teatern konstruerad för att tvinga ögat hos betraktaren att bli kvar inför de ruttnande förbrytarkropparnas uppskärande och de inre organens blottläggande. Man kan inte böja sig, eller falla ned avsvimmad i det smala åskådarfacken, som håller kroppen fast i åskådarpositionen också när medvetandet flytt. Här utspelas dödens ritualer, sorgens sista omsorger. Här samlas liturgier, symboler som pekar ut ur världen på många språk i Linus Raudsepps sorgespel.
Och sorgen sätter punkt för Blicken i axeln från domkyrkans Mariakapell till Akademins mest laddade och obscena plats. En blick som börjar i en mörk gudinnas öga vid randen av domkyrkans oktagonala omfattnig av högaltaret. Rakini Devi gestaltar vintergatans svarta blick i den sörjande Maria, som också är Kali och en kvinnlig påve och som betraktar Skapelsen; ett berg som ur mjölkhavet reser sig i väster över gråtande kvinnor. Så gestaltas festivalens inre kretslopp i ockulta tecken, allegorier, allusioner och symboler.
I slottskapellet rör sig två gamla kvinnor. De är bisarrt handikappade av förlängda fingrar i ett landskap med nylonstrumpor i beige kulör. Kontrollerade, stiliserade manier med modersfixering och sexualneuros till klangbotten gestaltas i verket av Nordic Dumplings. Det finns en smärta och förlust som många i generationen 50+ kan känna igen. Mamma har försvunnit, fast hennes kropp är kvar i en karikatyr av liv. Det är ofattbart skrämmande att möta henne så ensam. Men under denna yta under ytan finns en lockande extas. Ja, längre in.
Öppningsceremonien. Slutet. I efterdyningarna tar minnet fasta på de retningar som under processen sublimerats på ytan av subjektets frusna klot. Det är genom en alkemisk process som konsten träder fram och tar gestalt på minnets arena. Det är katalogens arkiv som musealiserar dem och gör verken till Stilleben. Döende kommer vi varandra allt närmare. Allt närmare.
---
Det är uppenbart att tidsaxeln inte säger allt. I några tusen tecken inklusive mellanslag har vi här dragit upp konturerna till ett helt annat tidsrumligt koordinatsystem. Festivalen är en lök. Genom att fortsätta skala oss in mot ett centrum där tårarna blir symboler för saknaden kan vi utföra hela beskrivningsritualen som en fenomenologisk reduktion. Verken träder fram ur dekonstruktionens disciplinerade nedbrytningsritual. Komposteringen magiska mirakel. Näring ur förruttnelse. Så blir Buba och Marina framför katedralen en emblematisk bild. I maskopi med katalogens text och läsaren, betraktaren kan den skifta ansikte oupphörligen. Verket kan bringa fram nödvändiga utryck ur dunklet som en poseimaskin uppkopplad mot omedvetna sidor i våra jag.
tisdag 10 augusti 2010
Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig
SU-EN - händernas disciplin - avbrotten - klibbigheten - handgreppet som en fokuserad mynning
ur mina anteckningar om
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö,
Red String, av Jason Lim
med SU-EN som gästmedverkande
vid källan intill Lycksalighetens ö,
kl 10 -12, Stadsträdgården,
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010
Friktioner - Uppsala 13 juni 2010
Friktion – det som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast gripa tag i – detta är empati - Einfühlung i dess egentliga position innan begreppen tagit form; ändå i ett igenkännande, en möjlighet att sätta den personliga andens minneskonstruktioner mot något verkligen där. Intuitionen – igenkännandet av en form, anad, glömd, men gömd i notationssystemets potential. Allt som händer med oss som medvetna subjekt har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel.
Världen
träder fram
ur kroppen - och
vi kan
känna oss in i världen
genom att
motståndet
som friktionen ger
har karaktär.
Ett spännande samtal i efterdyningarna av Friktioner.
Svallvågornas starka energier håller på att lägga sig till rätta, så att vågorna i en lugn rytm slår in mot strandkanten. Saker ordnar sig och faller på plats som sandkornen rasslande vid gränsen där vatten och jord möts. Ny våg, ny ordning. Det rasslar.
Vi kom i ett samtal på Konstmuseet i Uppsala. Vi talade om katalogen till Friktioner, biennalen för performancekonst som SU-EN tillsammmans med Uppsala konstmuseum arrangerade för tredje gången fyra dagar under försommaren 2010. Den här gången har Uppsala domkyrka varit en tredje part i samarbetet. Det var Rebecka som är pedagog på museet och var koordinator för festivalen, Eva som utformat katalogerna tidigare år och Kurt som för andra gången skriver texterna. Vi talade om texterna och katalogens struktur. Det finns en massa redaktionella val som behöver göras för att en katalog skall bli till. När vi samtalade om dessa valmöjligheter framträder en annan sida Friktioners verklighet för mig.
En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt, för att inte säga Produkten. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktion – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen.
Dokumentationen blir i sin ideala form en rapport över verkens verkan på världen. Genom den sköna konsten träder nya regler in i världen, skrev upplysningsfilosofen Kant i sin analys av skönhetsbegreppet och smakomdömet. Det kom att sätta agendan för modernismens konstnärliga utveckling. Konsten är i det moderna ständigt på flykt från trivialisering och på jakt efter nya retningar, riktningar, grepp – eller i det postmoderna underkastad den sublima erfarenheten av naturens överväldigande mångfald där verkens förmåga att generera mening i det oändliga kastar spelbrädet över ända. Reflekterande spelrummet mellan det sköna och det sublima. Se där har vi Konsten. Kan dokumentationen vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör i alla fall finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll. Men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.
måndag 2 augusti 2010
Det dubbelsituerade konstverket
Konstverket uppstår i en situation, men är avsett för en annan. Ur samspelet mellan verk och konstnär uppstår något, som förverkligas i relationen till en publik. Om verket bevaras i det kollektiva minnet får det en verkningshistoria. Denna behöver inte sluta verket, utan kan öppnas åter och åter igen i nya berättelser, som hänvisar till verket som källa.
Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.
Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.
Fenomenologin har rört sig en lång väg sedan Kant. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty påvisade en tendens till självmotsägelse där fenomenologin sluter sig kring en objektivitet. Denna motsägelse har sina rötter i Kants Kritik av omdömeskraften den som brukar kallas den tredje kritiken. Här berör Kant konstens roll som uttryck för den mänskliga kreativiteten. I den Sköna Konsten kommer något nytt till uttryck, något som har en potential att bli universellt och allmängiltigt. I den Sköna Konsten sätter kreativiteten regler för konsten. Det är kritiken som upptäcker och ger form åt regeln som i konstverket fortfarande befinner sig utanför det begreppsliga. Det är en anslående bild, men den håller inte för den moderna filosofens utfrågning. Här framstår modellen som en katastrofal reduktion av konsten. Verket som pekar mot en universell symbolisk form med ett öde att bli strikt och väldefinierat i en närmast matematisk notation har väldigt lite med konstverkets väsen att göra. Orsaken är att Symbolen i konstverket på detta sätt tenderar att skymma bort verkets funktion och position i komplexa situationer. Genom fenomenologiska utfrågningningar visar Merleau-Ponty att situationer är mångtydiga. Beroende av de frågor vi ställer i situationer får vi svar. När detta demonstreras i konstsammanhang kan nya tolkningar av etablerade verk lyftas fram som sätter konsthistorien i ett nytt ljus. Den universella objektiviteten i ett rent, universellt medvetande tonar bort som en dröm. En pervers dröm om makt kan man kanske tillägga.
Istället framträder tolkningen som ett spel mellan människor. Verkens symboler tar form i samtalet om konsten. Samtalet har inte den matematiska logikens form av ett obevekligt öde där varje aning slutar i en fastställd notation. Nej, samtal är lek och maktspel och här dras aktörerna in och tar form som subjekt inför varandra och verket.
Klibbigt
Sartre skriver några sidor om klibbigheten i Varat och Intet. När jag läste dem för många år sedan kändes de starka och träffande och jag ser tillbaka på dem som inspirerade och inspirerande reflektioner.
En snigel som deltog i en konstperformance under årets upplaga av Friktioner - Performancekonstfestivalen som Uppsala Konstmuseum ordnar tillsammans med SU-EN - kom mig att tänka pǻ klibbigheten.
Klibbigt, äckligt, och obscent är tre ord som bildar ett ackord i närmandet till snigelns spår av slem. För snigeln lämnar efter sig detta slemmiga spår som ett öppet sår där kroppen klistrat sig fast i världen. En kärleksakt i allegorisk efterbildning. Jag googlar förstås klibbigt. Det blir en intressant träffbild, som spänner från Kinesiska muren till Anais Nins Incestens hus. SAOB anger en första använding av ordet 1640 och förtecknar följande möjligheter att använda ordet:
och frågan är vad detta har med FRIKTION att göra. Sniglar brukade ju förr användas för att smörja navet på kärrhjul och man samlade upp alla sniglar man kunde finna, och förpackade dem i en plåtlåda på kärran så att de kunde pressas in mellan hjul och axel. Deras liv gick åt för att minska friktionen. Men samtidigt ger slemmet fäste åt det levande djuret på markens yta. Det är klibbigt med ett stänk av kättja.
En snigel som deltog i en konstperformance under årets upplaga av Friktioner - Performancekonstfestivalen som Uppsala Konstmuseum ordnar tillsammans med SU-EN - kom mig att tänka pǻ klibbigheten.
Klibbigt, äckligt, och obscent är tre ord som bildar ett ackord i närmandet till snigelns spår av slem. För snigeln lämnar efter sig detta slemmiga spår som ett öppet sår där kroppen klistrat sig fast i världen. En kärleksakt i allegorisk efterbildning. Jag googlar förstås klibbigt. Det blir en intressant träffbild, som spänner från Kinesiska muren till Anais Nins Incestens hus. SAOB anger en första använding av ordet 1640 och förtecknar följande möjligheter att använda ordet:
[KLIBBIG 1]1) motsv. KLIBBA v., 1 o. 2: som är l. kännes smetig l. som fastnar l. kommer ngt att fastna vid beröring; som klibbar; limaktig, smetig.
och frågan är vad detta har med FRIKTION att göra. Sniglar brukade ju förr användas för att smörja navet på kärrhjul och man samlade upp alla sniglar man kunde finna, och förpackade dem i en plåtlåda på kärran så att de kunde pressas in mellan hjul och axel. Deras liv gick åt för att minska friktionen. Men samtidigt ger slemmet fäste åt det levande djuret på markens yta. Det är klibbigt med ett stänk av kättja.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)