Buss 23 i efterdyningarna

Buss 23 är ett konstverk, även om jag inte är konstnär till yrket, eller använder bloggen som konstnärligt uttryck framför allt. Jag valde att använda en del av mitt personliga liv till ett konstverk, eftersom det liknar sådant som görs till konst idag. Det är en parafras och en tolkning på trender i dagens konstvärld där gränserna ständigt utmanas. Det ska således ses som ett konstverk, men det har nog fått sin avsedda effekt om man inte värja sig emot det, utan känner sig indragen, mer eller mindre mot sin vilja. Som betraktare hamnar du i en position som jag i egenskap av kritiker kan försättas i när jag tvingas att ta ställning till utmanande konstverk.

I dialoger med konstnärer fungerar mina rekonstruktioner som dialogiska gester. Ibland upplever jag att jag kan tolka vissa verk med en detaljskärpa som väcker gensvar hos konstnärerna. Vi kan föra djupa samtal om konstnärskapets mening och verkets potential. Ingenting är helt fastlagt i de här skapande processerna. Skapande och reception går i varandra. Vi sätter namn på saker och ger dem därmed ändamål och innebörd. De här sakerna ligger, i enlighet med samtidskonstens natur, på gränsen till vad vi kan uppfatta. Perceptionens mekanismer är skapade och anpassade till vardagssituationer och det är ofta väldigt förvirrande att kliva ut ur ned normala tolkningsramen för att kunna vända sinnet mot mindre välkända fenomen i den subjektiva världens utkanter och skymningszoner.

Som filosof och kritiker är det i konstens märkliga gränsfenomen jag finner min lust. Det gör att jag tränar upp olika sidor av min perception, så att jag uppfattar saker helt annorlunda än andra människor. Jag lyssnar efter övertonernas klang och rytm i kyrkklockornas spel och jag kan se ikonernas bildvärldar bilda levande rumslighet fast den är av annan art än fotografiens. I dessa randvärldar blir de invanda begreppen tafatta och de behöver skärpas genom upprepad användning i egenartade kombinationer. Så blir konstens dialogiska situationer till en sorts verkstad där språket prövas och tänjs för att motsvara lusten till det främmande som är en av konstens starka drivkrafter.

När jag alltså gör konst av mitt liv måste det ses mot en bakgrund av samtidkonstens strävan att gräva sig in i subjektivitetens djup, genom att blottlägga och dissikera de mest privata och personliga tänkesätten i offentlighetens ljus.

Dödsklagan och förlåtelse på gamla kyrkogården

Bild: "Anastasis", foto: Chora Church Constantinople 2007 013.jpg, Wikimedia Commons

Ikonernas bildvärld har ofta plats för ett alldeles svart hål. Antingen föreställer det underjordens öppning, eller så är det pupillen i de heliga gestalternas ögon som lämnas utan återspegling av världen.

Min faster Birgit Ståhl Nyberg arbetade med en stor triptyk under åren före sin hastiga bortgång. Den var en parafras på den kristna altaruppsättningen, men tillägnad den fackliga kampen. Jag upptäckte att Birgit hämtat en rad bildgrepp i den här framställningen från den bysantinska konstens bildrum. Jag funderade länge över saken och skrev till slut ett kapitel om Birgits bilder och den moderna ikontraditionen i min avhandling. Ingen av mina släktingar kunde bekräfta mina teorier om Birgits val av bildgrepp från ikonernas värld, men jag kunde finna en rad indicier i Birgits egna texter om bildkomposition, i hennes utbildning och i den moderna ikontraditionen som gjorde att hypotesen fortfarande verkar fruktbar. Även i Sovjetstaten levde ikonmåleriet vidare fick jag reda på, men då med den socialistiska statens hjältar i stället för religiösa gestalter i motiven.

I Birgits triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 avbildas i den vänstra delen kvinnor som bakar bröd, i mittpartiet Socialdemokratiska ungdomsklubbens utflykt till Gravasund 1927, med konstnären själv närvarande i porträttet av hennes gravida mor, och till höger avbildas några män som bygger väg. I framställningen av vägbyggarna finns ett stenblock där arbetarna sitter och poserar med sina spadar. För grunden domineras av en hand som griper om ett spadhandtag. Man ser stenens konturer brytas av handtaget så att en egendomligt hackig linje uppstår, som är typisk för den kristna traditionens gestaltning av bildrum före renässansen. Men även om stenen är väldigt mörk så har den ingen likhet med ikonernas svarta hål. En alldeles svart sten finns däremot i Framtiden på väg från 1981. Den påminner i sin grafiska renhet starkt om ikonernas öppning mot dödsriket, men bilden har annars inga bysantinska drag. Birgit dog i ett slaganfall 1982.

Girilal Baars framförde sitt verk Litanies in Zero Kelvin i portalen till det ortodoxa kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala, den 14 juni 2008, under performancefestivalen Friktioner II. Jag upplevde midnattskonserten som en ljudande och skinande ikon, där thereminens och röstens klanger vävdes samman med fragment av kulturhistoria i form av folkmelodier och texter. Mina glasögon hade gått sönder så jag såg väldigt suddigt, men detta förstärkte bara effekten av ikonostas. Jag sprang därifrån i mörkret, med musiken ringande i öronen. Jag skyndade förgäves till ett tåg som inte gick den här kvällen.

Kanske flydde jag från något. Minnet av min son som ligger på kyrkogården nära kapellet, eller minnet av omständigheterna kring hans död. Länge trodde jag att jag själv var död och vandrade kvar på jorden som en sorts dödens budbärare. När människor i min närhet dog på den här tiden (för 20 år sedan) drogs jag in i ett säreget tillstånd som liknade en stark drogberusning som varade i dagar i sträck. Jag kunde inte göra vanliga saker, utan gav mig ut på egendomliga slumpvandringar som förde mig till platser som jag bara kände från mina drömmar.

Jag har också ett skamligt minne från allhelgonanatten 1975 då jag tillsammans med en kamrat spelade på samma kyrkogård i en absurdistisk aktion. Någon, som befann sig i sorg, blev väldigt upprörd då och anklagade oss för att störa griftefriden. Min vän berättade då att hans egen far just dött och att han själv var sörjande. Men det var lögn, upptäckte jag senare, när pappans husbil stod parkerad utanför min väns bostad. Vårt tilltag hade heller inget annat motiv än att ställa till en scen på kyrkogården. Jag hade på den tiden inga tankar på Gud som något annat än ett hjälpmedel för en fientlig maktapparat.

Platsen och det konstnärliga verket drar fram en massa trådar ur mitt tidigare liv och skapar en symbolisk vävnad som öppnar sig mot döden. Den lysande portalen påminner mig om ikonernas svarta hål och jag ser det plötsligt var jag går. Min systers svarta cockerspaniel, Rocky(sic!), som höll på att äta ihjäl sig för en vecka sedan, ligger på golvet i fars sommarhus. Plötsligt en påminnelse om döden, som om min syster behövde komplettera bilden av den lyckliga familjen med detta svarta tecken. Jag frågar min svåger, när vi talar om svårigheterna att definiera konst, hur man kan känna igen god onkologi, till skillnad från olika avarter. Läkekonst, för min svåger, är när han kan få sina patienter att acceptera sin död. I hans gren av cancervården hinner de flesta av patienterna dö när han är borta på ett forskningsår som snart skall börja. Så nu ägnar han de sista veckorna på jobbet åt att säga farväl.

Nåväl, ikonernas svarta hål har ett förhoppningsfullt budskap. Det finns i bilderna för att påminna oss om Kristi nedstigning i dödsriket. Där löser han de fångna själarnas bojor. I de bysantinska bilderna kan marken vara översållad av de egendomligaste låsanordningar, när Kristus i sin mandorla befriar döda själar.

I Girilals Baars programförklaring till konserten heter det:

Litanies in Zero Kelvin skapades ur min önskan att närma mig döden och andlighet genom att återspegla gamla traditionella sånger, ofta ryska, genom ljudet av det gamla elektroniska instrumentet Theremin [...] Litanies kretsar kring temat förlåtelse, Hur kan vi förlåta och vem ska vi förlåta?...

Buss 23 (3) En levande familjehistoria

Jag inser att min väntan med att flytta hem sakerna från mamma bottnar i komplex, som dominerar mitt undermedvetna liv just nu. Det skapar en spänning som jag uppskattar. Mina handlingar färgas av en mystisk relation till okända kraftfält, som jag nu inbjuder att vara del av mitt liv. Kraftfältet håller på att ta gestalt som en slags familjekonstellation. Gestalter som min mammas farmor Maria Nerman (född Söderman, tidigare gift Thunman) och hennes andra man Henrik Nerman får belysning i samtalen med min mamma. Där drivs jag av en nyfikenhet och ett sökande efter en förklaring till varför jag inte förmår behandla mitt arv bara som ett antal saker.

Jag var på stiftsgården i Marielund på retreat, bjuden av församlingen. Breidagård hette platsen och var pensionat förr i världen. Där brukade mammas farmor bo och ibland var mamma och hennes familj där för att hälsa på. Det var därför som mamma kunde vägen ner till bryggan, när jag berättade om det första gången. Det väckte min nyfikenhet och jag hoppades få veta mer av mamma.

Jag frågade alltså mamma om hennes farmor. Hur var hon? Vad hade de för relation? Hur träffades de? Och mamma berättade.

Farmor var sträng, de var lite rädda för henne, och hon var noga med uppförande. Maria Nerman hade en stor lägenhet på Svartbäcksgatan 9. Ingången var precis intill en biograf. Familjen Thunman hälsade på henne varannan vecka och åt middag. Då fick flickorna turas om att sitta vid farmors sida. Där fick de lära sig att föra sig vid matbordet.

Maria Nerman var en rik och mäktig kvinna. Hennes pappa H W Söderman hade kommit vandrande till Uppsala från Österby för att göra lyckan. Han lär ha sagt: -"Jag känner på mig att det finns något att göra nere vid ån". Det fanns det. Han skapade en Ångkvarn, som växte till ett storföretag. Så Maria fick ett stort arv. Hon hade tre herrgårdsliknande bondgårdar som gick till tre av sönerna. Det var Henriksberg, Gråmunkehöga och Norrhällby. En dotter Anna gifte sig Nordlöf och hade ändå sitt på det torra.

Det var vad mamma hade att berätta och jag börjar reflektera. Plötsligt ser jag mig själv i fädrens spår. Hur jag sitter och skriver på min avhandling i Celsiushuset, som ligger granne med Svartbäcksgatan 9 där det nu är St Pers galleria. Att föreningen Verkstan, som jag var med om att skapa, fick sina lokaler på Svartbäcksgatan 15 i samma kvarter framstår som en del i en meningsfull struktur. Jag tänker på min vän Willy som bor nere vid ån och har så många projekt och en sådan skapande energi. Han är nog ganska lik Marias pappa. Han har också en meningsfull roll i mitt liv.

Nu ska människor från Verkstan att hjälpa mig med flytten och jag ska låna släpet av Willy, tänker jag och spelet börjar ta form.

En surrealistisk turne

Bild: "Vacker ved på Valegården" . Foto: kwn

Jag har haft en ambulerande utställning och surrealistisk performance. Cyklande med en jättekartong i handen har jag vinglat kors och tvärs i Uppsala på min cykel i konstens tjänst.

Jag deltog i Öppen Scen på Kafé Kurage under lördagkvällen. Det var lyckat. Där var matservering med pizza bakad i vedugn, improvisationsteater, musik, yogaövningar, modevisning och så jag. Lite kaos i början, men härligt hjärtevarm stämning, som fick oss att glöda av inre värme.

Jag läste en text och visade mina målningar som jag hade i en stor kartong lutad mot ett staffli. Texten hade jag på min bärbara dator och förstorade den så att bara tio rader syntes på skärmen. På det viset kunde jag röra mig friare och det blev faktiskt lättare att läsa också, fast jag var ett par meter från skärmen. Då och då fick jag förstås gå fram och bläddra på datorn, men det passade bra in i koreografin, för jag bläddrade på ett liknande sätt i målningarna genom att ta ned en i taget och lägga den på golvet framför mig.

Jag for hemifrån på förmiddagen med jättekartong och ryggsäck vinglande på cykeln. Jag ville visa mina bilder för far, mor och min vän Birgitta som har svårt att komma på min visning. Så ville jag repetera och få lite stöd också. Det behövdes. Första gången glömde jag att bläddra bland bilderna och jag satt på en stol vilket gjorde även läsningen stel. Pappa sa att han inte förstod något av texten. Han kan vara lite skeptisk av sig, så jag tog det inte så allvarligt. Men när jag visade min show för mamma var jag noga med att hålla hennes uppmärksamhet, hon har lite svårt med minnet. Jag fann ett rörelseschema som fungerade bra och bilderna bredde ut sig över golvet under uppläsningen. Mamma gillade det och förstod innehållet och det var såå skönt. Hos Birgitta gick det också bra, så jag kände mig lite orolig bara för det. Nu var repetitionerna avklarade och premiären återstod. Men det gick också bra till slut. Jag kom hem mitt i natten lycklig i mitt hjärta.

På Kafè Kurage 26 april

Bild: "Hunden och drakens hjärta" akryl 90x50 cm, kwn, foto: kwn


Ett inslag på Öppen Scen, Kafé Kurage på Föreningen Verkstan på lördagkvällen den 26 april kommer att bli en surrealistisk performance och installation av Kurt Wolmar Nyberg.

Jag kommer att visa ett antal målningar och läsa ett surrealistiskt manifest som utfördes som automatskrift under stark inspiration.

En liten BIG BANG teori
texten Online är tänkt att läsas förstorad så att man ser ett tiotal rader över hela skärmen. I Explorer och Firefox förstoras texten lättast genom att hålla ned "Ctrl" och trycka på "+" tills texten är så stor som man vill ha den.