Viksta - Vendel en sträcka två runstenar

Vid Viksta kyrka står en runsten U1061. Den är ganska enkelt utformad med tvåögleformat rundjur och en biorm. Två egendomliga detaljer förtjänar att betraktas särskilt. Rundjurets fot bildar genomskinliga överskärningar med biormens kropp, eftersom samtliga linjer är helt imålade. Biormens konturer förskjuts dessutom omotiverat när den korsar sig själv alldeles intill rundjurets fot. Se pilarna i bilden.

I Burunge, cirka fem km från Viksta mot Vendel, står runstenen 1140 med textsidan vänd mot ån. Den liknar stenen i Viksta, fast den är smalare och biormen är ersatt av ett utskott som motsvarar rundjurets framben i extremt utdragen form. Konturen av detta utskott går ihop med F-runan till höger under fötterna. F-runan närmast rundjurets bakfot utgår från djurets konturlinje där övre öglan korsas. Klicka på bilden för att se en förstoring.

En performance är

En performance är en publik händelse i ett kraftfält som skapats genom konstnärens intention. Således är performancekonsten inte en arena för kroppen som ett mörkt rum, utan ett öppnande av den svarta lådan i medvetandets ljus. Det är intentionen som sammanfattar konstnärens disciplin och ger medvetandet närvaro i händelsens minsta moment.

Buss 23 - avslutningen

Nu har jag alla mammas saker hemma hos mig. Det var ett äventyr att flytta dem. En nedstigning i inre rum som ackompanjerades av klangerna i verkliga möten som väckt mer längtan än jag riktigt kunnat hantera. Tack, alla vänner som hjälpte mig att iscensätta detta skeende i mitt liv.

Jag tänker på årummet vid dombron nu där fakiren Håvve hängde i vita underkläder med sitt röda paraply långsamt cirklande. En indisk ritual, ett offer och ett sätt att komma närmare Gud för att nå fram med en bön. En man upphängd i 12 krokar genom skinnet. En Kristussymbol, äldre än Kristus. Under kyrkans skugga hängde han som ett urgammalt vägmärke. Ja, Kristus gick en väg som var färdig för honom, skriven inte i bara i judarnas, utan i alla folks längtan till Gud, deras beredskap att öppna sig mot ljuset, en verkligare, sannare, godare värld av flödande fullständig kärlek.

Jag såg Oliver Stones film om Alexander den Store. Han besegrade perserkonungen Darius, tågade till Indien, byggde ett imperium som blivit förebilden för alla västerlandets krigarkungar sedan dess och dog i Babylon nästan 33 år gammal. En Kristusförebild han också.

Två resor ser jag. Fakirens inre upptäcktsresa och krigarkungens erövringståg är två sublima offerritualer som sätter vardagslivets värderingar på huvudet.

Så ser jag pilgrimsvandringen i detta ljus. Och min familjekonstellation, med sin starka relation till Fyrisån och kvarnen som blev ett litet imperium. Mamma visade mig en bild av en fest i Rikssalen på Uppsala slott. Där hade alla deltagarna anknytning till min morfars morfars livsverk Uppsala Ångkvarn. För mig är allt detta borta, men ändå inte. Jag har lite möbler och några tavlor som påminner mig om morfars gård, men samtidigt har jag kunnat konstatera hur nära mitt eget liv har följt mina förfäder i spåren. Nära morfars mammas lägenhet på Svartbäcksgatan fick jag en fristad under mina första vuxna år, när Föreningen Verkstan höll till i huset på Svartbäcksgatan 15. Och som av ett mirakel gjorde omständigheterna att jag fick vara med om en rituell fottvagning inne i St Persgallerian, kanske precis på den plats där mammas farmor hade sin lägenhet. Jag hade av en ren tillfällighet fått ett uppdrag av Susanna Åkerlund, som tog mig tillbaka till gamla spår som estetiker i samtidskonstens marginaler. Så jag åt middag på Slottet, inte i Rikssalen, men i ett angränsande rum på Konstmuseet där universitetets studiesamlingar visas. Alla deltagarna var hade anknytning till performancefestivalen Friktion II, och vi var koreograferade av Susannas starka vilja, och våra ord och handlingar som rituella manifestationer av en grymhetens dans.

I alla fall blev det min vän Willy och min bror Mats som, när jag slutligen överlämnade ansvaret över mitt liv tillfälligt till dem, lossade de neurotiska kedjorna i familjekonstellationen, så att jag kunde få möblerna från mammas våning hem till mig. Willy tog med mig på ett arbete, som gav mig självförtroende, eftersom jag kunde hjälpa till på riktigt och det gjorde det möjligt att be honom om en tjänst. Mats tog över besluten om lägenheten och kom överens med gode mannen om att vi ändå skulle försöka få lägenheten tömd. Sedan hjälpte han till med att köra bil och släp vi fått låna av Willy. Så tillsammans med mina söner Wolmar, Matthias och svägerska Eva blev vi en grupp på fem personer som i två bilar utförde den stora förflyttingen. Det kändes rituellt.

Det var den 22 juli som jag tog tag i återstoden och sorterade ut det som ovillkorligen måste slängas. Sedan ringde jag Willy och allt gick som av nåd. Efter en skön kväll av gemenskapande hade jag fått skräpet lastat på Willys kärra och kommit överrens om hur det sista lasset skulle komma ut till Örbyhus. Willy körde den här gången och fick tillfälle att möta de underbara människorna i målargruppen som över sommaren håller till i Sofias trädgård. Det blev också en känslomättad upplevelse fylld av minnen och mirakulösa sammanträffanden som bildar konstellationer. Därmed är alla sakerna hemma och jag öppnar ett nytt kapitel i mitt livs bok. Jag ser mig hädanefter som en del i min och andras familjekonstellationer, jag förnimmer rent fysiskt hur min roll och min varelse interagerar med mönster som ligger på djupet bakom människors tillfälliga masker. Jag är glad i detta för det är inte som omo mina vänner utplånas, utan de får djup i det att våra relationer växer och får djupa rötter.

Kalkbrottet i Lenaberg

Lenabergs kalkbrott är en spännande miljö som finns beskriven på Uppsala kommuns webb
Jag fann vägen till sist. Den låg precis där jag ritat in den på kartan. På den rätta vägen gick jag lycklig. Det växer smultron och hallon så att man kan fylla munnen med underbara bär. Vägen slutar vid en vändplats och där tar blåbärsskogen vid. Skön lättgången skogsmark med variation. Kompassen hjälper mig att fortsätta i vägens längsriktning tills det lyser vitt bakom träden. Det är häpnadsväckande. En magnifik stenhög ligger där och jag har gått spikrakt på målet den här gången.
-

Vägen vilse vandrar jag

hur gör man
en metafor
av apelsiner och tomater
som ruttnar
utslängda i en skogsglänta
när man går förbi
och bara anar färgerna,
men inte kan avstå
från
att undersöka saken närmare
och den inre rysning
som man känner då
på skogsvägen
ensam
och redan nästan vilse

Processionskrucifixet i Viksta

Det var härligt att sitta ned vid samtalsbordet i nyrenoverade Viksta kyrka. Dagen till ära stod kyrkans unika processionskrucifix från 1300-talet på bordet, så att vi kunde titta närmare på det.

Alldeles vid foten såg jag denna abstrakta framställning av det abstrakt framställda Deesismotivet: Jesus med Maria till vänster och Johannes till höger. Figuren till höger är något högre än den till vänster och det är en variant som förekommer även i tegelronamentiken på uppländska kyrkors gavelrösten. Jämför Tegelsmora och Kulla kyrkor

Det hängande korset i Viksta

Bild: "Triumfkrucifix" under triumfbågen i Viksta . Foto: kwn

Under triumfbågen står ett krucifix på en tvärbalk i Viksta kyrka. Det har satts upp på nytt efter att ha varit undanstoppat ett par hundra år. Antagligen har det varit gjort för platsen, trots att baksidan är ganska obearbetad. Det finns i alla fall förebilder från medeltida kyrkmåleri där baksidan av triumfbågekrucifixet är synligt.

Den 20 sept 2006 fick jag möjlighet att fotografera solljuset i kyrkan under timmen närmast solnedgången. Jag gjorde en presentation av det som går att se på http://kurt.plommon.se/15nov/ Bilden är tagen cirka 18.30 sommartid, alltså cirka en halvtimme före solnedgången.

Bild: Giotto(1267-1337), övre kyrkan i S. Francesco i Asissi, Fransiskus inviger krubban i Greccio, från Wikipedia Commons
Första gången jag såg den här bilden av Giotto hade jag svårt att förstå hur korset var placerat och varför det såg så grovt ut, men vi ser en scen som utspelas innanför korskranket. Det hängande krucifixet är riktat ut mot församlingen.

Nattvarden Tensta kyrka

I Tensta kyrka firade vi en stämningsfull mässa framme i koret. Kyrkväktaren bjöd oss till och med på klockringning i den senmedeltida klockan. Klangen ljöd vackert kanske förstärkt av valvens klangrum.

Efteråt fastnade jag framför "Den sista måltiden" på västväggen där Judas sitter framför matbordet. När jag skrev min avhandling jämförde jag två bilder från italiensk renässans med liknande uppläggning. Den ena i omvänt perspektiv och den senare centralperspektiviskt utförd.

Lena kyrka

Jag kom vandrade från Viksta via Tensta och möttes av det leende landskapet där kyrktornat sticker upp ur grönskan. Det var länge sedan jag var in i Lena kyrka ochnu passade jag på att ta en bild av koruppsättningen. Egentligen är det fönstren bakom altarskåpet som fångar mitt intresse. En klassisk trefönster grupp med två rundfönster över och allting omramat av en trappstegsornerad nisch. Hmm, här finns det mycket att fundera över. Orsaken till att fönstren är igenmurade är ett gravkor som byggdes 1717.

Altarskåpet är från 1491, tillverkat av Lars Germundson i Enköping. Det centrala motivet är "Anna, själv tredje", dvs Marias mor Anna med Maria och barnet i knät.

Vilse i Vattholma

Jag fick en impuls att pröva vägen över skogen till Lenabergs kalkbrott. Jag hade ritat in den på kartan hemma och trodde att jag memorerat den ganska bra. Det hade jag inte alls. Jag blev tveksam om avstånden och avtagsvägarna och valde fel. Så jag följde en skogsväg rakt ut i okänd terräng. När den tog slut fortsatte jag längs ett dike i gräs upp till axlarna. Om jag följde kompassriktiningen skulle jag komma på en väg efter 700 meter. Trodde jag och travade rakt in i moras och sly hoppande på stenar och balanserande över skogsdiken som inte borde funnits där om jag hade tänkt på kartan. Men alla vettiga tankar for rakt ut i snårskogen och jag travade på. Det var inte möjligt att vända tillbaka, för hur skulle jag då finna skogsvägen? Jag hade ju fortsatt i vägens riktning och som jag hoppades vinkelrätt mot vägen förbi kalkbrottet.

Emellertid kommer jag så småningom till ett bredare dike och en liten körväg. Den såg jag senare på kartan, men nu nonchalerade jag den och gick över diket på en bräda som jag fann utlagd. Sedan kom jag ut på öppnare marker, men älggräs och nässlor växte upp till axlarna även här och det var svårt att ta sig fram. Jag såg en kraftledning och tänkte att där har jag vägen. Så var det inte. Jag tvekade om jag skulle fortsätta upp i skogen på andra sidan. Kanske fanns vägen efter nästa kulle. Så jag travade vidare upp i skogen en bra bit innan jag besinnade mig. Det hade gått flera timmar och jag måste inse att jag var vilse, så någon väg skulle jag inte hitta med kompassriktningens hjälp.

Istället bestämde jag mig för att följa kraftledningen över inägorna. Det var varmt och jag var törstig. Bromsar svärmade runt mitt huvud. Växtligheten var lika snårig som någonsin och marken blev tuvig, så att jag inte visste var jag skulle sätta fötterna. Svetten rann i ansiktet. Jag tog upp mitt brandgula paraply och höll det högt för att få skugga. Det hjälpte bara lite. Jag stannade och bad en tyst bön. Sedan spanade jag ut över landskapet och såg att kraftledningen svängde i en vinkel. Kanske jag borde snedda mot platsen där ledningen försvinner i skogen. Där ser jag några kor och känner mig plötsligt lättad. Men det är mer än en kilometer dit, över tuvor och kanske sumphål. Tja, det fanns inget annat val, så jag tog mig fram och fann till slut en väg som förde mig till Kallmyra gård.

Där, vid grusvägens början, eller slut om man kom från Vattholma, fanns en stör med några riktningsvisare. Längs grusvägen var det fem kilometer till Vattholma. En visare i den riktning jag kom ifrån angav sex kilometer som avstånd till Rasbokil. Ytterligare en visare pekade in mot en skogsrunda. Men så fanns en extra pil mot Rom 5257 kilometer skulle det vara. Ja, det är ett pilgrimslandskap det här, med anslag för alla slags äventyr.

Det är klart att jag kände mig dum. Min vandring blev närmare två mil än fem kilometer och jag var vid stationen i Vattholma fyra timmar efter att jag lämnat den. Och då hade jag haft tur, som kom till sans och bad en bön och fick syn på några kor som fick mig att välja en väg som bar hem.

En gran på place de la Concorde

- Jag kände mig som en gran på Place de la Concorde, sade Kerstin Ekman, när hon berättade om sitt första besök i Paris på 50-talet. Det var i kvällens TV-program där hon också talade om Moa Martinsson och det nödvändiga underlivsperspektivet i hennes diktning. Viktiga texter kan kännas privata, för att det offentliga språket är behärskat av traditionella strukturer som kan förtrycka människor. Det är sådant som Kerstin Ekman brottats med i sitt senare författarskap.

Jag blev så innerligt glad att höra att hon har samma syn på Moa som jag. Så därför ska jag berätta om en läs- och samtalsupplevelse jag hade i våras, när jag presenterade Moas bok Jag möter en diktare, på församlingshemmets samtalskväll i Örbyhus. Jag läste upp några citat och så samtalade vi. De flesta närvarande var kvinnor, så bara komministern och jag företrädde det manliga perspektivet. Ett citat som jag tolkat helt annorlunda än kvinnorna i samtalet var det följande:

Läsklänningen var fortfarande min bästa klänning men hade till min stora förundran måst tagas in i midjan ett par gånger. (s 84)

Det handlar om Moa som skall fara till Stockholm sexton år gammal. Min tolkning var att frasens undertext handlade om hunger och hårt slit, men det visade sig inte vara en självklar tolkning. Kvinnorna såg det som en iakttagelse om puberteten, där den vuxna kvinnan har andra former än flickan. Jag kunde hålla med, eftersom jag själv hade en likadan upplevelse av att växa på höjden och bli mager från min ungdom. Ändå tror jag att Moa arbetar med ett ganska sofistikerat argument, som löper igenom hela boken och hundra sidor senare blommar ut i ett brandtal på de arbetslösas konferens 1927. Men innan det beskriver hon sitt möte med en skock kavallerister som under första världskriget passerar torpet där hon går med två barn i släptåg och kämpar med potatislandet.

Det var svårt att uppehålla en stolt hållning. Jag hade inte ett grand på mig mer än en skamfilad bomullsklädning. Hårflätan hängde på ryggen, ty det var för varmt att ha den uppfäst, och så var jag barfota. Dessutom vägde jag fyrtiofem men inte femtio kilo.
- Djäkla slyna – var hövlig, din jäntslinka, skrek de.

Hon talar om klänningen här också och hon understryker betydelsen av sin vikt så att ryttarnas glåpord blir begripligt. En jäntslinka ser hon ut som, fast hon är mor och ansvarig försörjare för sin familj. Sedan återkommer klänningen som politisk markör för extrem fattigdom. Nu är det med upprorets förtecken, ett politiskt medvetande som vuxit fram ur en fattigdom som tränger sig in på bara skinnet.

- Varenda trasa jag har på mig är lånad, började jag. Från särken till klänningen och skorna. De flesta arbetarkvinnorna kan inte ens få låna kläder, de får sitta hemma och svälta och tiga. Hur länge ska vi ha det så här? Ska vi gå i lånta trasor, ska vi äta tiggarbröd, se våra ungar svälta eller utnyttjas i omänskligt slit, då de är för unga, och avskedas så fort de kommer upp i artonårsåldern och kan tänkas begära lite mer betalt.

På bokens slutsidor möter vi åter denna känning, den fina som hon fick av syndikalisten och kämpen Ada Schiött.

Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.
Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg

[---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...

En slinga till Lenabergs kalkbrott

Sedan vill jag också pröva att finna en väg till Lenabergs kalkbrott. Där tog man byggmaterial till domkyrkans norra portal bland annat.

" Lenabergsmarmor.
Denna ljusa, ibland nästan vita marmor med rosa eller grå inslag, som bröts vid Lenaberg ett par mil norr om Uppsala var mycket uppskattad av Johan III och hans arkitekt Willem Boy. "

"JOHAN III:S SLOTT. Byggnadsarkeologiska upptäcker ger ny kunskap om det första Drottningholm." av TB, samt Stina Odlinder Haubo, Eleonora-Posten 3, 2007, s4,

googla lenabergsmarmor för mera kulturhistoriska notiser. En bra översikt med karta ger Cykla i Salstabygden av Kristina Berglund som står att finna bland artiklarna på hemsidan Kultur i Uppland

Tensta - Lena ny sträcka

Jag planerar att fortsätta ner till Lena kyrka i Vattholma.

Viksta - Tensta en sträcka

Vi prövar ett avsnitt av den planerade pilgrimsleden på måndag 21 juli. Då avgår vi från Viksta kl 10 och går till Tensta kyrka

Andlig klarsyn - kan den bli min?

Här är några personliga tankar kring veckans bibeltexter enligt svenska evangelieboken

Den senaste tiden har jag brottats med tanken att jag är som en blind. Jag ser ingen öppning i mitt liv, utan alla vägar känns stängda. Ändå går jag vidare och försöker hitta på saker att göra och lösningar för dagen. Det är inte alldeles tröstlöst, för ibland har jag bra stunder ensam eller tillsammans med andra.

En natt vaknade jag varm och med ont i magen. Efter lång väntan tog jag mig upp och tog en dusch. Sedan försökte jag med handpåläggning. Stilla lade jag handen över det onda stället och började röra den sakta i cirkel medsols. Jag kände efter och slappnade av och tänkte att snart skulle det ge med sig. Det tog sin tid, men jag hade något att göra, för till slut tog jag hand om ansiktet, benen och fötterna på samma sätt. Efter ett par timmar upplevde jag ett så stort kroppsligt välbefinnande att magsmärtorna tonade bort. Jag bestämde mig för att vara försiktig med maten nästa dag och somnade sedan.

En förmiddag ringde mammas gode man om sakerna i lägenheten. Jag förklarade att jag blivit förlamad och oförmögen att fatta beslut i saken. Samtidigt fick jag ett SMS. Jag hade glömt att gå till målarträffen med Rufsiga klubben, men det var bara att packa korgen och gå över till grannen Sofia, där vi skulle vara. Där målade vi och jag ventilerade mina svårigheter med mammas saker för vilken gång i ordningen vet jag inte. Elisabeth gav mig rådet att göra en lista över folk som jag kan be om hjälp i värsta fall. Ett personligt första hjälpendokument. Det är en bra idé, som jag ska jobba på. Kanske kan det på sikt bli lika bra som handpåläggnning mot ont i magen. Jag minns att jag gjort något liknande som ung. Då skrev jag listor över alla jag kände som betydde något för mig och gjorde olika symboler för vilken sorts relation jag hade till var och en. På det sättet kunde jag trösta mig, när jag kände mig ensam och övergiven.

Det var väldigt skönt i trädgården, där Sofia gjort en fin stenslinga för att avgränsa grusplanen. Så småningom kom vi att göra helande övningar. Sofia tog fram medicinkort med djur och jag drog ett par. Som vanligt tyckte jag att kortens budskap var användbara för mig. Ett bältdjur säger till mig att våga visa min känslomässiga sårbarhet, en präriehund säger åt mig att kommunicera med mina vänner. Jag kom på att jag hade en sten som kunde vara skönt att ha på bröstet. Den kom från Näsåker och jag hittade den 1998 på 4000-årsdagen av en solförmörkelse som ristades in i klipporna i Nämforsen av dem som var med. Jag lånade den till Elisabeth som låg i hammocken och och tänkte över utmaningarna i sitt liv. Så började jag prata om I Ching, som ingen av de andra kände till. Det är min gamla kinesiska spådomsbok, ett orakel som jag brukar rådfråga för min egen och mina vänners del. Hmm, nu börjar det hedniska bli rätt tydligt i mitt andliga liv. Jag har ju mina rötter i New Age mycket mer än de andra i målargruppen och här går jag kanske över gränsen, tycker jag själv. Men det känns skönt att ha en miljö där jag kan tala om allt, även det lite skämmiga och få perspektiv på det.

Att fråga I Ching i svåra situationer ligger farligt nära sådant som definitivt är förbjudet i Gamla testamentet. - Ni ska inte skada "er själva genom att följa andra gudar", säger Herren i dagens text, Jeremia 1:1-7. Saul, Israels förste kung, gjorde något liknande när Gud inte svarade honom, han gick till en spåkvinna som kallade fram profeten Samuel från de döda. Han fick därmed det svar han förtjänat:

Samuel sade: "Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David.

Saul hade förbjudit oraklens verksamhet för att utrota irrläror, men hade sedan själv förbrutit sig och därför blivit bortstött av Gud. Oraklet kunde sitt jobb att kalla fram andar, men hon kunde inte hjälpa Saul för det. Han hade förlorat den Ande som Paulus talar om att Kristi efterföljare har fått i Romarbrevet 8:14-17 'en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!"' Hur som helst, så rådfrågade jag oraklet I Ching angående min situation och fick besked att den var svår: Takbjälken i mitt liv håller på att rasa, eftersom den blivit tung på mitten och fästena har försvagats. En stor själ håller humöret uppe i en sådan situation och står fast intill döden, men de besinningslösa försök att ta mig ur situationen som jag håller på med medför bara olycka. Försök få hjälp istället för att handla på egen hand. Det är vad I Ching tycks säga mig. Som vanligt ett rejält, handfast och gott råd. Inte heller Bibeln påstår att lycka är allt i livet. Nej, Romarbrevet fortsätter i liknande stil:
'är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet'.

Bibeln och I Ching tycks inte motsäga varandra, lika lite som andeskådaren framkallar något annat än Guds budskap i gestalt av Samuels ande. Så hur är det egentligen? Kan jag acceptera båda källorna som uttryck för samma Gud? För mig har det varit ganska självklart att göra så. Jag tänker att Gud aldrig varit bara Abrahams barns Gud, utan att han har bidragit med den goda kärnan i alla religioner. Beskrivningarna i Gamla Testamentet handlar om en historisk verklighet, om hur kulturer och religioner kan gå fel och om Guds arbete att återupprätta människan med denna utgångspunkt. Gamla Testamenetet berättelser blev sedan den grund som Jesus hade tillgång till för att uttrycka andliga sanningar. Men hans lära var även för andra folk och i vår tid har andligheten globaliserats, så att alla möjliga andliga traditioner bildar grogrunden för andlig växt. Varför skulle Jesus inte kunna tala mot denna bredare fond? Inom New Age är tendensen att försöka se den goda kärnan i varje andligt fenomen som vi möter hos andra kulturer och låta den möta vår personliga tro i ett skapande möte.

Förmodligen är var och en tvungen att söka sin egen väg, för: 'den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den', säger Jesus i Mattheusevangeliet.

Läsning Åttonde Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Andlig klarsyn

Jeremia 1:1-7 (läs mer i Bibeln.se: jer 1 )

Detta ord kom till Jeremia från Herren:

Ställ dig i porten till Herrens hus. Där skall du ropa ut detta budskap:
Hör Herrens ord, alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren! Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats. Lita inte på lögner som "Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel." Men om ni verkligen ändrar era liv och era gärningar, om ni handlar rätt mot varandra, om ni inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan, inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats och inte skadar er själva genom att följa andra gudar, då skall jag bo bland er på denna plats, i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Romarbrevet 8:14-17 (läs mer i Bibeln.se: rom 8 )

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!" Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.


Mattheusevangeliet 7:13-14 (läs mer i Bibeln.se: matt 7 )

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Psaltaren psalm 119:30-35 (läs mer i Bibeln.se: ps 119 )

Sanningens väg har jag valt,
dina lagar har jag för ögonen.

Jag håller mig till dina lagbud,
svik mig inte, o Herre.

Jag löper den väg dina bud visar,
ty du har vidgat min insikt.

Visa mig, Herre, dina stadgars väg,
och jag skall följa den till slutet.

Ge mig förstånd att lyda din lag,
att hålla den helt och fullt.

Led min vandring efter dina bud,
den stigen går jag med glädje.

Läsning Kristi Förklarings dag

Jesus förhärligad

Andra Mosebok 40:34-38 (läs mer i Bibeln.se: 2 mos 40 )

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp - inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring.

Uppenbarelseboken 1:9-18 (läs mer i Bibeln.se: upp 1 )

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: "Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia." Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: "Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.


Lukasevangeliet 9:28-36 (läs mer i Bibeln.se: luk 9 )

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia" - han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: "Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom", och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.


Psaltaren psalm 89:12-18 (läs mer i Bibeln.se: ps 89 )

Din är himlen och din är jorden,
du har grundlagt världen och allt den rymmer.

Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över dig.

Din arm är full av kraft,
din hand är segerrik och stark.

På rätt och rättfärdighet vilar din tron,
nåd och trofasthet finns hos dig.

Lyckligt det folk som vet att hylla dig,
Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus.

De gläder sig ständigt över ditt namn
och jublar över din rättfärdighet,

ty du är deras styrka och glans.
Genom din ynnest vinner vi seger,

Läsning Sjätte Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Efterföljelse

Första Kungaboken 19:19-21 (läs mer i Bibeln.se: 1 kung 19 )

Elia gick därifrån. När han fann Elisha, Shafats son, var denne ute och plöjde. Tolv par oxar hade han framför sig, det tolfte körde han själv. Elia gick fram och kastade sin mantel över honom. Då lämnade Elisha oxarna och sprang efter Elia och bad honom: "Låt mig först gå och kyssa min far och mor till avsked, sedan skall jag följa dig." Elia svarade: "Gå tillbaka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?" Elisha gick tillbaka, tog de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare.


Första Korinthierbrevet 9:19-26 (läs mer i Bibeln.se: 1 kor 9 )

Allt för att vinna så många som möjligt
Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt - löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas.

Lukasevangeliet 9:51-62 (läs mer i Bibeln.se: luk 9 )

När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: "Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?" Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by.
När de kom vandrande på vägen sade en man till honom: "Jag skall följa dig vart du än går." Jesus svarade: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud." Till en annan sade han: "Följ mig!" Men mannen svarade: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." Då sade Jesus: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike." En annan man sade: "Jag skall följa dig, herre, men låt mig först ta farväl av dem där hemma." Jesus svarade: "Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike."

Psaltaren psalm 15 (läs mer i Bibeln.se: ps 15)

En psalm av David.

Herre, vem får gästa ditt tält?
Vem får bo på ditt heliga berg?

Den som lever oförvitligt och gör det rätta
och är sann i tal och tanke.

Den som inte går med förtal,
inte vållar sin nästa skada
och inte smädar sin granne.

Den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren.
Den som håller sin ed fast det står honom dyrt.

Den som inte ger lån mot ränta
och inte kan mutas att fälla en oskyldig.

Den som handlar så står alltid trygg.

Läsning: Den Helige Johannes Döparens dag

Den högstes profet

Jesaja 42:5-9 (läs mer i Bibeln.se: jes 42 )


Så säger Gud, Herren,
han som har skapat himlen och spänt upp den,
brett ut jorden med allt vad den alstrar,
han som gett liv åt människorna där,
livsande åt dem som vandrar på jorden:

Jag, Herren, har i min trohet kallat dig,
jag tar dig vid handen och skyddar dig.
Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk
till ett ljus för de andra folken.

Du skall öppna de blindas ögon
och befria de fångna ur fängelset,
ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

Jag är Herren, detta är mitt namn.
Jag delar inte min ära med någon,
inte min berömmelse med gudabilder.

Det som förut var är förbi,
nu förkunnar jag något nytt.
Innan det ännu spirat
kungör jag det för er.

Apostlagärningarna 10:37-38 (läs mer i Bibeln.se: apg 10 )

Ni känner till det som har skett i hela Judeen, med början i Galileen efter det dop som Johannes predikade: hur Jesus från Nasaret blev smord av Gud med helig ande och kraft och hur han vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld; Gud var med honom.


Lukasevangeliet 1:67-80 (läs mer i Bibeln.se: luk 1 )

Hans far Sakarias fylldes av helig ande och talade profetiska ord:

"Välsignad är Herren, Israels Gud,
som besöker sitt folk och ger det frihet.
Han reser för oss frälsningens horn
i sin tjänare Davids släkt,
så som han för länge sedan lovat
genom sina heliga profeter,
frälsning från våra fiender och alla som hatar oss.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet,
ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Han skall komma ner till oss från höjden,
en soluppgång för dem som är i mörkret
och i dödens skugga,
och styra våra fötter in på fredens väg."

Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.


Psaltaren Psalm 96 (läs mer i Bibeln.se: ps 96 )


Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång,
sjung till Herrens ära, hela världen!

Sjung till Herrens ära, prisa hans namn,
ropa ut hans seger dag efter dag!

Förkunna hans ära bland folken,
bland alla människor hans under!

Ty stor är Herren, högt är han prisad,
värd att frukta mer än alla gudar.

Folkens alla gudar är avgudar,
men Herren har gjort himlen.

Han omges av prakt och glans,
av makt och härlighet i sitt tempel.

Ära Herren, alla folkslag,
ära Herrens majestät,

ära Herrens höga namn!
Kom till hans förgårdar, kom med offer,

fall ner inför Herren i helig skrud!
Darra inför honom, hela jorden!

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.

Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,

marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla

inför Herren - se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Läsning Fjärde Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Att inte döma


Hesekiel 18:30-32 (läs mer i Bibeln.se: hes 18)

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

Galaterbrevet 6:1-7 (läs mer i Bibeln.se: gal 6 )

Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.

Lukasevangeliet 6:36-42 (läs mer i Bibeln.se: luk 6 )

Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

Psaltaren 62:2-9 (läs mer i Bibeln.se: Ps 62 )

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.

Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.

Hur länge skall ni ansätta mig,
samfällt storma an
som mot en lutande vägg,
en fallfärdig mur?

De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek,
med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

Han är klippan som räddar mig,
min borg där jag står trygg.

Från Gud kommer min hjälp och min ära,
Gud är min tillflykt, min starka klippa.

Sätt alltid din lit till honom, du folk,
öppna ditt hjärta inför honom.
Gud är vår tillflykt.

Friktioner II på engelska i separat blogg

Under de senaste dagarna har jag jobbat bara med att skriva om festivalen Friktioner. För att underlätta för eventuella kommentarer från deltagare har jag skrivit allting på engelska och lagt ut det på en separat blogg Friction II - the Aftermath. Den är inte riktigt heltäckande, men jag har i alla fall skrivit om de flesta av verken som visades.

http://friction-ii.blogspot.com/

Nya stigar mellan St Eriksleden och Storvreta

Jag gjorde en pilgrimsfärd idag och fick vara med om något viktigt. Jag konfronterades med mitt självbedrägeri vid bron över Fyrisån i Fyrisvall. Här går den närmaste vägen mellan Gamla Uppsala och Ärentuna kyrka och jag har cyklat den flera gånger för länge sedan. Tyvärr är det en privat väg som går genom trädgården och över förstutrappen till ett bostadshus. Jag borde ha vetat det. men ville inte minnas. Så jag hade gjort mig en föreställning om att vägen gick runt trädgården och var avskiljd från huset av en liten häck. En fantasi, ett självbedrägeri. För varje gång jag cyklade över gården här så skämdes jag. det minns jag nu. Men vägen var alldeles för lockande för att jag skulle avstå från att använda den. Så jag inbillade mig den diskreta häcken och blev lika förvånad varje gång jag kom till bron vid Fyrisvall. Nu hade jag ett omutligt sällskap med mig i form av prästen och pilgrimsledaren Rolf Larsson. Eftersom jag lurat mig själv hade jag försökt lura honom. Men här stod vi och jag fick se sanningen i vitögat.

Det finns en bild av Himmelsberget i en del medeltida framställningar. Där är den gyllene porten och innanför går människor med tunga bördor upp för en serpentinlikanande väg mot bergets topp. Man kommer rak i ryggen till den gyllene porten med sina fina kläder och blir insläppt. Men nu förvandlas situationen och plötsligt står man med en övermäktig börda som skall bäras upp till bergets topp. Bördan är ens egna brister och tillkortakommanden, synder och sorger i livet. Det är dem som vandringen uppför handlar om. Gradvis kan man konfrontera dem och lägga dem ifrån sig.

Pilgrimsfärden är inte en vandring i geografin utan i ett själens rum. De gestalter som man möter har en mening i ens andliga utveckling. Det är vad pilgimsfärden handlar om, enligt många gamla skrifter och berättelser. Det är därför man kan göra en pilgrimsfärd genom en labyrint utlagd på ett golv lika gärna som en resa till Nidaros, Rom, Jerusalem, eller Stantiago della Compostela. En kvinna i det vikingatida Sverige längtade efter att fra till Jerusalem. Denna dröm var tillräckligt viktig för att hamna som hennes eftermäle på en runsten.

Att möta sanningen och tyngden av ett självbedrägeri var en bra början på sommarens sökande efter en pilgrimsled mellan Gamla Uppsala och Vendel. Det blev också klart att leden måste dras genom Storskogen på andra sidan om Storvreta, för att undvika effekterna av den nya E4-dragningen.

Jag fick i uppdrag att pröva en väg över Tvärmyran på östra sidan om järnvägen. Man tar av från väg 290 vid Vallsgärde, fast åt andra hållet mot Hemringe, vid korsningen efter viadukten tar man till vänster mot Björkhaga och fortsätter tills vägenslutar i en cykelstig som går under järnvägsspåren. På andra sidan kulverten åt vänster följer några skogsvägar först till Tvärmyran, sedan i kanten av ängarna som ligger längs järnvägen upp mot Storvreta. Det kändes som en bra lösning, bitvis en mycket fin vandringsled.

Den vita kuben reversed

Arti Grabovski är skulptör. SU-EN beskriver hans verk som rock-performance. Det ligger något i det. På ett mångtydigt sätt. Hans vita vägg har volym i rummet. Det är som om vi såg skulptörens marmorblock och arbetet med att förverkliga dess inneboende potential. Det är nästan som att se helgonet Augustinus' skulptör som svettas med materien för att efterbilda idévärlden och manifestera människans frihet i konsten form. Den bildhuggaren förekommmer i helgonets estetiska manifest De Musica som skrevs på 400-talet.

Vi sitter bänkade som på teatern. Framför oss har vi den vita väggen och vi kan höra hur någon bakom den använder olika maskiner. Så sågas ett cirkelrunt hål upp och en arm kommer ut. Den utstrålar kraft och kompetens. Armen undersöker väggen runt hålet och försvinner ett ögonblick för att återkomma med en förklistrad schablon, som den sätter upp, för att därefter spreja över, så att när schablonen avlägsnats kan vi läsa ordet revers skrivet spegelvänt. Det är inledningen till en serie oanade händelser som i efterhand framstår som logiska i verkets egen logik och som under föreställningens gång håller publiken på halster hela tiden. Ingenting, eller nästan ingenting kan man räkna ut i förväg.

Väggen visar sig vara en stor låda, med ett kryphål som konstnären kan ta sig ut och in igenom. Den får märken av en serie genombrott mer eller mindre exakt formade efter trasiga tegelstenar, eller brutalt upprivna sår som sedan tråcklas ihop med tvättlina eller något liknande sedan konstnären borrat hål för sömmen. med samma lina har konstnären bundit sig själv för att på detta sätt handikappad klättra rakt igenom lådans genombrutna väggar.

I bakgrunden står en cementblandare och krossar flaskor. Dessa ger material till glasflisor som konstnären tafatt försöker kasta upp på lådväggarnas översidor. De ger en dramatisk stämning åt verket eftersom de kan falla ned i konstnärens ansikte eller skära upp hans bara fötter, när de faller ned på golvet.

En lyrisk logik tar form framför oss. Verket tycks ge en tolkning av konstnärens gestaltningsprocess till på ett grundläggande plan. Vi ser en skärm. I skärmen projiceras föremål, eller bara hålrum som tycks avsedda att vara öppningar mot världen eller inåt, men som lappas ihop med sömmar av tunt rep. Det är som om vi såg den osynliga kroppen skriva på medvetandets skärm. Ett fenomenologiskt manifest.

Tar plats

Jag vill skriva om tankarna hos den franske psykoanalytikern Jaques Lacan. Om signifiantkedjans insistens, som utgör hans motpol mot närvarons metafysik i den samtida existensialismen. Vi har inga belägg för möjligheten av en ren närvaro, menar Lacan om jag tolkar honom rätt. Istället är det tecknen som tar plats i världen i kraft av sina inneboende grammatiska strukturer.

I alla livet situationer är det signifianterna som ger form åt världen och i egentlig mening äger rum. Livsvärldens formationer är redan skrivna i kroppens mörker när de träder fram på Nuets scen. Det är det som gör oss till fångar i, eller fuktionärer i förhållande till våra personliga historier, när upprepningsautomatimernas spel tar tag i vardagsdramat och ger dem prägel av evighet.

Melt - did it Take Place?

In june 14, the well known performance artist Anna Berndtson presented a political statement through her work Melt at the Museum of Art in Uppsala.

But did the performance really take place, or rather, was it unheard of in the scandalous sense that is the hallmark of a good piece of performance Art? How did the work contribute to the general theme of the Friction II festival? Or, from another point of view, how did the work contribute to the discussion of global warming?

In order to address these questions it seems necessary to twist interpretation beyond the work as superficial Art World event, and to involve the spectator as well as the artist in the choreographic intention of the Festival.



To be continued