De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta.
Psaltaren 102:27
Så skriver psalmisten. Det är sannerligen en klagosång om livets svårigheter denna psalm 102. Ett vittnesbörd av ett slag man sällan hör idag. Nästan förbjudna tänkesätt är denna gamla bibliska klagan. Jag orkar inte äta, kan inte sova, törstar som en uggla i öknen, det här är uttryck som beskriver yttersta isolering och desperation. Sådana här känslor ska man väl inte behöva ha? Det borde finnas mediciner. Så är det lätt att tycka inför den här texten.
Men bönens tilltal vittnar om ett hopp och en möjlighet att överleva, genomlida, längta sig igenom svårigheterna, för att man har någon att tala med. Gud. Vittnesbörden har i sig ett tilltal. Psalmen som sparats genom årtusenden ger uttryck för ett hopp. Mänskligheten överlever. Hela tiden kommer nya generationer. De lever ibland i djupaste förtvivlan, ibland i lycka och triumf. Trygghet och goda vanor omväxlar med krig och självdestruktiva mönster. Allt finns och upprepas genom tidsåldrarna.
På det sättet blir rösten som ropar i öknen en vän. En vän som vi kan behöva ibland, som påminner oss om att det finns fler som levt igenom stora svårigheter. En vän som tycker att livet är värt att hoppas på. En som tyckte det var viktigt att få berätta.
