Men om en björn

Men om där nu i mörkret funnits en björn, vad skulle jag tänkt och känt och drömt. I skogen står jag och ser upp mot himlen där tusen starka stjärnor glöder mellan svarta trädkronor och jag känner mig alldeles trygg. Kanske fanns det en björn i trakten, men den var inte i rörelse där jag var. Men om björnen varit där och jag fått höra hur en gren knäcktes i det svarta mörkret i undervegetationen, vad skulle jag då... Det är hur människan beter sig när hon hamnar i besvärligheter som visar hennes rätta natur, tycks Thomas a Kempis mena i sin lilla handbok till klosterbröderna som bär titeln Om Kristi efterföljd. Det var nu inte den här nattens problem, ty jag stod där och kände mig omgiven av änglar, så trygg och lycklig var jag som följt mitt hjärta och gått ut i skogen för att sova under stjärnorna. Och jag var tacksam mot dessa väsen och för den nåd jag fått att ha dem omkring mig, så för mig var allting annorlunda. Jag kände inte rädsla eller ånger, utan vilade i försynens famn. Det var ju kanske inte alls vad jag förtjänade, men nåden var större än jag kunde drömma om. Det var som om jag mött himladrottningen Maria och blivit innesluten i hennes skyddande mantel. Jag, som själv väckt björnen i mörkret utanför en medmänniskas trygga nattläger, får nåden att sova tryggt i markerna och att be mina böner utan prövningar. Jag känner mig skamsen, men befriad, och hoppas att jag lärt mig något. Människan kan vara god i prövningens stund och innesluta i sina böner också den man som går med björnar över tallhedarna.

I Dig möter jag Gud

Tag emot min kärlek. Jag är en stark själ som älskar trofast. Jag vill infoga dig i mitt livspussel på något sätt, men det finns ingen självklar form som jag ser det. Mitt liv utvecklas i väglöst land och jag tar tag i de uppgifter som hamnar i min väg, men jag vet inte alls vart det bär. Det är en gåva att leva i kärlek, jag känner mig förälskad och kan ta emot kärlek från så många håll. Här är mitt hjärta. Lyssna på det en liten stund.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mera, men jag fortsätter och låter tangenterna gå under fingertopparna. Det liknar vandringen på en stig som man kan gå i mörkret. Det finns säkra platser för alla fingrarnas nedsättning och för varje steg på tangentbordet växer det fram en text framför mina ögon, utan att jag behöver se vad fingrarna håller på med. Ja, ögonen uppfattar texten och tankarna som dras fram ur det omedvetnas mörker får styra händernas aktiviteter. Det är en resa i de imaginära tidsrummen.

Jag tänkte på det när jag stod under den ljusa natthimlen i en gallrad tallskog i norra Hälsingland härom natten. Jag tittade upp på alla de glödande stjärnor som aldrig får chansen utan mörkret på jorden. Dagsljus, lampor, ja till och med månsken får dem att blekna och stiga undan. Men här hade jag hittat en plats där jag kunde vara tillsammans med stjärnorna. Natten var vänligt varm. Jag tittade in i det absoluta mörkret i den omgivande skogen och kände mig alldeles trygg. Då tänkte jag att jag den natten befann mig i direkt anslutning till tre helt skilda tidsrum. Jag hade nyss vaknat ur en intensiv dröm, jag stod i skogen intensivt medveten om min närvaro i världen i denna främmande skog och jag kunde i mina tankar röra mig i min vanliga verklighet. Nu sitter jag och skriver om denna händelse som var så symboliskt och känslomässigt laddad för mig och det innebär att jag distanserar mig till händelsen, samtidigt som den blir ett kraftfält för samspelet mellan mina tankar och händernas aktivitet som föder fram texten på skärmen. Ett minne, nu nedskrivet och verksamt i en elektronisk miljö som snart blir en del av mitt kontaktyta på webben. Tanken om tre världar ständigt samspelande i människans liv. Dessa dimensioner är kanske universella: Drömmen, tanken och sinnevärlden. I den världsväv som utvecklas ur deras samspel framträder de bärande symbolerna, med vilka vi fattar världen som värld.

När jag älskar är du i mina drömmar, mina tankar och min sinnevärld. På olika sätt tar allt som jag upplever i dessa dimensioner stöd i relationen till dig. Du sätter an den ton som jag möter världen med. Så skapar du mig, så att jag kan växa och förändras bortom mina egna gränser. Det är kärleken i ingenmansland, som vindspejare i tomrummet mellan starka maktsfärer. Mellan två symboliska verkligheter rör sig en sakta vind och jag sträcker ut alla mina sinnen för att uppfatta minsta förändring.