Men om en björn

Men om där nu i mörkret funnits en björn, vad skulle jag tänkt och känt och drömt. I skogen står jag och ser upp mot himlen där tusen starka stjärnor glöder mellan svarta trädkronor och jag känner mig alldeles trygg. Kanske fanns det en björn i trakten, men den var inte i rörelse där jag var. Men om björnen varit där och jag fått höra hur en gren knäcktes i det svarta mörkret i undervegetationen, vad skulle jag då... Det är hur människan beter sig när hon hamnar i besvärligheter som visar hennes rätta natur, tycks Thomas a Kempis mena i sin lilla handbok till klosterbröderna som bär titeln Om Kristi efterföljd. Det var nu inte den här nattens problem, ty jag stod där och kände mig omgiven av änglar, så trygg och lycklig var jag som följt mitt hjärta och gått ut i skogen för att sova under stjärnorna. Och jag var tacksam mot dessa väsen och för den nåd jag fått att ha dem omkring mig, så för mig var allting annorlunda. Jag kände inte rädsla eller ånger, utan vilade i försynens famn. Det var ju kanske inte alls vad jag förtjänade, men nåden var större än jag kunde drömma om. Det var som om jag mött himladrottningen Maria och blivit innesluten i hennes skyddande mantel. Jag, som själv väckt björnen i mörkret utanför en medmänniskas trygga nattläger, får nåden att sova tryggt i markerna och att be mina böner utan prövningar. Jag känner mig skamsen, men befriad, och hoppas att jag lärt mig något. Människan kan vara god i prövningens stund och innesluta i sina böner också den man som går med björnar över tallhedarna.