Tre Mariabilder

Här är tre Mariabilder. Den första är Maria i Tegelsmora kyrkas altarskåp. Hon håller ena handen under sitt bröst och ser upp mot Kristus som tronar full av sår. Jag antar att hon föreställer Den ammande Maria som avbildas i skulpturen på Historiska Museet i den andra bilden, men att två olika situationer satts samman. Jesusbarnet har redan vuxit upp, dött och uppstått, fast Maria samtidigt räcker fram bröstet åt honom att dricka. Den ammande Maria har med flykten till Egypten att göra, pilgrimsfärden i Jakobs efterföljd. Den tredje bilden av Maria är en blyertsteckning av Maria och barnet, som verkar vara några årredan och sitter i mors knä. Marias nakna bröst i altarskåpet ser oändligt ensamt ut.

Jag försöker i min teckning rekonstruera de utplånade dragen i bilden av detta barn i en kvinnas knä. Utgångpunkten är en Mariabild, men långsamt går det upp för mig att jag kanske håller på att lyfta fram en sorg, en förlust i form av barnet som gick förlorat. Det är inte längre min förlust, utan en sorg som jag delar med så många.

Idag fick jag lära mig om ett främmande gravskick som fanns i Sverige, innan man på sjukhusen började kasta döda barn i soporna, som man ville göra med min son Henrik. Tidigare kändes problematiken mer akut. Man ville inte skylta med döden, så döda foster kunde inte begravas. Man ville inte heller vanhelga döden på det sätt som senare blev accepterat under en period. Så man stoppade barnliket i kistan tillsammans med en vuxen som skulle begravas.

Det är egendomliga saker som kommer fram, men det är inte det väsentliga. Istället känns det som om arbetet med att ge det förlorade barnet en gestalt är universellt och väldigt nära det rent mänskliga. Sorgen har faser då smärtan tar med den älskades ansikte in i glömskan. När man inte orkar sörja går sorgen sin väg och bär med sig ett förlorat ansikte. Det finns kvar som en frånvaro, med en egendomlig motståndskraft. Den utplånade ytan lyser med sin tomhet.

Jag köpte ett hjärta i rakubränt lergods av Elisabeth. Jag visste med det samma att det hjärta jag ville ha var ett som hon ville kassera för att en flaga av glasyren fallit bort, eftersom två hjärtan smält samman i ugnen. På mitt hjärta finns en vit fläck, som vittnar i mitt liv om en förlust. Som påminner mig om den inre dialog jag förde med min nu döda son och hur jag satt med hans kropp i min famn och tackade honom för att han kommit och kämpat så utan att släppas in i världen.

DET KÄNNS som om mitt döda barn vittnar om mitt liv. Jag kommer inte in i livet, utan förblir i marginalen, ständigt beredd att säga tack nu går jag. DET KÄNNS som om varje gång jag försöker tala om att jag behöver något får jag påminnelsen om att jag inte kämpat mig igenom svårigheterna och att det finns starka krafter som kommer att gå till rätta med mig om jag ens försöker.

Jag är inte ensam om den känslan heller. Många mänskor lever halvt utplånade, som bleknade fläckar i familjeporträtten. Jag kramade en man häromdagen som så på mig med sorgsen blick och sa:
- Det känns inte som om det finns någon plats för mig i världen.
Jag ville, men kunde inte trösta på annat sätt än att vara stilla en liten sekund.

Till Järn Hans

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.

Vägen till Nådens vågskål

Jag målar labyrinter. Det är meditationer kring pilgrimstemat som en resa inåt. Här är allting återkomster. Det finns inte någon linje som inte spelar den dubbla rollen av insida och utsida två gånger. Som i mitt liv när jag känner igen mina minnen i försoningens spegel, när jag nu möter liknande situationer med en ny utrustning. Jag ser världen i Nådens vågskål och det är Yttersta domens närvaro här och nu, från evighet till evighet. Jag visste det inte förut, men tror det nu, att det är Nådens vågskål vi som möter i våra vandringar, på nytt och på nytt, tills domen inte längre är någonting att vara rädd för, utan ett verktyg för tillit och förnyelse.