Till Järn Hans

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.