papegojan, akvarell, KWNSom ett drivande skepp, en kapare i okända vatten, fast i mörker och kamp mot naturens överlägsna krafter. I natten skriver jag mig fram mot morgonrodnaden. Det kommer en ny dag och vandringskängorna ligger vid mina fötter som löften.
I kväll läste jag ut boken Pirater, som min dotter lånat på biblioteket i Tierp. Hon sa att jag måste läsa den, så det har jag gjort. Med glädje måste jag tillägga. Efter en något famlande början blev berättelsen lika levande som en äkta 1700-tals roman. Men varför känner jag igen mig så. Säg inte att jag läst boken förut! Den kanske liknar en annan bok. Fanny av Erica Young?
Kanske är det berättelsens magi som driver som en dröm tvärs igenom rumtiden. Alla berättelser öppnar sig mot varandra i en labyrint. Snarare en gordisk knut. Det som binder världen i dess form är alla berättelserna som väver samman i en olöslig förening.
Jag driver genom århundradena sjunker in i 1400-talet i Vendels kyrka. Finner de gamla vägarna genom en blandning av envishet, hjälpande händer och intuition. Så självklart det är att vägen mellan Örbyhus och Vendel följer den gamla landsvägens sträckning. Det är på medeltidens vägar vi finner våra nya stigar och jag ser framför mig hur korta sträckor röjs av så att de gamla vägrenarna åter får famna vandrarens stav. Jag har funnit en pilgrimsfärd till Jerusalem där en sextonårig pojke från Örbyhus var med. Året var 1425 då 150 ädlingar från Kalmarunionens riken följde kung Erik av Pommern till den Heliga graven där några av dem dubbades till riddare. Portalen är berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar