Om världens skinn

Sedan jag blivit frälst började världens fenomenologiska yta förändras för mig. De religiösa erfarenheterna påverkar mina förväntningar på livet. Jag tror på det som jag läser om i bibeln. Människors upplevelser av änglarna, den heliga anden, mirakel och Guds tilltal lämnar mig inte längre oberörd. För mig har världen  blivit mening, snarare än materia. Jag anar ett budskap under händelsernas ytskikt. Budskapet är det som jag upplever i världen. Så världen kan inte längre bekräfta materialismens grundteser. Världen har istället blivit en vävnad av sagor som vi berättar för varandra.

Jag ser en dramatisering av en vetenskaplig syn på fortplantningen på min TV. Det är en film om människans tillblivelse där berättarrösten förmedlar ett darwinistiskt perspektiv på spermiernas resa från mannens kön till kvinnans livmoder. Massdöden på denna resa tolkas som naturens sätt att sålla fram den starkaste individen. Det är som en tävling med en enda vinnare, den starkaste, som får para sig med ägget. Men jag uppfattar inte längre den här skildringen som en redogörelse för fakta, som jag skulle ha gjort förr. Nu avlyssnar jag den som en myt. Den har framför allt mening. Avsändarens mening att få oss lyssnare att dela ett perspektiv på världen. Det är ett grymt perspektiv. Tävling och inte samverkan styr den värld som vi kan se genom berättelsen. Massdöden av svagare individer är naturens lag. En ond saga är det. Men lyckligtvis är det inte den enda myt som finns i världen. Jesus finns och hans väg visar fram möjligheten av en annan värld.

Låtar av Charlotte Magnusson

Bilden: Blåa blomma. Foto KWN

Jag har fått några låtar att lyssna på av Charlotte Magnusson. En av dem finns på hennes Myspace. När träden skjuter skott heter den.

De är som medeltida ballader de här sångerna. Hämtade från de förbjudna trakter i själen som 1800-talets estetik stämplade med äckel. Dödskallen och benpiporna vittnar om livet mest motståndskraftiga märken. Som ritade i sten. Våra ansikten utan köttets mjukhet och levande kraft.

Charlottes röst vågar  gå rakt in. långsamt. Ligger och vilar i smärtan, ryttlande på stället i en isblå rymd. Likt runristningarnas ornamentala slingor är det i stämsången. Det är ett sorgearbete, universellt som en Pietá. Jungfruns tårar över alla kvinnors öde, när hon sitter med sin döda son i famnen. Sätter an strängarna med strupens luftström och världen i vibration till ordens klagan. Sedan tystnaden, harmoniken i en fras av stillhet mellan anfallen.

Jag vill bara bejaka svärtan i de här sångerna. Ja, jag vill säga ja till Domaren, under altaret. Tag min hand och kom ut ur mörkret, så att orden kan befria. Dig och oss ska orden dansa med på torget, framför katedralen, mellan månglarnas tält och alla ska höra. Det skall vara uppenbarat. Sådant som vi bara sökt och flämtat efter, när vi vridit oss på golvet, efter att det allra värsta har hänt oss. Sådant skall bli till sånger om livets kraft att födas på nytt. Alltid och ur alla våra erfarenheter.

Kalender

Jag satte ihop en kalender av fotografierna från Museum Gustavianums föremålsarkiv. Den blev en fin lösning för att presentera texterna ur jubileumskalendern för Vendels kyrka. Det ledde till att jag började arbeta med presentationer av runkalendern i olika sammanhang. En dag for jag till barnverksamheten i Vendel. Det var fyra öppna och intresserade pojkar på fritidsverksamheten. De undrade över mitt skägg och jag berättade att jag vill se ut som männen i kyrkmålningarna.  De förstod vad jag menade, så jag antar att de brukar titta på bilderna när de är i kyrkan.

Jag provade en idé för att göra runstaven intressant.  Jag klippte ut och satte samman en runstav i helfigur som motsvarar kalenderutställningens. Jag hade några utskrifter  av kalenderbitar som jag gjort tidigare. Dessa klippte jag rent så att de blev som pusselbitar och lät barnen leta efter bitarnas rätta plats på staven. Vi satt runt ett bord och samtalade samtidigt om kalender och helgon. Jag berättade historien om S Lars som symboliseras av ett halster vid 10 augusti. Han grillades till döds, men undflydde plågorna genom sina böner, så att han helt lugnt kunde dö med orden: "Nu är det dags att vända på steken". Att kristendomen segrade över bödlarna, genom att lida utan motstånd, blev ett sätt att se på historien. Ett annat synsätt handlar om att minnas ett datum med hjälp av drastiska berättelser.

Så berättade jag om att kalendern startades under Julius Caesar och att årets mörkaste dag när Jesus föddes var den 24 december. När kristendomen införde den romerska kalendern var 21 december årets mörkaste dag och när kalendern kom till Sverige var vintersolståndet 11 dagar före jul som i visan Lusse lelle. Sankta Lucia är ett exempel på ett känt helgon. Förr i världen räknade man dagar före och efter helgondagar i stället för dagens nummer i månaden som vi gör nu. Så det gällde att komma ihåg helgonen.

Vi jämförde runstaven från 1600-talet med en plansch från 1700-talet. Vi pratade om runorna och att man kan skriva dem fram eller baklänges och spegelvänt. Jag berättade och visade att jag gjort om runorna på min egen runstav för att sju dagar skulle få plats på bredden av min tumme.