måndag 25 oktober 2010

Resan till Norrhällby

Äntligen lyckades vi komma ut till Norrhällby på besök. Det regnade och höstlöven lyste vackert överallt. En paradoxalt glädjefull tid. Jag hade lovat mamma att vi skulle fara ut och hälsa på Ulla-Britta. Men jag hade inte lyckats förbereda något. Det blir för stora projekt att ringa i förväg och boka med personalen på boendet. På morgonen försökte jag förgäves finna numret till Karl-Johansgården. Till slut for jag ändå. Det var tur. När jag kom satt mamma i matsalen och åt. Hon var ganska pigg. Förmodligen lite förväntansfull, för jag hade lovat att vi skulle åka idag. Vi behövde en rullstolstaxi. Ertan trodde att det kunde vara svårt att få tag på med kort varsel. Men han hjälpte oss med en lista på färdtjänsttaxibolag. Det fanns en taxi som kunde ta oss i båda riktningarna. Han körde en nybyggd väg som kommer ut på Östhammarsvägen vid Skäve gård ungefär. Sedan såg det ut som vanligt. Jag kom att tänka på mina cykelturer ut och hem från Dyvlinge. Det är så länge sedan nu. Efter svängen före Jälla var vi inne på den lilla vägen mot Norrhällby. Den har fått många andra konkurrenter i  mitt sinne, efter allt vandrande längs pilgrimsleden. Den lilla vägen kunde vara mellan Viksta och Tensta, eller någon annanstans i Uppland. Men en egendomlig fröjd fyllde mig i alla fall, när jag sa gårdarnas namn till mamma. Hon satt i sin rullstol fastspänd i mitten av taxibussen. Hon ser nästan inget längre heller. Men nu vill hon gå till optikern. Kanske hinner vi med en starroperation, så att hon kan se igen.

Gården såg liten ut. Taxin körde nära huset och chauffören rullade ned mamma för rampen. Vi försökte ta in henne genom verandadörren, men kunde inte öppna båda dörrhalvorna. Till slut kom vi in genom köksdörren och rullade genom huset till salongen. Där hade Ulla-Britta dukat upp till te och kaffe. Efter en stund kom Pia, Otto och Vejne ned och fikade med oss.

Nu kom vi in på gamla tider. Jag berättade att jag talat med mamma om Pojken, den vita samojedspets som var familjens hund när mamma var liten. Ulla-Britta tog fram en tavla med ett par låga hus, alldeles vid ån. Här på Östra Ågatan 87 bodde familjen på trettitalet. Så när mamma var tio år var det huset vid ån som var hemma. Härifrån brukade hon gå söderut ända ned till bron mot Ultuna med Pojken. (På TV går ett program som jag såg med barnen på 90-talet. Det heter Dårfinkar och Dönickar. Om jag kan så ska jag köpa serien som DVD. Det handlar om en bohemisk familj som glömmer sin hund när de flyttar. Hunden är nog en vit samojedspets, precis som Pojken. I sista avsnittet har han hittat till famljens nya hus. Simone som år tio år blir glad igen.) Det fanns mycket att se längs ån. Här fraktades saker hela tiden, så det var fullt av båtar. På Kungsängen kunde det vara fullt av kungsängsliljor. Då plockade mamma några och tog dem med hem. Det kan man inte göra längre. Nu är de fridlysta. I alla fall flyttade familjen sedan till Dragarbrunnsgatan 75. Husen vid ån var för fuktiga, så de revs. Nu för tiden är det en bara remsa av gräsmatta där, framför Ångkvarns gamla byggnader. Nu vet jag varför det blivit så.

Ulla-Britta har en fotobok med bilder från det gamla Uppsala. Där finns huset på Dragarbrunnsgatan med. Man kan se fönstren på vindsvåningen. Sedan visade hon bilder av mormors föräldrar Signe och Ludvig. På en annan bild är mormor med som barn tillsammans med sin mamma och mormor. Mammas mormors syster Ingrid är också med på bilden. Hon kallades alltid moster Ingrid, fast hon egentligen var gammalmoster. På andra fotografier som Ulla-Britta tog fram finns morfars pappa och hans pappa som var präst i Grangärde i Dalarna. Det var prästen som tog namnet Thunman, efter gården där han bodde som hette Tun. Vi tyckte att Ulla-Britta skulle skaffa sig en dator för att skriva ned sina minnen.




Visa större karta



Inga kommentarer: