Friktioner, andlighet och empati - andra försöket

Performancekonstfestivalen i Uppsala 2010 landade i spelrummet mellan avsikt och slump, konst och natur. Starka upplevelser tempererades ofta av medkänsla som kom till uttryck på olika sätt. Festivalen tog plats mitt i Uppsala. Samtidigt utspelades allt på ett egendomligt sätt utanför världen. En bild är kanske den bästa sammanfattningen. En snigel uppträdde i konstnären Jason Lim's knä. Den rörde sig mycket långsamt i en perfekt koreografisk harmoni och lämnade ett slemmigt spår efter sig.

Performancekonsten vill sätta vardagens tolkningmönster åt sidan och förmedla unika och starka förnimmelser av närvaro utan förklaring. Det är ett patos som konsten delar med moderna filosofiska undersökningar. Också de flesta andĺiga traditioner använder ritualer som förflyttar människans uppmärksamhet ut ur det vardagliga för att gå renare källor till mötes. Andlighet, filosofi och konst kan mötas vid gränsen till den vardagligt materiella tillvaron. Friktioner i samspel med andlighet mot en klangbotten av empati mötte årets festivalpublik. Spännande perspektiv uppstod.

Festivalens curator SU-EN hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt. Vi importerar bara vad vi vill ha, inte hela paketet, om vi tolkar all konst med filter som etablerats i den västerländska kulturen. Hon tycker att  vi ska vara medvetna om den kulturimperialism som råder överallt. Då kan vi uppfatta en friktion mellan kulturer och kontexter som är intressant. Performancekonst är en undersökande och djupt personlig konstform.

Speciellt för årets festival är samarbetet med Uppsala Domkyrka kring temat Andlighet. Många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan har varit en del av förberedelserna. Konstnärerna representerade också flera olika andliga traditioner. Festivalen blev på det sättet en yta där verken samspelade mot en klangbotten av ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blev sammanstötningar där nya saker kom till uttryck. Ur köttets mörker trädde regelverk fram. De kunde kännas ljuvligt harmoniska, eller fruktansvärt sublima.

Ett performancekonstverk skapas å ena sidan i sammanstötningarna mellan konstnären, kroppen och världen. Å andra sidan växer  verket vidare och tar form i publikens reception och minne av verket. Vi kan bära länge på frön som verket sått. - Det luktar lök. Två unga kvinnor sitter framför domkyrkan och skalar ett berg av lök och samlar sina tårar i ett kärl. -  Minnena kan vara fascinerande meningslösa, eller hårda och störande.  Om de hittar fäste i viktiga erfarenheter kan de plötsligt gro och skapa en levande förändring. I mötet med erfarenheten uppstår den friktion som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast och gripa tag i något. När vi tolkar ordet "friktion" på detta sätt, för det oss så nära den gamla alkemin som vi kan komma idag.

Empati, eller inkännande medkänsla är grundläggande för konstupplevelsen. Den tyska estetikern  Theodor Lipps var den som först utforskade begreppet "Einfühlung" och definierade den estetiska innebörden av empati. Han ville fördjupa analysen av konstens symbolbegrepp. Psykoanalysen växte fram samtidigt runt sekelskiftet 1900. Många var nyfikna på det omedvetna och ville undersöka hur idéer uppstår innan begreppen tagit form. Hegels utforskning av Andens fenomenologi hade lagt grunden och Nietzche hade bearbetat liknande problem. Empatin finns innan begreppen tar form. Den föds ur ett igenkännande av en form som öppnar sig  mot minnets gömda möjligheter. Konflikter, motstånd och smärta kan bli resultatet, eller glädje, lust och harmoni. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty gav i början av 1960-talet upphov till en förklarande vision, genom sina envisa utfrågningar av filosofin. Allt som vi blir medvetna om har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel. Världen träder fram ur kroppen och varje akt av medvetandet drar oss in i världens dunkla djup. Jaques Lacan tillämpade vännen Merleau-Pontys filosofi i sina föreläsningar om psykoanalysens grundbegrepp. Det omedvetna, upprepningsautomatismen, överföringen och driften frodas i det fördolda, men yttrar sig såväl i människors relationer som i konsten. Det franska 60-talet har satt sin prägel på dagens estetiska sensibilitet.

Här bör vi göra ett tillägg. Friktion upplevs i ett motstånd som  har karaktär. Det för oss ända tillbaka till den västerländska filosofins stora vändpunkt. Det är Kants kritik av smakomdömet som spökar. Den fria skönheten har ett nödvändigt element av motstånd. Det är vad Kant kallar karaktär.

I performancekonst är den cykliska återkomsten av skapelse och förstörelse närvarande i konstnärens försök att disciplinera tid och rum. Kroppen är ett konstverk och skapandet är en andlig handling, men utförandet är omöjligt utan disciplin och tradition. Konstnären uttrycker sig ofta i ritualens form och kommer nära stora mytologiska motiv. Performancekonst har ett utopiskt drag. Verken kan förändra politisk och existentiell medvetenhet genom att publiken alltid är delaktig i skapelseprocessen.

Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern var spelrummet för festivalen. Motorsågen skar bitar ur trädstammen så att ett kors med en människofigur skapades. Två vackra unga människor, släpade det tunga korset  genom eftermiddagstrafiken. Lystet nyfikna blickar förvandlades av medkänsla till stumma vittnesbörder. I andra änden hade Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet. Krossade växter och rödkrita som blandats med vatten och kroppsvätskor hade lämnat spår av verket på utställningsrummets väggar. Allt var omfattat i verket, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, smärtan och hoppet.


Invigningsföreställningen i Uppsala domkyrka var ett sätt att gestalta festivalens teman med största tänkbara kraft. Den vitklädda SU-EN stående i mjölkhavet och Rakini Devi klädd som förstörelsens gudinna Kali framför en död Kristus personifierade två aspekter av jungfru Maria. Konstnärernas kroppar blev mötesplatser för symbolsystem. Vintergatans svarta blick tog gestalt i den sörjande Maria. Hon betraktade Skapelsen; den ammande Maria som var ett berg och reste sig i väster, ur mjölkhavet, över gråtande kvinnor, under västfasadens lysande rosfönster.

Mellan Anatomiska Teatern och domkyrkan hade en offentlig scen för festivalen märkts ut när performancegruppen NN lämnade det stora korset. Dansande som en melankolisk dervisch runt korset klädde Pino Ivančić av sig sina färggranna kläder i kylan tills han blev stilla i vita underkläder. Hiroko Tsuchimoto gestaltade åtta sorger och låg i en vit säck på bron framför katolska kyrkan i tio timmar. Utan allt var hon hans syster. Två verk, dagar, platser, religioner och  världsdelar som förenas i minnet av en metafor. Konstens dimensioner överskrider alla gränser i festivalens subtila extas.

Den anatomiska teatern fungerar som en symbol för grymhetens arkitektur. Läktarens smala fack håller fast kroppen i åskådarposition till och med när medvetandet flytt, så att blicken tvingas kvar inför organens blottläggande. Här utspelades dödens ritualer i Linus Raudsepps sorgespel. Dessa pekar ut ur världen på många språk. Men festivalens intention pekade också i motsatt riktning mot en Renässans, genom att vända sig mot orienten. Det handlade om den moderna (anti-)estetikens återkomst till romantikens gamla källor i österländsk filosofi.

Andlig disciplin kan tillföra en avvaktande stillhet i konstupplevelsen. Den kan tillåta allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras av självbehärskningen, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss dessa djup som kan verka brottsliga omöjliga förfärliga vedervärdiga äckliga. Nej, det finns en väg som alla världsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna.  Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som bland annat har symptom i fysiologiska reaktioner. De är dem som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.

I verket Röd tråd möttes Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenades och slet sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och gick, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talade med en kvinna bland åskådarna i parken. Hon förklarade sin upplevelse så här: - "Konstverk kan öppna dörrar som jag inte trodde fanns. De fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.

En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktionen – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen. Dokumentationen kan knappast vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll, men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.