Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig.Redaktionen har ändrat ordet ymnig till böljande. Problemet är att dessa ord inte har samma betydelse. När man ser filmdokumentationen kan man konstatera att handens rörelse är ymnig och inte böljande. "Handens rörelse är böljande" ger en falsk beskrivning av något som människor kunde se under en timmes tid i Stadsparken. Ändå slank det igenom en korrekturläsning. Jag hade helt enkelt inte tid till de omsorgsfulla överväganden som krävdes för att bedöma alla de ändringar som redaktören gjorde i slutskedet . Det kändes tråkigt redan då. I efterhand kan jag trösta mig med att det ger ett fint material till en närmare undersökning. Halva texten om verket Red String blev struken senare utan att jag blev tillfrågad alls. Den delen gav en inblick i friktionen bakom den synliga ytan. Synd att en sådan öppning ska gå förlorad. Den finns i alla fall med i den version av originaltexten som publicerats på museets hemsida.
Vad jag tycker? Det är ömsom vin ömsom vatten. När jag läste de filosofiska reflektionerna i min essä och så utbrast jag för mig själv: -Vilket skit! Men sen när jag läste om konstverken blev jag glad igen. Slutet gott allting gott. Jag tycker om Gunnars bilder. De är strålande och bär fram verken på ett skönt sätt åtminstone för den som var där. Vackra är de hur som helst. De filosofiska reflektionerna som jag först reagerade så ilsket på visade sig vara helt avgörande senare. Så kan man uppleva friktionen. Det man behöver titta närmare på griper tag och retar upp. Det är strålande. En performativ affirmation utförd i textens praktik. Det är raka motsatsen till en performativ motsägelse som elaka filosofer kan peka ut när en människa i handling motsäger sina uttalade ideal. Här gjorde redaktören en insats som beställare. Skriv mer om filosofin uppmanade hon mig. Vi hade en ganska god dialog under arbetets gång.
Ibland fungerar katalogtexterna underbart ihop med bilderna. Precis som jag tänkt mig det, så pekar texten in i verket på detaljer som finns där i bild på den motsatta sidan av uppslaget. Lamentation med Buba och Marina är ett utmärkt exempel på hur redaktionen lyckats skapa ett gott samspel mellan bilder och text.
Andra texter är mindre lyckade. Den om Boris Niesloni's verk känns rätt trög. Den har inte blivit bättre genom att redaktionens strykningar gör hänvisningen till Wittgenstein obegriplig. Jag har en känsla av att texterna rensats på ett tråkigt sätt. Det är som om verken blivit mer estetiska objekt än de var avsedda att vara. En del av friktionen har gått förlorad. Det är förstås en subjektiv upplevelse.
Några av texterna är så omarbetade att jag inte ville stå för dem. Rebecka förslog att hon skulle underteckna dessa som författare. Jag godtog det fast det var en aning queer att mina texter blandas in i någon annans. Men sånt händer hela tiden. Jag har lagt pussel jag också. Friktion. Sedan föll de här signaturerna bort i processen. Lite oturligt har det lett till att det blivit otydligt vem som är katalogens författare. Rebecka har säkert arbetet hårt med utformningen, men i eftertexterna ser det ut som om hon är katalogens huvudförfattare. Så är det inte.
Jag tänker inte säga vilka delar av texterna som inte är mina. Den som vill får chansen att jämföra själv.
--------
Jag kommer att tänka på ett verk från Friktioner 2008: Malin Arnell, No title. Too many questions, Edge-seminarium med konstnärssamtal, Uppsala stadsteater.
Så här skrev jag om det:
Malin Arnell gav en provocerande föreställning på Uppsala Stadsteater, när hon bröt mot samtalets konventioner genom att ersätta sig själv med en arrogant ung pojke, som vägrade svara på engelska, samtalets annonserade språk. Eftersom han inte hade så mycket att säga så brydde sig ingen om att översätta hans svar och de internationella gästerna vid samtalet förstod förstås inte mycket. Eller snarare, det starka intryck och det mentala oro som orsakades av Arnells socialpsykologiska experiment, när hon tyst tog plats i vanliga människors privata sfärer med absurt intima handlingar, förmedlades till de människor som deltog i diskussionen så klart som man någonsin kunde önska. Arnell hade tillbringat dagen i Uppsalas centrala delar klädd i samma kläder som pojken på scen, en student hon haft under veckans workshop, som tycks ha provocerat konstnären genom att ställa alldeles för många frågor. Hon gick omkring och under tystnad tog hon sig in i andra människors livssituationer. Hon kunde ta plats mitt emellan två män som samtalade på en soffa och bara sitta där tyst. Eller så närmade hon sig en kvinna som promenerade med sitt barn genom att ta tag i barnvagnens handtag, som om hon var den rätta ägaren till barnet. Genom handlingar av detta slag fick fotograferna som smög i hennes närhet möjlighet att dokumentera ett psykologiskt drama medan det utspelades i realtid.
- Om ett konstverk som detta gavs i Polen, kommenterade Arti Grabowski, vänd till pojken på scen, så skulle det medföra risker för den personliga säkerheten, eftersom folk i Polen är beredda att försvara sitt privatliv mera handgripligt än svenskar tycks göra. Ridderligt inviterade han konstnären att ge sitt verk i hans hemland. När jag ser tillbaka på situationen finner jag Grabowskis kommentar mer uttrycksfull än jag gjorde till att börja med. Han gav röst åt vår kollektiva ilska, genom att invitera den arroganta unge mannen till ett rejält kok stryk av främlingar i ett främmande land. Och den här gången svarade pojken på engelska. - No, sade han helt enkelt.
Men Grabowski var den ende som reagerade på det flagranta faktum att personerna var utbytta. Alla tänkte på det hela tiden och somliga försökte som jag förgäves att se någon likhet mellan personen på scenen och den som fanns på bilderna som projicerades på skärmen bakom honom. Det var som en mardröm. Sedan dess har jag en tendens att reagera med äckel när främmande människor kommer för nära mig, men jag döljer mina känslor noggrant. Verket hade en långvarig effekt på mig, om det nu alls var ett konstverk till att börja med. Arnell lyckades i alla fall ställa till med en scen och det är en av grundbetydelserna i det engelska uttrycket performance.
