Idag fick jag smaka frukten av gårdagens gemenskap. Jag kände mig så till freds att jag måste skriva till min goda vän och lärare Marie Nilsson för att tacka. Så här blev brevet:
Kära Marie,
låt mig se om det låter sig göra att skriva ett tackbrev till dig.
Du blev kanske lite förvånad över att jag ville gå kursen. Jag är inte säker på att jag skulle ha anmält mig om jag frågat dig om innehållet närmare först. Det var i alla fall inte aktuellt. Jag kände att det var dags för mig att möta Anette Carlström. Det blev en förvånande upplevelse. Hon kändes som en god lärare, fast utformingen av budskapet var djärv. Efteråt förstår jag att jag har känt rätt. Idag är jag så glad att jag kan se världen vackrare än jag kan minnas.
På morgonen satte jag på datorn och tittade på en thriller. Det har varit mitt rätt misslyckade sätt att återhämta mig efter arbetsveckor som känts slitsamma. Filmen var inte så bra, eller hela konceptet med film på datorn kändes plattare än förr. I bakgrunden kunde jag skymta en vacker dag genom den ljusa gardinen i mitt sovrum. Och det var som om det ville säga mig något. Skulle jag gå ut? Jag började undra och blev allt gladare. Till sist sjöng jag för mig själv, ganska högt: - Vad är det det där ute vill att jag ska se? Sen måste jag förstås gå ut och titta. Där var den. Skapelsen i all sin glans. Värmen och kylan, ljuset och skuggorna, färgerna och kontrasterna, fåglarna och träden allt samspelade i en vårjublande konsert. Bara för mig, för mig också. Nu när jag har fått en systemåterställning och är som jag kan vara. Jag känner igen mig själv. När det är som bäst.
Jag tycker om nåden. Ja, jag vill göra något med mina händer. Det är inte en hantverkskurs jag tänker på. Nej, jag vill att mina händer ska uttrycka min kärlek till Gud, när de delar med sig av och ger ut den nåd som jag lever i. Nu börjar jag förstå djupet av det helande som nåden kan ge. Nu tackar jag dig Marie som gått före som stigfinnare för att du varit min helare och lärare genom de senaste åren. Jag visste det hela tiden. Stort tack och kärleksfulla kramar till dig, fina, fina vän.
Igår på väg till väckelsedagen fastnade jag för ett träd som stod under en motorväg i Rotebro, eller någon annanstans. Jag såg de fina affärshusen och tänkte på hur stolta arkitekterna måste vara över hur de kan känna till och sätta samman alla dessa material som skapats av människor för olika ändamål. Så började jag jämföra trädet med människors skapelser. Om det fanns en skapare av trädet, hur hade det verket kommit till och hur ser det ut om jag jämför naturens och människans teknik. Ja, hur stolta vi nu kan vara över blanka fasader, belysningar och transportsystem så ter de sig ganska grova när man tänker på ett träd. Trädet har ytor som är så fantastiskt anpassningsbara och mångfasetterade att de kan omfamna, nära och ge liv åt sin omgivning. Trädet omvandlar nära möten med jordens minsta partiklar till byggnadsmaterial och näring i livsprocesser. Trädet möter himlen och hämtar energi från ljuset och omvandlar även luftens koldioxid till material för att bygga sina löv, sina grenar, blommor, knoppar och rötter. Trädet är inte generat för mörker och lort, trädet har ingen rädsla för att sträva mot himlen. Det bygger liv i hängivenhet och självklar lydnad till sina egna livsprinciper. Därför är trädet en symbol för åkallan. När vi lyfter våra armar jublande mot himlen är det en urgammal bönegest som alla växter sedan tidernas begynnelse visat för människorna. När trädens grenar andas in den första vårdagen, så sväller de och blir glänsande som om det var en kärleksakt. Det var det, som det där ute ville att jag skulle se.
Träden i den första vårjublande kärleksakten, videungen som brister fram och lyser som pärlor. Grenar som purpurfärgade sakta vaggar med varandra i tysta komplexa rytmer och fåglarna som kastar sig mellan trädkororna i glädjeflykt. Det var det. Och två mörka silhuetter högt på en gren sitter nära varandra alldeles stilla först. Sedan är det som om den ena ville ta ett steg närmare, rör frågande på huvudet lite grann som vore de två ett par smeksamma duvor. De sitter kvar och jag lämnar dem för att söka upp en vän som jag allt för länge har försummat. Glad är jag.
kram
Kurt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar