Förståelsens mirakel i skammens ögonblick

Tilda Swinton stötte jag på för första gången när jag fick låna filmen Orlando av en vän. Jag höll på med ett projekt kring Viktoria Benediktsson och hade halkat in på ett feministiskt spår genom Wirginia Woolfs (se bilden från Wikipedia commons) Ett eget rum, som ger en bra bild av kvinnliga författares villkor genom tiderna. Romanen Orlando spinner vidare på samma tråd och handlar om en man som lever för evigt, genom medeltid och renässans, men plötsligt förvandlas till kvinna och får se alla sina privilegier gå förlorade. Tilda Swinton spelar Orlando i Sally Potters filmatisering av romanen. Jag minns starkast hur bildernas undflyende kvalitet hade en nästan magisk verkan på mig. Min vän berättade att det var den bästa film hon sett. Jag kunde inte riktigt förstå det. Men jag tittade på flmen ett par gånger och laddade ned romanen, så att jag kunde grotta ned mig i några formuleringar om  konstnärens situation.

Så fick jag se Tilda Swinton igen i K-special, hennes film om Derek Jarman, och det gjorde mig nyfiken. Swinton har en fin och charmig attityd till kommersialismen som tilltalar min politiska oskuld. Men på andra sätt spelar hon sin roll i ett annat symboliskt universum än det som jag växte upp i. Hon gjorde sin första filmroll för Derek Jarman som prostituerad modell i  Carravaggio. Den konstruerade en homoerotisk triangelrelation med konstnärens målningar som noder i spänningsfältet. Vad händer med den religiösa symbolvärlden, när konstnären använder prostituerade som modeller för heliga personer? Håller kristendomen för dessa bisarra fakta? Eller snarare, hurhar kyrkorna lyckats härbärgera den sodomi, prostitution och promiskuitet som tycks vara helighetens följeslagare? Är det något bra, eller dåligt, eller helt enkelt oundvikligt?

För mig var det som en sida av verkligheten var förborgad ända till min trettioårskris. Det var något jag inte visste om språket och symbolerna. Jag hade ingen aning om att de kunda användas av andra för helt andra syften än de som var kända för mig. Visst hade jag läst åtminstone avsnitt av Decamerone men det var som den språkliga skandalen i Boccaccios texter bara gled av mig. Men när jag var i mitten av mina trettio år blev jag uppväckt av paranoja och sexuell besatthet som antog apokalyptiska mått. Jag behövde inte längre vara drogad för att höra erotiska undertoner i varje fras och som jag levde vidare med denna börda, så började jag långsamt få en ny symbolisk bio-geografi. Parallellt med mitt politiska universum uppstod ett erotiskt, och ett teologiskt, och ett filosofiskt universum. I slutänden stod jag där med en helt ny gestalt, en biografisk nod med öppningar mot flera inkommensurabla verkligheter.

Det var ungefär då som jag började läsa estetik på Uppsala universitet. Där mötte jag Ludwig Wittgenstein, Hegel, Kant, Augustinus, Platon, Schiller, Susan K Langer, Hans Georg Gadamer med flera tänkare om konst.

Innan jag kunde söka till forskarutbildningen måste jag komplettera med filosofi och konstvetenskap, så jag tog några filosofikurser och 20 poäng konstvetenskap.  Thomas Hård af Segerstad var min lärare och fantastiskt inspirerande, så att jag skrev långa fantasifulla essäer och pluggade in alla fakta med frenesi. Jag fick små guldstjärnor på skrivningarna och uppmuntran att fortsätta forska.  Jag minns att Thomas berättade om Caravaggios Maria Magdalena. Den och alla andra målningar av konstnären kan  man se och analysera i detalj på den underbara sajten Caravaggio.com. Där får man också stöd av goda kommentarer i text eller ljudfiler.

Thomas Hård är också en varm anhängare av Wittgensteins filosofi och han deltog på en rad symposier i anslutning till dåvarande institutionen för estetik. Wittgensttein var den store Filosofen på institutionen för estetik och jag läste hans Tractatus på tyska, engelska och svenska liksom delar av Filosofiska  undersökningar och började på det sättet gradvis orientera mig i en värld av språkspel och livsformer som överlappar varandra. En utsagas mening är dess användning. Nu började Boccaccios texter träda fram i ett nytt ljus för mig. I Decamerone berättas om en kvinna som åtrår en ung man. För att väcka hans intresse anklagar hon honom under bikten för att förfölja henne. På det sättet får hon den fromma munken att framföra budskapet om damens intresse för pojken i form av en varnings- och straffpredikan. Denne fattar budskapet och börjar uppvakta den längtande kvinnan och de hittar snabbt till sängs. Vad gör författaren i den här texten? Registrerar han ett språkspel, eller underminerar han språket, genom att undervisa om dess möjligheter. Ty den här scenen är ämnad att föda misstänksamheten. Den är avsedd att beröva läsaren hans eller hennes språkliga oskuld.  Jag vet av egen erfarenhet att det är världen som går sönder, nar jag inte längre kan lita på språket.

Så fann jag en fullängdsfilm av Derek Jarman. Den heter Wittgenstein, den handlar om filosofen och är filmad med samma ljussättning som Caravaggios målningar. Det är en homofilm om en homofilosof av en queeraktivist som är döende i aids. I Tilda Swintons minnesfilm berättar Derek Jarman hur han anklagades för massmord, när han kom ut med att han var HIV-smittad. Han berättar om sin sexualitet att den mest var platonsk, men att han legat med en massmördare en gång. Kanske ett subtilt skämt. Men filmen om Wittgenstein från 1993 blev en av hans sista, han dog i februari 1994. I filmen skildras filosofens hemliga homoerotiska kärleksliv och Wittgenstein anklagas av sina kollegor för att sprida en infektion, en filosofisk smitta.

Eskapader på Svartbäcksgatan 19

Berndt Nyberg ställer ut teckningar  på Gamla Katalin. Hela väggarna är fullhängda med teckningar i blyerts och tusch. Erotiska motiv blandas med moraliteter. Hela konstnärens spektrum är med. De tidigaste tuschtecknngarna är daterade till tidigt 60-tal. Det är en enastående upplevelse. Bilderna har följt mig under större delen av mitt liv. Jag har sett dem växa fram och haft dem framför mig på väggarna i många år under min uppväxt.

Landskapet i bilden av golfspelarna är utsikten från pappas hus i Hammerdal. Jag har sett den så många gånger att den tycks andas i mitt medvetande när jag tänker på  den.  

Tabelltest

grönsaksbeställning via G docs. Ett testblad

En portal

papegojan, akvarell, KWN

Som ett drivande skepp, en kapare i okända vatten, fast i mörker och kamp mot naturens överlägsna krafter. I natten skriver jag mig fram mot morgonrodnaden. Det kommer en ny dag och vandringskängorna ligger vid mina fötter som löften.

I kväll läste jag ut boken Pirater, som min dotter lånat på biblioteket i Tierp. Hon sa att jag måste läsa den, så det har jag gjort. Med glädje måste jag tillägga. Efter en något famlande början blev berättelsen lika levande som en äkta 1700-tals roman. Men varför känner jag igen mig så. Säg inte att jag läst boken förut! Den kanske liknar en annan bok. Fanny av Erica Young?

Kanske är det berättelsens magi som driver som en dröm tvärs igenom rumtiden. Alla berättelser öppnar sig mot varandra i en labyrint. Snarare en gordisk knut. Det som binder världen i dess form är alla berättelserna som väver samman i en olöslig förening.

Jag driver genom århundradena sjunker in i 1400-talet i Vendels kyrka. Finner de gamla vägarna genom en blandning av envishet, hjälpande händer och intuition. Så självklart det är att vägen mellan Örbyhus och Vendel följer den gamla landsvägens sträckning. Det är på medeltidens vägar vi finner våra nya stigar och jag ser framför mig hur korta sträckor röjs av så att de gamla vägrenarna åter får famna vandrarens stav. Jag har funnit en pilgrimsfärd till Jerusalem där en sextonårig pojke från Örbyhus var med. Året var 1425 då 150 ädlingar från Kalmarunionens riken följde kung Erik av Pommern till den Heliga graven där några av dem dubbades till riddare. Portalen är berättelsen.

En minnesbild

Plötsigt ser jag mig själv på ett av mina gamla fotografier. Det är på skulpturmuseet Lousiana i Ddanmark 7 aug 2005. Jag ser ut som en äventyrare. Jag kommer från Ale stenar där jag fotograferat soluppgången. Fantastiska bilder! Jag tältade nedanför klinten alldeles vid havet. Vågorna slog öronbedövande mot strandstenarna hela natten.

Tre Mariabilder

Här är tre Mariabilder. Den första är Maria i Tegelsmora kyrkas altarskåp. Hon håller ena handen under sitt bröst och ser upp mot Kristus som tronar full av sår. Jag antar att hon föreställer Den ammande Maria som avbildas i skulpturen på Historiska Museet i den andra bilden, men att två olika situationer satts samman. Jesusbarnet har redan vuxit upp, dött och uppstått, fast Maria samtidigt räcker fram bröstet åt honom att dricka. Den ammande Maria har med flykten till Egypten att göra, pilgrimsfärden i Jakobs efterföljd. Den tredje bilden av Maria är en blyertsteckning av Maria och barnet, som verkar vara några årredan och sitter i mors knä. Marias nakna bröst i altarskåpet ser oändligt ensamt ut.

Jag försöker i min teckning rekonstruera de utplånade dragen i bilden av detta barn i en kvinnas knä. Utgångpunkten är en Mariabild, men långsamt går det upp för mig att jag kanske håller på att lyfta fram en sorg, en förlust i form av barnet som gick förlorat. Det är inte längre min förlust, utan en sorg som jag delar med så många.

Idag fick jag lära mig om ett främmande gravskick som fanns i Sverige, innan man på sjukhusen började kasta döda barn i soporna, som man ville göra med min son Henrik. Tidigare kändes problematiken mer akut. Man ville inte skylta med döden, så döda foster kunde inte begravas. Man ville inte heller vanhelga döden på det sätt som senare blev accepterat under en period. Så man stoppade barnliket i kistan tillsammans med en vuxen som skulle begravas.

Det är egendomliga saker som kommer fram, men det är inte det väsentliga. Istället känns det som om arbetet med att ge det förlorade barnet en gestalt är universellt och väldigt nära det rent mänskliga. Sorgen har faser då smärtan tar med den älskades ansikte in i glömskan. När man inte orkar sörja går sorgen sin väg och bär med sig ett förlorat ansikte. Det finns kvar som en frånvaro, med en egendomlig motståndskraft. Den utplånade ytan lyser med sin tomhet.

Jag köpte ett hjärta i rakubränt lergods av Elisabeth. Jag visste med det samma att det hjärta jag ville ha var ett som hon ville kassera för att en flaga av glasyren fallit bort, eftersom två hjärtan smält samman i ugnen. På mitt hjärta finns en vit fläck, som vittnar i mitt liv om en förlust. Som påminner mig om den inre dialog jag förde med min nu döda son och hur jag satt med hans kropp i min famn och tackade honom för att han kommit och kämpat så utan att släppas in i världen.

DET KÄNNS som om mitt döda barn vittnar om mitt liv. Jag kommer inte in i livet, utan förblir i marginalen, ständigt beredd att säga tack nu går jag. DET KÄNNS som om varje gång jag försöker tala om att jag behöver något får jag påminnelsen om att jag inte kämpat mig igenom svårigheterna och att det finns starka krafter som kommer att gå till rätta med mig om jag ens försöker.

Jag är inte ensam om den känslan heller. Många mänskor lever halvt utplånade, som bleknade fläckar i familjeporträtten. Jag kramade en man häromdagen som så på mig med sorgsen blick och sa:
- Det känns inte som om det finns någon plats för mig i världen.
Jag ville, men kunde inte trösta på annat sätt än att vara stilla en liten sekund.

Till Järn Hans

Om jag älskade dig på ett sunt sätt, skulle jag då vara så rädd för att ringa till dig? Jag kämpar med en inre mörk figur som blir påtagligare för var minut. Det finns en kärlek i den personen inom mig som vill komma fram men inte vågar. Jag känner det, men måste liksom dra fram varje erkännande ur den gestalten, utan att se en ljusning. Kanske är den där dunkla mannen en främling, ett misshandlat barn som gått bort från mig för länge sedan, men alltid längtat hem. Nu kommer jag hem till mig själv och jag känner inte igen mig. Den som kommer tillbaka har förlorat kontakten med den som nu trivs i vardagsrummet och ockuperar datorn hela kvällen.

Det känns som stora mörka fågelvingar närmar sig och redan sveper om mig med långsamma rörelser. Berörd är jag av den stora svarta svävaren, jag kan inte kalla den fågel och inte för ängel. Ett svart vatten är det som inte sköljer rent, utan behagfullt lägger en hinna av tusch över mitt skrivpapper. Gång på gång sveper vingarna över pappret och drar mina tankar med sig mot ett djup som jag inte trodde delade mig i två världar.

Om jag älskade dig skulle jag gå i mörkret på det här sättet då. Uppenbart ja, svarar penseldragen som ritar en drake på mitt brev. Jag skriver ingen adress, det kommer fram ändå och jag älskar faktiskt dig fast jag flyr in i mörkret. Otröstlig går jag bort och längtar efter dig, fast du gärna skulle hålla om mig och försäkra mig att allt är gott och bra och jag din trygga vän.

Så vem är jag då som gömmer mig i mörkret nu och ser mot stjärnorna och hoppas att björnen skall komma med sin starka andedräkt och krama mig med ramar fulla av klor och omsluta mitt huvud med ett gap fullt av vilddjurständer? Som gnistrande knastrande kol tittar jag tillbaka på din blick och ler, medan jag sträcker ut mig tills jag når högre än himlen. Skräcken är jag och fasans makt som fascinerar, binder och förkväver livslängtan, dagsljustörst och värmevilja. Gömma mig är vad den viljan vill mig nu som gör mig svag och dåsigt längtansfull till gamla nedsmutsade stränder långt från hoppets glada bergsmassiv. Träskmarkernas herre har mig i sitt grepp och säger nu att det är dags att vända hem. Jag har gått för långt nu ska jag tillbaka till mitt läger och vrida mig i kända plågor för att jag ännu inte riktigt vågar rida på svanens rygg över sjön till ensamhetens ö.