The Path/Vägen, NN Performance Group (Nito Vega och Nanna Castillo) med Mats Nyberg.
Plats: Från Celsiustorget till Domkyrkoplan
Tid: 10 juni 2010 kl. 15:00-17:00
En dikt av Antonio Machado är utgångspunkt för verket. Den handlar om att vara i nuet och bli till under resans gång. Mats Nyberg formar en stock med sina motorsågar på Celsiustorget. Ett ansikte växer fram, händer, fötter, en gren träs rakt igenom stocken. Det blir ett kors. Motorsågen tystnar - Nanna Castillo och Nito Vega släpar iväg det tunga korset mot Stora torget. Publiken bildar en procession som följer efter stocken. Konstnärerna ser sammanbitna ut. Då och då måste de stanna. Stocken gnisslar mot underlaget, biltrafiken väjer runt det oväntade hindret. Upp för Drottninggatan och Carolinabacken är det tungt. Parets korsvandring fram mot domkyrkoplan bär till sist lätt utför. Stocken lämnas framför katedralen och konstnärerna drar sig tillbaka.
Performancegruppen NN undersöker anatomin i den vardagliga promenaden. Här går man med barnvagnen, läxböckerna, kassarna i ärenden, för förströelse, på hemväg dag ut och dag in. Nu går de och drar en stock på ett par hundra kilo, svettas och blir gråtfärdiga. Nito tänker på människolivets idioti och Nanna samspråkar med stockkroppens ansikte. Hon berättar senare om hur barndomsminnen väcks, bilden av Kristus; hans bevakande ansikten på korsen hemma. Mormödrar pekar på dem när flickorna fostras. Nu går hon in i vreden och får kraft i grälet med stockens stilla ansikte. Konsten vrider kristenhetens symboliska prisma mot gränserna. -”Bortom ritualen finns passagen, konstnären är en portvakt” Mot vad? Utopin vid jagets gräns? Skapelsens ögonblick?
fredag 27 augusti 2010
The Widow Station, Rakini Devi
The Widow Station, Rakini Devi (Indien/Australien)
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Plats: Uppsala konstmuseum, vån 1, stora rummet (Inträdesbiljett/festivalpass)
Tid: 12 juni 2010 kl 19:30- 20:00
Rakini Devi låter den indiska gudinnan Kali ta gestalt som Joan, en mytisk kvinnlig påve från 1200-talet. Rollen skapas av dräkt, kroppsmålning, hållning och beskrivning. Samma figur framträdde i domkyrkan som den sörjande Maria med Kristi kropp. Verket utmanar våra föreställningar om religion, kultur och genus. Den påvliga prakten är övertygande. Publiken kan delta i ett rollspel. Några sitter och väntar på en en lång bänk framför påven tron. De väntar på audiens. Den börjar när påven ser på besökaren och tar slut när påven vänder bort sin blick. Då är det dags att lämna bänken, så att någon annan kan sätta sig i kön. I rummet gestaltas relationer av väntan, möte och avslutning. Mellan blickarna skapas en brännpunkt och en mätare av tiden. Verket blir emblematiskt i sin interaktion med internet. Både gudinnan Kali och påven Joan presenteras i långa artiklar på engelskspråkiga Wikipedia.
En scenväxling placerar konstnären i en gammaldags rullstol. Kali har fått nya kläder. En spansk änka som rotar i sin väska. Hon finner en stor nål med tråd och börjar trä människohuvuden till ett halsband. Halsbandet är ett av Kalis kännetecken. Hon brukar också avbildas med sin make Shiva liggande död framför hennes fötter. Det finns en spansk sekt som kallas Kristi änkor som Devi anspelar på i det här verket. Hon gör färdigt halsbandet och viftar sig efteråt med en solfjäder som legat på golvet. Sedan rullar hon ut rakt igenom publiken som delar sig framför henne.
Ytlig och innerlig
Festivalen har en yta som samspelar med ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blir en sammanstötning. Något kommer till uttryck. Ur köttets mörker träder regelverket fram. Det kan vara ljuvligt harmoniskt skönt, eller fruktansvärt sublimt. Andlig disciplin tillför en avvaktande stillhet som tillåter allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss detta djup som kan verka brottsligt omöjligt förfärligt vedervärdigt äckligt. Nej, det finns en väg som alla värlsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som har symptom i fysiolgiska reaktioner som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
Lökringar i det tredje skiktet
Det finns en tid att mötas och en tid att gå i från varandra. Den röda tråden mäter ut vår tid i härvor som vi kan försöka ge varandra. Så möts Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenas och sliter sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och går, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talar med en kvinna bland åskådarna i parken. Marianne Giske upplever att konstverket "öppnar dörrar som jag inte trodde fanns - det fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.
onsdag 25 augusti 2010
Samtal med mamma
Jag hälsade på min mamma som bor på Karl Johans Gårdarna. Det blev ett benådat besök. Ertan som är mammas kontakt person tyckte att jag skulle försöka hålla mamma uppe till kaffet en timme senare. Nu efter benbrottet har hon sovit nästan hela dagarna. Efter en kort stund uppe vill hon till sängen. Men jag vill att hon ska träna så att hon blir starkare. Då kan vi åka till Norrhällby och hälsa på hennes syster. Det vill ju mamma också förstås.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
Nu ska jag hålla mamma uppe. Så jag provar alla trick jag kan. Först försöker jag berätta roliga saker. Men mamma ber att få komma till sängen. Då föreslår jag att vi skuggboxas en stund. Det kan man bli piggare av. Hjärtat kommer igång så att man får mera syre till hjärnan. Ja, det är vad jag tror och säger till mamma. Så vi skuggboxas lite. Mamma vill gärna vara med på saker. I grund och botten är hon en entusiast.
Men när jag berättat och skuggboxats en stund så vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen. Vi pratar om envishet. Mamma säger att man måste vara envis för att få som man vill. Hmm, jag tror att personalen fått vara med om det. Jag har ärvt mammas kamplust. När jag berättade det i matsalen så log en kvinna i personalen så att jag förstod att hon visste vad jag syftade på. Vi skojade lite om det. Mamma är envis. Det är jag också.
Så jag kommer på att jag ska fråga henne om saker. Vad tänker hon på? Jag påminner henne om hennes farmor. Då börjar hon berätta och jag kan ställa frågor så att jag får reda på en hel del. Det blir nästan som att se en film. Jag frågar mamma om hon ser bilder framför sig när hon minns sin barn dom. Det gör hon. Då försöker jag fråga om detaljer. Ungefär så här berättar mamma:
Farmor var en ståtlig kvinna. Hon hade värdighet. På söndagarna brukade mammas familj hälsa på hos farmor. Flickorna, mamma och hennes systrar hade ljusa klänningar då. De promenerade från Dragarbrunnsgatan 75 till Svartbäcksgatan 9 där farmor bodde. Huset var ett stenhus med tre våningar. De fick gå in på en bakgård för att komma till trapphallen. Där var det ljust och fint. De ringde på en pampig dörr och husan kom och öppnade. Hon var bara en tjänstekvinna och hade inte någon närmare relation till mammas farmor. Familjen kom in i salongen där de drack ett glas vin som de tog från en bricka. Sedan blev det dags att gå in i matsalen. Rummet hade två fönster ut mot Svartbäcksgatan. Det stora matsalsbordet stod så att farmor som satt på ändan hade ljusset i ryggen. På det viset blev hon en mörk silhuett mot de ljusa fönstren, samtidigt som hon hade god uppsikt över bordet. Mammas familj satt på bordets ena långsida och mitt emot dem satt faster Greta och farbror Sten med sina två pojkar. Bordet var så stort att det ändå kändes lite ödsligt. En kristallkrona fanns det också. Det är en spännande bild jag får av mamma.
Sedan vill jag veta mer om hennes liv. Hon bor i ett hyreshus högst upp på fjärde våningen. Hennes skolväg går längs ån. För det mesta är det torrt och finns på vägen. Ibland kommer buspojkar och retar henne. Hon går ända upp till Magdeburg. I skolan byter hon kängor. Flickorna har innekängor stående i skolan. De sitter i skolbänkar en och en. Mamma har en kompis som heter Maud. Hon sitter nära. Maud är ganska snygg, men inte lika snygg som mamma.
Mamma tyckte om att åka skridskor. Det gjorde hon på Svandammen. Där kunde man åka också på kvällen. Det fanns belysning. Men till jul och över sommaren for hela familjen ut till landet. På Norrhällby hade man all möjliga sorters djur. Katter, ankor, får, grisar, kor och hästar. Ullen tog man inte hand om själva på gården. Det var någon annan som spann. Men mamma och hennes systrar hade var sitt trädgårdsland. Det blev lite som en tävling om att lyckas bäst med stora morötter och mängder av bönor.
Det starkaste minnet som mamma kommer att tänka på är hennes systers bröllop. Kerstin gifte sig med Erik och det var stor fest. Vigseln var i Vaksala kyrka och man hade hyrt en buss för att ta bröllopsgästerna till festen på Norrhällby. Det var nog väldigt romantiskt, tror jag. Mamma hade nyss träffat pappa på Jälla lantbruksskola, men han var inte med på festen. Hon hade nog underbara drömmar om framtiden då.
Men nu vill hon att jag ska hjälpa henne till sängen igen. Det vill jag inte. Jag kan köra henne till matsalen säger jag istället. Det går hon med på. Det är bara en kort stund till kaffet nu. Jag lämnar mamma vid bordet med de andra damerna. Jag känner mig lyckligt förvånad. Mamma har berättat en massa nya saker för mig. Ertan bekräftar att mamma kan berätta saker. Hon har mycket att säga. Så hon lever ett hemligt liv för mig med sina nya grannar och personalen.
söndag 22 augusti 2010
Åtta sorger av Hiroko Tsuchimoto
Gravity-Eight, Hiroko Tsuchimoto (Japan)
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Plats: Västgötaspången (bron vid Katolska kyrkan)
Tid: 12 juni 2010 kl. 10:00-20:00
Hiroko Tsuchimoto ligger i 10 timmar på en gångbro över Fyrisån. Hon ligger i en tub av elastiskt tyg. Den liknar ett vitt korvskinn uppdelat som ett band av prinskorvar. Först har hon stoppat korven med sina kläder. Sedan har hon krupit in själv. Bara fötter och vader sticker ut. Kläderna symboliserar åtta olika smärtor som hon kan ikläda sig: Det är födelsens, åldrandets, sjukdomens och dödens smärtor. Det är smärta på grund av separation från sina älskade, kontakten med dem hon hatar, eller frustrationen av otillfredsställda begär och mental oro. När människorna passerar över bron i sina vardagsbestyr passerar de igenom hennes symboliska lidande. De kanske inte tänker på att hon är levande. Men det är hon. Hon lyssnar på dem och tycker att det är fint att de talar om Konst. Det är en ovanlig dag på bron.
Konstnären byter mentalt lidande (=kläder) mot fysiskt lidande (=ligga på bron) under tio timmar. Verket inleds med att hon packar upp sina kläder ur en väska och fyller tubens avdelningar med dem. Hon gör det omsorgsfullt. Varje plagg behandlas för sig och hon håller upp det framför sig ett ögonblick. Det känns väldigt intimt. Som en strip tease, fast närmare. Mer obscent på ett sätt. Det hon klär av sig är själens tvång och föreställningar. Det ligger bortom kroppens nakenhet och driftens attraktion. Vi är inte vana vid den sortens avklädning. Om vi känner igen den blir vi berörda. Medkänslan som kan sättas i verket är djupt universell. Disciplinen är buddhistisk. Placeringen kongenial. Den kristna motsvarigheten förmedlas i katolska kyrkan vid bron.
1630 tecken inklusive mellanslag
Nio stenar och Boris Niesloni
Koan, Daily Life Plot – Nature Study – The Stones Carriage,
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Boris Nieslony (Tyskland)
Plats: Celsiustorget
Tid: 12 juni 2010 kl. 14:00-16:00
En "koan" är en paradox som används i Zenbuddhistisk praxis. Den kan förflytta sinnet ut ur möjligheternas begränsningar. Boris Niesloni bearbetar stenens tyngd och platsens motstånd med sin kropp i ett antal förflyttningar. En arbetande kropp, men symboliskt abstrakt. Den är verk och föreställning i ett. Konstnären rör sig innanför gränserna för ett projekt. Spelrummet ökas genom tänjning och variation av vanebeteenden.
- Jag gissar att det är nån sorts konstverk, säger en förbipasserade kille på gågatan. Boris Niesloni har startat sitt verk. Han förflyttar nio stycken 15 kilo tunga stenar mitt i folkvimlet. Uppenbarligen finns det olika sätt att förflytta stenarna. Nieslony rullar med en sten mot bröstet. Han bär en sten på huvudet. Han kastar, puttar, skjuter med en hand. Rulla ett halvt varv och balansera på huvudet är variationer. I eftertänksam långsamhet möter händerna stenen - kroppen underlaget. Stenen är en hård kontrast mot bröstet och magens plasticitet. Ett grundläggande språkspel kallar jag det. Konstnären bekräftar. Ludwig Wittgenstein har visat hur spelen och reglernas logiska grammatik tar gestalt i den livsform vi befolkar.
Stenarna bildar mönster på gågatan. De byter platser och har olika sinnliga kvaliteter. Anslaget mot underlaget blir olika. 15 kilo sten som faller har en naturlig aggressivitet. Det blir märken i betongplattorna. Stenarna kastas, eller stöts ibland med all kraft. Utmaningen och hårdheten vibrerar i köttet när stenarna slår ned bland eftermiddagens flanörer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)