Festivalen har en yta som samspelar med ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blir en sammanstötning. Något kommer till uttryck. Ur köttets mörker träder regelverket fram. Det kan vara ljuvligt harmoniskt skönt, eller fruktansvärt sublimt. Andlig disciplin tillför en avvaktande stillhet som tillåter allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss detta djup som kan verka brottsligt omöjligt förfärligt vedervärdigt äckligt. Nej, det finns en väg som alla värlsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna. Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som har symptom i fysiolgiska reaktioner som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.
Jason Lim ser på löv som vissnar i en stillbildsperformance som varar i två timmar. Bara en snigel rör sig, mycket långsamt, medan han döps under honungsstrålen. Samtidigt i rummet bredvid framträder Rakini Devi som änka, påve och gudinna som tagit steget från Domkyrkan till Slottet i Uppsala. Kali, en rasande gudinna som kan finna sig i varje kvinnas största fasor, har blivit en dynamisk rollfigur som konstnären installerar på prestigeladdade platser. Över tid tecknar verket sin färdplan på världskartan. Historien andas genom nuet. Makoto Maruyama tar gestalt av en profet framför renässansslottets bastion. Hans pinne bärare av historisk laddning. I leken blir det en stav. Namnet Gustav Vasa betyder Göternas stav. Makoto, konstnären som nyligen varit Kristus / Shiva under Rakinis / Marias / Kalis fötter är nu den uppståndne ledaren. Bara symbolen kan öppna världen så, när den är i människans hand under närvarons benådade ögonblick. Tidrymden vi talar om mäts av en stilla stråle honung över en sittande man med en snigel i famnen. Under tiden.
fredag 27 augusti 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar