Jag hjälpte pappa att hänga sin nya utställning igår. Brorsan var med. Det var roligt att träffas och gnabbas lite om tavlornas plats. Pappa vet förstås bäst och har planerat i detalj, men det finns alltid småsaker att argumentera om. Ska linjen följa över eller nederkant? Var ska man avvika från mönstret för att få bättre effekt? Så går det på . Men slutligen är hela utställningen spikad. Då är det bara att se sig omkring och njuta.Hängningen känns som mogen postmodernism. Bilderna är inte monoliter, utan kan upplevas musikaliskt i utställningens kontext. Färger och motiv återkommer, så att en kompicerad väv av klanger och melodiska slingor uppstår. Det passar mycket väl in i den lilla lokalen med sina portaler och passager, där bilder exponeras genom dörröppningarna. Det blir som att smygtitta i en sagobok och man lockas hela tiden vidare att läsa uppleva nästa saga. I bilderna lyser teman från modernismens abstraktioner fram blandade med senmodernitetens ogenerade eklekticism. Här en blå hatt som kunde vara från Grünewald, ett ansikte ur Arosenius, och där en rygg som kunde vara hämtad från Bayeuxtapeten.
Det är kul att vi jobbar ihop så effektivt fast vi kan prata strunt under tiden. Utställningen blir bra tror jag. Det är roligt att se de nya bilder som pappa målat den senaste tiden. Han utvecklas hela tiden. Och det syns så tydligt att det är Konst. Konstigt tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar