Friktioner, andlighet och empati - andra försöket

Performancekonstfestivalen i Uppsala 2010 landade i spelrummet mellan avsikt och slump, konst och natur. Starka upplevelser tempererades ofta av medkänsla som kom till uttryck på olika sätt. Festivalen tog plats mitt i Uppsala. Samtidigt utspelades allt på ett egendomligt sätt utanför världen. En bild är kanske den bästa sammanfattningen. En snigel uppträdde i konstnären Jason Lim's knä. Den rörde sig mycket långsamt i en perfekt koreografisk harmoni och lämnade ett slemmigt spår efter sig.

Performancekonsten vill sätta vardagens tolkningmönster åt sidan och förmedla unika och starka förnimmelser av närvaro utan förklaring. Det är ett patos som konsten delar med moderna filosofiska undersökningar. Också de flesta andĺiga traditioner använder ritualer som förflyttar människans uppmärksamhet ut ur det vardagliga för att gå renare källor till mötes. Andlighet, filosofi och konst kan mötas vid gränsen till den vardagligt materiella tillvaron. Friktioner i samspel med andlighet mot en klangbotten av empati mötte årets festivalpublik. Spännande perspektiv uppstod.

Festivalens curator SU-EN hyser starkt motstånd till att allt skall vara enkelt. Vi importerar bara vad vi vill ha, inte hela paketet, om vi tolkar all konst med filter som etablerats i den västerländska kulturen. Hon tycker att  vi ska vara medvetna om den kulturimperialism som råder överallt. Då kan vi uppfatta en friktion mellan kulturer och kontexter som är intressant. Performancekonst är en undersökande och djupt personlig konstform.

Speciellt för årets festival är samarbetet med Uppsala Domkyrka kring temat Andlighet. Många intressanta samtal med representanter för Svenska Kyrkan har varit en del av förberedelserna. Konstnärerna representerade också flera olika andliga traditioner. Festivalen blev på det sättet en yta där verken samspelade mot en klangbotten av ett inre vibrerande, dunkelt och oförutsägbart liv. Det blev sammanstötningar där nya saker kom till uttryck. Ur köttets mörker trädde regelverk fram. De kunde kännas ljuvligt harmoniska, eller fruktansvärt sublima.

Ett performancekonstverk skapas å ena sidan i sammanstötningarna mellan konstnären, kroppen och världen. Å andra sidan växer  verket vidare och tar form i publikens reception och minne av verket. Vi kan bära länge på frön som verket sått. - Det luktar lök. Två unga kvinnor sitter framför domkyrkan och skalar ett berg av lök och samlar sina tårar i ett kärl. -  Minnena kan vara fascinerande meningslösa, eller hårda och störande.  Om de hittar fäste i viktiga erfarenheter kan de plötsligt gro och skapa en levande förändring. I mötet med erfarenheten uppstår den friktion som gör det möjligt för känslan att känna, hålla fast och gripa tag i något. När vi tolkar ordet "friktion" på detta sätt, för det oss så nära den gamla alkemin som vi kan komma idag.

Empati, eller inkännande medkänsla är grundläggande för konstupplevelsen. Den tyska estetikern  Theodor Lipps var den som först utforskade begreppet "Einfühlung" och definierade den estetiska innebörden av empati. Han ville fördjupa analysen av konstens symbolbegrepp. Psykoanalysen växte fram samtidigt runt sekelskiftet 1900. Många var nyfikna på det omedvetna och ville undersöka hur idéer uppstår innan begreppen tagit form. Hegels utforskning av Andens fenomenologi hade lagt grunden och Nietzche hade bearbetat liknande problem. Empatin finns innan begreppen tar form. Den föds ur ett igenkännande av en form som öppnar sig  mot minnets gömda möjligheter. Konflikter, motstånd och smärta kan bli resultatet, eller glädje, lust och harmoni. Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty gav i början av 1960-talet upphov till en förklarande vision, genom sina envisa utfrågningar av filosofin. Allt som vi blir medvetna om har redan hänt oss i kroppens mörker av glömda samspel. Världen träder fram ur kroppen och varje akt av medvetandet drar oss in i världens dunkla djup. Jaques Lacan tillämpade vännen Merleau-Pontys filosofi i sina föreläsningar om psykoanalysens grundbegrepp. Det omedvetna, upprepningsautomatismen, överföringen och driften frodas i det fördolda, men yttrar sig såväl i människors relationer som i konsten. Det franska 60-talet har satt sin prägel på dagens estetiska sensibilitet.

Här bör vi göra ett tillägg. Friktion upplevs i ett motstånd som  har karaktär. Det för oss ända tillbaka till den västerländska filosofins stora vändpunkt. Det är Kants kritik av smakomdömet som spökar. Den fria skönheten har ett nödvändigt element av motstånd. Det är vad Kant kallar karaktär.

I performancekonst är den cykliska återkomsten av skapelse och förstörelse närvarande i konstnärens försök att disciplinera tid och rum. Kroppen är ett konstverk och skapandet är en andlig handling, men utförandet är omöjligt utan disciplin och tradition. Konstnären uttrycker sig ofta i ritualens form och kommer nära stora mytologiska motiv. Performancekonst har ett utopiskt drag. Verken kan förändra politisk och existentiell medvetenhet genom att publiken alltid är delaktig i skapelseprocessen.

Staden, slottet, domkyrkan och anatomiska teatern var spelrummet för festivalen. Motorsågen skar bitar ur trädstammen så att ett kors med en människofigur skapades. Två vackra unga människor, släpade det tunga korset  genom eftermiddagstrafiken. Lystet nyfikna blickar förvandlades av medkänsla till stumma vittnesbörder. I andra änden hade Konstmuseet hela sommaren kvar märken efter Milos Sejn's lågmälda utbrott i utställningsrummet. Krossade växter och rödkrita som blandats med vatten och kroppsvätskor hade lämnat spår av verket på utställningsrummets väggar. Allt var omfattat i verket, skrivandet, omsorgen, familjetraditionerna, smärtan och hoppet.


Invigningsföreställningen i Uppsala domkyrka var ett sätt att gestalta festivalens teman med största tänkbara kraft. Den vitklädda SU-EN stående i mjölkhavet och Rakini Devi klädd som förstörelsens gudinna Kali framför en död Kristus personifierade två aspekter av jungfru Maria. Konstnärernas kroppar blev mötesplatser för symbolsystem. Vintergatans svarta blick tog gestalt i den sörjande Maria. Hon betraktade Skapelsen; den ammande Maria som var ett berg och reste sig i väster, ur mjölkhavet, över gråtande kvinnor, under västfasadens lysande rosfönster.

Mellan Anatomiska Teatern och domkyrkan hade en offentlig scen för festivalen märkts ut när performancegruppen NN lämnade det stora korset. Dansande som en melankolisk dervisch runt korset klädde Pino Ivančić av sig sina färggranna kläder i kylan tills han blev stilla i vita underkläder. Hiroko Tsuchimoto gestaltade åtta sorger och låg i en vit säck på bron framför katolska kyrkan i tio timmar. Utan allt var hon hans syster. Två verk, dagar, platser, religioner och  världsdelar som förenas i minnet av en metafor. Konstens dimensioner överskrider alla gränser i festivalens subtila extas.

Den anatomiska teatern fungerar som en symbol för grymhetens arkitektur. Läktarens smala fack håller fast kroppen i åskådarposition till och med när medvetandet flytt, så att blicken tvingas kvar inför organens blottläggande. Här utspelades dödens ritualer i Linus Raudsepps sorgespel. Dessa pekar ut ur världen på många språk. Men festivalens intention pekade också i motsatt riktning mot en Renässans, genom att vända sig mot orienten. Det handlade om den moderna (anti-)estetikens återkomst till romantikens gamla källor i österländsk filosofi.

Andlig disciplin kan tillföra en avvaktande stillhet i konstupplevelsen. Den kan tillåta allt att finnas och ha sin tid. De ytliga reaktionerna av chock och vrede desarmeras av självbehärskningen, så att livet kan öppnas mot nattens trädgårdar. Vi behöver inte slå ifrån oss dessa djup som kan verka brottsliga omöjliga förfärliga vedervärdiga äckliga. Nej, det finns en väg som alla världsdreligioner och andliga traditioner har att förvalta. Den vägen leder inåt mot varats kärna.  Denna ortogonala axel finns. I längden är det därför orimligt att skilja människor åt på grund av yttre egenskaper eller övertygelser. Längs denna väg finns friktioner, fästpunkter som bland annat har symptom i fysiologiska reaktioner. De är dem som jag räknat upp i en serie av adjektiv här ovan. De andliga traditionerna omvandlar kroppens fysiologi genom medkänslan.

I verket Röd tråd möttes Jason Lim och SU-EN i ett stiliserat famntag med röda härvor. De förenades och slet sig ur varandras nät med stilla smärtsam långsamhet och gick, var sin väg med varandras nästen på huvudet. Jag talade med en kvinna bland åskådarna i parken. Hon förklarade sin upplevelse så här: - "Konstverk kan öppna dörrar som jag inte trodde fanns. De fortsätter att leva inom mig". Ja, så måste det vara också för konstnärerna. Kanske måste de mer än andra leva med ett öga öppet mot det oväntade, samtidigt som de fördjupar sig i sin disciplin.

En festival som Friktioner skiljer sig på avgörande sätt från en normal konstutställning. Performancekonsten utmanar genrebegrepp och traditioner. Den är som gjord för att ställa museiorganisationen på prov. Samtidigt blir en pågående debatt tydlig när vi arbetar med dokumentationen. Det finns ett kraftfält där man talar om konstens musealisering. I detta kraftfält blir konstnärerna objekt och varumärken som exemplifieras, beskrivs och värderas i de enskilda verken. Det är en pedagogisk nödvändighet bakom detta. Konsten måste anpassas till etablerade former för att nå ut till människorna och marknaden. Museet fyller en specifik funktion i konstvärlden som kvalitetsgarant och förmedlare. Här blir konsten en produkt. Samtidigt är konstvärlden en arena för utmaningarna mot varuproduktionen – Konsten har ett utopiskt drag. Det finns en vision och en djup sanning in detta. Verket förändrar världen. Dokumentationen kan knappast vara trogen mot verken i denna monumentala mening. Det bör finnas en intention att rikta läsarens sinne åt detta håll, men det är lätt att förstå att katalogens begränsade omfång knappast tillåter mer än poetiska antydningar. Ytterligare ett problem är att den poetiska beskrivningen skall underordnas verket och i bästa fall skapa genomskinlighet och fäste så att läsaren kan bygga en relation till konstnären och verket.

Mamma berättar mera

Till Amanda en sen födelsedagshälsning. En berättelse om din mormor.

Jag frågade mamma om Dragarbrunnsgatan 75. Där bodde hon som barn. Familjen hade en lägenhet på vinden. Det var snedtak i alla rummen. Värmen kom från kakelugnar. Det fanns en matsal med ett stort bord, tillräckligt för att ha gäster. Kakelugnen i matsalen var gul. Två fönsternischer i taket släppte in ljus. Det var ett hembiträde som lagade maten. Lägenheten i stan var ganska privat. När familjen hade gäster var det ute på Norrhällby. Dit for man på helger och sommarlov. Morfar arbetade på ångkvarn, tror jag. I alla fall skulle mamma och hennes systrar gå i skolan, så det passade bra att de bodde i stan.

Mamma hade ett eget rum. Där fanns en säng, ett skrivbord och en kommod. Kommoden är ett pottskåp som man ställde ett handfat och en vattenkanna ovanpå. Det fanns inte toaletter på den tiden. Istället fick man gå ut på vinden där det fanns ett torrdass. Skrivbordet stod under fönstret. Mamma kunde titta ut när hon gjorde läxorna. Hon såg ut över stadens tak och skorstenar. 

Det var kakelugnar i alla rum på Norrhällby också. När familjen skulle fara ut till landet var det arrendatorn som såg till att det eldades. På så vis var det varmt och skönt när de kom. Sedan fick de elda i kakelugnarna själva. Det var en lätt syssla.

På landet fanns det mycket att göra. Mamma brukade gå upp i skogen längs vägen. En bit upp i skogen finns ett gärde som kallas för Kaskvreten. Det tyckte mamma var ett fint namn. Hon tyckte om att gå dit. Under kriget tog man torv ur mossen. Då var det många unga män som arbetade där. Det fanns grävmaskiner. Lastbilar for fram och tillbaka. Längre upp fanns det en lada och betesmarker för kvigor och ungdjur. Ladan var öppen för att djuren skulle kunna gå in om det var dåligt väder. Kanske hade man hö där också. Hagen kallas Fåfängan. Varför vet inte mamma. Mamma brukade inte gå in i skogen. Jag berättar för henne att jag brukade gå överallt så att jag kände nästan varje plätt av skogen. Det var för att jag hjälpte pappa med jakten. Varje år plockade jag lingon. Ibland blev det en 50-60 liter som jag kokade sylt av. Så hade familjen till vinterbehovet. Mamma brukade också plocka lingon, men bara i den lilla skogen närmast huset. Det blev några liter. Antagligen var det andra som plockade också.

Det finns ett skogsparti som kallas Storbacken. Den ligger längs vägen mot Halmbyboda.  Där är det mest bergknallar med åkrar nedanför. Det är väldigt fint i Storbacken. Mamma brukade promenera där med sin syster Kerstin. Det fanns en särskild bergknalle som mamma tyckte om att vara på. Utsikten var fin. På vintrarna blir det som en vägg av is vid en klippa i Storbacken. Mamma kommer ihåg den. Det var spännande att gå dit på vintern. Det ser ut som ett stelnat vattenfall. Tjocka buteljgröna pelare av is tornar upp sig.

Det bodde ett tjugotal människor på Norrhällby när mamma var liten. På midsommarafton hade man en egen midsommarstång. Den stod nedanför det lilla huset där Ulla-Britta bor. Man dansade runt stången hela kvällen. Sedan var det läggdags, men först brukade mamma och hennes systrar plocka blommor. De lade dem under kudden. Mamma drömde aldrig om någon man.

Det var vad mamma berättade. Hon ligger mycket i sängen nuförtiden. Hon ramlade och bröt benet före sommaren. Efter det har hon varit tröttare än förr. I förra veckan var hon pigg och gick runt med rullatorn. Hon ser dåligt och går vingligt. Så en kväll när hon inte kunde sova föll hon igen. Det gick bättre den här gången. Fast hon fick åka ambulans till sjukhuset för att röntgas. Det tog hela dagen. Mitt i natten fick hon komma hem. Nu, en vecka senare har hon ett stort blåmärke på kinden, men hon har inte ont.

Kroppen och köttet som arena för det andra

Förgrundsfiguren inom butoh på 1960-talet Hijikata Tatsumi,  talade om kroppen som konstobjekt. Själen sitter i tekniken, sa han till sina elever: ”Spring med en galnings själ.”  Så berättar koreografen SU-EN när hon talar om bakgrunden till performancekonstfestivalen Friktioner.

Psykoanalytikern Jaques Lacan var en oortodox freudian. Han talade om signifiantkedjans insistens i en berömd essä, där han analyserade Edgar Allan Poes novell The Purloined Letter. Den har sin existens i den underbara abstrakt teoretiska formation som Freud i Traumdeutung kallar för det omedvetnas instans.

Signifiantkedjans insistens  i det omedvetnas instans skapar de dunkla formeringar av driftslivet som kommer till uttryck i vardagslivets psykopatologi.

Denna teori riktar blicken mot det osynligas fält som vi med Merleau-Ponty först lärt oss att kalla för Kroppen, men senare börjat uppfatta som beläget i ett varats element som samma filosof döpte till Köttet

ReinFEL vi behöver inte mer av grymhetens politik

Kvällens intervju med Reinfel blottlägger en förfärligt cynisk regeringspolitik när det handlar om psykiskt funktionshindrade.
http://svtplay.se/t/130178/utfragningen__fredrik_reinfeldt 

Jag önskar att jag slapp skriva detta. Jag önskar att det inte vore sant. Jag önskar att alla medlöpare till denna politik genast vänder den ryggen. Skärpning alla partier.

Efter tre år med arbetslinjen är arbetslösheten bland psykiskt funktionshindrade 70 %. Det enda Reinfel lyckas göra, när detta visas, är att tala om hur svårt det är att anställa människor med psykiska funktionshinder. Han mal detta flera gånger. Jag fylls av äckel inför den attityd som blottas. Samma man som med en formulering i en lag kan göra hundratusentals sjuka människor sömnlösa i månader sitter i TV och pratar om hur svårt det skulle vara att skapa arbeten ens i den offentliga sektorn för samma människor. Det är en grym politik. Reinfel har Helfel!

34 miljarder har man sparat på att försämra ekonomin för sjuka och arbetslösa. Det är Arbeitslinjen och nordisk Freihet. Det är Reinfel!

Ett friskare Sverige? Nej , ett samhälle där sjuknärvaro blivit det normala på jobbet, Ett samhälle där sjuka människor tvingas söka jobb. Ett samhälle där politiska beslut orsakar självmord och långvarig fysisk och pyskisk smärta bland de mest utsatta. Det är ett sjukt samhälle, där politiker kan brösta sig över en sådan illviljans politik.