Marias nakna bröst

Yttersta domen Viksta kyrka har en framställning av Maria som blottar sitt bröst. Varför gör hon det? Enligt en tolkning vill Maria vädja för människan och påminner Kristus om att han diat hennes bröst. Men den förklaringen känns inte hel. Maria visar sitt bröst på samma sätt som Kristi sår exponeras. Jag tror mera på att undersöka den likheten. Konstnären i Viksta tycks ha valt att understryka den genom att göra formen på såret analog med formen i bröstet.
Interventionsmotivet som denna framställning kallas återfinns i ett altarskåp från 1500-talet som ger ord åt gestalterna:

Maria: - Käre Son, se på mitt bröst och misskunda dig över världen för din pinas skull

Jesus: - O Moder, se mina sår. Jag bär dem för människornas synder.

Jesus: - O Fader, för mina sårs skull förlåt människorna deras synder.

Gud: - Vad du ber om, det skall bli så.

De här orden kommer från textband till bilderna i ett altarskåp i Forsa. Efter Lennart Karlssons bok Bilden av Maria.
Här mottar Jesus Marias bön och för den vidare till Gud. Maria är förbedjerskan.

men bilden kan samtidigt ses som en stark accentuering av Maria som Maria misericordiae, den som av djup medkänsla värnar om hela världen, om hela mänskligheten." (s 288, Bilden av Maria, L. Karlsson 2007)

På bilden i Viksta, liksom i Tegelsmoras altarskåp är interventionsmotivet insatt i Yttersta domen. Vendels framställning av Yttersta Domen visar en påklädd Maria och en majestätisk Kristus utan sår, men i Viksta och Tegelsmora är Kristus naken på överkroppen och såren blöder, medan Maria öppnat sin dräkt så att bröstet blottas.
Maria som förbedjerska i de birgittinska visionerna är något fantastiskt och hon riktar sin blick mot det goda i den rannsakade själen. Medan åklagaren tar fram alla människans synder tar Maria tag i de goda gärningarna och hon ser att de väger upp synderna. Hon ser med kärlekens blick. Den villkorslösa kärlek som vi kan ta emot som spädbarnet dricker av den söta modersmjölken.

Här kommer vi in på en intressant Gammaltestamentlig jämförelse. Den finns i historien om Jona och kurbitsträdet. Jesus sade: -"Jag ger er Jonas tecken". Framställningen i den här bilden visar Jesus som en antites till Jona i berättelsen om kurbitsträdet. Jona predikar för staden Nineves innevånare som inleder en 40 dagars fasta för att få Guds förlåtelse. Gud förlåter, men Jona har svårt att göra detsamma. Men när Gud förgör kurbitsträdet som skapats för att ge skugga och skydd åt Jona blir Jona arg igen. Gud tillrättavisar Jona. Men Jesus är ju också Gud och visar barmhärtighet mot dem som ångrar sig. Bilden påminner på detta sätt om fastans betydelse. Och se hur liljestaven kan tolkas som en kurbits (ricinbusken motsvarar kurbitsträdet i 1917 års översättning, som finns på webben i Runebergs Bibelutgåva.)

Jona, 3 Kapitlet

Jona i Nineve.

1. Och HERRENS ord kom för andra gången till Jona; han sade:
2. »Stå upp och begiv dig till Nineve, den stora staden, och
predika för den vad jag skall tala till dig.»
3. Då stod Jona upp och begav sig till Nineve, såsom HERREN hade
befallt. Men Nineve var en stor stad inför Gud, tre dagsresor
lång.
4. Och Jona begav sig på väg in i staden, en dagsresa, och
predikade och sade: »Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall
Nineve bliva omstörtat.»

5. Då trodde folket i Nineve på Gud, och lyste ut en fasta och
klädde sig i sorgdräkt, både stora och små.
6. Och när saken kom för konungen i Nineve, stod han upp från sin
tron och lade av sin mantel och höljde sig i sorgdräkt och satte
sig i aska.
7. Sedan utropade och förkunnade man i Nineve, enligt konungens och
hans stores påbud, och sade: »Ingen människa må smaka något,
icke heller något djur, vare sig av fäkreaturen eller
småboskapen; de må icke föras i bet, ej heller vattnas.
8. Och både människor och djur skola hölja sig i sorgdräkt och ropa
till Gud med all makt. Och var och en må vända om från sin onda
väg och från den orätt som han har haft för händer.
9. Vem vet, kanhända vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig
ifrån sin vredes glöd, så att vi icke förgås.»

10. Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg,
ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och
han gjorde icke så.
Jona, 4 Kapitlet

Jonas otålighet. Guds hjärtelag.

1. Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
2. Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke
detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville
jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är
en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och
sådan att du ångrar det onda.
3. Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara
död än leva.»
4. Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»

5. Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där
gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se
huru det skulle gå med staden.
6. Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att
den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans
förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.

7. Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud
maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
8. När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind,
och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då
önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än
leva.»

9. Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att
vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava
skäl att vredgas till döds.»
10. Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har
haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en
natt och förgicks efter en natt.
11. Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där
mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå
att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i
myckenhet!»

Ärentuna - Gamla Uppsala

Visa Ärentuna G Uppsala på en större karta

Alla Hjärtans Dag

 

att 

ord för ord 

förvandlas

vandra långsamt 

fram i rosens 

kronbladslabyrint

försiktigt

röra vid varandra öppna 

inre landskap ord för ord

och låta hjärtats värme

sakta smälta pelaren av is

där livets friska skott 

var i pansar

inneslutet

älskade

ja

Jag vill!

Om världens skinn

Sedan jag blivit frälst började världens fenomenologiska yta förändras för mig. De religiösa erfarenheterna påverkar mina förväntningar på livet. Jag tror på det som jag läser om i bibeln. Människors upplevelser av änglarna, den heliga anden, mirakel och Guds tilltal lämnar mig inte längre oberörd. För mig har världen  blivit mening, snarare än materia. Jag anar ett budskap under händelsernas ytskikt. Budskapet är det som jag upplever i världen. Så världen kan inte längre bekräfta materialismens grundteser. Världen har istället blivit en vävnad av sagor som vi berättar för varandra.

Jag ser en dramatisering av en vetenskaplig syn på fortplantningen på min TV. Det är en film om människans tillblivelse där berättarrösten förmedlar ett darwinistiskt perspektiv på spermiernas resa från mannens kön till kvinnans livmoder. Massdöden på denna resa tolkas som naturens sätt att sålla fram den starkaste individen. Det är som en tävling med en enda vinnare, den starkaste, som får para sig med ägget. Men jag uppfattar inte längre den här skildringen som en redogörelse för fakta, som jag skulle ha gjort förr. Nu avlyssnar jag den som en myt. Den har framför allt mening. Avsändarens mening att få oss lyssnare att dela ett perspektiv på världen. Det är ett grymt perspektiv. Tävling och inte samverkan styr den värld som vi kan se genom berättelsen. Massdöden av svagare individer är naturens lag. En ond saga är det. Men lyckligtvis är det inte den enda myt som finns i världen. Jesus finns och hans väg visar fram möjligheten av en annan värld.

Låtar av Charlotte Magnusson

Bilden: Blåa blomma. Foto KWN

Jag har fått några låtar att lyssna på av Charlotte Magnusson. En av dem finns på hennes Myspace. När träden skjuter skott heter den.

De är som medeltida ballader de här sångerna. Hämtade från de förbjudna trakter i själen som 1800-talets estetik stämplade med äckel. Dödskallen och benpiporna vittnar om livet mest motståndskraftiga märken. Som ritade i sten. Våra ansikten utan köttets mjukhet och levande kraft.

Charlottes röst vågar  gå rakt in. långsamt. Ligger och vilar i smärtan, ryttlande på stället i en isblå rymd. Likt runristningarnas ornamentala slingor är det i stämsången. Det är ett sorgearbete, universellt som en Pietá. Jungfruns tårar över alla kvinnors öde, när hon sitter med sin döda son i famnen. Sätter an strängarna med strupens luftström och världen i vibration till ordens klagan. Sedan tystnaden, harmoniken i en fras av stillhet mellan anfallen.

Jag vill bara bejaka svärtan i de här sångerna. Ja, jag vill säga ja till Domaren, under altaret. Tag min hand och kom ut ur mörkret, så att orden kan befria. Dig och oss ska orden dansa med på torget, framför katedralen, mellan månglarnas tält och alla ska höra. Det skall vara uppenbarat. Sådant som vi bara sökt och flämtat efter, när vi vridit oss på golvet, efter att det allra värsta har hänt oss. Sådant skall bli till sånger om livets kraft att födas på nytt. Alltid och ur alla våra erfarenheter.

Kalender

Jag satte ihop en kalender av fotografierna från Museum Gustavianums föremålsarkiv. Den blev en fin lösning för att presentera texterna ur jubileumskalendern för Vendels kyrka. Det ledde till att jag började arbeta med presentationer av runkalendern i olika sammanhang. En dag for jag till barnverksamheten i Vendel. Det var fyra öppna och intresserade pojkar på fritidsverksamheten. De undrade över mitt skägg och jag berättade att jag vill se ut som männen i kyrkmålningarna.  De förstod vad jag menade, så jag antar att de brukar titta på bilderna när de är i kyrkan.

Jag provade en idé för att göra runstaven intressant.  Jag klippte ut och satte samman en runstav i helfigur som motsvarar kalenderutställningens. Jag hade några utskrifter  av kalenderbitar som jag gjort tidigare. Dessa klippte jag rent så att de blev som pusselbitar och lät barnen leta efter bitarnas rätta plats på staven. Vi satt runt ett bord och samtalade samtidigt om kalender och helgon. Jag berättade historien om S Lars som symboliseras av ett halster vid 10 augusti. Han grillades till döds, men undflydde plågorna genom sina böner, så att han helt lugnt kunde dö med orden: "Nu är det dags att vända på steken". Att kristendomen segrade över bödlarna, genom att lida utan motstånd, blev ett sätt att se på historien. Ett annat synsätt handlar om att minnas ett datum med hjälp av drastiska berättelser.

Så berättade jag om att kalendern startades under Julius Caesar och att årets mörkaste dag när Jesus föddes var den 24 december. När kristendomen införde den romerska kalendern var 21 december årets mörkaste dag och när kalendern kom till Sverige var vintersolståndet 11 dagar före jul som i visan Lusse lelle. Sankta Lucia är ett exempel på ett känt helgon. Förr i världen räknade man dagar före och efter helgondagar i stället för dagens nummer i månaden som vi gör nu. Så det gällde att komma ihåg helgonen.

Vi jämförde runstaven från 1600-talet med en plansch från 1700-talet. Vi pratade om runorna och att man kan skriva dem fram eller baklänges och spegelvänt. Jag berättade och visade att jag gjort om runorna på min egen runstav för att sju dagar skulle få plats på bredden av min tumme.

Förståelsens mirakel i skammens ögonblick

Tilda Swinton stötte jag på för första gången när jag fick låna filmen Orlando av en vän. Jag höll på med ett projekt kring Viktoria Benediktsson och hade halkat in på ett feministiskt spår genom Wirginia Woolfs (se bilden från Wikipedia commons) Ett eget rum, som ger en bra bild av kvinnliga författares villkor genom tiderna. Romanen Orlando spinner vidare på samma tråd och handlar om en man som lever för evigt, genom medeltid och renässans, men plötsligt förvandlas till kvinna och får se alla sina privilegier gå förlorade. Tilda Swinton spelar Orlando i Sally Potters filmatisering av romanen. Jag minns starkast hur bildernas undflyende kvalitet hade en nästan magisk verkan på mig. Min vän berättade att det var den bästa film hon sett. Jag kunde inte riktigt förstå det. Men jag tittade på flmen ett par gånger och laddade ned romanen, så att jag kunde grotta ned mig i några formuleringar om  konstnärens situation.

Så fick jag se Tilda Swinton igen i K-special, hennes film om Derek Jarman, och det gjorde mig nyfiken. Swinton har en fin och charmig attityd till kommersialismen som tilltalar min politiska oskuld. Men på andra sätt spelar hon sin roll i ett annat symboliskt universum än det som jag växte upp i. Hon gjorde sin första filmroll för Derek Jarman som prostituerad modell i  Carravaggio. Den konstruerade en homoerotisk triangelrelation med konstnärens målningar som noder i spänningsfältet. Vad händer med den religiösa symbolvärlden, när konstnären använder prostituerade som modeller för heliga personer? Håller kristendomen för dessa bisarra fakta? Eller snarare, hurhar kyrkorna lyckats härbärgera den sodomi, prostitution och promiskuitet som tycks vara helighetens följeslagare? Är det något bra, eller dåligt, eller helt enkelt oundvikligt?

För mig var det som en sida av verkligheten var förborgad ända till min trettioårskris. Det var något jag inte visste om språket och symbolerna. Jag hade ingen aning om att de kunda användas av andra för helt andra syften än de som var kända för mig. Visst hade jag läst åtminstone avsnitt av Decamerone men det var som den språkliga skandalen i Boccaccios texter bara gled av mig. Men när jag var i mitten av mina trettio år blev jag uppväckt av paranoja och sexuell besatthet som antog apokalyptiska mått. Jag behövde inte längre vara drogad för att höra erotiska undertoner i varje fras och som jag levde vidare med denna börda, så började jag långsamt få en ny symbolisk bio-geografi. Parallellt med mitt politiska universum uppstod ett erotiskt, och ett teologiskt, och ett filosofiskt universum. I slutänden stod jag där med en helt ny gestalt, en biografisk nod med öppningar mot flera inkommensurabla verkligheter.

Det var ungefär då som jag började läsa estetik på Uppsala universitet. Där mötte jag Ludwig Wittgenstein, Hegel, Kant, Augustinus, Platon, Schiller, Susan K Langer, Hans Georg Gadamer med flera tänkare om konst.

Innan jag kunde söka till forskarutbildningen måste jag komplettera med filosofi och konstvetenskap, så jag tog några filosofikurser och 20 poäng konstvetenskap.  Thomas Hård af Segerstad var min lärare och fantastiskt inspirerande, så att jag skrev långa fantasifulla essäer och pluggade in alla fakta med frenesi. Jag fick små guldstjärnor på skrivningarna och uppmuntran att fortsätta forska.  Jag minns att Thomas berättade om Caravaggios Maria Magdalena. Den och alla andra målningar av konstnären kan  man se och analysera i detalj på den underbara sajten Caravaggio.com. Där får man också stöd av goda kommentarer i text eller ljudfiler.

Thomas Hård är också en varm anhängare av Wittgensteins filosofi och han deltog på en rad symposier i anslutning till dåvarande institutionen för estetik. Wittgensttein var den store Filosofen på institutionen för estetik och jag läste hans Tractatus på tyska, engelska och svenska liksom delar av Filosofiska  undersökningar och började på det sättet gradvis orientera mig i en värld av språkspel och livsformer som överlappar varandra. En utsagas mening är dess användning. Nu började Boccaccios texter träda fram i ett nytt ljus för mig. I Decamerone berättas om en kvinna som åtrår en ung man. För att väcka hans intresse anklagar hon honom under bikten för att förfölja henne. På det sättet får hon den fromma munken att framföra budskapet om damens intresse för pojken i form av en varnings- och straffpredikan. Denne fattar budskapet och börjar uppvakta den längtande kvinnan och de hittar snabbt till sängs. Vad gör författaren i den här texten? Registrerar han ett språkspel, eller underminerar han språket, genom att undervisa om dess möjligheter. Ty den här scenen är ämnad att föda misstänksamheten. Den är avsedd att beröva läsaren hans eller hennes språkliga oskuld.  Jag vet av egen erfarenhet att det är världen som går sönder, nar jag inte längre kan lita på språket.

Så fann jag en fullängdsfilm av Derek Jarman. Den heter Wittgenstein, den handlar om filosofen och är filmad med samma ljussättning som Caravaggios målningar. Det är en homofilm om en homofilosof av en queeraktivist som är döende i aids. I Tilda Swintons minnesfilm berättar Derek Jarman hur han anklagades för massmord, när han kom ut med att han var HIV-smittad. Han berättar om sin sexualitet att den mest var platonsk, men att han legat med en massmördare en gång. Kanske ett subtilt skämt. Men filmen om Wittgenstein från 1993 blev en av hans sista, han dog i februari 1994. I filmen skildras filosofens hemliga homoerotiska kärleksliv och Wittgenstein anklagas av sina kollegor för att sprida en infektion, en filosofisk smitta.