Jag var på stan och det var så plågsamt tungt med oljudsmiljö, köpstress och tonårsrelationen mitt i allt detta. Kom hem utslagen med oförättat ärende. Men igår var jag tillbaka i det gröna, botade min smärta med en promenad längs pilgrimsvägen mot Tobo och en viljeakt som förflyttade mig in till Mitten, där jag är en bit av kött i världens levande kött med träden, gräsen och stenarna.
En pilgrimsfärd blev dagen, genom Uppsalas vackra blomning i skogar och öppna dalgångar. Jag hälsade på mor och bjöd henne ett glas vin. Hon var klarare än på länge och kunde berätta lite om gårdagens sjukhusbesök som förberedde hennes starroperation. Hon kunde lyssna på min berättelse och hålla kvar den i sitt sinne. Det var som ett litet mirakel. Kanske född ur hoppet och äventyret i att ta tillbaka synens landskap, kanske född av en god ung ledsagare som var med henne till sjukhuset.
Men från Karl-Johansgårdarna skulle jag ta mig till SIBA för att köpa en födelsedagspresent. Det kunde varit en mardröm, men jag fick hjälp att se den rätta vägen över Stabbyfälten till Berthåga kyrkogård och vidare genom skogen mot Stenhagen. De betade ängarna, skogsdungarna, barnen som leker under tunga trädkronor, och skogen där tallarna är stilla väldoftande resliga jättar. Vertikalerna. Oranterna. En annorlunda inköpsrunda.
Jag köper en 22-tums TV, lite snabbt, och cyklar vidare med den i handen över Flogsta, Ekebydalen, Stadsskogen och Pollacksbacken - ut till Ulleråker för att träffa Henk och Turid med flera. Sedan gick vi ner i trädgården där, det övergivna Paradiset i vandringslandskapets mitt. Tornspiran till Den Gode Herdens kapell vakade över vårt samtal och vi var bjudna dit in, för Turid hade fått låna nyckeln.
Jag ser oss som Katedralbyggare och pilgrimer i det uråldriga landskapet. Nere vid ån på bryggan rastade vi förra söndagen, 45 vandrare. Bryggan ligger 3 km från Slottsbacken, den första naturliga rastplatsen på den nya Ingegerdsleden mot Stockholm. Under den Gode Herdens kapell. Det är ett symfoniskt anslag som fyller mig som en uppenbarelse, eller ett Tilltal. Jag sa till Henk att jag ville komma till mötet mitt i semestern, eftersom vägen till Ulleråker är så vacker, när man går Gula Stigen över åsen och genom Kronparken. Nu blev det en krets, en cirkel där kapellet ligger på periferin längst bort och Stadsparken närmast staden.
Tänk att skapa en trädgårdslabyrint, där på Ulleråkersfältet. En sinnenas trädgård som öppnar sig mot kosmos och evigheten. Den lilla cirkeln på den stora cirkelns omloppsbana – en sådan symbol! Jag fann den först i medeltidens miniatyrer, i retoriken och i de gamla pilgrimskartorna som samtidigt framställde världen och den inre labyrinten, när jag forskade om perspektivets ursprung.
TVn bär jag med mig hela tiden. En udda och bisarr förpackning i denna sättning kan man tycka. Men i kapellets tystnad som bar det goda samtalet spanns gammalt och nytt samman och till slut blev den nya apparaten en symbol för hopp. 35 watt ska den dra och vittna om en ny teknik, en mänsklig längtan att bli bättre mitt i all fåfänglighet. Allt är på plats och vi rör oss in i framtiden med nytt hopp. Vi fick träffa prästen och se hennes fina kontor. Ja, jag vill ha en Stigfinnargrupp som sitter med utsikt mot ån och Danmark och mot Sävjafälten. Jag skulle vilja jobba med Gottsunda församling och deras fina kyrkorum och alla vandringsleder som de har emellan sig.
En pilgrimsfärd blev dagen, genom Uppsalas vackra blomning i skogar och öppna dalgångar. Jag hälsade på mor och bjöd henne ett glas vin. Hon var klarare än på länge och kunde berätta lite om gårdagens sjukhusbesök som förberedde hennes starroperation. Hon kunde lyssna på min berättelse och hålla kvar den i sitt sinne. Det var som ett litet mirakel. Kanske född ur hoppet och äventyret i att ta tillbaka synens landskap, kanske född av en god ung ledsagare som var med henne till sjukhuset.
Men från Karl-Johansgårdarna skulle jag ta mig till SIBA för att köpa en födelsedagspresent. Det kunde varit en mardröm, men jag fick hjälp att se den rätta vägen över Stabbyfälten till Berthåga kyrkogård och vidare genom skogen mot Stenhagen. De betade ängarna, skogsdungarna, barnen som leker under tunga trädkronor, och skogen där tallarna är stilla väldoftande resliga jättar. Vertikalerna. Oranterna. En annorlunda inköpsrunda.
Jag köper en 22-tums TV, lite snabbt, och cyklar vidare med den i handen över Flogsta, Ekebydalen, Stadsskogen och Pollacksbacken - ut till Ulleråker för att träffa Henk och Turid med flera. Sedan gick vi ner i trädgården där, det övergivna Paradiset i vandringslandskapets mitt. Tornspiran till Den Gode Herdens kapell vakade över vårt samtal och vi var bjudna dit in, för Turid hade fått låna nyckeln.
Jag ser oss som Katedralbyggare och pilgrimer i det uråldriga landskapet. Nere vid ån på bryggan rastade vi förra söndagen, 45 vandrare. Bryggan ligger 3 km från Slottsbacken, den första naturliga rastplatsen på den nya Ingegerdsleden mot Stockholm. Under den Gode Herdens kapell. Det är ett symfoniskt anslag som fyller mig som en uppenbarelse, eller ett Tilltal. Jag sa till Henk att jag ville komma till mötet mitt i semestern, eftersom vägen till Ulleråker är så vacker, när man går Gula Stigen över åsen och genom Kronparken. Nu blev det en krets, en cirkel där kapellet ligger på periferin längst bort och Stadsparken närmast staden.
Tänk att skapa en trädgårdslabyrint, där på Ulleråkersfältet. En sinnenas trädgård som öppnar sig mot kosmos och evigheten. Den lilla cirkeln på den stora cirkelns omloppsbana – en sådan symbol! Jag fann den först i medeltidens miniatyrer, i retoriken och i de gamla pilgrimskartorna som samtidigt framställde världen och den inre labyrinten, när jag forskade om perspektivets ursprung.
TVn bär jag med mig hela tiden. En udda och bisarr förpackning i denna sättning kan man tycka. Men i kapellets tystnad som bar det goda samtalet spanns gammalt och nytt samman och till slut blev den nya apparaten en symbol för hopp. 35 watt ska den dra och vittna om en ny teknik, en mänsklig längtan att bli bättre mitt i all fåfänglighet. Allt är på plats och vi rör oss in i framtiden med nytt hopp. Vi fick träffa prästen och se hennes fina kontor. Ja, jag vill ha en Stigfinnargrupp som sitter med utsikt mot ån och Danmark och mot Sävjafälten. Jag skulle vilja jobba med Gottsunda församling och deras fina kyrkorum och alla vandringsleder som de har emellan sig.
2 kommentarer:
Vad fint skrivet. Landskapet mellan Gode herdens kapell och ån korsas ju av ett flertal igenvuxna terrasserade gamla promenadstigar. Kanske kan man börja med att röja fram dem.
Nu, en timme senare har jag (tack vare dej kan man säga) läst mer om Ingegerdsleden och pilgrimsvandringar i Sverige. En sak som förvånade mig lite var att jag inte kunde hitta någon karta över Ingegerdsleden. Är det ofta så att det inte finns kartor? Jag såg att du (?) hade en karta över Marialeden, men jag hade nog trott att exv Svenska kyrkan skulle ha publicerat fler kartor. Eller måste man vända sig direkt till kyrkan för att få dem?
Skicka en kommentar