Buss 23 (3) En levande familjehistoria

Jag inser att min väntan med att flytta hem sakerna från mamma bottnar i komplex, som dominerar mitt undermedvetna liv just nu. Det skapar en spänning som jag uppskattar. Mina handlingar färgas av en mystisk relation till okända kraftfält, som jag nu inbjuder att vara del av mitt liv. Kraftfältet håller på att ta gestalt som en slags familjekonstellation. Gestalter som min mammas farmor Maria Nerman (född Söderman, tidigare gift Thunman) och hennes andra man Henrik Nerman får belysning i samtalen med min mamma. Där drivs jag av en nyfikenhet och ett sökande efter en förklaring till varför jag inte förmår behandla mitt arv bara som ett antal saker.

Jag var på stiftsgården i Marielund på retreat, bjuden av församlingen. Breidagård hette platsen och var pensionat förr i världen. Där brukade mammas farmor bo och ibland var mamma och hennes familj där för att hälsa på. Det var därför som mamma kunde vägen ner till bryggan, när jag berättade om det första gången. Det väckte min nyfikenhet och jag hoppades få veta mer av mamma.

Jag frågade alltså mamma om hennes farmor. Hur var hon? Vad hade de för relation? Hur träffades de? Och mamma berättade.

Farmor var sträng, de var lite rädda för henne, och hon var noga med uppförande. Maria Nerman hade en stor lägenhet på Svartbäcksgatan 9. Ingången var precis intill en biograf. Familjen Thunman hälsade på henne varannan vecka och åt middag. Då fick flickorna turas om att sitta vid farmors sida. Där fick de lära sig att föra sig vid matbordet.

Maria Nerman var en rik och mäktig kvinna. Hennes pappa H W Söderman hade kommit vandrande till Uppsala från Österby för att göra lyckan. Han lär ha sagt: -"Jag känner på mig att det finns något att göra nere vid ån". Det fanns det. Han skapade en Ångkvarn, som växte till ett storföretag. Så Maria fick ett stort arv. Hon hade tre herrgårdsliknande bondgårdar som gick till tre av sönerna. Det var Henriksberg, Gråmunkehöga och Norrhällby. En dotter Anna gifte sig Nordlöf och hade ändå sitt på det torra.

Det var vad mamma hade att berätta och jag börjar reflektera. Plötsligt ser jag mig själv i fädrens spår. Hur jag sitter och skriver på min avhandling i Celsiushuset, som ligger granne med Svartbäcksgatan 9 där det nu är St Pers galleria. Att föreningen Verkstan, som jag var med om att skapa, fick sina lokaler på Svartbäcksgatan 15 i samma kvarter framstår som en del i en meningsfull struktur. Jag tänker på min vän Willy som bor nere vid ån och har så många projekt och en sådan skapande energi. Han är nog ganska lik Marias pappa. Han har också en meningsfull roll i mitt liv.

Nu ska människor från Verkstan att hjälpa mig med flytten och jag ska låna släpet av Willy, tänker jag och spelet börjar ta form.