Buss 23 i efterdyningarna

Buss 23 är ett konstverk, även om jag inte är konstnär till yrket, eller använder bloggen som konstnärligt uttryck framför allt. Jag valde att använda en del av mitt personliga liv till ett konstverk, eftersom det liknar sådant som görs till konst idag. Det är en parafras och en tolkning på trender i dagens konstvärld där gränserna ständigt utmanas. Det ska således ses som ett konstverk, men det har nog fått sin avsedda effekt om man inte värja sig emot det, utan känner sig indragen, mer eller mindre mot sin vilja. Som betraktare hamnar du i en position som jag i egenskap av kritiker kan försättas i när jag tvingas att ta ställning till utmanande konstverk.

I dialoger med konstnärer fungerar mina rekonstruktioner som dialogiska gester. Ibland upplever jag att jag kan tolka vissa verk med en detaljskärpa som väcker gensvar hos konstnärerna. Vi kan föra djupa samtal om konstnärskapets mening och verkets potential. Ingenting är helt fastlagt i de här skapande processerna. Skapande och reception går i varandra. Vi sätter namn på saker och ger dem därmed ändamål och innebörd. De här sakerna ligger, i enlighet med samtidskonstens natur, på gränsen till vad vi kan uppfatta. Perceptionens mekanismer är skapade och anpassade till vardagssituationer och det är ofta väldigt förvirrande att kliva ut ur ned normala tolkningsramen för att kunna vända sinnet mot mindre välkända fenomen i den subjektiva världens utkanter och skymningszoner.

Som filosof och kritiker är det i konstens märkliga gränsfenomen jag finner min lust. Det gör att jag tränar upp olika sidor av min perception, så att jag uppfattar saker helt annorlunda än andra människor. Jag lyssnar efter övertonernas klang och rytm i kyrkklockornas spel och jag kan se ikonernas bildvärldar bilda levande rumslighet fast den är av annan art än fotografiens. I dessa randvärldar blir de invanda begreppen tafatta och de behöver skärpas genom upprepad användning i egenartade kombinationer. Så blir konstens dialogiska situationer till en sorts verkstad där språket prövas och tänjs för att motsvara lusten till det främmande som är en av konstens starka drivkrafter.

När jag alltså gör konst av mitt liv måste det ses mot en bakgrund av samtidkonstens strävan att gräva sig in i subjektivitetens djup, genom att blottlägga och dissikera de mest privata och personliga tänkesätten i offentlighetens ljus.