Dödsklagan och förlåtelse på gamla kyrkogården

Bild: "Anastasis", foto: Chora Church Constantinople 2007 013.jpg, Wikimedia Commons

Ikonernas bildvärld har ofta plats för ett alldeles svart hål. Antingen föreställer det underjordens öppning, eller så är det pupillen i de heliga gestalternas ögon som lämnas utan återspegling av världen.

Min faster Birgit Ståhl Nyberg arbetade med en stor triptyk under åren före sin hastiga bortgång. Den var en parafras på den kristna altaruppsättningen, men tillägnad den fackliga kampen. Jag upptäckte att Birgit hämtat en rad bildgrepp i den här framställningen från den bysantinska konstens bildrum. Jag funderade länge över saken och skrev till slut ett kapitel om Birgits bilder och den moderna ikontraditionen i min avhandling. Ingen av mina släktingar kunde bekräfta mina teorier om Birgits val av bildgrepp från ikonernas värld, men jag kunde finna en rad indicier i Birgits egna texter om bildkomposition, i hennes utbildning och i den moderna ikontraditionen som gjorde att hypotesen fortfarande verkar fruktbar. Även i Sovjetstaten levde ikonmåleriet vidare fick jag reda på, men då med den socialistiska statens hjältar i stället för religiösa gestalter i motiven.

I Birgits triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 avbildas i den vänstra delen kvinnor som bakar bröd, i mittpartiet Socialdemokratiska ungdomsklubbens utflykt till Gravasund 1927, med konstnären själv närvarande i porträttet av hennes gravida mor, och till höger avbildas några män som bygger väg. I framställningen av vägbyggarna finns ett stenblock där arbetarna sitter och poserar med sina spadar. För grunden domineras av en hand som griper om ett spadhandtag. Man ser stenens konturer brytas av handtaget så att en egendomligt hackig linje uppstår, som är typisk för den kristna traditionens gestaltning av bildrum före renässansen. Men även om stenen är väldigt mörk så har den ingen likhet med ikonernas svarta hål. En alldeles svart sten finns däremot i Framtiden på väg från 1981. Den påminner i sin grafiska renhet starkt om ikonernas öppning mot dödsriket, men bilden har annars inga bysantinska drag. Birgit dog i ett slaganfall 1982.

Girilal Baars framförde sitt verk Litanies in Zero Kelvin i portalen till det ortodoxa kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala, den 14 juni 2008, under performancefestivalen Friktioner II. Jag upplevde midnattskonserten som en ljudande och skinande ikon, där thereminens och röstens klanger vävdes samman med fragment av kulturhistoria i form av folkmelodier och texter. Mina glasögon hade gått sönder så jag såg väldigt suddigt, men detta förstärkte bara effekten av ikonostas. Jag sprang därifrån i mörkret, med musiken ringande i öronen. Jag skyndade förgäves till ett tåg som inte gick den här kvällen.

Kanske flydde jag från något. Minnet av min son som ligger på kyrkogården nära kapellet, eller minnet av omständigheterna kring hans död. Länge trodde jag att jag själv var död och vandrade kvar på jorden som en sorts dödens budbärare. När människor i min närhet dog på den här tiden (för 20 år sedan) drogs jag in i ett säreget tillstånd som liknade en stark drogberusning som varade i dagar i sträck. Jag kunde inte göra vanliga saker, utan gav mig ut på egendomliga slumpvandringar som förde mig till platser som jag bara kände från mina drömmar.

Jag har också ett skamligt minne från allhelgonanatten 1975 då jag tillsammans med en kamrat spelade på samma kyrkogård i en absurdistisk aktion. Någon, som befann sig i sorg, blev väldigt upprörd då och anklagade oss för att störa griftefriden. Min vän berättade då att hans egen far just dött och att han själv var sörjande. Men det var lögn, upptäckte jag senare, när pappans husbil stod parkerad utanför min väns bostad. Vårt tilltag hade heller inget annat motiv än att ställa till en scen på kyrkogården. Jag hade på den tiden inga tankar på Gud som något annat än ett hjälpmedel för en fientlig maktapparat.

Platsen och det konstnärliga verket drar fram en massa trådar ur mitt tidigare liv och skapar en symbolisk vävnad som öppnar sig mot döden. Den lysande portalen påminner mig om ikonernas svarta hål och jag ser det plötsligt var jag går. Min systers svarta cockerspaniel, Rocky(sic!), som höll på att äta ihjäl sig för en vecka sedan, ligger på golvet i fars sommarhus. Plötsligt en påminnelse om döden, som om min syster behövde komplettera bilden av den lyckliga familjen med detta svarta tecken. Jag frågar min svåger, när vi talar om svårigheterna att definiera konst, hur man kan känna igen god onkologi, till skillnad från olika avarter. Läkekonst, för min svåger, är när han kan få sina patienter att acceptera sin död. I hans gren av cancervården hinner de flesta av patienterna dö när han är borta på ett forskningsår som snart skall börja. Så nu ägnar han de sista veckorna på jobbet åt att säga farväl.

Nåväl, ikonernas svarta hål har ett förhoppningsfullt budskap. Det finns i bilderna för att påminna oss om Kristi nedstigning i dödsriket. Där löser han de fångna själarnas bojor. I de bysantinska bilderna kan marken vara översållad av de egendomligaste låsanordningar, när Kristus i sin mandorla befriar döda själar.

I Girilals Baars programförklaring till konserten heter det:

Litanies in Zero Kelvin skapades ur min önskan att närma mig döden och andlighet genom att återspegla gamla traditionella sånger, ofta ryska, genom ljudet av det gamla elektroniska instrumentet Theremin [...] Litanies kretsar kring temat förlåtelse, Hur kan vi förlåta och vem ska vi förlåta?...