Sånger om kvinnor - Törnrosa

Jag tror det är Marie Selander som sjunger här. Jag har hört låten live på 70-talet. Den tilltalade mig starkt. Idag känns den viktigare än någonsin. Musikerna  kom från Blå Tåget eller Gläns över sjö och strand. En helt annan kvinnobild än den av Vermeer. Från mjölkkammare till miljonprogram och popkonsumtion. En kvinnas väg i strukturrationaliseringens folkhem. Hemskt och pateiskt innehåll, upproriskt budskap. Den milda objektiviteten i Selanders röst till den melakoliska saxofonen kanske Tore Berger.

Vermeers målning "Mjölkpigan"

Jan Vermeers verk Mjölkpigan innehåller en del information som kan vara belysande. Det frusna ögonblicket i bilden påminner oss om fotografier. Hon är fångad i ett ögonblick. Kanske snabbt skissad med stöd av en Camera Obscura. Många har samlat indicier för att det var så.  I bilden finner vi dock en hel del tecken som gör en sådan tolkning osannolik. Perspektivet är motsägelsefullt och ljuset är inte så enkelt att förstå som det först verkar.  Om konstnären använt ett fotografiskt verktyg så är det för att analysera detaljer. Bilden som helhet är en komposition, som lurar ögat att se den som ett fotografi.

Detaljrikedomen i bilden låter sig inte heller återges på ett ögonblick. Konstnären har arbetat många timmar. Det är också troligt att han haft modellen stående framför sig under arbetet. Det komplexa ljusspelet skapar skuggfenomen som påverkar färgupplevelsen. Utan modell är dessa svåra att få trovärdiga. Det som ser ut som ett ögonblick är framställt under många mödosamma timmar.  

Vi ser på slagskuggorna från korgarna och den lilla lådan i bakgrunden att ljuset faller in i ungefär 45 graders vinkel. Det skulle kunna vara vid middagstid i april, då medeltidens Vårfrudag var placerad, 14 dagar efter vårdagjämningen. Är det en symbolisk avbildning av Maria, eller snarare av hennes mor Anna?  

Dessa iakttagelser ger bilden i en rimlig kontext. Vermeer var konsthandlare och kännare av italiensk konst. Här kunde han funnit förebilder i målarmunken och bråkstaken Caravaggios (1571-1610) populära måleri. De bibliska gestalterna är framställda som människor ur målarens liv. Föremålen som lyfter fram deras symboliska betydelse har även Caravaggio gestaltat med detaljrikedom och han arbetar med samma utsökta ljusföring som Vermeer använder ett halvt sekel senare.

Bilderna kan tolkas som direkta överföringar i bild av bibliska eller apokryfiska berättelser och detta har stöd i exegetisk tradition. Bibeltolkningens höjdpunkt var under medeltiden att  kunna se de bibliska berättelserna gestaltas i sitt eget liv. En horisontsammansmältning som föregås av en rad tolkningssteg som laddar ögonblicket med tyngden av historien och framtiden.  

Bilden av mjölkpigan kan inte vara målad under vinterhalvåret. Då kommer solen aldrig så högt på himlen att ljuset blir trovärdigt. Den lilla lådan i bakgrunden behövs inte för att värma den stillastående kvinnan. Lådan är ett värmeelement som placerades under kjolen under stillasittande arbete i kalla rum. Den blir ett surrealistiskt tillägg, kanske en erotiskt laddad referens.  

Horisontlinjen, som motsvarar ögonhöjd för den ideala betraktaren är placerad i höjd med kvinnans högra hand som håller tillbringaren och i förlängningen i höjd med hennes hjärta. Religionens uttryck blev under 1600-talet fokuserat på inre tillstånd. Hjärtats begrundan och bön.

Kvinnan är sval och absorberad av sitt arbete med att förbereda måltiden. Vårt dagliga bröd fördelas och läggs fram för oss genom hennes gärning. Ur det mörka kärlet rinner den vita, närande mjölken fram. Som mjölken ur Annas bröst när hon triumferande vill ropa till Israels herrar: ”Se, Anna ger di.” Kvinnan kanske tänker på dessa ord, kanske på kärlek, kanske på att få ett barn.  

Men rummet som hon står i tar emot ljuset från himlen, så att en värld av färger och skuggor ger tingen liv och form inför våra ögon. På samma sätt som mjölken ger näring åt kroppen, ger ljuset näring åt världen.  Det infallande ljuset från vänster användes av många medeltida målare som bärare av Kristus. Maria avbildades försjunken i en bönbok när Kristus kommer in i henne genom anden. Det fanns ett talesätt att Maria befruktades genom örat, som kanske hade med den här typen av bilder att göra.

Men till sammanhanget hör holländarnas engagemang i hundraårskriget som avslutades 1648 med freden i 30-årig kriget. Framställningar av dygdiga kvinnor användes som symbol för nationell och religiös självständighet. Vardagligheten kan hänga ihop med detta. Här finns inga avbilder av Gud, bara kvinnan i vardagen som lägger hela sin uppmärksamhet på att förbereda måltiden. Kanske försänkt i bön.

Bilden är uppdelad i två distinkta sidor. Också detta har en stark retorisk innebörd. Den ljusa sidan symboliserar världens rening genom Marias livsfrukt i de medeltida motsvarigheterna. Uppdelningen skapas av det naturliga ljusets flöde. Väggen närmast fönstret hamnar i skugga men till höger om kvinnan är den vitmenade väggen klart belyst. Färgerna finns i motivet som omfattas av kvinnans uppmärksamhet, nära fönstret.

En illusion av att bilden har två olika horisonter uppstår om man fokuserar
kvinnans vänstra sida. Till höger bildas en kontur betonad av kontrasten mot väggens ljusa bakgrund. Bakgrunden kan ta gestalt av himlen och kvinnan blir jättelik, heroiskt porträtterad mot himlagrunden. Bilden av frihetskampen, av historiens vingslag. Värmeelementet blir en av många symboler för den gamla kyrkan i den nationella retoriken. En snusklåda från den gamla kyrkan.

och så vidare. En bild är som en arena där tolkningar kan spelas ut i oändlighet. Tolkaren berättar om sig själv och sina referenser genom att lyfta fram bildelement som har mening bara i mycket speciella sammanhang.

Förlåt dig själv och förlåt andra

Hur kommer man från ett tillstånd av ilska och separation som gjort att man kunnat skada andra människor urskillningslöst. Någonstans måste smärtan släppas in och bearbetas. Att förlåta sig själv är ett sorgearbete som syftar till att man skall bli fri från behovet att upprepa onda och irrationella mönster. Sann förlåtelse betyder befrielse. Det betyder att ondskans spiral bryts. Det är värt mycket att nå målet.

Lättviktig och energisnål datorlösning

 Asus Eee PC 1015PEM heter min nya netbook. Jag kör Ubuntu 11.04 som operativsystem. Min dotter använder hellre Windows 7. Det finns ett tredje operativsystem som bara är för att surfa. Det kan startas på 5 sekunder. 
Datorn väger 1.27 kg och har 10 timmars batteritid. Låg strömförbrukning alltså. Det ger frihet att använda datorn som anteckningsbok i flera sammanhang. Hemma  kan jag koppla till tangentbord, mus och skärm. Vår 22 tums LED-TV fungerar bra som skärm. Den drar bara 35 watt ström. På det hela taget en förflyttning mot lättare miljöbelastning.
Jag installerade UBUNTU 11.04 via nätet. Windows 7  Starter är förinstallerat på datorn, så jag använde UBUNTUS Windows installer Det gick hyfsat. Jag laddade ned under natten och kunde starta om datorn på morgonen. Till att börja med startade installationen av sig själv, utan att jag kunde testa systemet. Det var ju inte bra. det var en bugg. Installationen stannade upp efter ett tag. 
   När jag kom på att jag kunde stänga installationsrutan, så gick det bättre. Ubuntu 11.04 visade sig och verkade fungera bra. Kontorsprogrammen verkar snabbare i starten här än de brukar vara. Så jag valde att installera och då flöt allt som det skulle.
Navigationen i 11.04 är välgenomtänkt. Efter en dag börjar jag känna mig hemma med det nya operativsystemet. Det skiljer sig riktigt ordentligt från Ubuntu 10.04 som jag vant mig vid.

Om Nådens skål

”Eva Ave Maria” - en medeltida profetisk formel

”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” - 1 Kor 15, 22

Gud gjorde Eva av Adams revben och Kristus i Marias livmoder. På det sättet speglar Nya testamentet händelserna i det gamla och vänder på spelreglerna. Evas misstag motsvaras av Marias längtan till full upprättelse. Ibland förkortas historien i den kryptiska frasen Eva ave Maria.  Eva   ave är ett palindrom. Det är en fras, där den första delen motsvaras av den andra omvända delen, så att frasen lyder likadan oavsett om den läses framåt eller bakåt. Syndens nedåtgående kurva kompletteras av Nådens uppåtgående och formar det som jag kallar Nådens skål. Nådens skål är en symbol för människans erkännande av sin ofullkomlighet och sin frihet. Ofullkomligheten innebär att vi saknar erfarenhet, helhetsperspektiv och kunskap för att göra välgrundade och riktiga val i alla lägen. Friheten innebär inte att vi är helt utlämnade åt oss själva, utan att vi kan göra både dåliga val och välja att ta emot Nåden som upprättar oss i den ordning som Gud förnyar varje dag. Kalkens form liknar en parabel i genomskärning. Samma form avbildas av soluret när skuggan under förmiddagen blir allt kortare för att sedan vända  och bli allt längre. Det finns eviga och grundläggande strukturer, men också saker som förändras, så att vi ofta är tvungna att handla utan fullständig kunskap.  Därför behöver vi varje dag lära oss att hantera och leva med Friheten.  Nådens skål ger oss ett sådant redskap.  Genom Nåden kan vi lära oss att förlåta oss själva för våra misstag och bli fria att prova på nytt i trygg förvissning om att Gud tar hand om oss i alla lägen.

Eva - Ave Maria

Ett ljuvligt sökresultat för "eva ave"


Jag vet inte vad sången handlar om, men i historen om Jeanne d'Arc som Frankrikes räddare åt Karl VII från den europeiska senmedeltiden (1420-talet) förekommer profetian om Eva och Ave Maria.

Beskrivningarna som jämförde Jeanne  med bibliska hjältar gav Jeanne en nedärvd auktoritet som motsvarade Karls och hans associering med Gamla Testamentets kungar. Litteraturen och profetiorna som cirkulerade angående Jeanne fördjupade det andliga sambandet genom att spegla profetior om Jungfru Maria, eller Eva/Ave Maria:  “Frankrike kommer att förloras av en kvinna och ska sedan upprättas av en jungfru”. Eva/Ave profetian säger att Maria (Ave Maria) skall återlösa Evas synder och upprätta mänskligheten. I profetiorna om Jeanne d'Arc konstruerades Karls mor Isabella av Bayern som kvinnan som förlorade Frankrike, genom att hon undertecknade  Troyesfördraget  och "jungfrun från Lorraine" är Frankrikens frälsare. Jeanne förnekade varje hednisk association, eller samband med den profetiska litteraturen vid förhören i Roen, men de världsliga och religiösa texter som kopplats till Jeanne gjorde att hon utsattes för utfrågningar om sina religiösa övertygelser av sina verdersakare. 

(översatt efter) "Through a Political Lens: Joan of Arc from Myth to Modern Fragmentation" av Heather K. Robinson (2007). University Honors Program. Paper 47, s. 8.
http://ecommons.txstate.edu/honorprog/47

Fröding på Ulleråker - galen webbutställning

Min son jobbar på Uppsala universtitetsbibliotek och blev inblandad i webbutställningen om Fröding med teknisk implementering av utställarnas design. Så han visade mig lite grann ur den på sin dator. Väl hemma testade jag själv ett besök. det här är ju spännande material för min klan som numera är Brukarnätverken inom psykiatri och beroende i Uppsala län. 

Ett fascinerande innehåll i en labyrintisk design gör det lätt att gå vilse och svårt att hitta tillbaka till godbitarna. Jag skrev en kommentar om en Ghasel. Knäppa, men underbara tolkningar inbjuder den till. Poesi är Lek. Få se om den passerar granskningen. Jag fångades av en film från Ulleråker där man kommenterar en planritning till ett av de hus som jag nyss har besökt (se föregående bloggpost). I övervakningsrummet avgiftades Fröding efter medicineringen. Det måste ha varit fruktansvärda perioder då man fruktade självmord mer än annars.

Hur hittar man klippet?
http://www.ub.uu.se/froding/ där presenteras utställningen. Klicka på Till utställningen > Info (till höger i menyn) > Se film... (längst ned i menyn till vänster). För att komma tillbaka stäng filmrutan. Lycklig resa. Innehållet är sevärt. Navigationen kunde varit lättare. Webbutställningar bör ha webbcurators, tycker jag.
   Men vänta, jag glömde entrén. Ett klick extra för att komma in i utställningen och nå menyn. Så där ja.

Jag ser förstås den diaboliska pedagogiken. För att se klippet måste man fatta utställningens labyrint och då kanske man är fast. - "A little Windows to me", the Gnome said.

En rastplats för pilgrimer vid Ulleråker

Jag var på stan och det var så plågsamt tungt med oljudsmiljö, köpstress och tonårsrelationen mitt i allt detta. Kom hem utslagen med oförättat ärende. Men igår var jag tillbaka i det gröna, botade min smärta med en promenad längs pilgrimsvägen mot Tobo och en viljeakt som förflyttade mig in till Mitten, där jag är en bit av kött i världens levande kött med träden, gräsen och stenarna.

En pilgrimsfärd blev dagen, genom Uppsalas vackra blomning i skogar och öppna dalgångar. Jag hälsade på mor och bjöd henne ett glas vin. Hon var klarare än på länge och kunde berätta lite om gårdagens sjukhusbesök som förberedde hennes starroperation. Hon kunde lyssna på min berättelse och hålla kvar den i sitt sinne. Det var som ett litet mirakel. Kanske född ur hoppet och äventyret i att ta tillbaka synens landskap, kanske född av en god ung ledsagare som var med henne till sjukhuset.

Men från Karl-Johansgårdarna skulle jag ta mig till SIBA för att köpa en födelsedagspresent. Det kunde varit en mardröm, men jag fick hjälp att se den rätta vägen över Stabbyfälten till Berthåga kyrkogård och vidare genom skogen mot Stenhagen. De betade ängarna, skogsdungarna, barnen som leker under tunga trädkronor, och skogen där tallarna är stilla väldoftande resliga jättar. Vertikalerna. Oranterna. En annorlunda inköpsrunda.

Jag köper en 22-tums TV, lite snabbt, och cyklar vidare med den i handen över Flogsta, Ekebydalen, Stadsskogen och Pollacksbacken - ut till Ulleråker för att träffa Henk och Turid med flera. Sedan gick vi ner i trädgården där, det övergivna Paradiset i vandringslandskapets mitt. Tornspiran till Den Gode Herdens kapell vakade över vårt samtal och vi var bjudna dit in, för Turid hade fått låna nyckeln.

Jag ser oss som Katedralbyggare och pilgrimer i det uråldriga landskapet. Nere vid ån på bryggan rastade vi förra söndagen, 45 vandrare. Bryggan ligger 3 km från Slottsbacken, den första naturliga rastplatsen på den nya Ingegerdsleden mot Stockholm. Under den Gode Herdens kapell. Det är ett symfoniskt anslag som fyller mig som en uppenbarelse, eller ett Tilltal. Jag sa till Henk att jag ville komma till mötet mitt i semestern, eftersom vägen till Ulleråker är så vacker, när man går Gula Stigen över åsen och genom Kronparken. Nu blev det en krets, en cirkel där kapellet ligger på periferin längst bort och Stadsparken närmast staden.

Tänk att skapa en trädgårdslabyrint, där på Ulleråkersfältet. En sinnenas trädgård som öppnar sig mot kosmos och evigheten. Den lilla cirkeln på den stora cirkelns omloppsbana – en sådan symbol! Jag fann den först i medeltidens miniatyrer, i retoriken och i de gamla pilgrimskartorna som samtidigt framställde världen och den inre labyrinten, när jag forskade om perspektivets ursprung.


TVn bär jag med mig hela tiden. En udda och bisarr förpackning i denna sättning kan man tycka. Men i kapellets tystnad som bar det goda samtalet spanns gammalt och nytt samman och till slut blev den nya apparaten en symbol för hopp. 35 watt ska den dra och vittna om en ny teknik, en mänsklig längtan att bli bättre mitt i all fåfänglighet. Allt är på plats och vi rör oss in i framtiden med nytt hopp. Vi fick träffa prästen och se hennes fina kontor. Ja, jag vill ha en Stigfinnargrupp som sitter med utsikt mot ån och Danmark och mot Sävjafälten. Jag skulle vilja jobba med Gottsunda församling och deras fina kyrkorum och alla vandringsleder som de har emellan sig.  

Alla dessa judeer återvände då...

Alla dessa judeer återvände då från de platser dit de skingrats och kom till Juda, till Gedalja i Misa.
Jeremia 40:12

Babylonierna härjar i landet. Det är Herrens straff, säger en befälhavare, som befriar Jeremia ur fångenskapen och ger honom fri lejd att gå vart han vill. Han går till Gedalja i Misa, liksom många andra. Judeerna återvänder och samlas i Misa under den ståthållare som utsetts av den babylonske kungen. De är pragmatiska och fogar sig under Herrens straff och nåd.

Jag gillar den här texten för att Bibeln här visar att Gud talar till människor i andra kulturer än Israelernas. Hela min känsla bekräftar detta. Ingen folkgrupp eller kyrka kan ha monopol på relationen till Gud. Gudsrelationen är något som jag har som en personlig arvsrätt. Jag är Guds barn och kan alltid vända mig till mitt sanna ursprung direkt för råd och hjälp. Jag tror att samma sak gäller varje människa.

I Uppsala domkyrka finns en framställning av en grupp människor som diar och vårdar en gris. Den har tolkats som ett medeltida uttryck för antisemitism. Men jag tror att det är en för snäv tolkning. Det är snarare ett Nassesvin än något annat som spelar nyckelrollen i den religiösa symbolen. Bilden i kyrkan hänvisar också till en traditionell framställning av Roms grundare som diar en varghona. Bilden kan tolkas som ett uttryck för hur föreställningarna om ras och nation kan leda människor till galna och bestialiska förhållningssätt. Det kan handla om danskarna, som tog kål på St Erik, men också om vilket gäng av banditer som helst, som glömt sitt sanna ursprung och den grundläggande mänskliga gemenskapen. Ibland kan det handla om överstepräster och fariséer oavsett i vilken religion de missbrukar sin ställning. De kristna kultbilderna ska inte tolkas i för trånga ramar. Då misskänner man kristendomens innebörd.

Och för er skull, för att ni ska tro

Och för er skull, för att ni ska tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss gå till honom.
Johannesevangeliet 11:15

Lasaros är död. Han har legat i graven i fyra dagar när Jesus kommer till sin vän. Då uppstår han från de döda. För att Jesu vänner ska tro händer detta. En kärleksfull tolkning av en förfärlig situation. Och vilken fantastisk lösning sedan.

En Stenblomma i skogskanten står åter upp

Jag hittade en ikon från proggtiden på Youtube, precis som jag skulle drömt det har Helene Bohman Blomqvist lagt upp en låt direkt från skogskanten. Mums. Helene spelade på Musikforum med bandet Stenblomma på 70-talet. Sedan var hon försvunnen. Skeppet var en favoritlåt. Den finns också där på webben. Men det här är riktigt godis:

dopet Johannes döpte med

 dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?

Lukasevangeliet 20:4

Det är Jesus som ställer frågan till översteprästerna och de skriftlärda som ville snärja honom. Vem gav Jesus fullmakt att predika, hade de frågat.  Jesus svarar med motfrågan som tystar hans vedersakare. Folket trodde på Johannes kallelse från Gud och de skriftlärda ville inte erkänna att de struntade i hans maningar till omvändelse och dop.

Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten

Luk 20:17

Sidkia, Josias son

Sidkia, Josias son, efterträdde Konja, Jojakims son, på tronen
Jeremia 37:1

Sidkia blev kung av Juda. Han tillsattes av kung Nebukadnessar, vars arméer belägrade Jerusalem. Jeremia profeterade att babylonierna skulle inta staden, men stormännen trodde inte på det. Kung Sidkia hamnade mitt emellan. Jeremia uppmanade honom att ge upp staden för att överleva.  Profeten gick fiendens ärenden tyckte vissa och de kastade honom i en brunn för att han skulle dö av svält. En hovman såg till att han blev räddad.

Kung Sidkia fortsatte in i det längsta med motståndet, men han kunde inte rädda sig eller sin stad. Han drabbades av ett hemskt öde. Hans söner avrättades framför hans ögon tillsammans med alla andra stormän i Juda rike. Sedan stacks hans ögon ut och han fördes bort som fånge.

De ska förgås, men du består

De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. 

Psaltaren 102:27

Så skriver psalmisten. Det är sannerligen en klagosång om livets svårigheter denna psalm 102. Ett vittnesbörd av ett slag man sällan hör idag. Nästan förbjudna tänkesätt är denna gamla bibliska klagan. Jag orkar inte äta, kan inte sova, törstar som en uggla i öknen, det här är uttryck som beskriver yttersta isolering och desperation. Sådana här känslor ska man väl inte behöva ha? Det borde finnas mediciner. Så är det lätt att tycka inför den här texten.

Men bönens tilltal vittnar om ett hopp och en möjlighet att överleva, genomlida, längta sig igenom svårigheterna, för att man har någon att tala med. Gud. Vittnesbörden har i sig ett tilltal. Psalmen som sparats genom årtusenden ger uttryck för ett hopp. Mänskligheten överlever. Hela tiden kommer nya generationer. De lever ibland i djupaste förtvivlan, ibland i lycka och triumf. Trygghet och goda vanor omväxlar med krig och självdestruktiva mönster. Allt finns och upprepas genom tidsåldrarna.

På det sättet blir rösten som ropar i öknen en vän. En vän som vi kan behöva ibland, som påminner oss om att det finns fler som levt igenom stora svårigheter. En vän som tycker att livet är värt att hoppas på. En som tyckte det var viktigt att få berätta.

Ty vad som hänt denne Mose

Ty vad som hänt denne Mose som  har fört oss ut ur Egypten, det vet vi inte. 

Apostlagärningarna 7:40

Moses var borta, folket vände sig till andra gudar. Det var inte bra.  Jesu lärjunge Stefanos påminde sina vedersakare om ett svek. De blev så uppretade att de stenade honom. Men Stefanos visste var Jesus var, fast han gått bort. Han var inte rädd för att följa efter, så han blev den förste martyren av lärjungarna. I medeltidens bilder framställs han med stenar i händerna. Vägen till det förlovade landet. Stefanos gick den och många har följt i hans spår. Var inte rädda. Döden är porten till himmelriket.

Fast vi som inte är kallade vandrar i öknen. Vi vet var Jesus är. Vi bär hans tecken i våra hjärtan. På det sättet kan vi känna igen honom i våra medmänniskor, när vi öppnar våra hjärtan för varandra. Det är delandets hemlighet. Bjud in varandra till att dela måltiden. Drick av vinet och älska varandra. Dela glädje och sorg. Sök Guds rättfärdighet.

Friktioner 2010 ocensurerat

Den som är nyfiken på att jämföra de publicerade katalogtexterna med originalen som jag skrev dem kan finna dem här: Friktioner katalogtexter. Jag är glad att Uppsala Konstmuseum har gått mig till mötes och publicerat originaltexterna och förtydligat vem som är katalogens huvudförfattare. Det gör det ännu viktigare att påpeka att texten ibland korrumperats genom onödiga ingripanden från redaktionen. Därför ska jag ge ett exempel. Om verket Red String (s. 52 i katalogen) skrev jag:

Som ett vattenfall är Jasons grepp och handens rörelse är ymnig. 

Redaktionen har ändrat ordet ymnig till böljande.  Problemet är att dessa ord inte har samma betydelse. När man ser filmdokumentationen kan man konstatera att handens rörelse är ymnig och inte böljande. "Handens rörelse är böljande" ger en falsk beskrivning av något som människor kunde se under en timmes tid i Stadsparken. Ändå slank det igenom en korrekturläsning. Jag hade helt enkelt inte tid till de omsorgsfulla överväganden som krävdes för att bedöma alla de ändringar som redaktören gjorde i slutskedet . Det kändes tråkigt redan då. I efterhand kan jag trösta mig med att det ger ett fint material till en närmare undersökning.  Halva texten om verket Red String blev struken senare utan att jag blev tillfrågad alls. Den delen gav en inblick i friktionen bakom den synliga ytan. Synd att en sådan öppning ska gå förlorad. Den finns i alla fall med i den version av originaltexten som publicerats på museets hemsida.

Vad jag tycker? Det är ömsom vin ömsom vatten. När jag läste de filosofiska reflektionerna i min essä och  så utbrast jag för mig själv: -Vilket skit! Men sen när jag läste om konstverken blev jag glad igen. Slutet gott allting gott. Jag tycker om Gunnars bilder. De är strålande och bär fram verken på ett skönt sätt åtminstone för den som var där. Vackra är de hur som helst. De filosofiska reflektionerna som jag först reagerade så ilsket på visade sig vara helt avgörande senare. Så kan man uppleva friktionen. Det man behöver titta närmare på griper tag och retar upp. Det är strålande. En performativ affirmation utförd i textens praktik. Det är raka motsatsen till en performativ motsägelse som elaka filosofer kan peka ut när en människa i handling motsäger sina uttalade ideal. Här gjorde redaktören en insats som beställare. Skriv mer om filosofin uppmanade hon mig. Vi hade en ganska god dialog under arbetets gång.

Ibland fungerar katalogtexterna underbart ihop med bilderna. Precis som jag tänkt mig det, så pekar texten in i verket på detaljer som finns där i bild på den motsatta sidan av uppslaget. Lamentation med Buba och Marina är ett utmärkt exempel på hur redaktionen lyckats skapa ett gott samspel mellan bilder och text.

Andra texter är mindre lyckade. Den om Boris Niesloni's verk känns rätt trög. Den har inte blivit bättre genom att redaktionens strykningar gör hänvisningen till Wittgenstein obegriplig. Jag har en känsla av att texterna rensats på ett tråkigt sätt. Det är som om verken blivit mer estetiska objekt än de var avsedda att vara. En del av friktionen har gått förlorad. Det är förstås en subjektiv upplevelse.

Några av texterna är så omarbetade att jag inte ville stå för dem. Rebecka förslog att hon skulle underteckna dessa som författare. Jag godtog det fast det var en aning queer att mina texter blandas in i någon annans. Men sånt händer hela tiden. Jag har lagt pussel jag också. Friktion. Sedan föll de här signaturerna bort i processen.  Lite oturligt har det lett till att det blivit otydligt vem som är katalogens författare. Rebecka har säkert arbetet hårt med utformningen, men i eftertexterna ser det ut som om hon är katalogens huvudförfattare. Så är det inte.

Jag tänker inte säga vilka delar av texterna som inte är mina. Den som vill får chansen att jämföra själv.

--------

Jag kommer att tänka på ett verk från Friktioner 2008: Malin Arnell, No title. Too many questions, Edge-seminarium med konstnärssamtal, Uppsala stadsteater.

• Friktioner 2008 Katalog (pdf)
• Friction 2008 Catalogue (pdf)

Så här  skrev jag om det:

     Malin Arnell gav en provocerande föreställning på Uppsala Stadsteater, när hon  bröt mot samtalets konventioner genom att ersätta sig själv med en arrogant ung  pojke, som vägrade svara på engelska, samtalets annonserade språk. Eftersom  han inte hade så mycket att säga så brydde sig ingen om att översätta hans svar  och de internationella gästerna vid samtalet förstod förstås inte mycket. Eller snarare, det starka intryck och det mentala oro som orsakades av Arnells socialpsykologiska experiment, när hon tyst tog plats i vanliga människors privata sfärer med  absurt intima handlingar, förmedlades till de människor som deltog i diskussionen  så klart som man någonsin kunde önska. Arnell hade tillbringat dagen i Uppsalas  centrala delar klädd i samma kläder som pojken på scen, en student hon haft  under veckans workshop, som tycks ha provocerat konstnären genom att ställa  alldeles för många frågor. Hon gick omkring och under tystnad tog hon sig in i  andra människors livssituationer. Hon kunde ta plats mitt emellan två män som  samtalade på en soffa och bara sitta där tyst. Eller så närmade hon sig en kvinna  som promenerade med sitt barn genom att ta tag i barnvagnens handtag, som om  hon var den rätta ägaren till barnet. Genom handlingar av detta slag fick fotograferna som smög i hennes närhet möjlighet att dokumentera ett psykologiskt drama  medan det utspelades i realtid.
     - Om ett konstverk som detta gavs i Polen, kommenterade Arti Grabowski, vänd till  pojken på scen, så skulle det medföra risker för den personliga säkerheten, eftersom folk i Polen är beredda att försvara sitt privatliv mera handgripligt än svenskar  tycks göra. Ridderligt inviterade han konstnären att ge sitt verk i hans hemland.  När jag ser tillbaka på situationen finner jag Grabowskis kommentar mer uttrycksfull än jag gjorde till att börja med. Han gav röst åt vår kollektiva ilska, genom att  invitera den arroganta unge mannen till ett rejält kok stryk av främlingar i ett främmande land. Och den här gången svarade pojken på engelska. - No, sade han helt  enkelt.
    Men Grabowski var den ende som reagerade på det flagranta faktum att personerna var utbytta. Alla tänkte på det hela tiden och somliga försökte som jag förgäves  att se någon likhet mellan personen på scenen och den som fanns på bilderna som  projicerades på skärmen bakom honom. Det var som en mardröm. Sedan dess  har jag en tendens att reagera med äckel när främmande människor kommer för  nära mig, men jag döljer mina känslor noggrant. Verket hade en långvarig effekt  på mig, om det nu alls var ett konstverk till att börja med. Arnell lyckades i alla fall  ställa till med en scen och det är en av grundbetydelserna i det engelska uttrycket  performance.

Välsingnelse för enhet

Jag ger till dig en

Enhetsvälsingnelse.
Oneness Blessing
Deeksha

tre namn på en aktuell företeelse som är kopplad till en rörelse med ursprung hos AmmaBhagavan. Ett par mänskor som är en avatar. De utgör centrum i Oneness University med sin stad Golden City och Enhetens tempel i Indien. Läs Visionen.

Jag älskar dig, jag förlåter dig, jag ber dig om försoning. Tre stora förtroenden som öppnar vägen till det gudomliga i min värld. Tre stora förtroenden som visar vägen till handlingar i världen. Tre stora förtroenden som bygger framtiden för världen som är vår att leva och drömma i.

Jag är invigd till en kärleksgärning. Jag är invigd till gudstjänst. Jag är invigd till att dela med mig av min kärleksrelation. Jesus är namnet som min älskade bärs fram utav i mitt liv och i min tradition. Men Gud har många namn och ansikten och traditioner. Alla dessa namn och traditioner är relationer mellan människor och det gudomliga i deras världar.

Tack för väckelsedag med Anette Carlström

Jag var på väckelsedag med Anette Carlström i Oness-rörelsen. Det var en skön och stärkande upplevelse. Vi var ett sjuttiotal människor som gav varandra välsignelser genom handpåläggning i fyra timmar minst. Var och fick ge och ta 64 deekshor som dessa Oneness Blessings kallas i Sverige. Jag blev inte trött och inte hungrig fast jag bara åt en skål råris och ett äpple med ett glas vatten mellan sex på morgonen och sju på kvällen. Nåden var mat för kropp och själ.

Idag fick jag smaka frukten av gårdagens gemenskap. Jag kände mig så till freds att jag måste skriva till min goda vän och lärare Marie Nilsson för att tacka. Så här blev brevet:

Kära Marie,  

låt mig se om det låter sig göra att skriva ett tackbrev till dig.

Du blev kanske lite förvånad över att jag ville gå kursen. Jag är inte säker på att jag skulle ha anmält mig om jag frågat dig om innehållet närmare först. Det var i alla fall inte aktuellt. Jag kände att det var dags för mig att möta Anette Carlström. Det blev en förvånande upplevelse. Hon kändes som en god lärare, fast utformingen av budskapet var djärv. Efteråt förstår jag att jag har känt rätt. Idag är jag så glad att jag kan se världen vackrare än jag kan minnas.

På morgonen satte jag på datorn och tittade på en thriller. Det har varit mitt rätt misslyckade sätt att återhämta mig efter arbetsveckor som känts slitsamma. Filmen var inte så bra, eller hela konceptet med film på datorn kändes plattare än förr. I bakgrunden kunde jag skymta en vacker dag genom den ljusa gardinen i mitt sovrum. Och det var som om det ville säga mig något. Skulle jag gå ut? Jag började undra och blev allt gladare. Till sist sjöng jag för mig själv, ganska högt: - Vad är det det där ute vill att jag ska se? Sen måste jag förstås gå ut och titta. Där var den. Skapelsen i all sin glans. Värmen och kylan, ljuset och skuggorna, färgerna och kontrasterna, fåglarna och träden allt samspelade i en vårjublande konsert. Bara för mig, för mig också. Nu när jag har fått en systemåterställning och är som jag kan vara. Jag känner igen mig själv. När det är som bäst.

Jag tycker om nåden. Ja, jag vill göra något med mina händer. Det är inte en hantverkskurs jag tänker på. Nej, jag vill att mina händer ska uttrycka min kärlek till Gud, när de delar med sig av och ger ut den nåd som jag lever i. Nu börjar jag förstå djupet av det helande som nåden kan ge. Nu tackar jag dig Marie som gått före som stigfinnare för att du varit min helare och lärare genom de senaste åren. Jag visste det hela tiden. Stort tack och kärleksfulla kramar till dig, fina, fina vän.

Igår på väg till väckelsedagen fastnade jag för ett träd som stod under en motorväg i Rotebro, eller någon annanstans. Jag såg de fina affärshusen och tänkte på hur stolta arkitekterna måste vara över hur de kan känna till och sätta samman alla dessa material som skapats av människor för olika ändamål. Så började jag jämföra trädet med människors skapelser. Om det fanns en skapare av trädet, hur hade det verket kommit till och hur ser det ut om jag jämför naturens och människans teknik. Ja, hur stolta vi nu kan vara över blanka fasader, belysningar och transportsystem så ter de sig ganska grova när man tänker på ett träd. Trädet har ytor som är så fantastiskt anpassningsbara och mångfasetterade att de kan omfamna, nära och ge liv åt sin omgivning. Trädet omvandlar nära möten med jordens minsta partiklar till byggnadsmaterial och näring i livsprocesser. Trädet möter himlen och hämtar energi från ljuset och omvandlar även luftens koldioxid till material för att bygga sina löv, sina grenar, blommor, knoppar och rötter. Trädet är inte generat för mörker och lort, trädet har ingen rädsla för att sträva mot himlen. Det bygger liv i hängivenhet och självklar lydnad till sina egna livsprinciper. Därför är trädet en symbol för åkallan. När vi lyfter våra armar jublande mot himlen är det en urgammal bönegest som alla växter sedan tidernas begynnelse visat för människorna. När trädens grenar andas in den första vårdagen, så sväller de och blir glänsande som om det var en kärleksakt. Det var det, som det där ute ville att jag skulle se.

Träden i den första vårjublande kärleksakten, videungen som brister fram och lyser som pärlor. Grenar som purpurfärgade sakta vaggar med varandra i tysta komplexa rytmer och fåglarna som kastar sig mellan trädkororna i glädjeflykt. Det var det. Och två mörka silhuetter högt på en gren sitter nära varandra alldeles stilla först. Sedan är det som om den ena ville ta ett steg närmare, rör frågande på huvudet lite grann som vore de två ett par smeksamma duvor. De sitter kvar och jag lämnar dem för att söka upp en vän som jag allt för länge har försummat. Glad är jag.

kram
Kurt