Kalender i "den gamla stilen" 1720

Jag arbetade med runkalendern och då blev jag nyfiken på konsekvenserna av att två tideräkningar möts. Här är en sådan iakttagelse från Helsingborg 20(9) mars 1720:

Her til slut må du vide, at den gamle stil bruges her i landet, og medens det for dig er den 20. i dag, så er det her den 9. (i) Den svenske kalender-mager vil have, at jeg skal være yngre, end jeg ellers havde tænkt mig. Der er elleve dages forskel mellem hans og min moders udregning. Hvem af de to står nu mest til troende? Jeg ville ønske, at hun kunne komme til Skåne, så jeg kunne få den fornøjelse at se hende skændes med de lærde i Lund. Thi hvor fredsommelig hun ellers er, så ved jeg dog, at hun ville holde fast ved sin mening i dette - om hun så stod overfor en Professor Matheseos (ii)! s. 18 Jacob Bircherods Rejse til Stockholm 1720


En detalj i boken är att Jacb Bircherod träfffade Sophia Elisabet Brenner när han var i Stockholm. Hon var berömd poet och den första svenska feministen.

Kunskapshantering inom ABM (KM4ALM)

1. Jag fick ett mejl om Högskoleverkets utvärdering av utbildningar inom ABM-sektorn. Inte så förvånande att arkiv- och museologiutbildningarna i Uppsala bedömts som bristfälliga så att de kommer att utsättas för ytterligare granskning. Jag var ju med när de här utbildningarna tog form och insåg tidigt att de hamnat i strykklass i förhållande till biblioteksutbildningen. Bland annat fick jag i uppdrag att försöka implementera en handledning från bibliotekariernas C-kurs i museologernas utbildning. Vi insåg ganska tidigt att forskning inom de olika disciplinerna skiljer sig åt, så att det inte är självklart att göra något sådant. Under senare år har jag försökt uppvakta institutionen för att skapa forskningssamverkan. Det hade behövts kan jag konstatera nu.
2. Jag borde söka praktik på Nordiska museet. Det slog mig att jag skulle försöka leta upp någon vettig person att skriva till genom att söka efter intressanta saker på deras hemsida. Till slut fann jag webb-utställningen om Ostindiska kompaniet. En bra början. Ännu liknar utställningen mest en rätt bra bok. Vad man saknar är hänvisningar till föremålen med rika bildpresentationer. Varför presenterar museerna så mycket text i sina digitala resurser i en tid när digitalfotografiet tillåter en flödig presentation av föremål ur alla vinklar? Riktigt intressant blev utställningen i projektbeskrivningen. Där berättas hur Nordiska Museets arkiv fick en stor beställning på arkivmaterial och hur detta ledde till att detta material digitaliserades och försågs med kompletterande information i ett pilotprojekt. Man får en aning om vilka krafter som står bakom, när något kommer loss i kulturarvssektorn.
3. En vision jag hade när jag arbetade på Museum Gustavianum och försökte skapa forskningsprojekt i anslutning till det nu avdöda KMM-projektet var att utställningen och katalogen över museets runstavar skulle knytas ihop med resurser på bibliotek och i arkiv. Det skulle ge en bra utgångspunkt för en forskarmiljö tänkte jag och hittade på beteckningen KM4ALM i svengelsk översättning kunskapshantering för alla kulturvårdens sektorer.
4. Den underbara reklam- och tricks-friheten i Ubuntus fria programvärld har försonat mig med webbeditorer och plötsligt förstår jag vilket bekvämt redskap en sådan kan vara. KompoZer heter min favorit just nu, som jag testar för att kunna visa min dotter som inte har kommit igång med hemsidesmakandet riktig än. Så skönt att kunna öppna en webbsida och redigera den utan att rota i html-koden. Då blir hemsidan lika smidig som en blogg. Jag har varit en idiot tidigare. Men det har lärt mig andra saker förstås.
   
5. Jag lade ut en version av min avhandling på svenska på min webbplats, när jag slutligen fann en fil som var någorlunda lik den färdiga boken. Jag sparade filen i html-version med min Open Office ordbehandlare och lade upp den. Idag kompletterade jag med länkar mellan Summaryn med bilder och Fulltextversionen av min bok Omvänt perspektiv i bildkonst och kontrovers. En kritisk begreppshistoria från det gångna seklet.
   

Länkar:

• Få lärare och få studenter inom ABM. Pressmeddelande från Högskoleverket
• Nordiska Museets webbutställning Ostindiska kompaniet
• Projektpresentationen till utställningen ovan.
• KompoZer
  
• Open Office
• Omvänt perspektiv i bildkonst och kontrovers.

Jan Wilgers Fotografier

Idag hängde jag en utställning med fotografier tillsammans med fotografen Jan Wilger. Vi hade väldigt roligt medan vi fann teman och grupperade bilderna. Lite svårt var det att ljussätta konstväggen på Kafé Kyrkbacken, eftersom varje bild hade olika behov av ljus och vi hade bara fem spotlights att laborera med.

Till slut var de i alla fall klart och grupperingarna kändes bra. Sedan börjar utställningens gestalt träda fram. Bilderna har ett liv var för sig, men tillsammans kan de säga helt nya saker. Jan säger att han fotograferar saker som man inte tittar på i vanliga fall och han låter de små situationerna berätta sina hemligheter, när han fotograferar dem. Bilderna blir en sorts självporträtt, men samtidigt inbjudande meditationsbilder som öppnar sig mot vardagens hemliga djup.

Ett tema är vattenvärldar och bilderna är som drömlika ornament och påminner mig lite om Breugels fantasivärldar. Ett annat tema öppnas mot civilisationens ensamhet. Det blir som melankoliska betraktelser stämda i välbalanderade och dunkla färgskalor.

Vernissagen är det på Onsdag. Då ska vi samtala lite om bilderna och alla är välkomna att vara med i detta samtal. Onsdag 14 januari Kafé Kyrkbacken i Örbyhus kl 19

En gammal blogg

1. Jag tittade på mina dagboksanteckningar från 2005, när jag jobbade på ett museiprojekt. De går att läsa fortfarande. Jag borde göra något liknande nu och använda bloggen för att kortfattat redogöra för allt jag gör under en dag. Så här kanske:
2. Samarbete i webbdokument. Jag är med i en inköpsförening och vi gör våra beställningar med hjälp av en bra tabell, där alla summor räknas fram automatiskt. Nu har vi bestämt oss för att prova att fylla i tabellen på nätet. Google-dokument en gratisresusrs för att dela dokument på nätet och vi har lagt upp vår tabell i detta medium. Alla medlemmar kan redigera i tabellen hemifrån den egna datorn. Jag lyckades fylla i några varor som jag ville beställa. Summan dök upp automatiskt längst ner i min kolumn precis som det ska vara. Däremot lyckades jag inte lägga in en ny kolumn. Jag kunde inte få in matematiken så att den gjorde samma uträkningar som den kopierade kolumnen. Kanske kan man lära sig detta.
3. E-post för samverkan är väl det mest använda kommunikationsmedlet. jag blir alltid nervös för att glömma någon, när jag skickar ut meddelanden. Alltid är det någon ny adress som kommit och det är lätt att någon faller bort. Jag borde skaffa en rutin för detta. Det är en enkel grej, men jag fastnar ofta på sådana saker. Så det tog jag itu med och gjorde en adresslista.
   

Länkar

1. dagboksanteckningar från 2005
2. Googledokument
   

Om att teckna

Om att teckna. Principen är att med handen återge det som ögat ser. Det är ett arbete där ögat och handen tränas parallellt. Slutligen är det föreställningen om den mänskliga gestalten som modifieras och schematiseras för att göra tecknandet möjligt. Det är inte tänkbart att teckna fotografiskt. Anledningen är att människan har två ögon och dessa ser mer än kamerans enkla optik. Jag reflekterar över det när jag tecknar efter ett fotografi som föreställer min morfars morfar och hans bror. Bilden borde vara från 1860-talet om generationsbestämningen skall hålla. Men poängen är att jag tecknar deras ansikten smalare än de är på fotografiet. Jag kommer då att tänka på att jag tränat teckning efter modell tidigare, med fotografiet som mall för ett lyckat avbildande. Problemet är att jag ser 30% mer av ett ansikte på lagom avstånd för samtal, än kameran i sin närbild. Så därför har jag kanske tränat in detta förtunnade ansikte där det vertikala överbetonas så ansiktet blir magert och långsmalt. När jag har fotografier som förlaga, så kommer kompensationen för blicken med två ögon att leda till en onaturlig framställning av ansiktets form. Något liknande kan vara orsaken till att figurer i äldre konst tänjs ut på längden. Om konstnären målar av en bild istället för en levande modell inträffar samma fenomen oavsett om bilden är målad eller fotograferad.

Så återkommer jag till felstavningarna. Det gäller att ha en fokuserad uppmärksamhet på det som framträder på skärmen för att undvika att felstavningar passerar obemärkt. Bara med denna uppmärksamhet kan korrigeringarna bli till korrigeringar av den stavande själen istället för korrektur av en text. Det finns alltså två sidor av bearbetningen, som skiljer sig genom de hör hemma i olika tidsekvenser. Antingen sker korrigeringen direkt, eller så sker den i ett sammanhang där texten korrekturläses och betraktas som en färdig helhet som jag ingriper i på olika sätt. Jag kan byta ut ord och bokstäver, eller till och med hela meningar i den senare kontexten, medan det omedelbara rättandet går mer eller mindre automatiskt till väga, genom att jag slår en eller ett par gånger på backstegstangenten och skriver på nytt. Jag har en känsla av att detta påverkar kroppens reaktioner på ett helt annat sätt. Jag lär mig att hitta med fingrarna på tangentbordet, och att inte låta tanken hoppa mellan ord, så att en bokstav används på fel ställe eller förekommer bara en gång, när den borde finnas både i slutet av ett ord och i början av nästa. Handlingen att skriva är komplex, men kan påverkas med beslut och rutiner för korrigeringar. Man kan likna det vid styrsignaler. Att använda käppen för att påpeka och kräva korrekt utförande av varje enskilt element, i det sammanhang när felen kan rättas genom att göra om. Det blir som en mild tillrättavisning som man måste besluta sig för att använda konsekvent. På detta sätt kan man påverka djuret i sig. Djurets sinnen är inriktade på handlingskontexten, snabbhet och effektivitet. Samtidigt handlar det om träning, för all handling bygger på en förutsägelse om resultatet. Jag gör något för att få ett visst resultat. Jag fångar till exempel en boll. Jag sträcker ut handen och kniper åt om bollen i precis rätt ögonblick, eftersom jag kan bedöma bollens hastighet och bana i luften och har koordinerat denna uppfattningsförmåga med kroppskontroll. Hur har jag gjort det? Genom träning, målinriktat handlande genom upprepning och modifikation tills alla faktorer stämmer överens. En hel del av dessa förmågor kan vara nedärvda. De ingår i kroppens fysiologiska och andliga potential. Vi lär oss gå med samma tvingade naturlighet som ett foster utvecklar fingrar på en hand. I andra fall sker inlärningen med utgångspunkt från ett beslut och de fysiologiska reaktionerna finns bara med i bakgrunden som ett stöd. Men ofta är det en blandning. Medveten träning kan ändra fysiologiska förutsättningar i kroppens balans. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Ibland går viktiga kunskaper förlorade för att man lär sig att använda ett nytt schema. I ett berömt exempel förlorade en spelman hela sin traditionella låtskatt, när han lärde sig noter. Han nya sätt att se på musik hindrade honom att komma åt de låtar som helt enkelt suttit i minnet som låtar man spelar på fiolen.

Nu handlar det för mig om att träna på att teckna av ett fotografi. Det är verkligen en process där arbetet med att teckna tvingar ögat att göra nya sorters iakttagelser. Samtidigt träder ansiktena på bilden fram för min uppfattning som uttryck för känslor eller sentiment. Det är inte ansiktsdragen som fångar mig och driver mig att arbeta vidare med avbildandet. Nej, det är det faktum att jag tycker mig ana ett sentiment, som skulle kunna berätta något om min släkt för mig och slutligen ge mig ledtrådar om min egen plats i historien. Jag tycker att jag ser på pojkarnas näsor, i läpparnas form och i minspelet att det här är två bröder och jag undrar hur dragen har ärvts vidare, eller vad som orsakar det sorgsna draget i samspelet mellan blicken och munnens vinklar. Jag tittar på hattarna och undrar vad de spelar för roll för pojkarna. Hur känns det för dem att ha hatt? Hur kändes det första gången och vad symboliserar hatten för just dem? Så tecknandet är ett möte, eller en process som liknar en utfrågning. Jag tolkar bilderna och framställer dem i min egen tolkning på papperet. Jag tränar för att vinna precision och detaljrikedom. Jag tränar för att skapa arbetsmetoder och hitta rutiner och schabloner som kan förbättra skärpan i mina tolkningar.

När jag alltså ser på konst så är det med den här processen i bakhuvudet. Jag uppfattar den konstnärliga tolkningen av världen som ett resultat av en mycket lång process där en massa grundelement ingår, som till exempel modellteckning, färgkomposition etc.. Konstnären ser på modellen som ett rytmiskt samspel av proportioner och grundformer. Det är det enda sättet att göra kropp till bildkomposition. Lusten fokuserar på framställningen och på samspelet mellan iakttagelse tecknande, inte på kroppen som lustobjekt i sig själv. Det har jag fått kämpa för att förklara för vissa människor. Om man inte har drabbats av tecknandets själ, så är det svårt att förstå skillnaden mellan kroppens berusning vid åsynen av en naken kropp, och det rus som konstnären hamnar i när den nakna kroppen tolkas i en bra bild. Jag ifrågasätter inte att man kan se på modellen med åtrå, eller sexualiserad blick, men jag menar att konsten i modellteckningen har en arena för helt andra värden och att dessa värden är centrala kulturvärden. Man kan ju också betrakta en människa på många olika sätt beroende på hur man föreställer sig att hon passar in i en situation som man själv befinner sig i. Konstnären befinner sig i den process som jag tidigare skisserat, och kroppen blir föremål för ett tolkningsarbete med helt andra förtecken än andra vardagliga situationer. Det är klart att konstnärer kan bli förälskade i sina modeller, att de kan utnyttja modellen sexuellt eller i andra syften. I ett visst stadium kanske den sexuella lusten blir konstnärens drivkraft, så att bilderna blir bra bara om det finns begär i blicken. Men erotik kan bli drivkraft i en massa andra situationer också. Vad jag vill åt är att det inte finns ett väsenssamband mellan sexualitet som drivkraft och det som driver konststudenter att teckna modell. Till och med de som går till teckningssalen i avsikt att finna erotisk stimulans upptäcker ofta att teckandet tar över, så att timmarna framför den nakna kroppen försvinner utan minsta erotisk upphetsning, eftersom arbetet slukar all kraft. Man lämnar teckningssalen med samma känsla som man lämnar löparbanan. Utmattad och uppfriskad på samma gång.

Kyrkan Örbyhus Januari 2 0 0 9
Onsdag 7	Soppa kl 18 Mässa kl 18.30
Onsdag 14	Soppa kl 18 Mässa kl 18.30 Vernissage 19 Jan Wilger
Söndag TEST	Tegelsmora kyrka: 11.00 MÄSSA,Kyrkkaffe. Kyrkvandring från Örbyhus kyrka kl 9.30.
Tisdag TEST	Örbyhus kyrka: 13 VARDAGSGUDSTJÄNST

Det gick inte att hitta några stavfel!

Här kan jag skriva. Det känns på riktigt, men inte som om jag kommit upp i varv helt och hållet ännu. Kanske träning kan hjälpa mig att bli bättre. I så fall kommer jag att skriva mycket bättre inom en ganska kort tid. Jag känner att min uppmärksamhet har ändrats på något sätt. Jag tror att det är till det bättre. Jag kan se vad jag skriver och bryr mig om att korrigera mina felstavningar. Annars skulle jag inte tro på mig själv när jag skriver att jag kommer att bli bättre. Det är en hel del märkliga reaktioner som kommer ut på skärmen i form av felstavningar. Tankar som går för fort eller för långsamt. En brist i relationen mellan det som händer i olika skikt av mig. Därför är det intressant att börja teckna.

Det är nog den disciplinen jag behöver arbeta med just nu. Att få en fungerande relation mellan tanke, känsla och handling. Så kan jag beskriva mina intentioner i arbetet med att teckna mina förfäders porträtt. Alldeles strålande!

Det är verkligen det här som är mitt nya År.