Om att teckna

Om att teckna. Principen är att med handen återge det som ögat ser. Det är ett arbete där ögat och handen tränas parallellt. Slutligen är det föreställningen om den mänskliga gestalten som modifieras och schematiseras för att göra tecknandet möjligt. Det är inte tänkbart att teckna fotografiskt. Anledningen är att människan har två ögon och dessa ser mer än kamerans enkla optik. Jag reflekterar över det när jag tecknar efter ett fotografi som föreställer min morfars morfar och hans bror. Bilden borde vara från 1860-talet om generationsbestämningen skall hålla. Men poängen är att jag tecknar deras ansikten smalare än de är på fotografiet. Jag kommer då att tänka på att jag tränat teckning efter modell tidigare, med fotografiet som mall för ett lyckat avbildande. Problemet är att jag ser 30% mer av ett ansikte på lagom avstånd för samtal, än kameran i sin närbild. Så därför har jag kanske tränat in detta förtunnade ansikte där det vertikala överbetonas så ansiktet blir magert och långsmalt. När jag har fotografier som förlaga, så kommer kompensationen för blicken med två ögon att leda till en onaturlig framställning av ansiktets form. Något liknande kan vara orsaken till att figurer i äldre konst tänjs ut på längden. Om konstnären målar av en bild istället för en levande modell inträffar samma fenomen oavsett om bilden är målad eller fotograferad.

Så återkommer jag till felstavningarna. Det gäller att ha en fokuserad uppmärksamhet på det som framträder på skärmen för att undvika att felstavningar passerar obemärkt. Bara med denna uppmärksamhet kan korrigeringarna bli till korrigeringar av den stavande själen istället för korrektur av en text. Det finns alltså två sidor av bearbetningen, som skiljer sig genom de hör hemma i olika tidsekvenser. Antingen sker korrigeringen direkt, eller så sker den i ett sammanhang där texten korrekturläses och betraktas som en färdig helhet som jag ingriper i på olika sätt. Jag kan byta ut ord och bokstäver, eller till och med hela meningar i den senare kontexten, medan det omedelbara rättandet går mer eller mindre automatiskt till väga, genom att jag slår en eller ett par gånger på backstegstangenten och skriver på nytt. Jag har en känsla av att detta påverkar kroppens reaktioner på ett helt annat sätt. Jag lär mig att hitta med fingrarna på tangentbordet, och att inte låta tanken hoppa mellan ord, så att en bokstav används på fel ställe eller förekommer bara en gång, när den borde finnas både i slutet av ett ord och i början av nästa. Handlingen att skriva är komplex, men kan påverkas med beslut och rutiner för korrigeringar. Man kan likna det vid styrsignaler. Att använda käppen för att påpeka och kräva korrekt utförande av varje enskilt element, i det sammanhang när felen kan rättas genom att göra om. Det blir som en mild tillrättavisning som man måste besluta sig för att använda konsekvent. På detta sätt kan man påverka djuret i sig. Djurets sinnen är inriktade på handlingskontexten, snabbhet och effektivitet. Samtidigt handlar det om träning, för all handling bygger på en förutsägelse om resultatet. Jag gör något för att få ett visst resultat. Jag fångar till exempel en boll. Jag sträcker ut handen och kniper åt om bollen i precis rätt ögonblick, eftersom jag kan bedöma bollens hastighet och bana i luften och har koordinerat denna uppfattningsförmåga med kroppskontroll. Hur har jag gjort det? Genom träning, målinriktat handlande genom upprepning och modifikation tills alla faktorer stämmer överens. En hel del av dessa förmågor kan vara nedärvda. De ingår i kroppens fysiologiska och andliga potential. Vi lär oss gå med samma tvingade naturlighet som ett foster utvecklar fingrar på en hand. I andra fall sker inlärningen med utgångspunkt från ett beslut och de fysiologiska reaktionerna finns bara med i bakgrunden som ett stöd. Men ofta är det en blandning. Medveten träning kan ändra fysiologiska förutsättningar i kroppens balans. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Ibland går viktiga kunskaper förlorade för att man lär sig att använda ett nytt schema. I ett berömt exempel förlorade en spelman hela sin traditionella låtskatt, när han lärde sig noter. Han nya sätt att se på musik hindrade honom att komma åt de låtar som helt enkelt suttit i minnet som låtar man spelar på fiolen.

Nu handlar det för mig om att träna på att teckna av ett fotografi. Det är verkligen en process där arbetet med att teckna tvingar ögat att göra nya sorters iakttagelser. Samtidigt träder ansiktena på bilden fram för min uppfattning som uttryck för känslor eller sentiment. Det är inte ansiktsdragen som fångar mig och driver mig att arbeta vidare med avbildandet. Nej, det är det faktum att jag tycker mig ana ett sentiment, som skulle kunna berätta något om min släkt för mig och slutligen ge mig ledtrådar om min egen plats i historien. Jag tycker att jag ser på pojkarnas näsor, i läpparnas form och i minspelet att det här är två bröder och jag undrar hur dragen har ärvts vidare, eller vad som orsakar det sorgsna draget i samspelet mellan blicken och munnens vinklar. Jag tittar på hattarna och undrar vad de spelar för roll för pojkarna. Hur känns det för dem att ha hatt? Hur kändes det första gången och vad symboliserar hatten för just dem? Så tecknandet är ett möte, eller en process som liknar en utfrågning. Jag tolkar bilderna och framställer dem i min egen tolkning på papperet. Jag tränar för att vinna precision och detaljrikedom. Jag tränar för att skapa arbetsmetoder och hitta rutiner och schabloner som kan förbättra skärpan i mina tolkningar.

När jag alltså ser på konst så är det med den här processen i bakhuvudet. Jag uppfattar den konstnärliga tolkningen av världen som ett resultat av en mycket lång process där en massa grundelement ingår, som till exempel modellteckning, färgkomposition etc.. Konstnären ser på modellen som ett rytmiskt samspel av proportioner och grundformer. Det är det enda sättet att göra kropp till bildkomposition. Lusten fokuserar på framställningen och på samspelet mellan iakttagelse tecknande, inte på kroppen som lustobjekt i sig själv. Det har jag fått kämpa för att förklara för vissa människor. Om man inte har drabbats av tecknandets själ, så är det svårt att förstå skillnaden mellan kroppens berusning vid åsynen av en naken kropp, och det rus som konstnären hamnar i när den nakna kroppen tolkas i en bra bild. Jag ifrågasätter inte att man kan se på modellen med åtrå, eller sexualiserad blick, men jag menar att konsten i modellteckningen har en arena för helt andra värden och att dessa värden är centrala kulturvärden. Man kan ju också betrakta en människa på många olika sätt beroende på hur man föreställer sig att hon passar in i en situation som man själv befinner sig i. Konstnären befinner sig i den process som jag tidigare skisserat, och kroppen blir föremål för ett tolkningsarbete med helt andra förtecken än andra vardagliga situationer. Det är klart att konstnärer kan bli förälskade i sina modeller, att de kan utnyttja modellen sexuellt eller i andra syften. I ett visst stadium kanske den sexuella lusten blir konstnärens drivkraft, så att bilderna blir bra bara om det finns begär i blicken. Men erotik kan bli drivkraft i en massa andra situationer också. Vad jag vill åt är att det inte finns ett väsenssamband mellan sexualitet som drivkraft och det som driver konststudenter att teckna modell. Till och med de som går till teckningssalen i avsikt att finna erotisk stimulans upptäcker ofta att teckandet tar över, så att timmarna framför den nakna kroppen försvinner utan minsta erotisk upphetsning, eftersom arbetet slukar all kraft. Man lämnar teckningssalen med samma känsla som man lämnar löparbanan. Utmattad och uppfriskad på samma gång.