På emblematisk resa

När man väl satt igång en sådan här process är det som om något driver en vidare hela tiden. Här är nästa försök.

Den här bilden har fått en stark historia. Jag målade den hos en väninna som heter Birgitta och kom därför att tänka på Vadstenakonventets sigill från 1450-talet, som jag hittat på nätet samma dag. Akvarellen fick namnet Apokalypsens Madonna Birgitta. Det som framställs i sigillets bild är den Heliga Birgitta knäböjande med attributen bok och stav, under Madonnan som bär sitt barn på armen och tronar på månskäran.

När jag målat bilden och fotograferat den gick jag till pappa och hälsade på. Strax efter kl sex var jag på väg ner till stan, men missade bussen. Jag tänkte att det kanske var någon okänd mening med det och fann mig i att ha en väntetid att fördriva. Så jag promenerade rakt ut på en snötäckt gräsmatta. Det var när jag vände mig om som jag fick syn på månen som låg i skepp, dvs ungefär som i sigillets bild. Ovan för den lyste en stjärna; det var Venus som också kallas morgonstjärnan och är en klassisk Kristussymbol.

Fenomenet har lockat människor i alla tider till tankar. Sirkka i målargruppen i Örbyhus målade en bild med månskäran och ett hjärta. Hon berättade att det föreställde månen och Venus. Man kan se det varje år kring jultid berättade hon. Det här var några veckor sedan och det satte min fantasi i rörelse. Därför sparade jag bilden av sigillet i minnet när jag såg den.

Vägen valde mig

Jag målar varje torsdagsförmiddag och tänkte ägna våren åt att utforma bilder och logotyper som har med pilgrimsvandring att göra, Det är ett roligt och kreativt arbete som har oväntade djup.

Den här bilden skall föreställa en stav, jungfuns bröst och landet med kyrkorna på en röd trekantig vimpel med blå bakgrund.

Men bilden är mångtydig i sin abstraktion. Jag såg plötsligt en bokstav och kom att tänka på att den första kristna kyrkan kallades Vägen, enligt den fina boken om Dag Hammarskjöld som Svanska kyrkan delar ut gratis. Det vita bröstet kan ses som rosfösntret i en kyrkgavel, staven kan också vara ett svärd och det gula fältet kan vara en fana med de sju såren.

Varför klyver man stockar med yxa och kilar?

Bild: 17-22 februari. Detalj av runstaven UMF01928 i Museum Gustavianums samlingar. Fotomontage: KWN

När jag följde slöjdkonsulenten Helena Åbergs forskningar om att klyva svep fick jag vara med om att klyva rejält kraftiga stockar. Mitt öga blev uppmärksamt på allt som hade med klyvning att göra. Därför lade jag märke till framställningen av två män som klyver en stock i bilderna till februari månad på en runstav från 1700-talets senare del. Jag undrade varför man tyckte att klyvning var så viktigt på den tiden då brädor redan sågades för de flesta behov. En gissning var att man tillverkade en båt, men idag stötte jag på den här iakttagelsen i ett dokument från 1758:

På de skogrikaste orter i Finland brukar allmogen, utav stora kärnfulla furuträn, att endast medlest klyvande göra sig bräder till taks täckande, utan att göra dem flata eller på något sätt röra dem vidare med yxe eller bila, ehuru ojämna de vid klyvningen blivit. Och är igenom förfarenheten bekant, att ett sådant tak mycket långre tid står emot röta, än det bästa och slätaste brädtak; vilket synes härröra därav, at rägnvattnet icke kan tränga sig in uti et sådant bräde, som uti klyvningen,i synnerhet av rätkluvna mogna trän, noga följt efter savringarna och deras ådror eller mellanväggar (s 94)

3 juni, 1758 Råd om kärnträdet och ytan i tall och furuträn, Carl Fredrik Nordenschöld i Kungl. Svenska vetenskapsakademiens handlingar, Kungl. Svenska vetenskapsakademien, 1758 (s91-96 Digitaliserad av Google)

Måla akvarell

Idag tog jag med en liten akvarellfärglåda till målargruppen. Jag hade sett en Zornteckning gjord med blyerts och vitkrita på ett färgat papper. Jag kom på att det vita pappret begränsar när man tecknar med blyerts. Det skulle vara roligt att kunna arbeta både med skuggor och högdagrar. Det är helt olika typer av belysningsfenomen. Högdagrar är reflexer och flyttar sig när betraktaren rör sig medan skuggor förblir konstanta. Därför ville jag arbeta med en grundfärg i ansiktet

Så jag skissade med hård penna och började leta mig fram med akvarellfärgerna. Det var ett äventyr som gett mig mersmak. Färgerna kan ju betyda andra saker än belysningsförhållanden. Möjligheterna att leta i färgklanger och fysiologiska variationer lockar mig nu. jag ska fortsätta måla akvarell.

Demokrati utan gränser

Jag drogs in i den här diskussionsgruppen av Gunnar Nilsson som jag känt länge och som är verksam inom RSMH Verkstan. Han har samlat en grupp människor som är intresserade av att samtala om demokratins möjligheter och grundvillkor. Det är människor med en rad olika erfarenheter. Familjeliv, psykvård, arbetsliv, politiskt arbete, gräsrotsaktivism, filosofi, ekonomi, matematik och ekologisk zoologi för att ta några exempel.

Mötes dagar är den tredje torsdagen varje månad och platse när tills vidare Valegården. Mötena börjar kl 14 och pågår några timmar. Man kan komma in och vara med en del av tiden om man inte har möjlighet att vara med hela tiden.

Jag var som sagt med för första gången idag. Vi fick ett referat av en modell för demokratiska val som kan spegla gemenskapens preferenser djupare är röstningar mellan två alternativ. Men samtalet kom att handla lite om var demokratin har sin arena. Är vi biologiskt determinerade till att acceptera starka ledare i krissituationer? Kan demokrati leda till handlingsförlamning och gynna sin dialektiska motsats diktaturen och tvärtom diktatur tvnniga fram den demokratiska kampen? Är religionen en fiende till demokratin? Är materialism en kultur? Kan man tänka sig en global demokrati?

En tanke föddes i mig under det här samtalet. Det borde vara möjligt att arbeta med en bestämning av demokratins politiska arena, genom att titta på olika sociala situationer och traditioner. Jag tänker mig då att demokrati bygger på att deltagarna i ett beslut är jämlika och har rimliga möjligheter att göra sina synpunkter hörda i beslutsprocessen. När man tittar på samhället i detta ljus ser man att en rad situationer inte är demokratiska till sin struktur. Familjen, arbetslivet, religionen, skolan, militären etc. är institutioner som alla traditionellt vilar på en grundval av ledarskap och auktorietet. När vi talar om demokrati i dessa sammanhang är det snarare som medel att balansera avarter och garantera bevarandet av de auktoritära strukturerna. Men vi föreställer oss gärna att politiken tillhandahåller en arena för demokratiskt beslutsfattande.

Demokrati kan även vara en form för att organisera samverkan i det offentliga rummet, utanför traditonella politiska ramar. Vi talar om gräsrotsdemokrati och betydelsen av NGOs, organisationer som verkar på nationell nivå oberoende av regeringsmakten, vilka ibland kan vara av stor betydelse för vår upplevelse av att vi har möjligheter till demokratisk påverkan.

I sista hand söker vi former för att uttrycka delade prioriteringar så att sociala val kan göras på ett sätt som motsvarar folkflertalets önskningar. Den nu aktuella kärnkraftsdebatten är ett naturligt exempel, eftersom den för tankarna till forlkomröstningen 1980, den valkampanj som föregick omröstningen och den mobilisering av folkligt missnöje som ledde fram till beslutet om folkomröstning i frågan. Det är intressant att omröstningen kom att få tre alternativ och vi kanske skulle kunna diskutera hur en lite annorlunda upplägging av omröstningen skulle kunna ge ett tydligare beslutsunderlag.

Det är viktigt att komma bort från tänkande i svart och vitt, vi behöver fundera och värdera situationer med många faktorer som påverkar och hamnar i en rik skala av kulörer som egenligen borde vara lika ändamålsenlig som att tvinga in tänkandet i dikotomier och val mellan JA och NEJ, A eller B. Det brukar ju finnas flera alternativ bara man lyssnar in engagerade människors synpunkter.

så här ser det ut

Målerier – bilder från andra våningen
Kurt W Nyberg

1.TONTON – ett sjungande universum
2.SMIDA FRIHET – en filosofisk fråga
3.INBÖRDES HJÄLP – en social och biologisk tanke
4.JAG ÄR EN ÄNGEL – en undran
5.SKRIKET – i tankarnas ekorrhjul
6.UPPSTÅNDELSE – om kroppens tilltal och möjlighet
7.HMM – om ordet är en kärleksrelation
8.DENNAS SURHE(T) – om citroner gömmer sig i bilder
9.UTAN TITEL – är gul och grön
10.BETRAKTARENS TUNGA – blicken är beslöjad
11.SYMBOLERNA – affischbilden
12.BLOMMAR – frågeställningar utan gränser

Bilderna är tänkta som affischer. Det är originalen som jag ställer ut. De är målade i akryl på duk, eller papper som monterats på pannå, Jag säljer dem för 1.500 kr. Jag kan också ta emot beställningar på utskrifter av bilderna.

Utställning på Cafe Kyrkbacken

Nu hänger den där, min utställning. Så här ser det ut från vänster till höger. på Onsdag kl 19 är det vernissage då tänker jag visa filmen om Köttet och stärnorna från gamla observatoriet i Uppsala av Eva Högberg.

Kurt visar sig i tre händelser:

Onsdag 18 februari - 4 april: Målerier på Café Kyrkbacken i Örbyhus

• Vernissage kl 19 den 18 februari. Jag bjuder på soppa. OSA

Lördag 28 februari deltar jag i Temamadag FRIKTIONER/Performancekonst

• Uppsala Konstmuseum 13.00-16.30 med reflektioner om Friktioner 2008

Tordag 12 februari publicerade jag en ny upptäckt på min blogg.

• Upptäckten är en del av mitt projekt kring frihetshattens historia
  
• 1771 detta datum blev Gustav III kung och det är detta som runstavens komplexa symbol vittnar om http://kwn-drkurt.blogspot.com/2009/02/kungen-ar-dod-leve-kungen-1771.html

Jag ställer ut måleri nästa vecka

Nu ska jag ställa ut mina målningar på Café Kyrkbacken. Det blir spännande. Mycket jobb har det blivit med att montera bilderna så att de ska synas på det sätt som jag tänkt.

Jag målade på ett sugande poröst papper som jag köpte i rulle för att skissa på. När jag upptäckte hur väl papperet tog emot färgen, så kunde jag inte annat än fortsätta måla på det. Men eftersom pappret är tunt och blir lite buckligt när det torkar, så blir det en massa reflexer i färgen som gör att man inte uppfattar bilden. Alltså måste jag montera pappren på ett plant underlag. Det blev masonit som jag grundade med takfärg. När jag sedan lärt mig att hantera tapetklistret gick det som en dans att tapetsera bilderna på masonitpannåerna.

Det blev småbitar av masonit över och jag upptäckte att det var ganska lätt att skära dessa bitar till remsor med en mattkniv. Sedan slipade jag av dem med en brynsten som jag hade i verktygslåddan, målade dem och monerade dem runt bilderna genom att fästa remsorna dierkt på pannån med limpistol.

Sedan återstod bara att hitta på ett sätt att hänga upp dem. Lösningen blev att jag klippte ner en tom konservburk i remsor som jag gjorde hål i med en spik och vek så att ena änden av remsan kunde skjutas in mellan masonitremsan och pannån i ramen. Ett snöre genom hålen i två sådana remsor gjorde det möjligt att spänna fast dem tvärs över. När man sedan hänger upp dem spänns tråden och klämmorna fäster ytterligare i tavelkanten.

Kostnaderna för monteringen blev på detta sätt minimala, samtidigt som jag fick en inramning som passar mina bilder perfekt. Varje ram är skräddarsydd kan man säga. Ljuset faller på bilderna utan störande reflexer så att de kan bära fram min intention väl. Det är samma sak som syns på tavlorna som jag såg när jag målade dem, åtminstone när det gäller det rent optiska.

Kungen är död - leve kungen 1771

Bild: Detalj av UMF01928, Museum Gustavianum, fotomontage KWN

Idag för 228 år sedan dog Adolf Fredrik, vilket gjorde Gustav III till svensk kung. Gustaf Ljungberger som då var medaljör vid myntverket gjorde en skådepenning över händelsen. Den ena sidan framställer Riddarholmskyrkan, kungligheternas begravningsplats, där den döde kungen samlades hos sina "fäder". Se medaljen i Uppsala universitets myntkabinett.

När jag såg datumet på den vackra medaljen gick det upp ett ljus för mig. Jag var plötsligt säker på att det var 12 februari som placerats mitt emot 19 augusti på den runstav i Museum Gustavianums samlingar som hyllar Gustav III statskupp detta datum 1772 med en framställnning av Frihetshatten. Den intrikata symbolen vävs likt en rebus ihop med hjärtat som står över 12 februari på käppens andra sida. Jag har funderat över meningen med detta ända sedan jag upptäckte och dokumenterade saken när jag arbetade i museets föremålsarkiv 2007.

Nu börjar det stå klart för mig att staven borde vara designad och täljd av någon i kretsen kring myntverkets två stora mästargravörer Gustaf Ljungberger och hans efterträdare Carl Gustaf Fehrman. De var båda professorer vid Kungl. målare- och bildhuggareakademien, vilket innebär att kretsen kan omfatta deras elever och kollegor i denna miljö. Gustav III utformade akademiens stadgar 1773 med den franska konstakademien som förebild. Direktör för akademien var Carl Gustaf Pilo och även Sergel var invald ledamot.

Ljungberger är en nyckelfigur eftersom hans morbror Carl Reinhold Berch arbetade med en stor katalog över svenska skådepenningar med stöd av Daniel Fehrman. Verket publicerades 1773 och redovisar hatten som frihetens attribut på medaljer från såväl Gustav II Adolfs och Adolf Fredriks som Gustav IIIs tid.

Om klangstenar

Jag har letat information om klangstenar. I Kina lär det ha varit naturligt för en gentleman att ha en klangsten i sin trädgård under vår bronsålder. Men jag har inte hittat igen den uppgiften. Däremot en del annat.

Sounding Stones at Ch'üfu, Shantung
Tingle, Alfred, Nature, Volume 73, Issue 1888, pp. 222-223 (1906). Abstract
Locket till ett rökelsefathar en lika stark klang som en brons gong-gong
Vid ett konfutsianskt tempel i Ch'üfu, Shantung, finns två stenpelare i en balustrad som avger distinkta toner när de slås an. Kanske kan man läsa hela artikeln via universitetsbibliotekets webbkatalog om man är student och kan logga in.

Fallos och resande av Alf Ericsson
har funnits som pdf på webben men är nu borta. Artikeln är ett särtryck ur: Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg 2003-10-09/12
(Goldhahn, Joakim red). Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg.

Författaren visar att det finns ett antal resta stenar från bronsåldern och att de i mestadels är placerade längs troliga bronsåldersvägar. Han förknippar dem med handel och jämför med de grekiska hermesstenarna. Fallosen är inte främst en fruktbarhetssymbol i dessa sammanhang, utan snarare en allmän lycko- och kraftsymbol för att avvärja det onda. Det finns också enligt författaren en kontinuitet av offrande till dessa stenar som sträcker sig genom årtusenden.



The Tribute of Yu anses vara en sammanställning av geografiska iakttagelser som härstammar 1100-229 fvt nämner sounding stones som grund för taxering


"Clach a' Choire, the Ringing Stone, has been decorated by dozens of ancient cup markings. These have unknown religious importance dating back 4000 years. "
Blocket ligger på ön Tiree i Hebriderna nio mil från det skotska fastlandet.



Ljud i landskapet Akustikarkeologi och öländska klangstenar, en magisteruppsats av Maja Hultman som handlar om Klangstenar. Pdf-fil för nedladdning.


På sidan "Äkta" och falska klangstenar, skriver amatörarkeologen Jouni Tervalampi om olika aspekter av klangstenar.

Världen går sönder - men föds på nytt

Morfar, blyerts, och foto KWN
jämför dagens evangelietext - om rädsla

Klarhet, fullbordan, hopp tre ledande etiska begrepp i mitt liv. I morgon skall jag besöka en vän, som ger mig vägledning i min personliga utveckling. Hon ska hjälpa mig att hitta den vuxna person i mig som skall bära mitt liv fram till fullbordan. Det är hoppet som varit min ledstjärna genom mina kriser. Ibland har jag saknat hopp för min egen räkning, men tänkt att som pappa måste man leva vidare för att ge barnen hopp. Jag kan inte ge upp, utan måste finna drömmar att realisera under alla förhållanden. Det var därför Jesus blev min frälsare. För han ger hopp under alla omständigheter, till och med inför döden, skammen och tortyren som utstött, angiven och dömd skapar Jesus en väg som kan ge människor hopp till det yttersta. Så lärde jag mig att finna mig i livet och att inför döden böja mig utan att brista.

Tack för den gåvan! Allt som var mitt ledde mina steg rakt in i en återvändsgränd. Plötsligt var jag fångad i en situation utan utväg kändes det som. Jag var mycket rädd. Rädslan släppte inte heller taget som den brukar, jag väntade på att bilan skulle falla som en dödsdömd. Statsministern hade blivit mördad och jag trodde att det var en statskupp. Man skulle anklaga någon politiskt utsatt grupp för att rättfärdiga ett stärkande av polisstaten och inskränkningar i de demokratiska friheterna. Jag var inte ensam om min rädsla, så det var svårt för människor att trösta mig. En granne som såg hur ångesten förändrade mig ville hjälpa och tog mig med till en kommunalpolitiker i samma hus. Tyvärr var skräcken spridd i vänsterpartiet också, så att man diskuterade att beväpna sig. Mina vänner brände dokument och adresslistor, men jag var lamslagen. Jag trodde på historierna från Italien där oskyldiga anarkister mördats, anklagats och dömts för terrorhandlingar som organiserats av fascister med säkerhetstjänstens stöd. Jag hade varit med när ett par hundra av mina vänner arresterats och tidningarna fylldes av fantasier om ett anarkistiskt terrornätverk. Jag hade organiserat en nationell organisation för samverkan som inte var uppbyggd för att överleva i en diktatur. Nu väntade jag på att någon anarkist skulle anklagas för mordet. Det kunde vara jag. Jag arbetade de här dagarna med att städa ur Musikforums gamla lokaler sedan föreningen flyttat sin verksamhet till ett eget hus. Jag skurade golv, väggar och pissrännor under långa ensamma timmar. Kvällen före mordet hade jag dragit mig tillbaka till sovrummet och tittat ensam på en deckare. Jag var nybliven tvåbarnspappa och kände mig missmodig och ensam, mitt i äktenskapet. Men nu var allt förändrat och jag trodde att livet som det varit skulle ta slut. Polisen skulle hämta mig, kanske hela familjen, vi skulle kanske bli dödade, eller ännu värre skulle barnen användas för att få mig till angivare. Jag vågade inte bränna några listor, utan låtsades att jag kunde fortsätta som förut. Det fanns inget jag kunde göra. Förtvivlat försökte jag få svar av någon som kunde säga att det inte var sant det som mina mardrömsvisioner hela tiden upprepade. Ingen hade sett några spår av kuppen, men ingen hade anat något nio år tidigare heller när Säpo slog till 1 april 1977. Världen krympte och slöt sig om mig som en tvångströja. Det gjorde fysiskt ont och till slut var det omöjligt att uthärda. Det var så jag kom till Jesus.

Egentligen var det inte så oförberett. Ett halvt år hade jag tillbringat med Nya Testamentet, eftersom jag fått Bibeln av min fru som present på min 30-årsdag. Jag läste det flera gånger och grubblade mycket. Jag var redan skör efter en skakande vistelse i fängelse. Jag kände mig hotad där också. Paranoian var på väg att gripa mig när jag träffade två misshandelsmän som hotat mig till livet tidigare. De var kungar på kåken och jag var en tomhylsa, vapenvägrare, som inte riktigt klarade av den spända atmosfären, som inte heller var klar med sig själv, utan som var fylld av en uppdämd rädsla och hemlig aggression. Den var på väg upp till ytan redan då, fasan som skulle förändra mig på djupet. När jag lämnade fängelset kom jag ut i en värld som jag inte riktigt kände igen. Jag hörde en inre röst som sa att jag borde tala om rädslan. Men det vågade jag inte. I stället drömde jag natt efter natt om ett inbördeskrig på Uppsalas gator. Jag ordnade en anarkistisk festival i Slottsbacken med flera tusen besökare. Jag tryckte böcker och affischer och fick allt mera dåligt samvete. Min fru trodde att jag flydde från henne och mitt barn, när jag valde fängelse och kanske hade hon rätt på något sätt. Jag ville inte inse att mina förutsättningar förändrats drastiskt när jag skaffade barn. Jag hade blivit rädd på allvar, jag hade mött min egen sårbarhet när jag gick i timmar med min son under morgonrocken dessa månader av nattliga koliksmärtor. Livsångesten som någon kallade det var kanske min. Det var mitt barn jag bar och som jag skulle bli tvungen att möta igen i en inre uppgörelse med vad jag blivit. Två år senare small det utanför en biograf i Stockholm. På morgonen den 28 februari berättades nyheten på TV och min värld började att gå sönder. Det tog inte mer än en vecka innan jag stod utanför min arbetsplats och vägen var slut. Jag hade flytt från herrtoaletten och slitet med de gulnade kalkavlagringarna i pissoaren. Skräckens trådar hade bildat en kokong runt mig och var nu på väg att strypa mig. Jag bad för ett slut, för att få vila, för att få befrielse. Sedan kunde jag samla mig. Jag erinrade mig att en kollega var före detta pingstvän. Jag skulle fråga honom om har visste hur man blev frälst. Inge visste besked. Det fanns ett telefonnummer att ringa. En kvinna svarade som lät glad och samtidigt rädd. Vi bad tillsammans och sedan var det gjort. Jag hade blivit frälst per telefon och lättnaden var oerhörd. Jag var välkommen på ett bönemöte till kvällen och jag gick hem och förberedde mig. Nu var jag som uppfylld av ande. När jag badade kom min tvårige son och ville två mina fötter. Det var så vackert och stilla innan jag kom iväg, så att allt kändes bekräftat i ett sant mirakel.

Det var början på en lång resa som tog mig rakt igenom mitt eget och historiens mörker. Det var själens mörka natt, på dårhus, i kyrkor, på tågresor och tält. En flykt var det, men på vägen hem. Efteråt brukade jag säga att Jesus kom och hämtade mig i pissrännan. - Ner med Gud i skiten hade jag ropat inför publiken på Folkfesten i Slottsbacken 1975, när David's Slingshots visade sig vara Guds barn och jag tyckte att de kuppade festen med sin religiösa propaganda. Tio år senare kom Jesus till herrtoaletten. Och jag blev frälst.

Nu känns det som om det är dags att vittna. Tala om rädslan och hur den kan urholka själen, men också om det stora äventyret, när världen föds på nytt. Större och mera fruktansvärd, men möjlig att leva i. Jag tyckte dessutom att jag kom till klarhet om mycket på vägen. Så det är värt att tala om rädslan som ett mynt med två sidor, den som fångar och stänger in och den som öppnar befrielsens port när jag ropar till Gud i min nöd. Vad skall jag säga om livet och världen som ett skådespel? Vad ska jag säga om ondskan och det goda? Jag vet inte, men fortsättnig följer...