Världen går sönder - men föds på nytt

Morfar, blyerts, och foto KWN
jämför dagens evangelietext - om rädsla

Klarhet, fullbordan, hopp tre ledande etiska begrepp i mitt liv. I morgon skall jag besöka en vän, som ger mig vägledning i min personliga utveckling. Hon ska hjälpa mig att hitta den vuxna person i mig som skall bära mitt liv fram till fullbordan. Det är hoppet som varit min ledstjärna genom mina kriser. Ibland har jag saknat hopp för min egen räkning, men tänkt att som pappa måste man leva vidare för att ge barnen hopp. Jag kan inte ge upp, utan måste finna drömmar att realisera under alla förhållanden. Det var därför Jesus blev min frälsare. För han ger hopp under alla omständigheter, till och med inför döden, skammen och tortyren som utstött, angiven och dömd skapar Jesus en väg som kan ge människor hopp till det yttersta. Så lärde jag mig att finna mig i livet och att inför döden böja mig utan att brista.

Tack för den gåvan! Allt som var mitt ledde mina steg rakt in i en återvändsgränd. Plötsligt var jag fångad i en situation utan utväg kändes det som. Jag var mycket rädd. Rädslan släppte inte heller taget som den brukar, jag väntade på att bilan skulle falla som en dödsdömd. Statsministern hade blivit mördad och jag trodde att det var en statskupp. Man skulle anklaga någon politiskt utsatt grupp för att rättfärdiga ett stärkande av polisstaten och inskränkningar i de demokratiska friheterna. Jag var inte ensam om min rädsla, så det var svårt för människor att trösta mig. En granne som såg hur ångesten förändrade mig ville hjälpa och tog mig med till en kommunalpolitiker i samma hus. Tyvärr var skräcken spridd i vänsterpartiet också, så att man diskuterade att beväpna sig. Mina vänner brände dokument och adresslistor, men jag var lamslagen. Jag trodde på historierna från Italien där oskyldiga anarkister mördats, anklagats och dömts för terrorhandlingar som organiserats av fascister med säkerhetstjänstens stöd. Jag hade varit med när ett par hundra av mina vänner arresterats och tidningarna fylldes av fantasier om ett anarkistiskt terrornätverk. Jag hade organiserat en nationell organisation för samverkan som inte var uppbyggd för att överleva i en diktatur. Nu väntade jag på att någon anarkist skulle anklagas för mordet. Det kunde vara jag. Jag arbetade de här dagarna med att städa ur Musikforums gamla lokaler sedan föreningen flyttat sin verksamhet till ett eget hus. Jag skurade golv, väggar och pissrännor under långa ensamma timmar. Kvällen före mordet hade jag dragit mig tillbaka till sovrummet och tittat ensam på en deckare. Jag var nybliven tvåbarnspappa och kände mig missmodig och ensam, mitt i äktenskapet. Men nu var allt förändrat och jag trodde att livet som det varit skulle ta slut. Polisen skulle hämta mig, kanske hela familjen, vi skulle kanske bli dödade, eller ännu värre skulle barnen användas för att få mig till angivare. Jag vågade inte bränna några listor, utan låtsades att jag kunde fortsätta som förut. Det fanns inget jag kunde göra. Förtvivlat försökte jag få svar av någon som kunde säga att det inte var sant det som mina mardrömsvisioner hela tiden upprepade. Ingen hade sett några spår av kuppen, men ingen hade anat något nio år tidigare heller när Säpo slog till 1 april 1977. Världen krympte och slöt sig om mig som en tvångströja. Det gjorde fysiskt ont och till slut var det omöjligt att uthärda. Det var så jag kom till Jesus.

Egentligen var det inte så oförberett. Ett halvt år hade jag tillbringat med Nya Testamentet, eftersom jag fått Bibeln av min fru som present på min 30-årsdag. Jag läste det flera gånger och grubblade mycket. Jag var redan skör efter en skakande vistelse i fängelse. Jag kände mig hotad där också. Paranoian var på väg att gripa mig när jag träffade två misshandelsmän som hotat mig till livet tidigare. De var kungar på kåken och jag var en tomhylsa, vapenvägrare, som inte riktigt klarade av den spända atmosfären, som inte heller var klar med sig själv, utan som var fylld av en uppdämd rädsla och hemlig aggression. Den var på väg upp till ytan redan då, fasan som skulle förändra mig på djupet. När jag lämnade fängelset kom jag ut i en värld som jag inte riktigt kände igen. Jag hörde en inre röst som sa att jag borde tala om rädslan. Men det vågade jag inte. I stället drömde jag natt efter natt om ett inbördeskrig på Uppsalas gator. Jag ordnade en anarkistisk festival i Slottsbacken med flera tusen besökare. Jag tryckte böcker och affischer och fick allt mera dåligt samvete. Min fru trodde att jag flydde från henne och mitt barn, när jag valde fängelse och kanske hade hon rätt på något sätt. Jag ville inte inse att mina förutsättningar förändrats drastiskt när jag skaffade barn. Jag hade blivit rädd på allvar, jag hade mött min egen sårbarhet när jag gick i timmar med min son under morgonrocken dessa månader av nattliga koliksmärtor. Livsångesten som någon kallade det var kanske min. Det var mitt barn jag bar och som jag skulle bli tvungen att möta igen i en inre uppgörelse med vad jag blivit. Två år senare small det utanför en biograf i Stockholm. På morgonen den 28 februari berättades nyheten på TV och min värld började att gå sönder. Det tog inte mer än en vecka innan jag stod utanför min arbetsplats och vägen var slut. Jag hade flytt från herrtoaletten och slitet med de gulnade kalkavlagringarna i pissoaren. Skräckens trådar hade bildat en kokong runt mig och var nu på väg att strypa mig. Jag bad för ett slut, för att få vila, för att få befrielse. Sedan kunde jag samla mig. Jag erinrade mig att en kollega var före detta pingstvän. Jag skulle fråga honom om har visste hur man blev frälst. Inge visste besked. Det fanns ett telefonnummer att ringa. En kvinna svarade som lät glad och samtidigt rädd. Vi bad tillsammans och sedan var det gjort. Jag hade blivit frälst per telefon och lättnaden var oerhörd. Jag var välkommen på ett bönemöte till kvällen och jag gick hem och förberedde mig. Nu var jag som uppfylld av ande. När jag badade kom min tvårige son och ville två mina fötter. Det var så vackert och stilla innan jag kom iväg, så att allt kändes bekräftat i ett sant mirakel.

Det var början på en lång resa som tog mig rakt igenom mitt eget och historiens mörker. Det var själens mörka natt, på dårhus, i kyrkor, på tågresor och tält. En flykt var det, men på vägen hem. Efteråt brukade jag säga att Jesus kom och hämtade mig i pissrännan. - Ner med Gud i skiten hade jag ropat inför publiken på Folkfesten i Slottsbacken 1975, när David's Slingshots visade sig vara Guds barn och jag tyckte att de kuppade festen med sin religiösa propaganda. Tio år senare kom Jesus till herrtoaletten. Och jag blev frälst.

Nu känns det som om det är dags att vittna. Tala om rädslan och hur den kan urholka själen, men också om det stora äventyret, när världen föds på nytt. Större och mera fruktansvärd, men möjlig att leva i. Jag tyckte dessutom att jag kom till klarhet om mycket på vägen. Så det är värt att tala om rädslan som ett mynt med två sidor, den som fångar och stänger in och den som öppnar befrielsens port när jag ropar till Gud i min nöd. Vad skall jag säga om livet och världen som ett skådespel? Vad ska jag säga om ondskan och det goda? Jag vet inte, men fortsättnig följer...