När jag följde slöjdkonsulenten Helena Åbergs forskningar om att klyva svep fick jag vara med om att klyva rejält kraftiga stockar. Mitt öga blev uppmärksamt på allt som hade med klyvning att göra. Därför lade jag märke till framställningen av två män som klyver en stock i bilderna till februari månad på en runstav från 1700-talets senare del. Jag undrade varför man tyckte att klyvning var så viktigt på den tiden då brädor redan sågades för de flesta behov. En gissning var att man tillverkade en båt, men idag stötte jag på den här iakttagelsen i ett dokument från 1758:
På de skogrikaste orter i Finland brukar allmogen, utav stora kärnfulla furuträn, att endast medlest klyvande göra sig bräder till taks täckande, utan att göra dem flata eller på något sätt röra dem vidare med yxe eller bila, ehuru ojämna de vid klyvningen blivit. Och är igenom förfarenheten bekant, att ett sådant tak mycket långre tid står emot röta, än det bästa och slätaste brädtak; vilket synes härröra därav, at rägnvattnet icke kan tränga sig in uti et sådant bräde, som uti klyvningen,i synnerhet av rätkluvna mogna trän, noga följt efter savringarna och deras ådror eller mellanväggar (s 94)
3 juni, 1758 Råd om kärnträdet och ytan i tall och furuträn, Carl Fredrik Nordenschöld i Kungl. Svenska vetenskapsakademiens handlingar, Kungl. Svenska vetenskapsakademien, 1758 (s91-96 Digitaliserad av Google)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar