Den vita kuben reversed

Arti Grabovski är skulptör. SU-EN beskriver hans verk som rock-performance. Det ligger något i det. På ett mångtydigt sätt. Hans vita vägg har volym i rummet. Det är som om vi såg skulptörens marmorblock och arbetet med att förverkliga dess inneboende potential. Det är nästan som att se helgonet Augustinus' skulptör som svettas med materien för att efterbilda idévärlden och manifestera människans frihet i konsten form. Den bildhuggaren förekommmer i helgonets estetiska manifest De Musica som skrevs på 400-talet.

Vi sitter bänkade som på teatern. Framför oss har vi den vita väggen och vi kan höra hur någon bakom den använder olika maskiner. Så sågas ett cirkelrunt hål upp och en arm kommer ut. Den utstrålar kraft och kompetens. Armen undersöker väggen runt hålet och försvinner ett ögonblick för att återkomma med en förklistrad schablon, som den sätter upp, för att därefter spreja över, så att när schablonen avlägsnats kan vi läsa ordet revers skrivet spegelvänt. Det är inledningen till en serie oanade händelser som i efterhand framstår som logiska i verkets egen logik och som under föreställningens gång håller publiken på halster hela tiden. Ingenting, eller nästan ingenting kan man räkna ut i förväg.

Väggen visar sig vara en stor låda, med ett kryphål som konstnären kan ta sig ut och in igenom. Den får märken av en serie genombrott mer eller mindre exakt formade efter trasiga tegelstenar, eller brutalt upprivna sår som sedan tråcklas ihop med tvättlina eller något liknande sedan konstnären borrat hål för sömmen. med samma lina har konstnären bundit sig själv för att på detta sätt handikappad klättra rakt igenom lådans genombrutna väggar.

I bakgrunden står en cementblandare och krossar flaskor. Dessa ger material till glasflisor som konstnären tafatt försöker kasta upp på lådväggarnas översidor. De ger en dramatisk stämning åt verket eftersom de kan falla ned i konstnärens ansikte eller skära upp hans bara fötter, när de faller ned på golvet.

En lyrisk logik tar form framför oss. Verket tycks ge en tolkning av konstnärens gestaltningsprocess till på ett grundläggande plan. Vi ser en skärm. I skärmen projiceras föremål, eller bara hålrum som tycks avsedda att vara öppningar mot världen eller inåt, men som lappas ihop med sömmar av tunt rep. Det är som om vi såg den osynliga kroppen skriva på medvetandets skärm. Ett fenomenologiskt manifest.