Den senaste tiden har jag brottats med tanken att jag är som en blind. Jag ser ingen öppning i mitt liv, utan alla vägar känns stängda. Ändå går jag vidare och försöker hitta på saker att göra och lösningar för dagen. Det är inte alldeles tröstlöst, för ibland har jag bra stunder ensam eller tillsammans med andra.
En natt vaknade jag varm och med ont i magen. Efter lång väntan tog jag mig upp och tog en dusch. Sedan försökte jag med handpåläggning. Stilla lade jag handen över det onda stället och började röra den sakta i cirkel medsols. Jag kände efter och slappnade av och tänkte att snart skulle det ge med sig. Det tog sin tid, men jag hade något att göra, för till slut tog jag hand om ansiktet, benen och fötterna på samma sätt. Efter ett par timmar upplevde jag ett så stort kroppsligt välbefinnande att magsmärtorna tonade bort. Jag bestämde mig för att vara försiktig med maten nästa dag och somnade sedan.
En förmiddag ringde mammas gode man om sakerna i lägenheten. Jag förklarade att jag blivit förlamad och oförmögen att fatta beslut i saken. Samtidigt fick jag ett SMS. Jag hade glömt att gå till målarträffen med Rufsiga klubben, men det var bara att packa korgen och gå över till grannen Sofia, där vi skulle vara. Där målade vi och jag ventilerade mina svårigheter med mammas saker för vilken gång i ordningen vet jag inte. Elisabeth gav mig rådet att göra en lista över folk som jag kan be om hjälp i värsta fall. Ett personligt första hjälpendokument. Det är en bra idé, som jag ska jobba på. Kanske kan det på sikt bli lika bra som handpåläggnning mot ont i magen. Jag minns att jag gjort något liknande som ung. Då skrev jag listor över alla jag kände som betydde något för mig och gjorde olika symboler för vilken sorts relation jag hade till var och en. På det sättet kunde jag trösta mig, när jag kände mig ensam och övergiven.
Det var väldigt skönt i trädgården, där Sofia gjort en fin stenslinga för att avgränsa grusplanen. Så småningom kom vi att göra helande övningar. Sofia tog fram medicinkort med djur och jag drog ett par. Som vanligt tyckte jag att kortens budskap var användbara för mig. Ett bältdjur säger till mig att våga visa min känslomässiga sårbarhet, en präriehund säger åt mig att kommunicera med mina vänner. Jag kom på att jag hade en sten som kunde vara skönt att ha på bröstet. Den kom från Näsåker och jag hittade den 1998 på 4000-årsdagen av en solförmörkelse som ristades in i klipporna i Nämforsen av dem som var med. Jag lånade den till Elisabeth som låg i hammocken och och tänkte över utmaningarna i sitt liv. Så började jag prata om I Ching, som ingen av de andra kände till. Det är min gamla kinesiska spådomsbok, ett orakel som jag brukar rådfråga för min egen och mina vänners del. Hmm, nu börjar det hedniska bli rätt tydligt i mitt andliga liv. Jag har ju mina rötter i New Age mycket mer än de andra i målargruppen och här går jag kanske över gränsen, tycker jag själv. Men det känns skönt att ha en miljö där jag kan tala om allt, även det lite skämmiga och få perspektiv på det.
Att fråga I Ching i svåra situationer ligger farligt nära sådant som definitivt är förbjudet i Gamla testamentet. - Ni ska inte skada "er själva genom att följa andra gudar", säger Herren i dagens text, Jeremia 1:1-7. Saul, Israels förste kung, gjorde något liknande när Gud inte svarade honom, han gick till en spåkvinna som kallade fram profeten Samuel från de döda. Han fick därmed det svar han förtjänat:
Samuel sade: "Varför frågar du mig, när Herren redan har övergett dig till förmån för en annan? Herren har gjort vad han förutsade genom mig: han har ryckt ifrån dig kungamakten och gett den åt en annan, åt David.
Saul hade förbjudit oraklens verksamhet för att utrota irrläror, men hade sedan själv förbrutit sig och därför blivit bortstött av Gud. Oraklet kunde sitt jobb att kalla fram andar, men hon kunde inte hjälpa Saul för det. Han hade förlorat den Ande som Paulus talar om att Kristi efterföljare har fått i Romarbrevet 8:14-17 'en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!"' Hur som helst, så rådfrågade jag oraklet I Ching angående min situation och fick besked att den var svår: Takbjälken i mitt liv håller på att rasa, eftersom den blivit tung på mitten och fästena har försvagats. En stor själ håller humöret uppe i en sådan situation och står fast intill döden, men de besinningslösa försök att ta mig ur situationen som jag håller på med medför bara olycka. Försök få hjälp istället för att handla på egen hand. Det är vad I Ching tycks säga mig. Som vanligt ett rejält, handfast och gott råd. Inte heller Bibeln påstår att lycka är allt i livet. Nej, Romarbrevet fortsätter i liknande stil:
'är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet'.
Bibeln och I Ching tycks inte motsäga varandra, lika lite som andeskådaren framkallar något annat än Guds budskap i gestalt av Samuels ande. Så hur är det egentligen? Kan jag acceptera båda källorna som uttryck för samma Gud? För mig har det varit ganska självklart att göra så. Jag tänker att Gud aldrig varit bara Abrahams barns Gud, utan att han har bidragit med den goda kärnan i alla religioner. Beskrivningarna i Gamla Testamentet handlar om en historisk verklighet, om hur kulturer och religioner kan gå fel och om Guds arbete att återupprätta människan med denna utgångspunkt. Gamla Testamenetet berättelser blev sedan den grund som Jesus hade tillgång till för att uttrycka andliga sanningar. Men hans lära var även för andra folk och i vår tid har andligheten globaliserats, så att alla möjliga andliga traditioner bildar grogrunden för andlig växt. Varför skulle Jesus inte kunna tala mot denna bredare fond? Inom New Age är tendensen att försöka se den goda kärnan i varje andligt fenomen som vi möter hos andra kulturer och låta den möta vår personliga tro i ett skapande möte.
Förmodligen är var och en tvungen att söka sin egen väg, för: 'den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den', säger Jesus i Mattheusevangeliet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar