Buss 23 - avslutningen

Nu har jag alla mammas saker hemma hos mig. Det var ett äventyr att flytta dem. En nedstigning i inre rum som ackompanjerades av klangerna i verkliga möten som väckt mer längtan än jag riktigt kunnat hantera. Tack, alla vänner som hjälpte mig att iscensätta detta skeende i mitt liv.

Jag tänker på årummet vid dombron nu där fakiren Håvve hängde i vita underkläder med sitt röda paraply långsamt cirklande. En indisk ritual, ett offer och ett sätt att komma närmare Gud för att nå fram med en bön. En man upphängd i 12 krokar genom skinnet. En Kristussymbol, äldre än Kristus. Under kyrkans skugga hängde han som ett urgammalt vägmärke. Ja, Kristus gick en väg som var färdig för honom, skriven inte i bara i judarnas, utan i alla folks längtan till Gud, deras beredskap att öppna sig mot ljuset, en verkligare, sannare, godare värld av flödande fullständig kärlek.

Jag såg Oliver Stones film om Alexander den Store. Han besegrade perserkonungen Darius, tågade till Indien, byggde ett imperium som blivit förebilden för alla västerlandets krigarkungar sedan dess och dog i Babylon nästan 33 år gammal. En Kristusförebild han också.

Två resor ser jag. Fakirens inre upptäcktsresa och krigarkungens erövringståg är två sublima offerritualer som sätter vardagslivets värderingar på huvudet.

Så ser jag pilgrimsvandringen i detta ljus. Och min familjekonstellation, med sin starka relation till Fyrisån och kvarnen som blev ett litet imperium. Mamma visade mig en bild av en fest i Rikssalen på Uppsala slott. Där hade alla deltagarna anknytning till min morfars morfars livsverk Uppsala Ångkvarn. För mig är allt detta borta, men ändå inte. Jag har lite möbler och några tavlor som påminner mig om morfars gård, men samtidigt har jag kunnat konstatera hur nära mitt eget liv har följt mina förfäder i spåren. Nära morfars mammas lägenhet på Svartbäcksgatan fick jag en fristad under mina första vuxna år, när Föreningen Verkstan höll till i huset på Svartbäcksgatan 15. Och som av ett mirakel gjorde omständigheterna att jag fick vara med om en rituell fottvagning inne i St Persgallerian, kanske precis på den plats där mammas farmor hade sin lägenhet. Jag hade av en ren tillfällighet fått ett uppdrag av Susanna Åkerlund, som tog mig tillbaka till gamla spår som estetiker i samtidskonstens marginaler. Så jag åt middag på Slottet, inte i Rikssalen, men i ett angränsande rum på Konstmuseet där universitetets studiesamlingar visas. Alla deltagarna var hade anknytning till performancefestivalen Friktion II, och vi var koreograferade av Susannas starka vilja, och våra ord och handlingar som rituella manifestationer av en grymhetens dans.

I alla fall blev det min vän Willy och min bror Mats som, när jag slutligen överlämnade ansvaret över mitt liv tillfälligt till dem, lossade de neurotiska kedjorna i familjekonstellationen, så att jag kunde få möblerna från mammas våning hem till mig. Willy tog med mig på ett arbete, som gav mig självförtroende, eftersom jag kunde hjälpa till på riktigt och det gjorde det möjligt att be honom om en tjänst. Mats tog över besluten om lägenheten och kom överens med gode mannen om att vi ändå skulle försöka få lägenheten tömd. Sedan hjälpte han till med att köra bil och släp vi fått låna av Willy. Så tillsammans med mina söner Wolmar, Matthias och svägerska Eva blev vi en grupp på fem personer som i två bilar utförde den stora förflyttingen. Det kändes rituellt.

Det var den 22 juli som jag tog tag i återstoden och sorterade ut det som ovillkorligen måste slängas. Sedan ringde jag Willy och allt gick som av nåd. Efter en skön kväll av gemenskapande hade jag fått skräpet lastat på Willys kärra och kommit överrens om hur det sista lasset skulle komma ut till Örbyhus. Willy körde den här gången och fick tillfälle att möta de underbara människorna i målargruppen som över sommaren håller till i Sofias trädgård. Det blev också en känslomättad upplevelse fylld av minnen och mirakulösa sammanträffanden som bildar konstellationer. Därmed är alla sakerna hemma och jag öppnar ett nytt kapitel i mitt livs bok. Jag ser mig hädanefter som en del i min och andras familjekonstellationer, jag förnimmer rent fysiskt hur min roll och min varelse interagerar med mönster som ligger på djupet bakom människors tillfälliga masker. Jag är glad i detta för det är inte som omo mina vänner utplånas, utan de får djup i det att våra relationer växer och får djupa rötter.