Jag blev så innerligt glad att höra att hon har samma syn på Moa som jag. Så därför ska jag berätta om en läs- och samtalsupplevelse jag hade i våras, när jag presenterade Moas bok Jag möter en diktare, på församlingshemmets samtalskväll i Örbyhus. Jag läste upp några citat och så samtalade vi. De flesta närvarande var kvinnor, så bara komministern och jag företrädde det manliga perspektivet. Ett citat som jag tolkat helt annorlunda än kvinnorna i samtalet var det följande:
Läsklänningen var fortfarande min bästa klänning men hade till min stora förundran måst tagas in i midjan ett par gånger. (s 84)
Det handlar om Moa som skall fara till Stockholm sexton år gammal. Min tolkning var att frasens undertext handlade om hunger och hårt slit, men det visade sig inte vara en självklar tolkning. Kvinnorna såg det som en iakttagelse om puberteten, där den vuxna kvinnan har andra former än flickan. Jag kunde hålla med, eftersom jag själv hade en likadan upplevelse av att växa på höjden och bli mager från min ungdom. Ändå tror jag att Moa arbetar med ett ganska sofistikerat argument, som löper igenom hela boken och hundra sidor senare blommar ut i ett brandtal på de arbetslösas konferens 1927. Men innan det beskriver hon sitt möte med en skock kavallerister som under första världskriget passerar torpet där hon går med två barn i släptåg och kämpar med potatislandet.
Det var svårt att uppehålla en stolt hållning. Jag hade inte ett grand på mig mer än en skamfilad bomullsklädning. Hårflätan hängde på ryggen, ty det var för varmt att ha den uppfäst, och så var jag barfota. Dessutom vägde jag fyrtiofem men inte femtio kilo.
- Djäkla slyna – var hövlig, din jäntslinka, skrek de.
Hon talar om klänningen här också och hon understryker betydelsen av sin vikt så att ryttarnas glåpord blir begripligt. En jäntslinka ser hon ut som, fast hon är mor och ansvarig försörjare för sin familj. Sedan återkommer klänningen som politisk markör för extrem fattigdom. Nu är det med upprorets förtecken, ett politiskt medvetande som vuxit fram ur en fattigdom som tränger sig in på bara skinnet.
- Varenda trasa jag har på mig är lånad, började jag. Från särken till klänningen och skorna. De flesta arbetarkvinnorna kan inte ens få låna kläder, de får sitta hemma och svälta och tiga. Hur länge ska vi ha det så här? Ska vi gå i lånta trasor, ska vi äta tiggarbröd, se våra ungar svälta eller utnyttjas i omänskligt slit, då de är för unga, och avskedas så fort de kommer upp i artonårsåldern och kan tänkas begära lite mer betalt.
På bokens slutsidor möter vi åter denna känning, den fina som hon fick av syndikalisten och kämpen Ada Schiött.
Ute på skogsslätten i skymundan fladdrar tvätt på två långa linor. Det är mattrasor representerande en hel ödes- och manufakturepok.
Där fladdrar en urmodig, maläten kappa som jag bar en fasansfull påskdag på Sorunda kyrkogård, då mina barn begrovs för tjugofem år sedan. Där fladdrar en klänning, urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara fin i på de arbetslösas konferens i mars 1927 och som jag var ”fin” i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall jauarisöndag 1928, då jag blev änka och min man låg död i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning – med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx – och jag bar den då Martinson och jag vigdes 1929 och sedan gjorde ”bröllopsresa” till en vindskupa i Nya varvet i Göteborg
[---] Trasig och med knapparna samvetsgrant ursprättade hänger den ödesminnande klänningen där bland röd- och gulfärgade klutar, som erinrar om ungdom och dans och något av livets fest, klutar och färger som erinrar om bagateller som blev väsentligheter och tvärtom. Utnötta kläder minnnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn. Ett streck med ödesbemängda trasor som snart skall skapas om till mattor med granna bårder och minnena nötas bort av kommande och gående...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar