Nya stigar mellan St Eriksleden och Storvreta

Jag gjorde en pilgrimsfärd idag och fick vara med om något viktigt. Jag konfronterades med mitt självbedrägeri vid bron över Fyrisån i Fyrisvall. Här går den närmaste vägen mellan Gamla Uppsala och Ärentuna kyrka och jag har cyklat den flera gånger för länge sedan. Tyvärr är det en privat väg som går genom trädgården och över förstutrappen till ett bostadshus. Jag borde ha vetat det. men ville inte minnas. Så jag hade gjort mig en föreställning om att vägen gick runt trädgården och var avskiljd från huset av en liten häck. En fantasi, ett självbedrägeri. För varje gång jag cyklade över gården här så skämdes jag. det minns jag nu. Men vägen var alldeles för lockande för att jag skulle avstå från att använda den. Så jag inbillade mig den diskreta häcken och blev lika förvånad varje gång jag kom till bron vid Fyrisvall. Nu hade jag ett omutligt sällskap med mig i form av prästen och pilgrimsledaren Rolf Larsson. Eftersom jag lurat mig själv hade jag försökt lura honom. Men här stod vi och jag fick se sanningen i vitögat.

Det finns en bild av Himmelsberget i en del medeltida framställningar. Där är den gyllene porten och innanför går människor med tunga bördor upp för en serpentinlikanande väg mot bergets topp. Man kommer rak i ryggen till den gyllene porten med sina fina kläder och blir insläppt. Men nu förvandlas situationen och plötsligt står man med en övermäktig börda som skall bäras upp till bergets topp. Bördan är ens egna brister och tillkortakommanden, synder och sorger i livet. Det är dem som vandringen uppför handlar om. Gradvis kan man konfrontera dem och lägga dem ifrån sig.

Pilgrimsfärden är inte en vandring i geografin utan i ett själens rum. De gestalter som man möter har en mening i ens andliga utveckling. Det är vad pilgimsfärden handlar om, enligt många gamla skrifter och berättelser. Det är därför man kan göra en pilgrimsfärd genom en labyrint utlagd på ett golv lika gärna som en resa till Nidaros, Rom, Jerusalem, eller Stantiago della Compostela. En kvinna i det vikingatida Sverige längtade efter att fra till Jerusalem. Denna dröm var tillräckligt viktig för att hamna som hennes eftermäle på en runsten.

Att möta sanningen och tyngden av ett självbedrägeri var en bra början på sommarens sökande efter en pilgrimsled mellan Gamla Uppsala och Vendel. Det blev också klart att leden måste dras genom Storskogen på andra sidan om Storvreta, för att undvika effekterna av den nya E4-dragningen.

Jag fick i uppdrag att pröva en väg över Tvärmyran på östra sidan om järnvägen. Man tar av från väg 290 vid Vallsgärde, fast åt andra hållet mot Hemringe, vid korsningen efter viadukten tar man till vänster mot Björkhaga och fortsätter tills vägenslutar i en cykelstig som går under järnvägsspåren. På andra sidan kulverten åt vänster följer några skogsvägar först till Tvärmyran, sedan i kanten av ängarna som ligger längs järnvägen upp mot Storvreta. Det kändes som en bra lösning, bitvis en mycket fin vandringsled.