Vilse i Vattholma

Jag fick en impuls att pröva vägen över skogen till Lenabergs kalkbrott. Jag hade ritat in den på kartan hemma och trodde att jag memorerat den ganska bra. Det hade jag inte alls. Jag blev tveksam om avstånden och avtagsvägarna och valde fel. Så jag följde en skogsväg rakt ut i okänd terräng. När den tog slut fortsatte jag längs ett dike i gräs upp till axlarna. Om jag följde kompassriktiningen skulle jag komma på en väg efter 700 meter. Trodde jag och travade rakt in i moras och sly hoppande på stenar och balanserande över skogsdiken som inte borde funnits där om jag hade tänkt på kartan. Men alla vettiga tankar for rakt ut i snårskogen och jag travade på. Det var inte möjligt att vända tillbaka, för hur skulle jag då finna skogsvägen? Jag hade ju fortsatt i vägens riktning och som jag hoppades vinkelrätt mot vägen förbi kalkbrottet.

Emellertid kommer jag så småningom till ett bredare dike och en liten körväg. Den såg jag senare på kartan, men nu nonchalerade jag den och gick över diket på en bräda som jag fann utlagd. Sedan kom jag ut på öppnare marker, men älggräs och nässlor växte upp till axlarna även här och det var svårt att ta sig fram. Jag såg en kraftledning och tänkte att där har jag vägen. Så var det inte. Jag tvekade om jag skulle fortsätta upp i skogen på andra sidan. Kanske fanns vägen efter nästa kulle. Så jag travade vidare upp i skogen en bra bit innan jag besinnade mig. Det hade gått flera timmar och jag måste inse att jag var vilse, så någon väg skulle jag inte hitta med kompassriktningens hjälp.

Istället bestämde jag mig för att följa kraftledningen över inägorna. Det var varmt och jag var törstig. Bromsar svärmade runt mitt huvud. Växtligheten var lika snårig som någonsin och marken blev tuvig, så att jag inte visste var jag skulle sätta fötterna. Svetten rann i ansiktet. Jag tog upp mitt brandgula paraply och höll det högt för att få skugga. Det hjälpte bara lite. Jag stannade och bad en tyst bön. Sedan spanade jag ut över landskapet och såg att kraftledningen svängde i en vinkel. Kanske jag borde snedda mot platsen där ledningen försvinner i skogen. Där ser jag några kor och känner mig plötsligt lättad. Men det är mer än en kilometer dit, över tuvor och kanske sumphål. Tja, det fanns inget annat val, så jag tog mig fram och fann till slut en väg som förde mig till Kallmyra gård.

Där, vid grusvägens början, eller slut om man kom från Vattholma, fanns en stör med några riktningsvisare. Längs grusvägen var det fem kilometer till Vattholma. En visare i den riktning jag kom ifrån angav sex kilometer som avstånd till Rasbokil. Ytterligare en visare pekade in mot en skogsrunda. Men så fanns en extra pil mot Rom 5257 kilometer skulle det vara. Ja, det är ett pilgrimslandskap det här, med anslag för alla slags äventyr.

Det är klart att jag kände mig dum. Min vandring blev närmare två mil än fem kilometer och jag var vid stationen i Vattholma fyra timmar efter att jag lämnat den. Och då hade jag haft tur, som kom till sans och bad en bön och fick syn på några kor som fick mig att välja en väg som bar hem.