Hur har jag det om tio år?

Om tio år är jag en vandrare. Jag är välkommen på många ställen i olika länder och rör mig ända ner till Medelhavet under mina vandringar. Ofta har jag sällskap av pilgrimmer som har olika drömmar, konfession och syften med sina vallfärder. Jag har ibland sällskap med en älskad kvinna, som är bofast i Portugal, Spanien, Italien och/eller Sverige. Vi möts och går någon vecka tillsammans för att hålla kontakten, men också för att dela vandrandets och kärlekens villkor. Ibland stannar jag ett par månader hos min kära, för att skriva och utforma böcker om mina vandringar. För jag arbetar fortfarande med kulturarvsfrågor digitala miljöer. Jag har byggt upp mitt digitala arkiv, så att det är lätt tillgängligt för inmatnng och frågor via internet och jag är ofta uppkopplad från den plats där jag befinner mig. Datorn och kameran väger under ett kilo och drar nästan ingen ström. Trots det rymmer hårddiskarna ett välutrustat personligt forskningsbibliotek. Eftersom jag för det mesta övernattar hos vänner, så kan jag ladda batterierna när det behövs. Ofta har jag ett par arbetstimmar per dag framför datorn. Kameran använder jag flitigt och knäpper ofta hundra bilder per dag. Med dessa verktyg underhåller jag min blogg som är den viktigaste inkomstkällan. Jag äger ett hus som jag tillbringar ett par veckor i fyra gånger per år. Huset är självförsörjande med el och jag hämtar vatten ur en källa. Allt avfall komposteras, eller bränns och jag undviker att ta med mig sådant till huset som inte passar till naturliga processer och ekologiskt liv. Irja, något av mina andra barn, eller några vänner bor i huset ibland, så att det sällan är oanvänt.

En teckningsövning

Irja och jag någon gång 1996 tror jag. Tecknat efter ett fotografi. Jag köpte en uppsättning teckningspennor med suddgummi och pennvässare. Så nu kan jag pröva hur det känns att arbeta med olika hårdhet på pennorna från 2H - 6B. Av Sofia har jag lärt mig att rita av bilder uppochned. Det hjälper mig att vara objektiv, när jag tecknar de grundläggande dragen. Men sedan vänder jag på bilderna för att kunna gå in i detaljerna. Det känns som om jag närmar mig det väsentliga, att finna ut hur jag ska återge stämning och karaktär som uttrycks i minspel och ögon. Det här kan bli väldigt roligt.

Jag tycker om att ha ett riktigt skissblock med hårt papper som både är lätt att teckna och sudda på. Det här med att sudda och göra om är nytt för mig. Bilden blir ett härligt äventyr, när jag vet att jag kan ta bort och förbättra. Den här bilden finns inte kvar i mitt block nu. Det är en ny version som finns där. Jag har varit inne och suddat en hel del imitt ansikte sedan sist.

Zeitgeist. Addendum - en undergroundfilm

Någon hade lagt in filmen i ett nätverk där jag är med. En riktigt underjordisk rulle. Varken den eller dess föregångare har fått någon presskritik att tala om. De få som skriver tycker den är skit. Det gäller vanlig press och konspirationsteoretiker. Den har vunnit spridning ändå på bloggar och i nätverk.

Nu har jag blivit delaktig. Jag känner igen mig i mycket av tankegångarna. Det är samma argument som jag använde när jag var aktiv anarkist. Jag är numera bekännande kristen, vilket innebär att jag inte delar filmskaparnas negativa syn på religioner och myter. Inte desto mindre är avsnittet om religioner i Zeitgeist: The Movie väldigt intressant. Här jämförs en massa religioner och likheter lyfts fram för att visa hur kristendomen plagierat tidigare koncept. Emellertid har det en annan innebörd för mig. Varför kan inte det här ses tvärtom som ett bevis för religionernas vederhäftighet? Världens händelser upprepas och Kristus finns naturligtvis i andra gestalter också. Vi lever i och av myter. Det är centralt för våra möjligheter att skapa kunskap ur erfarenheter som sträcker sig över längre tid än en livstid. Jag tycker ändå att det ä en bra film. Jag laddade ned kopior av båda filmerna med svensk text, så att jag kan visa den på min hemmabio.

Den ekonomiska analysen i uppföljaren Zeitgeist: Addendum känner jag igen från min bank JAK, där man sparar och lånar räntefritt. Jag tycker analysen av penningsystemet och ränteekonomin är välgjord och bra presenterad.

Sedan finns en berättelse om politisk påverkan för att globalisera modellen. Skönt att höra den så väl berättad. När Palme blev mördad var jag så övertygad att det var en osynlig statskupp att jag bröt samman fullständigt. I det här perspektivet blir det politiska mordet begripligt som ett i raden för att skapa global följsamhet. En kritisk aspekt på detta är att min frälsningsupplevelse öppnade mig för att osannolika sammanträffanden kan vara uttryck för demoniska krafter utanför mänsklig kontroll. Kanske alla märkvärdigheter har helt andra förklaringar än materialistiska tolkningar kan återge. Människor kanske lever i myternas kraftfält, så att detta påverkar orsakssambanden. Faktum är att de här aktuella filmerna ger gestalt åt samtidsmytologier. Konspirationsteorier och New Age-filosofi ingår i vår tids mytflora. Jag har inga problem med detta. Men det kanske blir en självmotsägelse i filmernas kontext, där sanning och lögn spelar en stor roll.

Vi ser hur vårt samhälle har anpassats nästan fullständigt. Borta är det kommunala självstyret när det gäller kontrollen över den offentliga verksamheten. Den styrs av samma lagar som överallt på klotet tillåter företag att ta kontroll över samhällsresurser.

I filmen finns en tro på teknologi som gemensam räddare gestaltad i Venusprojektet. Teknologin som finns skulle kunna befrias från det ekonomiska systemet och det skulle ta bort motiven för konstgjord brist. Överflöd kan karaktärisera världsekonomin i denna nya vision.

Tja, det finns nog en massa politiska faktorer som inte bara har med det ekonomiska systemet att göra. Jag tror att politiken kan göra mer än vad som antyds i kritiken. Rent konkret verkar ju vissa samhällen kunna skapa förändringar som bekämpas av globaliseringsmaffian, även i filmens scenario. Venezuela till exempel.

Ett riktigt viktigt diskussionsunderlag ger filmen hur som helst. Och räntefri bank är toppen. Den frihet jag känt i mitt liv att förverkliga ekonomiska projekt har jag fått genom JAK och efter femton år har den känslan inte ändrats. Jag kunde ta ut mitt eftersparande 11 år efter att jag köpte fritidshuset. Det var bättre än att ha betalat pengarna i ränta.

I fimnen Zeitgeist: The Movie framförs en starkt underbyggd teori om att de tre byggnaderna vid World Trade Center som föll samman 11 september, sedan två av byggnaderna rammats av passagerarflygplan, i själva verket sprängdes på samma sätt som man använder vid rivningar. Se filmer av hur byggnad 7 kollapsar långt efter de två övriga byggnaderna. Den officiella förklaringen är att alla byggnaderna föll samman på grund av bränder. Men det finns inga motsvarigheter till den snabba förstörelsen av byggnader, utom de som är avsiktligt utförda rivningar.


Det var ingen attack av en liten terrroristgrupp, hävdar man i Zeitgeist, utan något mycket större som måste organiserats av mäktiga krafter inom USAs toppskikt. Målet var att motivera kriget mot terrorismen som påverkat säkerhetspolitiken i hela världen.

Det tycks handla om variant av den ökända s k spänningens strategi. Terrorn utövas av staten för att kontrollera befolkningen.


Tidskriften Expo/Svartvitt nr 3/4 - 1999, skriver med anledning av att den engelska polisen gripit en man som bombat invandrarkvarter och en gaybar med spikbomber konstruerade för att skada framför allt människor. Polisen hävdar i pressen att mördaren var en ensam galning, medan Expo konstaterar att mannen var aktiv nazist. Polisen tenderar att avfärda högerextrema attacker menar man, trots att terror är en välkänd del av deras verksamhet. Man ger en återblick:

"Den italienska terrorismen byggde på den så kallade »spänningens strategi«, en teori som lanserades av den fascistiska kampgruppen Ordine Nuovo, Ny Ordning. Genom blind, anonym terror försökte Ordine Nuovo skapa ett kaos i Italien som skulle driva fram en statskupp. Fascistiska aktivister infiltrerade gärna vänstergrupper eller skapade egna »anarkistiska kampceller« som tog på sig ansvaret för dåden." Expo, Stieg Larsson 1999


Strategy of tension i engelska Wikipedia
Uttrycket strategy of tension myntades i en artikel som publicerades i tidskriften The Observer 1969. Genom terrorhandlingar ville fascistiska grupper skrämma vanliga människor och skapa en spänning i samhället som skulle motivera en stark stat, en diktatur. 1974 arresterades chefen för den italienska arméns informationsbyra (jmfr IB, CIA) och dömdes på grund av sin inblandning för konspriation mot staten.

Jag har länkar till nedladdningsfilerna med svensk text på Pirate Bay:
Zeitgeist: Addendum eller se på Google
Zeitgeist. The Movie.eller se på Google

I Wikipedia om:
Kritiken och Zeitgeist. The Movie.
Zeitgeist: Addendum.
JAK - räntefri bank

Matlag – en gemenskapstanke i praktiken

Inbjudan
Vi försöker organisera ett matlag för att äta soppa tillsammans
onsdagar kl 18.00 på Café Kyrkbacken i Örbyhus. Lite hastigt lovade jag att bjuda in till ett samtal på detta tema redan denna vecka.

Imorgon Onsdag 21 januari kan man alltså äta soppa kl 18, delta i mässa mellan 18.30 och 19. Därefter inleder jag samtalet:
VÄLKOMMEN!

Matlag är lagom
om böner och soppa
om bönsoppa
rotknölar och ekosystem
i tankesmedjan,
den andliga gemenskapen
och matnyttiga praktiken

Matlag har varit en social form i studentstaden Uppsala under många sekel. Ensamma studenter långt hemifrån har fått möjligheter att äta och umgås i gemenskap med andra genom att ansluta sig till ett matlag. Under 1900-talets senare del blev det kanske lunchrestaurangerna som övertog denna roll. Men formen lever kvar och i mitt liv har matlagen spelat en viktig roll.

Det var kanske alldeles naturligt att jag skulle dras in i en måltidsgemenskap, när jag flyttade in till stan efter gymnasiet. Det visade sig att grannarna tvärs över gatan bodde i kollektiv och de inbjöd mig att äta middag med dem. Vi turades om att laga mat handla och diska, men mina minnen av det är dunkla.

Jag ville bli vegetarian och blev starkt påverkad av en bok som heter Recept för en fattig planet. Den satte in matkulturen i ett socialt och ekonomiskt sammanhang, samtidigt som den försökte visa vägen till en näringsriktig vegetarisk mathållning. Man kunde få en fullständig proteinbalans måltiden genom att kombinera olika ingridienser på rätt sätt. Det liknade alkemi. Recepten var rätt svåra och alla råvaror var inte så lätta att få tag i.

Till slut insåg jag och mina vänner att vi behövde lära oss mer och idén till en studiecirkel föddes. Så under något år träffades vi en gång i veckan för att äta något nyttigt vegetariskt, samtala om näringslära och läsa receptböcker.

Jag hittade en vegetarisk restaurang i Örebro där jag fick praktisera några veckor. Flera av mina vänner gjorde samma sak och nu började vi drömma om att öppna en vegetarisk restaurang i Uppsala. Vi gjorde vegetarisk mat till en del fester på Musikforum och det satte ett frö.

En annan dröm var den om en lokal där man kunde träffas för att äta tillsammans och göra andra saker. Ett allaktivitetshus! Vi fick möjlighet att pröva med gemensamma måltider i Föreningen Release's lokaler mitt i Uppsala. Döm om vår förvåning när en av gruppens medlemmar lyckades få pengar från Statens Kulturråd för att skapa en Öppen Verkstad och vi fann en egen lokal på Svartbäcksgatan 15 i Uppsalas centrum. Det första vi tog itu med var att göra i ordning köket och starta ett matlag. Vi hade listor för att fördela matlagningen och samla föranmälningar till maten. Men i grunden var det en öppen inbjudan, så att man kunde komma utan anmälan. Det fanns alltid plats vid bordet och ofta var maten god och närande. Det blev en levande mötesplats. Både köksarbete och måltider blev underbara och lärorika äventyr på många plan. Nu kunde vi pröva alla vegetarisk recept och det blev lättare att vara vegetarian ju mer vi lärde oss. Matlaget startade 1976 och det finns fortfarande kvar i Föreningens Verkstans nya lokaler nära centralstationen på Alsikegatan 6. Formerna har förändrats men grundtankarna har varit levande hela tiden.

Musikforum hade under tiden flyttat från en ruffig vindslokal i ett villaområde till Drottninggatan 11 mitt i Uppsala 1977. Föreningen hade långt över 2000 medlemmar och ett par hundra frivilliga aktivister, så den gamla lokalen var för liten. Nu ville Musikform utöka verksamheten och man startade en lunchservering med vegetariskt alternativ. 1979 blev det en vegetarisk lunchservering av det. Jag fick arbete där och blev kvar i 11 år.

I mitt liv innebar barn och familjekriser att jag och min lilla familj plötsligt stod ensamma på väg in till stan från ett havererat projekt med släktgården. Av en slump träffade vi ett par flyktigt bekanta kvinnor med barn i samma ålder som vår son, som bodde grannar med varandra i Svartbäcken. Vi lät barnen leka och började prata och det slutade med att vi bestämde oss för att försöka äta tillsammans en dag i veckan. Det blev en ny erfarenhet och ett vattenhål, där både barn och vuxna kunde få gemenskap och god näring för kropp och själ.

10 år senare var mitt liv helt förändrat. Min familj var nu större. Med barnen från tidigare äktenskap och vår dotter Irja var vi sju personer. Vi hade köpt en gammal villa i Örbyhus för att vi hade goda vänner som flyttat hit före oss. Det kändes väldigt naturligt att träffas för att äta tillsammans. Barnen fick leka och vi vuxna fick en mötesplats som lade grunden för ett rikt socialt liv. Vi lärde känna nya familjer och knöt an till sociala kontaktnät. Ibland kunde vi vara sex eller rent av sju familjer som träffades för att äta i någons trädgård på sommaren.

Nu har det gått 10 år igen och jag bor ensam i lägenhet här i Örbyhus, med Irja hos mig varannan vecka. Eftersom det blivit en god vana att gå i kyrka på onsdagsmässan har tanken växt fram att man skulle kunna äta en enkel måltid före mässan och dricka kaffe efteråt. Till slut blev det verklighet och vi har provat några gånger med gott resultat. Det känns trevligt och avspänt på ett nytt sätt tycker jag, mässan känns intimare och efteråt kan vi sitta tillsammans och finna lösningar på världsproblemen eller våra egna personliga utmaningar, eller bara prata om vad som helst.

Om Styrkan

Styrkan är ett Tarotkort som alltid dök upp i mina läggingar, när jag var besatta av dessa kort för åtta år sedan. Bilden på kortet som envisades med att komma upp föreställer en ängel som tämjer ett lejon. Kortet handlar om att finna hur kroppen fungerar som begärsfunktion och lära sig att påverka den, så att viljan kan styra över kroppen. Det är ett projekt som blivit aktuellt för mig på nytt just nu.

En sak jag lärde är att kroppen verkligen vill svara mot våra beslut, men att timingen betyder mycket. Ibland är kontakten omdelbar, när man är triggad av rädsla eller något annat. Jag vill inte kalla det adrenalinpåslag, för det är en reduktion. Kroppen och medvetandet aktiveras i vissa situationer, så att det känns som om man får mera förmåga att styra kroppen med tankerna.

I andra fall kan det vara ett beslut som hjälper kroppen att ställa in sig på lite sikt. En man jag känner berättade att han kunde avstå från lunchen och bara äta en banan mitt på dagen, men bara om han bestämt sig för det redan när han cyklade till jobbet på morgonen.

Abjektion och monstrositet

Bild: Bort, 15x22 cm, akryl, KWN

Jag plågas av prestationsångest. - "Det är typiskt Nybergskt", sade min faster Inko, som var min levande skyddsängel, och hon tröstade mig på något sätt med denna förklaring. Det har blivit ett viktigt tema för mig sedan dess att urskilja denna ångest och att försöka skapa situationer där jag övervinner den genom att ta saker steg för steg och göra dem till vanor som jag kan luta mig mot, när jag känner rädslan komma. På det viset kan jag använda de fysiologiska reaktionerna, som hör samman med det vi kallar rädsla, för andra syften. Ty när uppmärksamheten vänder sig ur grubbleriets ofruktbara sankmark och söker sig mot något annat blir detta andra liksom uppgraderat och mera lysande än det brukar framträda. Fruktan stärker sinnena, det är det som kineserna talar om som fasanens fett, när fysiologiska reaktioner befriar anden ur dess bojor. Det kommer liksom smygande in, dolt under skräckbildernas medvetandeteater, en förhöjning av livskänslan som blir min i det ögonblick jag slutar piska fram den med upprepningarna av självplågeriets gester.

Abjektet kom in i filosofin med Julia Kristeva i 60-talets fenomenologiska kontext. Jag kanske använder ordet lite idiosynkratiskt, men det ligger i alla fall i zonen mellan känsla och objekt, och det som jag tänker mig är en generalisering av objektiveringsprocessen. - "Varje verkligt ny sak som träder in i världen gör det i form av en monstrositet", sade Derrida. I Heterogenesis 39 finns en artikel, Det outsägliga l som innehåller ett kort stycke om abjektet och Kristeva Artikeln toppade sökresutatet för abjekt Kristeva och råkar finnas i ett nummer av tidskriften Hetrogenesis där jag också medverkade. En av redaktörerna var med i Konstkaravanen 2002 och jag hade stort utbyte av att samtala med honom. I alla fall tänker jag mig objektvärlden som resultatet av abjektioner, förnekelser av en inre verklighet genom att ge den yttre form och förklaring. Materialismen är en form av abjektion, en förnekelse med förödande konsekvenser. men abjektionen är inget annat än en födelse. Något nytt som kommer in i världen. Det är som historien om Irjas födelse, när jag ser henne komma fram, utan att en sjuksyster står bredvid mig och pekar: -Se, där kommer huvudet! Då ser jag inte "huvudet", men istället en veckad massa som ter sig mer lik en hjärna utanför skallen. Och när jag förtvivlad ringer barnmorskan som vi har kontakt med i Stockholm, då skrattar hon, för att hon känner igen sig. Att se är något annat om ingen pekar ut och talar om vad vi ska se. Det är annorlunda och fruktansvärt, men friskare!

I think that somewhere in Of Grammatology I said, or perhaps it’s at the end of Writing and Difference, that the future is necessarily monstrous: the figure of the future, that is, that which can only be surprising, that for which we are not prepared, you see, is heralded by species of monsters. A future that would not be monstrous would not be a future; it would already be a predictable, calculable, and programmable tomorrow. (Jaques Derrida intervjuad av Elisaeth Weber och citerad på bloggen Experiments in Text)

Nils Holgersson i Tobo

Jag fick en liten guidning i Tobo av KG Marklund inför helgens pilgrimsvandring. Han visade huset där verklighetens Nils Holgersson bodde. Selma Lagerlöv ordnade ett fosterhem för pojken hos en förman på Tobos bruks lantbruk.

En smed som bodde i samma lägnhet blev så inspirerad av denna historia att han gjorde en utsmyckad vindflöjel med Nils på sin Akka.

Kalender i "den gamla stilen" 1720

Jag arbetade med runkalendern och då blev jag nyfiken på konsekvenserna av att två tideräkningar möts. Här är en sådan iakttagelse från Helsingborg 20(9) mars 1720:

Her til slut må du vide, at den gamle stil bruges her i landet, og medens det for dig er den 20. i dag, så er det her den 9. (i) Den svenske kalender-mager vil have, at jeg skal være yngre, end jeg ellers havde tænkt mig. Der er elleve dages forskel mellem hans og min moders udregning. Hvem af de to står nu mest til troende? Jeg ville ønske, at hun kunne komme til Skåne, så jeg kunne få den fornøjelse at se hende skændes med de lærde i Lund. Thi hvor fredsommelig hun ellers er, så ved jeg dog, at hun ville holde fast ved sin mening i dette - om hun så stod overfor en Professor Matheseos (ii)! s. 18 Jacob Bircherods Rejse til Stockholm 1720


En detalj i boken är att Jacb Bircherod träfffade Sophia Elisabet Brenner när han var i Stockholm. Hon var berömd poet och den första svenska feministen.

Kunskapshantering inom ABM (KM4ALM)

1. Jag fick ett mejl om Högskoleverkets utvärdering av utbildningar inom ABM-sektorn. Inte så förvånande att arkiv- och museologiutbildningarna i Uppsala bedömts som bristfälliga så att de kommer att utsättas för ytterligare granskning. Jag var ju med när de här utbildningarna tog form och insåg tidigt att de hamnat i strykklass i förhållande till biblioteksutbildningen. Bland annat fick jag i uppdrag att försöka implementera en handledning från bibliotekariernas C-kurs i museologernas utbildning. Vi insåg ganska tidigt att forskning inom de olika disciplinerna skiljer sig åt, så att det inte är självklart att göra något sådant. Under senare år har jag försökt uppvakta institutionen för att skapa forskningssamverkan. Det hade behövts kan jag konstatera nu.
2. Jag borde söka praktik på Nordiska museet. Det slog mig att jag skulle försöka leta upp någon vettig person att skriva till genom att söka efter intressanta saker på deras hemsida. Till slut fann jag webb-utställningen om Ostindiska kompaniet. En bra början. Ännu liknar utställningen mest en rätt bra bok. Vad man saknar är hänvisningar till föremålen med rika bildpresentationer. Varför presenterar museerna så mycket text i sina digitala resurser i en tid när digitalfotografiet tillåter en flödig presentation av föremål ur alla vinklar? Riktigt intressant blev utställningen i projektbeskrivningen. Där berättas hur Nordiska Museets arkiv fick en stor beställning på arkivmaterial och hur detta ledde till att detta material digitaliserades och försågs med kompletterande information i ett pilotprojekt. Man får en aning om vilka krafter som står bakom, när något kommer loss i kulturarvssektorn.
3. En vision jag hade när jag arbetade på Museum Gustavianum och försökte skapa forskningsprojekt i anslutning till det nu avdöda KMM-projektet var att utställningen och katalogen över museets runstavar skulle knytas ihop med resurser på bibliotek och i arkiv. Det skulle ge en bra utgångspunkt för en forskarmiljö tänkte jag och hittade på beteckningen KM4ALM i svengelsk översättning kunskapshantering för alla kulturvårdens sektorer.
4. Den underbara reklam- och tricks-friheten i Ubuntus fria programvärld har försonat mig med webbeditorer och plötsligt förstår jag vilket bekvämt redskap en sådan kan vara. KompoZer heter min favorit just nu, som jag testar för att kunna visa min dotter som inte har kommit igång med hemsidesmakandet riktig än. Så skönt att kunna öppna en webbsida och redigera den utan att rota i html-koden. Då blir hemsidan lika smidig som en blogg. Jag har varit en idiot tidigare. Men det har lärt mig andra saker förstås.
   
5. Jag lade ut en version av min avhandling på svenska på min webbplats, när jag slutligen fann en fil som var någorlunda lik den färdiga boken. Jag sparade filen i html-version med min Open Office ordbehandlare och lade upp den. Idag kompletterade jag med länkar mellan Summaryn med bilder och Fulltextversionen av min bok Omvänt perspektiv i bildkonst och kontrovers. En kritisk begreppshistoria från det gångna seklet.
   

Länkar:

• Få lärare och få studenter inom ABM. Pressmeddelande från Högskoleverket
• Nordiska Museets webbutställning Ostindiska kompaniet
• Projektpresentationen till utställningen ovan.
• KompoZer
  
• Open Office
• Omvänt perspektiv i bildkonst och kontrovers.

Jan Wilgers Fotografier

Idag hängde jag en utställning med fotografier tillsammans med fotografen Jan Wilger. Vi hade väldigt roligt medan vi fann teman och grupperade bilderna. Lite svårt var det att ljussätta konstväggen på Kafé Kyrkbacken, eftersom varje bild hade olika behov av ljus och vi hade bara fem spotlights att laborera med.

Till slut var de i alla fall klart och grupperingarna kändes bra. Sedan börjar utställningens gestalt träda fram. Bilderna har ett liv var för sig, men tillsammans kan de säga helt nya saker. Jan säger att han fotograferar saker som man inte tittar på i vanliga fall och han låter de små situationerna berätta sina hemligheter, när han fotograferar dem. Bilderna blir en sorts självporträtt, men samtidigt inbjudande meditationsbilder som öppnar sig mot vardagens hemliga djup.

Ett tema är vattenvärldar och bilderna är som drömlika ornament och påminner mig lite om Breugels fantasivärldar. Ett annat tema öppnas mot civilisationens ensamhet. Det blir som melankoliska betraktelser stämda i välbalanderade och dunkla färgskalor.

Vernissagen är det på Onsdag. Då ska vi samtala lite om bilderna och alla är välkomna att vara med i detta samtal. Onsdag 14 januari Kafé Kyrkbacken i Örbyhus kl 19

En gammal blogg

1. Jag tittade på mina dagboksanteckningar från 2005, när jag jobbade på ett museiprojekt. De går att läsa fortfarande. Jag borde göra något liknande nu och använda bloggen för att kortfattat redogöra för allt jag gör under en dag. Så här kanske:
2. Samarbete i webbdokument. Jag är med i en inköpsförening och vi gör våra beställningar med hjälp av en bra tabell, där alla summor räknas fram automatiskt. Nu har vi bestämt oss för att prova att fylla i tabellen på nätet. Google-dokument en gratisresusrs för att dela dokument på nätet och vi har lagt upp vår tabell i detta medium. Alla medlemmar kan redigera i tabellen hemifrån den egna datorn. Jag lyckades fylla i några varor som jag ville beställa. Summan dök upp automatiskt längst ner i min kolumn precis som det ska vara. Däremot lyckades jag inte lägga in en ny kolumn. Jag kunde inte få in matematiken så att den gjorde samma uträkningar som den kopierade kolumnen. Kanske kan man lära sig detta.
3. E-post för samverkan är väl det mest använda kommunikationsmedlet. jag blir alltid nervös för att glömma någon, när jag skickar ut meddelanden. Alltid är det någon ny adress som kommit och det är lätt att någon faller bort. Jag borde skaffa en rutin för detta. Det är en enkel grej, men jag fastnar ofta på sådana saker. Så det tog jag itu med och gjorde en adresslista.
   

Länkar

1. dagboksanteckningar från 2005
2. Googledokument
   

Om att teckna

Om att teckna. Principen är att med handen återge det som ögat ser. Det är ett arbete där ögat och handen tränas parallellt. Slutligen är det föreställningen om den mänskliga gestalten som modifieras och schematiseras för att göra tecknandet möjligt. Det är inte tänkbart att teckna fotografiskt. Anledningen är att människan har två ögon och dessa ser mer än kamerans enkla optik. Jag reflekterar över det när jag tecknar efter ett fotografi som föreställer min morfars morfar och hans bror. Bilden borde vara från 1860-talet om generationsbestämningen skall hålla. Men poängen är att jag tecknar deras ansikten smalare än de är på fotografiet. Jag kommer då att tänka på att jag tränat teckning efter modell tidigare, med fotografiet som mall för ett lyckat avbildande. Problemet är att jag ser 30% mer av ett ansikte på lagom avstånd för samtal, än kameran i sin närbild. Så därför har jag kanske tränat in detta förtunnade ansikte där det vertikala överbetonas så ansiktet blir magert och långsmalt. När jag har fotografier som förlaga, så kommer kompensationen för blicken med två ögon att leda till en onaturlig framställning av ansiktets form. Något liknande kan vara orsaken till att figurer i äldre konst tänjs ut på längden. Om konstnären målar av en bild istället för en levande modell inträffar samma fenomen oavsett om bilden är målad eller fotograferad.

Så återkommer jag till felstavningarna. Det gäller att ha en fokuserad uppmärksamhet på det som framträder på skärmen för att undvika att felstavningar passerar obemärkt. Bara med denna uppmärksamhet kan korrigeringarna bli till korrigeringar av den stavande själen istället för korrektur av en text. Det finns alltså två sidor av bearbetningen, som skiljer sig genom de hör hemma i olika tidsekvenser. Antingen sker korrigeringen direkt, eller så sker den i ett sammanhang där texten korrekturläses och betraktas som en färdig helhet som jag ingriper i på olika sätt. Jag kan byta ut ord och bokstäver, eller till och med hela meningar i den senare kontexten, medan det omedelbara rättandet går mer eller mindre automatiskt till väga, genom att jag slår en eller ett par gånger på backstegstangenten och skriver på nytt. Jag har en känsla av att detta påverkar kroppens reaktioner på ett helt annat sätt. Jag lär mig att hitta med fingrarna på tangentbordet, och att inte låta tanken hoppa mellan ord, så att en bokstav används på fel ställe eller förekommer bara en gång, när den borde finnas både i slutet av ett ord och i början av nästa. Handlingen att skriva är komplex, men kan påverkas med beslut och rutiner för korrigeringar. Man kan likna det vid styrsignaler. Att använda käppen för att påpeka och kräva korrekt utförande av varje enskilt element, i det sammanhang när felen kan rättas genom att göra om. Det blir som en mild tillrättavisning som man måste besluta sig för att använda konsekvent. På detta sätt kan man påverka djuret i sig. Djurets sinnen är inriktade på handlingskontexten, snabbhet och effektivitet. Samtidigt handlar det om träning, för all handling bygger på en förutsägelse om resultatet. Jag gör något för att få ett visst resultat. Jag fångar till exempel en boll. Jag sträcker ut handen och kniper åt om bollen i precis rätt ögonblick, eftersom jag kan bedöma bollens hastighet och bana i luften och har koordinerat denna uppfattningsförmåga med kroppskontroll. Hur har jag gjort det? Genom träning, målinriktat handlande genom upprepning och modifikation tills alla faktorer stämmer överens. En hel del av dessa förmågor kan vara nedärvda. De ingår i kroppens fysiologiska och andliga potential. Vi lär oss gå med samma tvingade naturlighet som ett foster utvecklar fingrar på en hand. I andra fall sker inlärningen med utgångspunkt från ett beslut och de fysiologiska reaktionerna finns bara med i bakgrunden som ett stöd. Men ofta är det en blandning. Medveten träning kan ändra fysiologiska förutsättningar i kroppens balans. Ibland till det bättre och ibland till det sämre. Ibland går viktiga kunskaper förlorade för att man lär sig att använda ett nytt schema. I ett berömt exempel förlorade en spelman hela sin traditionella låtskatt, när han lärde sig noter. Han nya sätt att se på musik hindrade honom att komma åt de låtar som helt enkelt suttit i minnet som låtar man spelar på fiolen.

Nu handlar det för mig om att träna på att teckna av ett fotografi. Det är verkligen en process där arbetet med att teckna tvingar ögat att göra nya sorters iakttagelser. Samtidigt träder ansiktena på bilden fram för min uppfattning som uttryck för känslor eller sentiment. Det är inte ansiktsdragen som fångar mig och driver mig att arbeta vidare med avbildandet. Nej, det är det faktum att jag tycker mig ana ett sentiment, som skulle kunna berätta något om min släkt för mig och slutligen ge mig ledtrådar om min egen plats i historien. Jag tycker att jag ser på pojkarnas näsor, i läpparnas form och i minspelet att det här är två bröder och jag undrar hur dragen har ärvts vidare, eller vad som orsakar det sorgsna draget i samspelet mellan blicken och munnens vinklar. Jag tittar på hattarna och undrar vad de spelar för roll för pojkarna. Hur känns det för dem att ha hatt? Hur kändes det första gången och vad symboliserar hatten för just dem? Så tecknandet är ett möte, eller en process som liknar en utfrågning. Jag tolkar bilderna och framställer dem i min egen tolkning på papperet. Jag tränar för att vinna precision och detaljrikedom. Jag tränar för att skapa arbetsmetoder och hitta rutiner och schabloner som kan förbättra skärpan i mina tolkningar.

När jag alltså ser på konst så är det med den här processen i bakhuvudet. Jag uppfattar den konstnärliga tolkningen av världen som ett resultat av en mycket lång process där en massa grundelement ingår, som till exempel modellteckning, färgkomposition etc.. Konstnären ser på modellen som ett rytmiskt samspel av proportioner och grundformer. Det är det enda sättet att göra kropp till bildkomposition. Lusten fokuserar på framställningen och på samspelet mellan iakttagelse tecknande, inte på kroppen som lustobjekt i sig själv. Det har jag fått kämpa för att förklara för vissa människor. Om man inte har drabbats av tecknandets själ, så är det svårt att förstå skillnaden mellan kroppens berusning vid åsynen av en naken kropp, och det rus som konstnären hamnar i när den nakna kroppen tolkas i en bra bild. Jag ifrågasätter inte att man kan se på modellen med åtrå, eller sexualiserad blick, men jag menar att konsten i modellteckningen har en arena för helt andra värden och att dessa värden är centrala kulturvärden. Man kan ju också betrakta en människa på många olika sätt beroende på hur man föreställer sig att hon passar in i en situation som man själv befinner sig i. Konstnären befinner sig i den process som jag tidigare skisserat, och kroppen blir föremål för ett tolkningsarbete med helt andra förtecken än andra vardagliga situationer. Det är klart att konstnärer kan bli förälskade i sina modeller, att de kan utnyttja modellen sexuellt eller i andra syften. I ett visst stadium kanske den sexuella lusten blir konstnärens drivkraft, så att bilderna blir bra bara om det finns begär i blicken. Men erotik kan bli drivkraft i en massa andra situationer också. Vad jag vill åt är att det inte finns ett väsenssamband mellan sexualitet som drivkraft och det som driver konststudenter att teckna modell. Till och med de som går till teckningssalen i avsikt att finna erotisk stimulans upptäcker ofta att teckandet tar över, så att timmarna framför den nakna kroppen försvinner utan minsta erotisk upphetsning, eftersom arbetet slukar all kraft. Man lämnar teckningssalen med samma känsla som man lämnar löparbanan. Utmattad och uppfriskad på samma gång.

Kyrkan Örbyhus Januari 2 0 0 9
Onsdag 7	Soppa kl 18 Mässa kl 18.30
Onsdag 14	Soppa kl 18 Mässa kl 18.30 Vernissage 19 Jan Wilger
Söndag TEST	Tegelsmora kyrka: 11.00 MÄSSA,Kyrkkaffe. Kyrkvandring från Örbyhus kyrka kl 9.30.
Tisdag TEST	Örbyhus kyrka: 13 VARDAGSGUDSTJÄNST

Det gick inte att hitta några stavfel!

Här kan jag skriva. Det känns på riktigt, men inte som om jag kommit upp i varv helt och hållet ännu. Kanske träning kan hjälpa mig att bli bättre. I så fall kommer jag att skriva mycket bättre inom en ganska kort tid. Jag känner att min uppmärksamhet har ändrats på något sätt. Jag tror att det är till det bättre. Jag kan se vad jag skriver och bryr mig om att korrigera mina felstavningar. Annars skulle jag inte tro på mig själv när jag skriver att jag kommer att bli bättre. Det är en hel del märkliga reaktioner som kommer ut på skärmen i form av felstavningar. Tankar som går för fort eller för långsamt. En brist i relationen mellan det som händer i olika skikt av mig. Därför är det intressant att börja teckna.

Det är nog den disciplinen jag behöver arbeta med just nu. Att få en fungerande relation mellan tanke, känsla och handling. Så kan jag beskriva mina intentioner i arbetet med att teckna mina förfäders porträtt. Alldeles strålande!

Det är verkligen det här som är mitt nya År.