Abjektion och monstrositet

Bild: Bort, 15x22 cm, akryl, KWN

Jag plågas av prestationsångest. - "Det är typiskt Nybergskt", sade min faster Inko, som var min levande skyddsängel, och hon tröstade mig på något sätt med denna förklaring. Det har blivit ett viktigt tema för mig sedan dess att urskilja denna ångest och att försöka skapa situationer där jag övervinner den genom att ta saker steg för steg och göra dem till vanor som jag kan luta mig mot, när jag känner rädslan komma. På det viset kan jag använda de fysiologiska reaktionerna, som hör samman med det vi kallar rädsla, för andra syften. Ty när uppmärksamheten vänder sig ur grubbleriets ofruktbara sankmark och söker sig mot något annat blir detta andra liksom uppgraderat och mera lysande än det brukar framträda. Fruktan stärker sinnena, det är det som kineserna talar om som fasanens fett, när fysiologiska reaktioner befriar anden ur dess bojor. Det kommer liksom smygande in, dolt under skräckbildernas medvetandeteater, en förhöjning av livskänslan som blir min i det ögonblick jag slutar piska fram den med upprepningarna av självplågeriets gester.

Abjektet kom in i filosofin med Julia Kristeva i 60-talets fenomenologiska kontext. Jag kanske använder ordet lite idiosynkratiskt, men det ligger i alla fall i zonen mellan känsla och objekt, och det som jag tänker mig är en generalisering av objektiveringsprocessen. - "Varje verkligt ny sak som träder in i världen gör det i form av en monstrositet", sade Derrida. I Heterogenesis 39 finns en artikel, Det outsägliga l som innehåller ett kort stycke om abjektet och Kristeva Artikeln toppade sökresutatet för abjekt Kristeva och råkar finnas i ett nummer av tidskriften Hetrogenesis där jag också medverkade. En av redaktörerna var med i Konstkaravanen 2002 och jag hade stort utbyte av att samtala med honom. I alla fall tänker jag mig objektvärlden som resultatet av abjektioner, förnekelser av en inre verklighet genom att ge den yttre form och förklaring. Materialismen är en form av abjektion, en förnekelse med förödande konsekvenser. men abjektionen är inget annat än en födelse. Något nytt som kommer in i världen. Det är som historien om Irjas födelse, när jag ser henne komma fram, utan att en sjuksyster står bredvid mig och pekar: -Se, där kommer huvudet! Då ser jag inte "huvudet", men istället en veckad massa som ter sig mer lik en hjärna utanför skallen. Och när jag förtvivlad ringer barnmorskan som vi har kontakt med i Stockholm, då skrattar hon, för att hon känner igen sig. Att se är något annat om ingen pekar ut och talar om vad vi ska se. Det är annorlunda och fruktansvärt, men friskare!

I think that somewhere in Of Grammatology I said, or perhaps it’s at the end of Writing and Difference, that the future is necessarily monstrous: the figure of the future, that is, that which can only be surprising, that for which we are not prepared, you see, is heralded by species of monsters. A future that would not be monstrous would not be a future; it would already be a predictable, calculable, and programmable tomorrow. (Jaques Derrida intervjuad av Elisaeth Weber och citerad på bloggen Experiments in Text)