Se tårar

Bild: "Tidevarvets redaktion". Foto: ur De arbetade för fred, Margareta Larsson 1985, s 236.

Se tårar
flödar ut ur
skrivmaskinens vita prickar
speglas av
scharletten, snaran som

du bär om halsen

dina ögon blickar

från en annan tid
rakt in i min
cara mia
Carin Hermelin

Så vila nu Soldat
låt geväret vara
vila gråt
och låt ditt hjärta svara

på de döda själars anrop
som du av plikt
och egen drift
har genomstungit.

Räddare i nöden

Bild: "Utan titel", silhuettklipp 16x20 cm, Ingrid Nyberg 1993. Foto: kwn

Jag känner mig desorienterad och desperat. Medan oordningen sprider sig hemma försöker jag få ordning på mina minnen från festivalen. Det är så många trådar att nysta i och så många möjligheter, så egentligen är det inspirerande. Samtidigt faller mitt personliga liv samman. Jag glömmer att gå till kyrkan och att hålla kontakten med arbetsförmedlingen. Det känns som om jag närmar mig ett sammanbrott. Kanske drömmer jag om det. Minnena av en natt på psyket som förändrade mitt liv träder fram. Men också känslan efteråt att psyket inte hade något annat att ge än ett slag i ansiktet, som till slut fick mig att rycka upp mig. Jag glömmer en sak. Jag fick ett friår, när jag till slut bröt upp från alltihop.

Men nu är jag trött på friår. Arbetslösheten har gett mig alldeles för många och jag saknar verkligen ett sammanhang att leva och arbeta i. Det skulle kunna varit kyrkan, men just nu känns det som om jag är på väg ut från den gemenskapen. För att det skulle kunna bli verklighet skulle jag behöva ett arbete som inte kräver en insats av hela mig. Jag skulle behöva lägga estetiken på hylla och bara använda den när jag är med i församlingens konstgrupp. Ja, jag befinner mig i svårigheter.

När jag blir sittande i en fåtölj i vardagsrummet tar plötsligt en bild tag i mig. Den har hängt på väggen länge, utan att göra sig påmind på detta sätt. Ett silhuettklipp, som min faster Inko, Ingrid Nyberg gjorde 1993. Jag ser på klippet som fångat livet i de knoppande grenarna. Natur morte i svart och vitt. Inko var min skyddsängel kände jag, när jag befann mig i de mest turbulenta åren på 80-talet. En gång övernattade jag hos henne i Stockholm, när jag blivit strandsatt mitt i natten under en space trip i psyke och geografi. Jag var verkligen i ångest då och det var skönt att få nattkvarter. När jag skulle fara fick jag en bok som hon berättat om och visat på bilder ur. De arbetade för fred av Margareta Larsson. Den handlar om kvinnoföreningar i fredsarbetet under 1900-talets första hälft. Inko visade en bild i boken (s236) som hon ville att jag skulle lägga märke till. Det var en kvinna med prickig fluga, förmodligen Carin Hermelin på Tidevarvets redaktion. - Se på prickarna, sade Inko. Men jag förstod inte vad hon menade. Nu vet jag. Jag ser på bilden och en skrivmaskin i förgrunden som har samma prickar och min blick fortsätter upp mot kvinnans blick. Två svarta prickar i ett nästan vitt ansikte. Här finns en visuell poesi som jag kan njuta länge av.

Plötsligt känns det viktigt att behålla lägenhet och saker. Det finns ett potentiellt tilltal dolt i varje sak och i mitt hem exponeras mina dolda minnen genom bilderna jag har på väggarna. Jag måste kämpa för att behålla detta. Ett hem och minnessakerna som jag kan spara där är viktiga faktorer i mitt liv.

För jag vill föra ett samtal med min historia, möta den där blicken som jag fick av Inko. Skriva in hennes berättelser om farfar, kriget, missfallet under bombräderna i ett meningsfullt sammanhang som har med mitt liv att göra och samtidigt med andras liv där det privata blir offentligt.

Jag vill sätta denna kvinnas blick mot min egen och det smärtsamma arv som den bär på. Jag har ett löjtnantshjärta som är en väsentlig del av min historia. Det erotiserande blick som jag kan se på kvinnor med har en historia. Dess historia går tillbaka till krigsakademin där mina förfäder fostrades till officerare i ryska tsarens livgarde. Man berättar om en fasansfull kvinnosyn, där alla kvinnor betraktades uteslutande som potetiella föremål att trä över kuken. Jag kan förstå den blicken nu. Det är en blick inför döden, där individualiteten suddas ut och det generella, kroppsliga begärslivet ersätter kulturen.

Men i mötet mellan två par ögon kan något mer utspelas. Carin Hermelins blick på fotografiet vittnar, liksom boken om en annan möjlig väg. Se människan, lägg bort geväret, vila nu soldat. Det borde finnas ett sätt att leva i fred.

När jag läser vad jag skrivit börjar jag gråta. Det är skönt, för det ger hopp om kraft att gå vidare.

Festivalens symboliska och politiska betydelse

En tanke fortsätter att oroa mig, när jag deltar i festivalens aktiviteter och upptäcker hur lätt jag påverkas av olika situationer, så fort de innehåller element som ter sig irrationella för mig. Jag börjar tänka på en tysk filosof, vars namn länge vägrar dyka upp i huvudet. Han skrev en rad böcker om hur våra begrepp tar form ur mötet mellan fenomen i världen och vårt känsloliv i en kulturhistorisk smältdegel. I Philosophie der symbolischen Formen redovisar han flera generationers tänkande kring symbolernas funktion i mänskligt tänkande. Resultatet för honom blir en utvecklingsoptimistisk syn på människan som symbolskapande djur. Ur kaos skapas ordning genom att begrepp bearbetas i mellanmänskliga sammanhang tills de mognar i en väldefinierad form som kan ligga till grund för förnuftig reflektion. Med stöd av inarbetade begrepp tolkar människor världen och gör etiska överväganden. Den autonoma människan är beroende av klara begrepp för att ta ställning till händelser i världen. Ernst Cassirers tänkande har fått ett starkt genomslag i västeuropeiskt politiskt tänkande och hans tankar har spelat en viktig roll för flera betydande konstfilosofer som likt Susan Langer hamnat i skuggan av postmodernismen i dagens konstvärld. Det finns en konflikt här som är estetisk och politisk och som jag tror grundar sig på en grundläggande paradox. Så här skriver Olof Petersson i artikeln "Autonom, inte automat" 1996:

Autonomi förutsätter därmed ett slags preferenser om preferenser, en förmåga att reflektera över de principer som styr det individuella och det kollektiva handlandet. Den demokratiska revolutionen innebar därför inte att beroende ersattes av oberoende, utan att ett slags beroende ersattes av ett annat (Ernst Cassirer, Myten om staten, Natur och Kultur, Stockholm 1948, s. 308). Beroendet av yttre auktoriteter (heteronomi) ersattes av självbestämmandets beroende (autonomi).

Olof Petersson är professor i statskunskap och ansvarig forskningsledare för opinionsbildaren SNS, Demokratiråd. Han konstrasterar Cassirers idé om autonomi mot den franske sociologen Gabriel Tardes (1843-1904) tankar om likriktningens betydelse för ett samhälles funktion:

Individer skapar inte opinioner, säger Tarde, och polemiserar direkt mot föreställningen om autonoma personer. Individer möter opinioner. Individer tror att de gör självständiga val, men i verkligheten är de bara offer för sina begär och de opinionsvågor som sveper över världen. Individen är inte autonom, individen är en automat.

Peterssons artikel visar att paradoxen är i högsta grad levande i dagens reflekterande kring demokratins grundfrågor. Den har en direkt betydelse även för mina reflektioner kring Friktioner II, performancefestivalen i Uppsala. Så här formulerar Petersson problemet:

Betraktas individen som en automat gäller det att befria opinionsbildningen från alla skrankor som kan hindra opinionsvågornas och masspsykologins homogeniserande verkan. Minoritetsuppfattningar blir här bara störande element. Om man däremot väljer att betrakta medborgaren som autonom person gäller det i stället att stärka det offentliga samtalets mångfald och utrymme för kritisk debatt. Avvikande och udda uppfattningar blir i detta perspektiv en viktig tillgång.

Jag känner mig som en försvarare av Cassirers perspektiv, samtidigt som jag inser att min förmåga till kritisk reflektion gång på gång kommer till korta i praktiken. Problemet är inte alls nytt för mig. Jag har brottats med det länge särskilt när jag försökt förstå Bibeln och konsekvenserna av att jag blev frälst en vårdag 1986. Sedan dess lever jag i en egendomlig skymningszon där mirakel är vardagliga fenomen. Jag tycker inte att jag behöver förklara allt, eller förstå allt eftersom jag har Jesus som ständig ledsagare. Men det är bara ytterligare en paradox, eftersom myten om Jesus spränger verklighetens ramar gång på gång om man försöker ta den på allvar.

Vad det gäller är att inför vardagens utmaningar och tillvarons ständigt närvarande paradoxer hitta en inre kompass som pekar ut en färdriktning och viljekraft att utföra de handlingar som följer av att man strävar åt detta håll. Se där möter vi performancekonsten förstådd som intention igen. Konst kan innebära politisk handling i en ursprunglig mening av att skapa gemensamma grundvärderingar ur ett handlingsmönster som visar en väg att hantera aktuella konflikter. Det är dock ingen definition av konsten, utan något som konst kan vara i en aktuell situation. Fröet till en opinionsbildning, laddat med skapandets kraft och intentionens fokusering på ett avsett mål.

Fortsättning följer.

Queerestetik en tango i tid och rum

Ibland handlar jag på helt sjuka sätt när jag känner mig pressad och desorienterad. Jag måste erkänna att det inträffade under Friktioner performancefestivalen som jag jobbade på. Men det är värre än så. Inte bara mina handlingar blir egendomliga, utan jag tappar orienteringen i tid och rum. Orsak och verkan får helt nya och bisarra former i mitt tankeliv.

Malin Anrell svek mina förväntningar på festivalen. Jag hade till uppgift att se alla bidrag, men jag kunde inte hitta henne på stan där hon utförde en queer-feministisk osynlig teater-artad performance. Den skulle dock presenteras på kvällen så det var inte den största katastrofen. Det skulle dock bli värre.

Det var på stan, medan vi letade efter Malin, som vi blev alldeles berusade av blodet och tidsförvrängningarna i I Apologize, som vi sett snuttar av under Danjel Anderssons föredrag. Jag berättade för Tina och Delta om hur jag först träffade SU-EN. Det var vid Dombron, där fakiren skulle hänga dagen därpå. Jag mindes lite fel för jag trodde att hon hade arrangerat en dansföreställning i Kvarnfallet, men det påminde mig i alla fall om en rad spännande händelser i Å-rummet som jag varit med om. Så fick jag också sagt att jag känt SU-EN sedan 1990-talet och att jag varit med om liknande festivaler i Eventa-sammanhangen där SU-EN då deltog som aktivist. Jag ville nog skryta lite, eller bara nysta i sammanhangen genom att gräva i minnet. Sedan blev det i alla fall improviserad piskning på Nybron. Det kändes lagom förbjudet. Inte för att folk tittade konstigt, men för att Delta var konstnär i festivalen och blivit förbjuden att använda piskan som konstverk. Emellertid var detta inte alls något konstverk, bara kritikerns tolkande process. Delta piskade mig med ena handen och tog ett par fotografier med den andra. Så blev det en minimal workshop, men med helt andra implikationer än de estetiskt erotiska. Det blev ett praktiskt inlägg i konstdebatten.

Jag träffade SU-EN senare, när jag lämnat Tina och Delta som skulle gå till hotellet. Jag tänkte lite på att om jag följt med skulle det kanske blivit en informell piskningsritual på rummet. Kände mig feg. Fast jag inte ens tänkt tanken när jag lämnade dem. Jag skulle ju jobba och måste alltså ut och leta efter Malin Anrell. Så jag började stryka planlöst längs gatorna tills jag stöter på SU-EN som tycks vara ute och leta efter Malin även hon. Jag hade fått lite olika uppgifter om Malins verk To Many Questions. Någon antydde att hon var sjuk så att det mesta blivit inställt, andra gav mig vägbeskrivningar till platser där jag skulle kunna finna henne. Jag hade en känsla att det var uppgjort. Att jag träffade på SU-EN var kanske ändå en slump. Jag kände mig befriad när hon sa att hon inte heller kunnat finna Malin och vi slog följe för att leta tillsammans medan vi rörde oss upp mot Slottet. Jag började prata om gamla tider och frågade henne om vårt möte vid ån för tio år sedan. Det var inte hon som arrangerade dansen i ån. Hon tyckte inte ens att det var särskilt bra. Inget verk hon skulle kunna tänka sig att göra. Nej, hon var aktivist i EVENTA-biennalen och gick runt med flygblad. Vi slog oss i slang och kanske var det det som fick mig att söka upp Luciano Escanilla och börja samarbeta med honom. Det var kanske därför SU-EN stod högst på önskelistan när jag fick erbjudande att föra samtal med konstnärer ute på Ekeby Qvarn. Vi har gjort en hel rad roliga saker tillsammans sedan dess. Högljudda konstdemonstrationer på stan, dialoger på danssymposier, Konstkaravanen etc. Det är roligt och utmanande att jobba för eller tillsammans med SU-EN. Därför skriver jag om den här festivalen också, för en rent symbolisk ersättning. Sex sidor text ska jag sälja till Konstmuseet innan hösten. Men nu skriver jag också för att utveckla min blogg och vänja mig vid att arbeta i ett offentligt medium.

SU-EN tar mig med ner på den offentliga toaletten på Fyristorg, där det är en utställning med fotografier av Christer Strömhom. Vi går runt och hon kommenterar bilderna, medan jag går och oroar mig för en bekännelse. SU-EN tänker högt att pissoaren kanske kunde vara med i en kommande upplaga av Friktioner. Hon känner till en pissande konstnär. Jag blir inte förvånad. Alla pissar ju och, skämt åsido, så finns det folk som gör de mest oväntade saker med piss. Nere i den K-märkta pissoaren luktar det rengöringsmedel och i pissrännorna ligger det fullt av småslantar. Det är väl så man ska betala sin tribut till konsten. Men jag måste komma med min bekännelse, så jag berättar om vår smisklek på Nybron. SU-EN blir tydlig. Delta får gärna göra privata smiskföreställningar på sitt hotellrum, men han får inte göra det som konst i festivalens sammanhang. Jag ursäktar honom med att det ju var jag som tvingade honom att ge mig ett par rapp med skohornet, sedan jag smiskat mig själv så att folk började glo på oss. Jag har nog varit lite olydig i alla fall och skäms som en busig pojke. Sedan är saken överspelad. Vi promenerar upp mot Slottet och pratar om andra saker. Det verkar som om SU-EN i sitt eget arbete vill fokusera på nära kommunikation med publik i intima sfärer.

Vi kommer upp för backen, när något egendomligt inträffar. Jag ser min cykel som fallit omkull i cykelstället en bit bort, men säger inget. I stället lägger SU-EN märke till en sten som spolats ur gatbeläggningen av regnet. Hon försöker lägga den tillbaka i sandbädden. Jag undrar varför, och tänker på den fina stenbädden som finns ute på Haglunds skola där SU-EN har sin fasta bas. Det var Eva C Björkman som gjorde verket som en övning för dansstudenter. Men nu efteråt ser jag parallellen mellan mina tankar på den omkullfallna cykeln och SU-ENs handling. Det liknar intuitiva tolkningsprocesser som kan inträffa både i konstvärldens sammanhang och i det vanliga livet.

SU-EN lägger märke till en kvinna som går upp för backen med en svart plast säck över axeln. Det är en av konstnärerna. Kanske hon behöver hjälp säger SU-EN. Jag går vid sidan om de båda utan att säga något. Konstnären är Anna Berndtson, och plastsäcken hon har på axeln påminner mig om ett mycket berömt konstverk där en man går på en strand bärande på en plastsäck med vatten. Vad jag ännu inte vet är att Anna är Anna och att hon är god vän med Melati Suryodarmo som jag dagen därpå skall se i verket The Seed, där även hon bär på en plastsäck. Denna gång med svarta sesamfrön i. Men jag säger inget till kvinnorna om mitt intresse för plastsäckar. Jag vet inte vad jag ska säga för jag känner mig mentalt urkramad av alla konstiga upplevelser under festivalen. Det återstår en massa. Det kommer att bli värre.

Om att definiera och återberätta en performance

“It is not yet over.”

Allsopp&Weir i Seconds 8, 2008

Det är inte lätt att finna ens ett provisoriskt konsensus om vad som hör till begreppet performance, eftersom begreppet omfattar element av konventionsbrott. Det är snarare regel än undantag att två personer ser på verket på helt olika sätt. Det följer av den förflyttning till okänt land som konventionsbrottet innebär. Men jag själv har samma problem när jag funderar över ett enskilt verk. Jag är inte säker på vad som hör till verket och vad som inte hör dit.

Jag fick ett bra exempel i dialogen med Anna Berndtson. Hon ville veta vad jag upplevde inför hennes verk Melt. Jag berättade så gott jag kunde vad jag registrerat. Hon tyckte inte att jag fattat ett dugg av hennes intention. Men vi fick en del att tala om och min berättelse växer nu fram ur detta samtal, hur gärna jag än skulle vilja återge en ursprunglig upplevelse. Det här är Melt som jag nu tycker att jag såg det:

En kvinna målar på ett stort klot med tuschpennor i ett av museets rum med vita tomma väggar. Klotet föreställer jorden och med tuschpennorna minskar konstnären långsamt de gula ytor som föreställer land och de vita som föreställer is. Jag ser på hennes kläder och frisyr att hon är uppklädd i någon sorts officiell dräkt, typ konferensvärdinna. Då och då tar hon en ny penna. När hon målar raspar tuschpennan mot klotets yta. Det blir en sorts rytm, när ljudet upprepas så många gånger att jag hinner reflektera över det. Jag tänker på chockade barn som kan sitta och gunga fram och tillbaka hur länge som helst. Jag sitter på en stol som jag tagit med mig. Först på ett ställe i rummet där jag känner mig obekvämt ensam, sedan bredvid Malin Arnell i den lilla grupp av publik som uppstått i ett hörn. Mina tankar byter fokus och jag bestämmer mig för att följa efter Arnell, när hon går ut. Jag vill ha en pratstund med henne. När hon reser sig lämnar jag min stol och håller mig nära henne. Hon går till ett angränsande rum och jag lämnar Melt bakom mig förvissad om att verket kommer att pågå i samma anda hela tiden. Möjligen skulle jag vilja se avslutningen, men andra saker kommer emellan.

Begynnelse och avslutning kan definiera ett verk bättre än ett avsnitt i mitten är min hypotes. I musikteorin talar man om att de olika instrumentens karaktär är beroende av hur en ton sätts an, men jag har tänkt att dess avslutning också bör kunna ha en bestämd karaktär. Å andra sidan kommer en massa oväsentliga saker in i verket om man låter miljön påverka för mycket. För min del är Melt borta, när min uppmärksamhet fångas av annat, men det finns efterklanger som hela tiden tränger fram och bildar nya mönster i min berättelse. Melt fortsätter att spelas ut i växlande gestalter i mitt medvetandes teater.

Nu tänker jag på att jag lämnade stolen efter mig då jag förföljde Malin Arnell ut ur rummet. Jag hade kanske tänkt komma tillbaka, men det blev inte så. Istället blev stolen kvar tom, som en publikplats. Det var en kränkning av Annas Berndtsons performance, som hon pekade ut efteråt. I konstmuseets praxis ska publiken kunna röra sig fritt för att betrakta verken från olika positioner. Det ska inte vara som på teatern, med en massa fasta stolar och en väldefinierad början och ett slut som avgör när man får gå därifrån. Mitt ingrepp känns dock ganska litet. En yta för publiken hade redan bildats, när jag satte mig på "fel" plats. Styckets outtalade konventioner hade genererat en friktion som gjorde att detta fastnar i min berättelse efteråt.

Silent trip in the river of time

In the silence of now there is an emptiness of being, which has its natural place in the core of flesh itself. It is always possible to make the journey towards the inside of now, towards a stillness that is pregnant with existence in its totality. The world emanates from, and is fulfilled, by this sole intention. Yet it is so far away in the depths of history, personal as well as collective.

From this stillness, empty, silent spime, a gentle timbre resonates through all heavens and the single earth of every universe. It carries from within the marks of a position echoing the world as fulfilment of a silent mind. From the heart of being the sacred blood of my soul pours away and returns to the horizon of my world right at the centre of it all.

Where is my master now, his golden shoes lost in the stream, his footprints in the sand of the seashore. Where in memory hides the seed of an eternal bliss. Now Here else than Nowhere, and the eye of a deer is gazing from the forest depth.

Om surrealistisk tid, smisk och blod i konst

När jag kom hem från en vecka på rymmen från arbetslösheten fann jag att jag missat en tid och blivit avskriven från arbetsförmedlingen. Slut på A-kassan med andra ord. Nu får jag göra slut på mina sparpengar och försöka finna nya lösningar för livet. Hitta ett påhugg, sälja texter, säga upp lägenheten, sälja alla mina saker...etc.

I fönstret hade mina paprika- och tomatplantor torkat alldeles, men jag skvätte på vatten ändå. Döm om min förvåning när de repat sig fint idag på morgonen. Så länge det finns liv finns det hopp.

Över plantorna hänger min dotters gröna skohorn på gardinstången. - Det är inget skohorn, säger hon, det är en orm.

Och jag får absolut inte använda den för att ge mig själv smisk, eller för att låta någon annan ge mig smisk, som jag gjorde på festivalen Friktioner II. Smiskkonstnären (känd från Expressen) Delta RAi var förbjuden att genomföra sitt verk, men jag tvingade honom mer eller mindre att ge mig ett par rapp på Nybron över Fyrisån, där vi råkade vara vid samma tid som den inställda workshopen. Skohornet hade jag tagit med mig på morgonen på grund av en oemotståndlig impuls.

Vi hade hamnat på Nybron efter ett EDGE-seminarium med Danjel Andersson om performancekonstens grundelement. Det hade handlat mycket om blod och vi var ganska upphetsade av några filmklipp ur I Apologize, ett egendomligt verk av Gisèle Vienne och Dennis Cooper med dockor, där tidsdimensionen var helt förskjuten, så att blodet fanns på golvet innan huvudet hamnade i pölen och skottet avlossades ännu senare. Christina Eriksson Fredriksson var lyrisk över det här sättet att hantera tid i berättande, som fick henne att se händelser i sitt eget liv på ett nytt sätt. Det påminde om ikonernas tidsrum tyckte jag och det omvända perspektivet. Jag blev också tagen av detta. Vi kände oss förflyttade till en surrealistisk dimension där vad som helst kunde hända. Så jag tyckte att jag kunde ta fram det gröna skohornet och ställa till en scen med smisk.

Efteråt gick vi för att inspektera platsen för Delta RAis Fotbadsritual, som skulle vara utomhus alldeles vid Celsiushuset. Regnet tvingade oss inomhus in i St Persgallerian och jag skildes från Tina och Delta när jag insåg att de var på väg till hotellet. Jag var tvungen att jobba vidare på annat håll.

Men dagen efter fick jag mitt fotbad inomhus i St Per, det var nästan precis på den plats där jag tagit avsked av Delta dagen innan och i min fantasi befann jag mig också på samma plats där min mor fick uppfostran till bordsskick av sin farmor som hade sin bostad just här på 1930-talet. Det surrealistiska tidsrummet fortsätter att behärska mitt sinne.

Jag ser också att Tina publicerat en bild på mig i badet i en kommentar till Friktioner II på bloggen FESON. Jag ser ut att ha det skönt. Det hade jag också.

Dödsklagan och förlåtelse på gamla kyrkogården

Bild: "Anastasis", foto: Chora Church Constantinople 2007 013.jpg, Wikimedia Commons

Ikonernas bildvärld har ofta plats för ett alldeles svart hål. Antingen föreställer det underjordens öppning, eller så är det pupillen i de heliga gestalternas ögon som lämnas utan återspegling av världen.

Min faster Birgit Ståhl Nyberg arbetade med en stor triptyk under åren före sin hastiga bortgång. Den var en parafras på den kristna altaruppsättningen, men tillägnad den fackliga kampen. Jag upptäckte att Birgit hämtat en rad bildgrepp i den här framställningen från den bysantinska konstens bildrum. Jag funderade länge över saken och skrev till slut ett kapitel om Birgits bilder och den moderna ikontraditionen i min avhandling. Ingen av mina släktingar kunde bekräfta mina teorier om Birgits val av bildgrepp från ikonernas värld, men jag kunde finna en rad indicier i Birgits egna texter om bildkomposition, i hennes utbildning och i den moderna ikontraditionen som gjorde att hypotesen fortfarande verkar fruktbar. Även i Sovjetstaten levde ikonmåleriet vidare fick jag reda på, men då med den socialistiska statens hjältar i stället för religiösa gestalter i motiven.

I Birgits triptyk Vägen till Frihet och Bröd från 1979 avbildas i den vänstra delen kvinnor som bakar bröd, i mittpartiet Socialdemokratiska ungdomsklubbens utflykt till Gravasund 1927, med konstnären själv närvarande i porträttet av hennes gravida mor, och till höger avbildas några män som bygger väg. I framställningen av vägbyggarna finns ett stenblock där arbetarna sitter och poserar med sina spadar. För grunden domineras av en hand som griper om ett spadhandtag. Man ser stenens konturer brytas av handtaget så att en egendomligt hackig linje uppstår, som är typisk för den kristna traditionens gestaltning av bildrum före renässansen. Men även om stenen är väldigt mörk så har den ingen likhet med ikonernas svarta hål. En alldeles svart sten finns däremot i Framtiden på väg från 1981. Den påminner i sin grafiska renhet starkt om ikonernas öppning mot dödsriket, men bilden har annars inga bysantinska drag. Birgit dog i ett slaganfall 1982.

Girilal Baars framförde sitt verk Litanies in Zero Kelvin i portalen till det ortodoxa kapellet på Gamla kyrkogården i Uppsala, den 14 juni 2008, under performancefestivalen Friktioner II. Jag upplevde midnattskonserten som en ljudande och skinande ikon, där thereminens och röstens klanger vävdes samman med fragment av kulturhistoria i form av folkmelodier och texter. Mina glasögon hade gått sönder så jag såg väldigt suddigt, men detta förstärkte bara effekten av ikonostas. Jag sprang därifrån i mörkret, med musiken ringande i öronen. Jag skyndade förgäves till ett tåg som inte gick den här kvällen.

Kanske flydde jag från något. Minnet av min son som ligger på kyrkogården nära kapellet, eller minnet av omständigheterna kring hans död. Länge trodde jag att jag själv var död och vandrade kvar på jorden som en sorts dödens budbärare. När människor i min närhet dog på den här tiden (för 20 år sedan) drogs jag in i ett säreget tillstånd som liknade en stark drogberusning som varade i dagar i sträck. Jag kunde inte göra vanliga saker, utan gav mig ut på egendomliga slumpvandringar som förde mig till platser som jag bara kände från mina drömmar.

Jag har också ett skamligt minne från allhelgonanatten 1975 då jag tillsammans med en kamrat spelade på samma kyrkogård i en absurdistisk aktion. Någon, som befann sig i sorg, blev väldigt upprörd då och anklagade oss för att störa griftefriden. Min vän berättade då att hans egen far just dött och att han själv var sörjande. Men det var lögn, upptäckte jag senare, när pappans husbil stod parkerad utanför min väns bostad. Vårt tilltag hade heller inget annat motiv än att ställa till en scen på kyrkogården. Jag hade på den tiden inga tankar på Gud som något annat än ett hjälpmedel för en fientlig maktapparat.

Platsen och det konstnärliga verket drar fram en massa trådar ur mitt tidigare liv och skapar en symbolisk vävnad som öppnar sig mot döden. Den lysande portalen påminner mig om ikonernas svarta hål och jag ser det plötsligt var jag går. Min systers svarta cockerspaniel, Rocky(sic!), som höll på att äta ihjäl sig för en vecka sedan, ligger på golvet i fars sommarhus. Plötsligt en påminnelse om döden, som om min syster behövde komplettera bilden av den lyckliga familjen med detta svarta tecken. Jag frågar min svåger, när vi talar om svårigheterna att definiera konst, hur man kan känna igen god onkologi, till skillnad från olika avarter. Läkekonst, för min svåger, är när han kan få sina patienter att acceptera sin död. I hans gren av cancervården hinner de flesta av patienterna dö när han är borta på ett forskningsår som snart skall börja. Så nu ägnar han de sista veckorna på jobbet åt att säga farväl.

Nåväl, ikonernas svarta hål har ett förhoppningsfullt budskap. Det finns i bilderna för att påminna oss om Kristi nedstigning i dödsriket. Där löser han de fångna själarnas bojor. I de bysantinska bilderna kan marken vara översållad av de egendomligaste låsanordningar, när Kristus i sin mandorla befriar döda själar.

I Girilals Baars programförklaring till konserten heter det:

Litanies in Zero Kelvin skapades ur min önskan att närma mig döden och andlighet genom att återspegla gamla traditionella sånger, ofta ryska, genom ljudet av det gamla elektroniska instrumentet Theremin [...] Litanies kretsar kring temat förlåtelse, Hur kan vi förlåta och vem ska vi förlåta?...

Tappade huvudet - fick låna en topp

Bild: "Cecilias performance 022", foto: Ylva Blom

Konstfilosofen Kurt Wolmar Nyberg som arbetade under perfomancefestivalen Friktioner tappade huvudet under lördagen, sedan han fått ett fotbad av den skandalomsusade fotbadskonstnären Delta RAi.

I en förväxlingsakt tyckte sig filosofen se Jan Erik Wikström i hänryckning inför den norske fakiren Håvve Fjell, som i verket Floating hängde i tolv krokar genom skinnet uppspänd över Fyrisån. Det var en mycket anmärkningsvärd händelse, eftersom Nyberg tidigare på Dombron mött Wikström, som då var mycket obehagligt berörd av fakiren. I sitt exalterade tillstånd efter fottvagningen förväxlade Nyberg Jan Erik med Curt sin namne, som är en annan intresserad besökare på festivalen. Curt och Kurt diskuterade fakirens situation och den egendomliga skönhet som man kan bli varse i en alldeles vanlig plats när man plötsligt ser den som kontext till ett konstverk. Men Kurt trodde att det var Jan Erik som han talade med och att den senare gått igenom en mirakulös process där han passerat den initiala chocken och kommit in i en förståelse för verket med alla dess implikationer för Årummet och performancekonsten. För performanceentusiasten är denna process en naturlig del av mötet med utmanande konstverk, så det finns en logisk konsekvens i filosofens felslut. Inte desto mindre kändes det pinsamt att behöva dementera denna solskenshistoria, som jag redan berättat för curatorn SU-EN, när jag på väg ned till Botaniska trädgården fick sällskap med en Curt som jag långsamt insåg inte var densamme som Jan Erik.

Filosofen kände sig minst sagt lite dum då. Han skämdes och dröjde sig kvar, när publiken drog sig tillbaka, efter Cecilia Germains poetiska, erotiska och vegetativa dans i grandräkt genom botaniska trädgården.

Germaines verk heter Wild Seed och handlar om en gran som bryter upp ur sin rotade tillvaro i dungen för att dra ut i världen. På vägen möter hon andra träd och deras skyltar, grusgångar, tuktade granhäckar och en liten planta lavendel som hon förälskar sig i och lägger ägg med. Granen gräver ned sitt ägg i en rabatt och drar sig sedan in i tryggheten i hörnet av en granhäck. Sedan är föreställningen slut och publiken bryter ut i entusiastiska ovationer.

Det blir en del spännande samtal efteråt och filosofen håller sig lyssnande kvar i värmen hos en liten grupp bekanta ansikten. Det är Ylva och hennes familj, vänner till konstnären och Ylva en kär arbetskamrat från ett tidigare liv för filosofen, det är konstnärens pappa och så konstnären själv som dröjer sig kvar längst.

Då blir det möjligt att låna delar av scendräkten. Vi låter oss fotograferas i den gröna toppen. Den fungerar som en neddragen mössa och man kan inte se igenom den. Germaine har alltså rört sig genom trädgårdens landskap i blindo, helt beroende av en memorerad inre karta. Märkvärdigt!

Frictions - First Sketch of a Summary

Roi Vaaras works embraced the Friction Festival. His conceptually based Spiral, beeing the first performance of the festival, and his Showel, the concluding work, as far as it comes to the public part of it.

SU-EN was of course the coordinator of the opening ceremony with her Performance with rollators, as well as the Concluding Lunch, which brought the Festival to its end, but these works were, either before the opening, or a part of the closing ceremony.

An embraced embracing, Vaaras works played out different aspects of reference in performance. In the first work the core consisted of conceptual pairs, words painted on the court yard of the Uppsala Castle. One concept with a darker timbre was crossed out and replaced with another concept in a happier mood. These pairs, as it occurred to me, were pairs of surrealistic twins. Clearly related, they were opposites, but leaving us in a suspense characteristic of surrealist Art. The inner logic of these twins eludes reason and emerges in a slow process of fulfilment in the aftermath of the experience.

Vaaras second work, through its striking likeness with Seiji Shimodas perfomance On the table, became much like a repetition in another media. Think on the separation again and again, of the upper and lower parts of the body, of the body from earth. Shimoda san played out his statement in the salon of the theatre, in the air, on top of, or underneath a table, exposing his naked body to the audience. Vaara on the other hand, made a performance in the open air calling the birds who gave response in an exalted choir. He was on the ground and dug his head down in the earth. As in a slow dance, with his head buried he exposed his dark suit towards the spectators in a circular movement.
This was not the ass of an artist it was the End of Art.

In the end, what ought to be left, after the art work is performed and gone, is the intention of the artist whose efforts to fulfil its purpose only can come to completion through Grace. And grace ther was, and bliss for a moment took a hold of a blind folded group of stake holders consuming a Last Supper, waited on by a like wise blind folded staff of servants.

Thank You SU-EN and Helen Karlsson, and all others contributing to this extra ordinary celebration of Performance Art.

The Tool Box - What can Theathre Learn from Performance Art

Danjel Anderson gave an exposition of the developement of the Performance Art tradition centred around its implications for theatre. It gave approaches to the field, who would be unavailable from a Visual Art perspective...

to be continued

En odräglig ung man - en kostym - en koreograf

Malin Arnell ...

fortsättning följer

Mending the wall and the eye of the other

In his performance, without title, in the Art Museum of Uppsala, Arti Grabovski attacks a wall from the inside, and later tries to mend it by sewing with a rope.

to be continued ...

This is a restricted area

Attending the Frictions Performance Festival in Uppsala I have the sensual experience of being in a boiler. To suffer in silence, and handle pain through withdrawal into inner stillness became my surrealistic credo some time ago. No real change occurs if you are not able to endure the pain of the body, which results from a lost balance. That is the hypothesis supporting this new attitude. And now I find myself challenging my habitual being in the midst of an artistic chaos. I am immersed in good Performance Art, and I find it repulsive, fascinating, beautiful, strong, chocking, as well as simply material, aesthetic, brilliant, technical, and ARTY.

So far the festival is an affair concerning only those invited or the most stubborn in the Art circles of Uppsala. This makes the atmosphere tight and filled with unspoken questions.

It's like breathing inside a plastic bag. Threatening to incarnated life the air gets hotter, as the concentration of bodily transpiration increases. But then, again, pathos has its place in border circumstances like these, and inspiration might follow from entrapment in an unresolvable conflict. (This last thought was formulated by Hegel in his aesthetic lectures).

So in the morning waking up I made my own performance in the kitchen. Dancing slowly I uttered the words: "This is a restricted area, don't enter unless You are paid to do so". As the dance goes on I start an oral intercourse with the green shoehorn, the whipping tool I have in my bag since yesterday. After a while I use my lips to vigorously embrace half a lemon, and starts whipping myself. The act concludes in a fake orgasm, and the following phrase ends the performance:

- This is a framed space.

Spiral - spåren suddas aldrig bort

"Spiral", Roi Vaara, Uppsala slott, borggården, 2008 06 12, 18.24.
i schematisk återgivning av Kurt Nyberg

Roi Vaara från Finland genomför verket Spiral på borggården utanför Uppsala slott. Han skriver ord med stora bokstäver på borggårdens stenläggning. Det tar lång tid och vi väntar på varje bokstav och varje nytt ord träder fram. Orden är banala, med en aningen av en mörk färgklang av negativa konnotationer. "Money, competition, analysis...." Långsamt formas en antydan till spiralform av orden som placeras efter varandra i en bågformig linje. De sista orden är ... Jesus Christ, Fate, Faith, Death". Här ställer Konstnären ned färgburken och penseln.

Nu börjar han röra sig runt i spiralen, som om han läste alla orden i en allt snabbare takt. Till slut blir det en snurrande dans av det, inte vacker utan tafatt såsom oavsiktlig, men ändå tillräcklig för att leda tanken till snurrande dervischer. Det går allt fortare tills konstnären tappar balansen. Avsiktligt leder fallet till att han hamnar liggande som en förlängning av spiralens sista ord DEATH.

Där ligger han länge, men till sist reser han sig upp och börjar stryka över ordet DEATH med ett enkelt streck, så att det fortfarande går att läsa. Istället skriver han BIRTH under det överstrukna ordet. BIRTH blir utgångspunkten i en ny spiral där alla orden i den gamla stryks över och kompletteras med sin motsats, eller åtminstone ett ord med nästan motsatt innebörd. Den här gången öppnar sig spiralen utåt och alla orden har konnotationer som kan uppfattas i en ljusare färgklang. "White house" ersätts av "Black hole" och "Bush" av "Bush man".

- Det är ett politiskt statement, förklarar museets pedagog Helen Karlsson och hon tillägger glatt att nu har hon lärt konstfilosofen att förstå. Hon leker med våra roller och jag vet inte om jag ska ta hennes tolkning på allvar. Det är nog ändå säkrast att hålla sig till programbladets text. "På marken skriver jag banala, vanliga koncept föra att senare ersätta dem med andra." Processen att se texten växa fram är spännande och i efterhand kan jag konstatera att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. Hela tolkningsprocessen beledsagades av undran. Inte alls som att läsa en bok där man kan ana hjältens olycka ibland trettio sidor i förväg, så att tårarna överraskar en mitt i ett tråkigt parti. Nej, det finns ett element av öppenhet i Roi Vaaras verk som inte låter sig fångas in i mina tolkningsramar. Jag tror att det elementet är essensiellt. Verket riktar sig mot tomheten bortom begreppen, när vi inte har en aning om vad som ska komma.

"Spiral Jetty", Robert Smithson, Great Salt Lake 1970.
Image: Spiral-jetty-from-rozel-point.png, from Wikipedia, the free encyclopedia

Spiralformen är djupt förankrad i traditionella riter och i samtidskonstens förebilder. "Spiral jetty" är ett av samtidskonstens viktigaste verk installerat i Great Salt Lake av Robert Smithson 1970, men spiralformen finns över allt i kultur och naturlandskapet. Sedan urminnes tider har människor lagt stenar i sprialform och utövat mystiska ritualer i dem. Ibland är dessa mycket svåra att datera. Flera bronåldersspiraler i Sverige har visat sig vara byggda av skolpojkar som lekt i skogen till exempel.

Samtidigt är gesten att skriva med tusch inför publik en traditionell form av kinesiskt kalligrafiutövande. Målning och poesi går ihop när tuschpenselsn mästare skriver ett poem i sin bild och målarkonsten är verklig bara när den ses som penselns magiska dans över underlaget. När ögat på en helig bild skulle målas kunde publiken vara tusenhövdad. Eller så var uppvisningen för några få konässörer under en privat bjudning för bildade människor. Till genren hör moderna exempel som fastnat i mitt minne. I en butohföreställning av SU-EN på Ekeby Qvarn år 2000 målade en dansare på en annan dansares kropp, som om det var en uppvisning i kalligrafi. Det var häpnadsväckande vackert och intimt erotiserande i nya banor för mig. Det var första gången jag gjorde något med SU-EN. Vi hade ett offentligt samtal i kvarnens utställningslokal och till detta hörde verket som vi såg nere i kvarnens dunkla källare. Men nej, jag minns nog fel blandar ihop... Verket inspirerade mig till att skriva, beskriva och väva samman upplevelsen med mina filosofiska reflektioner. Kanske var det det som fick mig att önska mig SU-EN som samtalspartner den där gången på Ekeby Qvarn.

Roi Vaara skriver emellertid sina ord på borggårdens stenplattor, omgiven av en publik där lokala eller internationella kulturhjältar är ett dominerande inslag. Han skriver in sitt verk på en plats, medan kamerorna dokumenterar hans minsta rörelser. Det kommer att bli film, fotografier, text som bevarar verkets minne, ty texten får inte bli en installation. Polistillståndet för texten på stenen går ut klockan 21.00. Därför kommer underhållsgruppen med tvätthinkar och skursvampar för att avlägsna texten, när konstnären gått för att byta om. Platsen har prestige och är omgiven av regler som begränsar konstnärens intention.

Rollatorerna och Ödets makt

Så spelar Linnékvintetten från Musik i Uppland Ödets makt av Guiseppi Verdi. De står på Borggården till Uppsala slott, nedanför Gunillaklockan alldeles där uppförsbacken tar slut. Publiken spanar efter några artister som skall komma upp för backen i den internationella performancefestivalen Friktioners inledande verk. Det är fem pensionärer med rullatorer som varit beredda att låta sina kroppar bli konstverk i SU-ENs uppsättning. Jag känner tre av de medverkande. En är SU-ENs pappa Allan Åkerlund som jag brukar prata med på stan. Jag minns nu att han berättat för mig om saken en kulen vårdag då vi träffades på en cykelväg. Han med rullatorn stack åt mig en flyer. Nu ser jag honom i verket. Så är kultureliten också med. Det är Birgitta och Knut som är de mest engagerade personerna överhuvudtaget i Uppsalas kulturpublik. De är nog med överallt där det utspelas konsthändelser. Jag tänker varma tankar om SU-EN som också verkar lycklig just nu.

Den lilla gruppen av vithåriga och böjda människor med sina rollatorer skrider bredvid varandra uppför backen mot slottet. Parken och domkyrkan bildar fond och Gunillaklockans kulle skärmar av i förgrunden. Det är högtidligt. Museichefen viskar i örat på mig: - Vilken värdighet! Hon talar alldeles sant, det här är ett verk om att övervinna hinder och deltagarna är segrare som delar sin upplevelse med oss.

Så kommer den lilla truppen upp till borggårdens kant och stannar till för att hämta andan. Man rättar in sig i ledet för att göra linjen absolut rät. Efter en stund av tystnad rusar gruppen framåt en kort bit med ett triumfrop. Sen är föreställningen över och SU-EN ropar hand i hand med Helen att nu är den internationella performancefestivalen Friktioner invigd.

En stund senare tjuvlyssnar jag på hur en journalist med filmkamera på axeln gör en intervju med SU-EN och Brigitta. Verket har redan fått en tvivelaktig ton. Birgitta uppfattas som segraren i en tävling, något som andra deltagare menar att man skulle undvika. Men det är ett av Performancekonstens grundvillkor som den delar med all konst. Publiken skapar verket genom att tala om det.
Det är också så som konstverk får betydelse för människor. Man använder dem för sina egna syften. De stora konstverken är de som kommit att användas av många människor och på många olika sätt. De blir bärare av en symbolisk tradition, ett kulturarv och en djup meningsdimension som är ett grundvillkor för mänskligt socialt liv.

Glöm inte piskan!

Jag tror inte mina sinnens vittnesbörd. Att delta i Friktioner är mer än en surrealsitisk upplevelse. Det är som en nedstigning i en surrealstisk värld. Här tycks finnas en koreografi som är mycket större än jag anat. Jag känner mig lurad in i en mystisk konspiration.

Under det inledande EDGE-seminariet hamnar jag mitt emellan Jan Erik Wikström och Delta RAi. Jag känner Delta sedan vi samarbetade i Konstkaravanen, också där under SU-ENs fasta ledning. Jag skulle ordna varmvatten och deltagare i Deltas fotbadceremoni under karavanens korta nedslag på olika platser i Uppland. Det var en fin upplevelse, så mitt återseende med Delta var varmt. Nu har han dock blivit beryktad genom skandalskriverier om hans deltagande i Friktioner. Han skulle göra en worshop med flogging, men verket blev uthängt i Såpa-pressen där det kallades sex-pisk. I en artikel hade man lyckats skaffa ett pratminus med Jan Erik Wikström, där det verkade som om han intervenerade i konstens frihet. Ska kommunen ge bidrag till Sex-pisk? Det var frågan som kommunalrådet svarade på.

Av detta pratminus blev det en verklig intervention i Friktioner, eftersom Delta RAis inslag lyftes ut. Konstnären kände sig lite frågande. Hur kommer det sig att ett verk som verkligen skapar friktion lyfts ut ur festivalens program? Jag fann det bara naturligt. Det som sätts inom parentes är för mig det mäktigaste i ett socialt spänningsfält, och det kommer förr eller senare att bryta fram. Så Friktioner kommer ohjälpligt att handla om den uteslutna piskningen. Självklart kom det upp bland deltagarna i paneldebatten, men jag tyckte det var lämpligt att tysta ned det spåret med en fråga som ledde samtalet åt ett annat håll.

I alla fall vände jag mig till Jan Erik Wikström efteråt och frågade om han kände sig involverad i konstverket som kommit att ge en underton till hela festivalen. - Nej, han hade ju inte tagit ställning till ett konstverk, utan bara svarat på en ledande fråga. Och nu var han ju här. Hans närvaro kändes alldeles rätt för mig, som ett äkta engagemang för konsten, och dess framtid. Vi diskuterade en del frågor om performancekonstens specifika behov och det kändes att det finns öppningar för vidare resonemang.

Det finns ju en risk att en sex-piskdebatt tar all energi från bevakningen av de andra verken på festivalen. Det kan vara en godtagbar motivation för att stryka Delta RAis verk och lägga locket på debatten. Men att erotik och tortyr hör hemma i samtidskonsten går inte att förneka. Några exempel: I den aktuella TV-uppsättningen av Hamlet på Romateatern i Lars Noréns regi piskar sig Hamlets farbror under självförberåelser med en kedja, för att i nästa ögonblick tänka på förlustelser med drottningen. I Drottningens juvelsmycke av C J L Almqvist som är aktuell i en uppsättning på Dramaten utgör en tortyrscen ledmotivet. Det ger Tintomara hennes namn och blir orsak till hennes död. Här talar såväl balettmästaren och politikern och det esteticerade våldets möjlighet att väcka angenäma känslor i publiken och kanske leda till en moralisk verkan på offret. Men det mest bisarra och fantasieggande exemplet är nog tortyrscenen i andra akten av Puccinis Tosca, eftersom pjäsen spelas i en unik uppsättning på Slottet i Uppsala samtidigt som festivalen pågår i angränsande lokaler.

Vi satt under invigningsbuffén och talade om möjligheten att göra en performancevariant av Delta RAis piskning. Jag hade blivit inspirerad att pröva hemma, med att smiska mig själv och kunde nog tänka mig att pröva Deltas piska. Men var skulle det göras? I den gamla Slottskyrkans portal mot Rikssalen tyckte jag, men Delta var tveksam. Sedan funderade vi på Domkyrkan, men där var det upptaget för första akten av Tosca. Varför inte låna scenen? föreslog jag gripen av samtalets lekfulla vändning.

Men när vi samlades på borggården för att se Roi Vaaras Spiral var det en annan publik närvarande och en massa musikanter. Till slut frågade jag några ungdomar, vilka de var och vad de skulle göra på Slottet. De var musikanter som skulle ha generalrepetition på andra akten av Tosca. De hade vandrat upp från Domkyrkan och väntade nu tillsammans med publiken utanför dörrarna till Rikssalen. Då slog det mig tanken att en operaföreställning som Tosca naturligtvis också den har sina tortyrscener. Jag kollade upp det på Wikipedia och där i andra akten var det som Toscas käraste Cavaradossi skickas iväg till tortyrkammaren. Hur kongenialt skulle det alltså inte vara med en liten piskningsceremoni på andra sidan den tjocka väggen till operauppsättningens lokaler? Eh!

Bäst till kattens toa - bränslepellets av träspån

Det förvånar mig att affärerna forfarande säljer alla dessa usla former av kattströ.

Sand, dolomitlera, papperspellets. Det är skräp. Bränslepellets suger upp fukt, tar bort lukt effektivare än några andra produkter och är organiskt nedbrytbart. Det finns de som utformat kattlådor med gallerbotten, vilket gör att spånen som blir av pellets när de suger upp fukt, faller ned i en sparat låda, när katten krafsar.

Pelletstoa.Hmm, det kanske skulle kunna vara nåt för mänskor också. För kattens toabestyr är det i alla fall förträffligt.

En femtonkilossäck kostar en femtiolapp och räcker i ett år!

Vanligt vatten är bästa hudvården

En gång berättade en vännina som jobbade i hälsokostaffär om ett besök av en försäljare i butiken. Det handlade om hudvårdsprodukter och under samtalet frågade försäljaren, så där som den kan, för att hitta en samtalstråd att nysta i.

- Vad använder du för hudvårdsmedel, du som har så vacker hy?

Såklart var frågan en inledning till diskussion om vilka produkter som är bäst och om hon skulle vilja byta, eller testa gratis ett tag. men min vänninas svar var ganska avkylande:

- Vanligt vatten och tvål någon gång ibland.

Det är vad jag skulle rekommendera den som har hudbesvär att pröva. Jag hade klåda i underlivet, som var efterhängsen och motstod mina svampmedel. Men när jag drog mig till minnes den här historien fann jag nyckeln till befrielse. En behandling med svampdödare, kombinerat med att undvika tvål gjorde susen.

Bara vanligt vatten - bästa hårtvätten

För några år sedan kom en man till ett möte i vår inköpsförening och berättade att han slutat använda schampo. Det hade gjort att hans hår blivit fräschare och att besvär med mjäll och klåda i hårbottnen upphört.

Eftersom jag trodde på honom slutade jag omedelbart med schamponering av håret. Efter någon tid fick håret en god balans och nu känns schampo helt onödigt.

Schampo är onödigt och förorenande. Det kan skada huden och orsaka mjäll, eller klåda. Följaktligen tycker jag att alla bör testa att vara utan detta onödiga gissel under några månader.

Kamomill - den enda sårtvätt jag har

En vän visade mig ett svullet varigt finger med ett djupt och stor jack i. Han beklagade sig över att det inte ville läka.

- Koka thé på kamomill rekommenderade jag. Det kommer garanterat att hjälpa.

En vecka senare visar han sitt finger, som läkt väldigt bra och tackar för tipset.

Jag lärde mig detta när jag var i 20-årsåldern på Torfolk, en gård i Värmland. Sedan dess har varken jag eller mina familjemedlemmar behövt någon annan sårrengöring än kamomillthé.

Kamomillthé finns att köpa i de flesta vanliga affärer, men i lösvikt finns det i hälsokostbutikernas sortiment. Théet är gott att dricka och har en lätt lugnande verkan. Det bör njutas med måttlighet.

Läsning Tredje Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Förlorad och återfunnen

Jesaja 66:11-14 (läs mer i Bibeln.se: Jes 66 )

Då kan ni dia er mätta
och finna tröst i hennes famn,
suga och njuta
hennes tunga bröst.

Så säger Herren:
Jag leder lycka till henne som en flod,
folkens skatter som en forsande ström.
Hennes barn skall bli burna i famnen
och bli gungade på knäet.

Som en mor tröstar sitt barn,
så skall jag trösta er.
I Jerusalem skall ni finna tröst.

När ni ser det skall era hjärtan glädjas,
era kroppar få nytt liv som det friska gräset.
Herrens tjänare skall lära känna hans makt,
fienderna hans vrede.

Första Petrusbrevet 5:5-11 (läs mer i Bibeln.se: 1 Pet 5 )

Och ni yngre, underordna er dem som är äldst. Men för er alla gäller: klä er i ödmjukhet mot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han nåd. Böj er alltså ödmjukt under Guds starka hand, så att han upphöjer er när tiden är inne,och kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er.

Vaksamhet
Var nyktra och vaksamma. Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Håll stånd mot honom, orubbliga i tron. Kom ihåg att ni får utstå detsamma som alla era bröder här i världen. Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen.

Lukasevangeliet 15:11-32 (läs mer i Bibeln.se: Luk 15 )

Liknelsen om den förlorade sonen
Han sade: "En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: "Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min." Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: "Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare." Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: "Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son." Men fadern sade till sina tjänare: "Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen." Och festen började. Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: "Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen." Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: "Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven." Fadern sade till honom: "Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.""

Psaltaren 119:170-176 (läs mer i Bibeln.se: Ps 119 )

Låt min bön nå fram till dig,
rädda mig, som du har lovat.

Över mina läppar skall lovsång flöda,
ty du lär mig dina stadgar.

Min mun skall besjunga ditt ord,
ty alla dina bud är rättfärdiga.

Låt din hand bli mig till hjälp,
ty jag har valt dina befallningar.

Jag längtar efter din räddning, Herre,
din lag är min lust.

Låt mig leva för att prisa dig,
låt dina lagar vara min hjälp.

Jag har gått vilse som ett bortsprunget får.
Sök rätt på din tjänare,
ty jag har inte glömt dina bud.

Läsning andra Söndagen efter Trefaldighet, Årg 3

Domarboken 6:7-16 (läs mer i Bibeln.se: Dom 6 )

När israeliterna ropade till Herren och klagade över midjaniterna sände han en profet till dem som sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Det var jag som förde er ut ur Egypten, förde er ut ur slavlägret. Jag räddade er från egypterna och från alla andra som förtryckte er. Jag drev undan dem för er och gav er deras land. Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud, ni får inte dyrka de gudar som dyrkas av amoreerna, i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte på mig."

Gideon kallas till domare
Herrens ängel kom till Ofra och satte sig under terebinten som tillhörde aviesriten Joash. Gideon, hans son, höll just på att tröska vete i vinpressen för att midjaniterna inte skulle komma åt det. Herrens ängel visade sig för honom och sade: "Herren är med dig, tappre krigare!" Gideon svarade: "Men, herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas våld." Herren vände sig till Gideon och sade: "Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig." Gideon svarade: "Men, herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj." Herren sade: "Jag skall vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna som om de vore en enda man."


Första Korinthierbrevet 1:26-31(läs mer i Bibeln.se: 1 Kor 1 )

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

Markusevangeliet 2:13-17 (läs mer i Bibeln.se: Mark 2 )

Tullindrivaren Levi kallas
Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: "Följ mig!" Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: "Äter han med tullindrivare och syndare?" Jesus hörde det och sade: "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare."

Psaltaren 65:2-5 (läs mer i Bibeln.se: Ps 65 )

Lovsång tillkommer dig,
o Gud, på Sion.
Vi infriar våra löften till dig,
du som hör bön.
Till dig kommer alla människor
för att bekänna sina synder.
När vår skuld blir oss för tung
förlåter du oss.
Lycklig den utvalde
som får komma dig nära
och vara på dina förgårdar.
Vi mättas av det goda i ditt hus,
av det heliga i ditt tempel.

Drömtydarens hus vid Örbyhus kyrka

Konstnären Annika Danielsson Almén har donerat flera unika konstverk till Örbyhus kyrka. I samband med invigningen av dessa ställer konstnären ut Mariabilder i målad eller rakubränd keramik på Kafé Kyrkbacken. Utställningen pågår hela sommaren, men de verk som installerats i trädgården är tänkta att bli kvar som permanenta inslag i kyrkomiljön.

Drömtydarens hus är ett litet rum med fönster- och dörröppningar, utan tak så att allt öppnar sig mot himlen. Där inne kan man sitta på två stenblock, mitt emot varandra och varsin fönsterglugg.

När man sitter ensam i huset ser man genom gluggarna ett utsnitt av trädgården. På bilden ser vi tingshusets gamla arkivbyggnad. Det är en pastoral vy som påminner om en svunnen tid. Kanske poeten Almqvists 1800-tal. Det är verket på dess plats som skapar inramningen av vyn. Detta är inget nytt i arkitekturen. När den romerske arkitekten Vitruvius skriver om planerandet av en villa är det utsikterna från husets fönster som är avgörande för husets placering.

Drömtydarens hus påminner i sin enkelhet även starkt om arkitekturens långa tradition. Såväl klassiska tempelbyggnader som modernismens abstraherade formspråk har lämnat spår i verket. Genom dess installation i kyrkans trädgårdslandskap anknyter verket till den levande konstdiskussionen idag. Fler verk av den här sorten behövs, bland annat för att ge människor ingångar till de starka upplevelser som samtida arkitektur och konst har potential att ge.

Mariabilden invid promenadvägen upp mot kyrkan blir som en naturlig del av en vandringsled mellan Vendel och Tegelsmora. I det nya kapellet i Vendels kyrka finns tre snarlika Maria bilder av Annika Danielsson Almén i altaruppsättningen. Det finns ett fokus på relationen mor och barn som uttrycks i framställningen av Marias bröst. Här har något barn ritat litet grönt med krita på reliefen som för att framhäva just brösten. I Tegelsmora kyrkas altarskåp finns en medeltida motsvarighet; en medeltida madonna blottar sitt ena bröst under den tronande Kristus. Symbolen är stark och viktig i kristendomen, den visar på människors grundläggande behov att kunna ge god näring åt sina barn och hela världen. En dröm som Maria symboliserar med sitt bröst och Kristus med sina sår.

Jesaja 66:11 (läs mer i Bibeln.se: Jes 66 )

Då kan ni dia er mätta
och finna tröst i hennes famn,
suga och njuta
hennes tunga bröst.

Händelser i kroppen

Jag blev 4 timmar försenad, när jag skulle hem efter en meditation. Jag skulle åka med Upptåget som går en gång i timmen, men missade tiotåget med fem minuter. Nästa tåg som skulle gått en timme senare var inställt och när jag slutligen kom hem var 00.19 tåget nästan två timmar försenat. Det hela utvecklades som i en långsam mardröm. Först missar jag ett tåg. Sedan visar det sig att nästa tåg är inställt och att det följande blir gradvis mer försenat. När vi sedan sitter på tåget får vi besked om att det inte kommer att gå vidare, men att man beställt taxi åt oss. Sedan ska vi plötsligt åka igen, men efter ett tag stannar tåget ute på linjen och börjar backa mycket långsamt. Tåget har blivit inväxlat på fel spår!

Det är prövande att vara med om något sådant. En oro med paranoida drag sprider sig i kroppen. Mellan benen (i rotchakrat) pirrar det som om en ångestfull larmklocka hade gått igång. Barndomsminnen av vilsenhet och utsatthet träder fram. Det finns ingenting lustfyllt i den här situationen. Jag kan inte slappna av och läsa en bok, titta på folk, eller slå mig i slang med någon. Jag blir besatt av skuldkänslor. Det här är ett straff inbillar jag mig, eller har min livsdröm försatt mig i en sadomasochistisk situation, som skall uttrycka kärlek i en förvänd och obehaglig form, men ack så vanlig både i verklighet och konst.

Jag läser "Drottningens juvelsmycke" som i en TV-föreställning blev en mycket stark upplevelse för mig som tonåring. Nu är dramat aktuellt igen med Elin Klinga som den flyende Tintomara. I mitten av de sjätte boken läser jag under mina nattliga timmar på Uppsala Central om en balettintrig. Balettmästaren berättar om sin idé och dess bakgrund, sedan ser Adolfine som är centralfiguren i avsnittet hur idén omsatts till ett dansnummer.

"Men hör! Amerikanerne hava grymma bruk, fångar pinas till döds. Ni har väl hört det, demoiselle? kvalen förlängas, det är allmänt bekant. Se nu ämnet. En kasiks dotter blir fången och förvaras en hel natt. På det icke den till offer utsedda fången skall kunna fly, lägga de henne på jorden, och fästa henne med tåg, fyra långa tåg - ett från varje fot, och ett från varje hand - vid fyra trän. På dessa själva tåg ligga fångens väktare, så att om de och under nattten skulle inslumra, måste de likväl uppväckas vid den olyckligas minsta rörelse eller försök att fly." [...]Avskyvärt ämne för en pantomim!
"Nenej, det var blott den råa amerikanska verkligheten det där, i baletten göra vi allt bättre, angenämare. Det skall bliva av verkan, tro mig demoiselle. Kasikens dotter Tint-om'-Hara, dödsoffret, den undersköna fången, hemföres sedan stridsmusiken först slutat, och hon lägges på jorden: men istället för tåg, låta vi fyra personer sitta omkring henne, en ung vilde på vardera av hennes utsträckta händer, och en ung vildinna på varje fot. Ni skall få se en god grupp. Se här -
Han framtog fickan en spaderfemma - så här är idéen, just som denna femma."
[---]
Nu skedde vad Adolfine hört förut: Tintomara lades på golvet mitt ibland sina fiender, och fyra väktare, utvalde elever, sattes omkring henne i en fyrkant. Adolfine, som såg gruppen på avstånd ifrån en bänk där hon uppstigit, log verkligen åt den uttrycksfulla bilden av en spaderfemma; ty den vilda själv i mittten med sina två ynglingar över det utsträckta händerna, och sina två flickor över fötterna, alltsammans ovanpå en vit matta utbredd under dem, gjorde i sanning en tavla som liknande detta ominösa kort. (almqvist, 2004)

Författaren arbetar med ett komplext och bisarrt tema, gammalt som historien. Det handlar om hur berättaren fångar lyssnaren i en historia där allt mer bisarra scener exploateras för att hålla fast uppmärksamheten i sista hand hos läsaren av boken om berättaren som berättar historien om några händelser i anslutning till mordet på Gustav III. Här får temat en extra turnering genom att scenen upprepas tre gånger från "obearbetad verklighet" till libretto, för att slutligen framställas genom publikens öga.
Det som styr berättelsens flöde är genregränser och författarens önskan att visa sin behärskning av mediet. Men detta innefattar beräkningar som inkluderar läsarna. Vi spinns in i ett nät, där vår acceptans för den fruktansvärda tortyrscenen etableras stegvis, samtidigt som vårt känsloliv tvingas att bearbeta alla de associationer som väcks. Vi dras allt djupare in en skräckblandad dialog med en tvivelaktig figur, författaren.

Så långt Drottningens juvelsmycke. Jag sitter alltså på centralen medan kvällen blir allt senare och poliserna avlöser varandra in vänthallen. De för samtal med olika personer och jag fångar in brottstycken. Men jag bestämmer mig för att gå en promenad. Något måste hända som löser ångestkänslan som kommit att absorbera mig. Jag känner mig lika fångad som Adolfine i Almqvists roman. Så jag släntrar över spåren och ut på mörka gator. Jag söker efter något, en symbol, en förströelse, vad som helst som kan ge de väntade timmarna mening. Så ser jag ett spelkort på gatan. Spader? Nej, klöver kung är det! Jag plockar upp kortet och lägger det i fickan. Tankarna mal i huvudet. Nu börjar jag tänka på kungamord och statsministermord och ett dunkelt samband börjar ta form i bakhuvudet. Ides Martii, mitten av mars var ett datum som Gustav III fruktade, det var då Julius Caesar stacks ned av Brutus och hans anhang. Den 16 mars 1792 blev Gustav III skjuten och hand dog 13 dagar senare. Med en spöklik känsla kommer tanken att Olof Palme mördades 27 februari vår tideräkning och att detta datum uttryckt i den medeltida julianska kalendern om den fortfarande skulle vara giltig skulle vara den 12 mars, men ännu värre om den ursprungliga julianska kalendern extrapolerades från århundradet före Kristus till vår tid skulle motsvara den 15 mars, Ides Martii.
En bisarr tanke levererad av en paranoid hjärna som märktes svårt av händelserna kring mordet på statsministern 1986. ja, parallellerna mellan mig och Adolfine framstår plötsligt i en fruktansvärd och klar belysning.

Men tack och lov kan jag kliva av tåget i Örbyhus och vara hemma strax före tre på morgonen. Jag sover djupt, men vaknar med en ödesmättad känsla i magen. De enda föremål jag har flyttat hem av morsarvet är de två svärden. Nu har jag ställt dem bakom datorn så att jag alltid kan betrakta dem när jag skriver.