Bild: "Cecilias performance 022", foto: Ylva BlomKonstfilosofen Kurt Wolmar Nyberg som arbetade under perfomancefestivalen Friktioner tappade huvudet under lördagen, sedan han fått ett fotbad av den skandalomsusade fotbadskonstnären Delta RAi.
I en förväxlingsakt tyckte sig filosofen se Jan Erik Wikström i hänryckning inför den norske fakiren Håvve Fjell, som i verket Floating hängde i tolv krokar genom skinnet uppspänd över Fyrisån. Det var en mycket anmärkningsvärd händelse, eftersom Nyberg tidigare på Dombron mött Wikström, som då var mycket obehagligt berörd av fakiren. I sitt exalterade tillstånd efter fottvagningen förväxlade Nyberg Jan Erik med Curt sin namne, som är en annan intresserad besökare på festivalen. Curt och Kurt diskuterade fakirens situation och den egendomliga skönhet som man kan bli varse i en alldeles vanlig plats när man plötsligt ser den som kontext till ett konstverk. Men Kurt trodde att det var Jan Erik som han talade med och att den senare gått igenom en mirakulös process där han passerat den initiala chocken och kommit in i en förståelse för verket med alla dess implikationer för Årummet och performancekonsten. För performanceentusiasten är denna process en naturlig del av mötet med utmanande konstverk, så det finns en logisk konsekvens i filosofens felslut. Inte desto mindre kändes det pinsamt att behöva dementera denna solskenshistoria, som jag redan berättat för curatorn SU-EN, när jag på väg ned till Botaniska trädgården fick sällskap med en Curt som jag långsamt insåg inte var densamme som Jan Erik.
Filosofen kände sig minst sagt lite dum då. Han skämdes och dröjde sig kvar, när publiken drog sig tillbaka, efter Cecilia Germains poetiska, erotiska och vegetativa dans i grandräkt genom botaniska trädgården.
Germaines verk heter Wild Seed och handlar om en gran som bryter upp ur sin rotade tillvaro i dungen för att dra ut i världen. På vägen möter hon andra träd och deras skyltar, grusgångar, tuktade granhäckar och en liten planta lavendel som hon förälskar sig i och lägger ägg med. Granen gräver ned sitt ägg i en rabatt och drar sig sedan in i tryggheten i hörnet av en granhäck. Sedan är föreställningen slut och publiken bryter ut i entusiastiska ovationer.
Det blir en del spännande samtal efteråt och filosofen håller sig lyssnande kvar i värmen hos en liten grupp bekanta ansikten. Det är Ylva och hennes familj, vänner till konstnären och Ylva en kär arbetskamrat från ett tidigare liv för filosofen, det är konstnärens pappa och så konstnären själv som dröjer sig kvar längst.
Då blir det möjligt att låna delar av scendräkten. Vi låter oss fotograferas i den gröna toppen. Den fungerar som en neddragen mössa och man kan inte se igenom den. Germaine har alltså rört sig genom trädgårdens landskap i blindo, helt beroende av en memorerad inre karta. Märkvärdigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar