Om surrealistisk tid, smisk och blod i konst

När jag kom hem från en vecka på rymmen från arbetslösheten fann jag att jag missat en tid och blivit avskriven från arbetsförmedlingen. Slut på A-kassan med andra ord. Nu får jag göra slut på mina sparpengar och försöka finna nya lösningar för livet. Hitta ett påhugg, sälja texter, säga upp lägenheten, sälja alla mina saker...etc.

I fönstret hade mina paprika- och tomatplantor torkat alldeles, men jag skvätte på vatten ändå. Döm om min förvåning när de repat sig fint idag på morgonen. Så länge det finns liv finns det hopp.

Över plantorna hänger min dotters gröna skohorn på gardinstången. - Det är inget skohorn, säger hon, det är en orm.

Och jag får absolut inte använda den för att ge mig själv smisk, eller för att låta någon annan ge mig smisk, som jag gjorde på festivalen Friktioner II. Smiskkonstnären (känd från Expressen) Delta RAi var förbjuden att genomföra sitt verk, men jag tvingade honom mer eller mindre att ge mig ett par rapp på Nybron över Fyrisån, där vi råkade vara vid samma tid som den inställda workshopen. Skohornet hade jag tagit med mig på morgonen på grund av en oemotståndlig impuls.

Vi hade hamnat på Nybron efter ett EDGE-seminarium med Danjel Andersson om performancekonstens grundelement. Det hade handlat mycket om blod och vi var ganska upphetsade av några filmklipp ur I Apologize, ett egendomligt verk av Gisèle Vienne och Dennis Cooper med dockor, där tidsdimensionen var helt förskjuten, så att blodet fanns på golvet innan huvudet hamnade i pölen och skottet avlossades ännu senare. Christina Eriksson Fredriksson var lyrisk över det här sättet att hantera tid i berättande, som fick henne att se händelser i sitt eget liv på ett nytt sätt. Det påminde om ikonernas tidsrum tyckte jag och det omvända perspektivet. Jag blev också tagen av detta. Vi kände oss förflyttade till en surrealistisk dimension där vad som helst kunde hända. Så jag tyckte att jag kunde ta fram det gröna skohornet och ställa till en scen med smisk.

Efteråt gick vi för att inspektera platsen för Delta RAis Fotbadsritual, som skulle vara utomhus alldeles vid Celsiushuset. Regnet tvingade oss inomhus in i St Persgallerian och jag skildes från Tina och Delta när jag insåg att de var på väg till hotellet. Jag var tvungen att jobba vidare på annat håll.

Men dagen efter fick jag mitt fotbad inomhus i St Per, det var nästan precis på den plats där jag tagit avsked av Delta dagen innan och i min fantasi befann jag mig också på samma plats där min mor fick uppfostran till bordsskick av sin farmor som hade sin bostad just här på 1930-talet. Det surrealistiska tidsrummet fortsätter att behärska mitt sinne.

Jag ser också att Tina publicerat en bild på mig i badet i en kommentar till Friktioner II på bloggen FESON. Jag ser ut att ha det skönt. Det hade jag också.