Glöm inte piskan!

Jag tror inte mina sinnens vittnesbörd. Att delta i Friktioner är mer än en surrealsitisk upplevelse. Det är som en nedstigning i en surrealstisk värld. Här tycks finnas en koreografi som är mycket större än jag anat. Jag känner mig lurad in i en mystisk konspiration.

Under det inledande EDGE-seminariet hamnar jag mitt emellan Jan Erik Wikström och Delta RAi. Jag känner Delta sedan vi samarbetade i Konstkaravanen, också där under SU-ENs fasta ledning. Jag skulle ordna varmvatten och deltagare i Deltas fotbadceremoni under karavanens korta nedslag på olika platser i Uppland. Det var en fin upplevelse, så mitt återseende med Delta var varmt. Nu har han dock blivit beryktad genom skandalskriverier om hans deltagande i Friktioner. Han skulle göra en worshop med flogging, men verket blev uthängt i Såpa-pressen där det kallades sex-pisk. I en artikel hade man lyckats skaffa ett pratminus med Jan Erik Wikström, där det verkade som om han intervenerade i konstens frihet. Ska kommunen ge bidrag till Sex-pisk? Det var frågan som kommunalrådet svarade på.

Av detta pratminus blev det en verklig intervention i Friktioner, eftersom Delta RAis inslag lyftes ut. Konstnären kände sig lite frågande. Hur kommer det sig att ett verk som verkligen skapar friktion lyfts ut ur festivalens program? Jag fann det bara naturligt. Det som sätts inom parentes är för mig det mäktigaste i ett socialt spänningsfält, och det kommer förr eller senare att bryta fram. Så Friktioner kommer ohjälpligt att handla om den uteslutna piskningen. Självklart kom det upp bland deltagarna i paneldebatten, men jag tyckte det var lämpligt att tysta ned det spåret med en fråga som ledde samtalet åt ett annat håll.

I alla fall vände jag mig till Jan Erik Wikström efteråt och frågade om han kände sig involverad i konstverket som kommit att ge en underton till hela festivalen. - Nej, han hade ju inte tagit ställning till ett konstverk, utan bara svarat på en ledande fråga. Och nu var han ju här. Hans närvaro kändes alldeles rätt för mig, som ett äkta engagemang för konsten, och dess framtid. Vi diskuterade en del frågor om performancekonstens specifika behov och det kändes att det finns öppningar för vidare resonemang.

Det finns ju en risk att en sex-piskdebatt tar all energi från bevakningen av de andra verken på festivalen. Det kan vara en godtagbar motivation för att stryka Delta RAis verk och lägga locket på debatten. Men att erotik och tortyr hör hemma i samtidskonsten går inte att förneka. Några exempel: I den aktuella TV-uppsättningen av Hamlet på Romateatern i Lars Noréns regi piskar sig Hamlets farbror under självförberåelser med en kedja, för att i nästa ögonblick tänka på förlustelser med drottningen. I Drottningens juvelsmycke av C J L Almqvist som är aktuell i en uppsättning på Dramaten utgör en tortyrscen ledmotivet. Det ger Tintomara hennes namn och blir orsak till hennes död. Här talar såväl balettmästaren och politikern och det esteticerade våldets möjlighet att väcka angenäma känslor i publiken och kanske leda till en moralisk verkan på offret. Men det mest bisarra och fantasieggande exemplet är nog tortyrscenen i andra akten av Puccinis Tosca, eftersom pjäsen spelas i en unik uppsättning på Slottet i Uppsala samtidigt som festivalen pågår i angränsande lokaler.

Vi satt under invigningsbuffén och talade om möjligheten att göra en performancevariant av Delta RAis piskning. Jag hade blivit inspirerad att pröva hemma, med att smiska mig själv och kunde nog tänka mig att pröva Deltas piska. Men var skulle det göras? I den gamla Slottskyrkans portal mot Rikssalen tyckte jag, men Delta var tveksam. Sedan funderade vi på Domkyrkan, men där var det upptaget för första akten av Tosca. Varför inte låna scenen? föreslog jag gripen av samtalets lekfulla vändning.

Men när vi samlades på borggården för att se Roi Vaaras Spiral var det en annan publik närvarande och en massa musikanter. Till slut frågade jag några ungdomar, vilka de var och vad de skulle göra på Slottet. De var musikanter som skulle ha generalrepetition på andra akten av Tosca. De hade vandrat upp från Domkyrkan och väntade nu tillsammans med publiken utanför dörrarna till Rikssalen. Då slog det mig tanken att en operaföreställning som Tosca naturligtvis också den har sina tortyrscener. Jag kollade upp det på Wikipedia och där i andra akten var det som Toscas käraste Cavaradossi skickas iväg till tortyrkammaren. Hur kongenialt skulle det alltså inte vara med en liten piskningsceremoni på andra sidan den tjocka väggen till operauppsättningens lokaler? Eh!